Kategoriarkiv: Okategoriserade

Start för Imagologi! / Imagology starts in Turku!

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Anthony Johnson (bild ÅA)

Anthony Johnson (bild ÅA)

Med friska tag efter sommaren startar bloggen med en annonsering. Särskilt för dem som studerar på kandidat-, gradu- eller doktorandnivå här på Åbo Akademi. Vår professor i engelska språket och litteraturen, Anthony Johnson (bilden) ger under hösten en ny kurs om forskningsfältet Imagologi som han själv till stor del har varit med om att skapa. ”Ant” är en mycket inspirerande och underhållande föreläsare och det här är ett unikt tillfälle att bekanta sig med ett helt nytt sätt att förhålla sig till det visuella inom såväl bild som språk.

Kursen startar redan på torsdag nästa vecka (den 6e) och den som är behörig och intresserad av att delta ska anmäla sig i systemet Min Plan innan dess. För den som ännu är på kandidatnivå avläggs kursen som 3 poäng, graduskribenter och doktorander avlägger däremot 5 poäng med litet mer avancerade uppgifter. Här är mer information på engelska:

Hello,

I (Fred) take the liberty to advertise a new course in the Åbo Akademi ”Visual Studies”
programme – ”Cultural Imagology – An Introduction”. It will be held by Professor Anthony
Johnson and starts next Thursday (the 6th) at 4-6 PM in Helikon, Arken. The target group
is BA, MA and doctoral students. For BA students there is a 3 credits option, for MA and
doctoral students a 5 credits option. Registration should be done at MinPlan prior to
Thursday 6th.

Please see the attached program for details:

Cultural Imagology: An Introduction

Week

36                  06.09             1.                   Introduction: Cultural Imagology (Or: What is an

Image?) – An Overview

37                  13.09             2.                   [Reading Period (No Lecture)]

38                  20.09             3.                   National Imagology – The Social Level

39                  27.09             4.                   Historical Imagology – The Temporal Level

40                  04.10             5.                   Geographical Imagology – The Spatial Level

41                  11.10             6.                   Sensual Imagology: the Soundscape; Smellscape,

Taste

42                  17.10             7.                   [Reading Period (No Lecture)]

Students will have the opportunity to take the course either for 5 credits or for 3 credits (see below):

a. The 5 credit option

MA (advanced) level, please see prerequisites (below)

Lecture/Seminar Course

Offered: Autumn 2012

Place: Helikon (A202) [September 6th]

Camera Obscura (E201) September 20th to November 11th)

Lecturer: Anthony Johnson

Contact: engelska@abo.fi

Aim: Because the study of images (and an understanding of ways in which images are constructed) is an essential component in all Humanities Research, the field of Cultural Imagology has been developed as an interdisciplinary service discipline to help researchers deepen their understanding of the issues behind image studies within their own discipline and to develop a working knowledge of selected theoretical approaches that may be of use to them in the pursuit of their own special research interests

Contents: Topics covered will include: Cultural Imagology (Or: What is an Image?) – An Overview; National Imagology – The Social Level; Historical Imagology – The Temporal Level; Geographical Imagology – The Spatial Level; The Soundscape, Smellscape, Taste

Mode of study: Seminars

Prerequisites for MA-students of English: 60 credits (ECTS) of English at university level. For other students there are no prerequisites.

Target audience: Doctoral, Licentiate and Masters level students within the Faculty of Humanities.

Form of assessment: One fifteen-page essay (6000 words) handed in to Anthony Johnson (anthony.johnson@abo.fi) by 5th December 2012, as well as adequate preparation (readings and tasks) for and active participation in seminars

Course literature: Manfred Beller and Joep Leerssen (eds.), Imagology: The Cultural Construction and Literary Representation of National Characters – A Critical Survey. Series: Studia Imagologica, vol. 13; series editors: Hugo Dyserinck and Joep Leerssen (Amsterdam and New York: Rodopi, 2007). ISBN 978-90-420-2318-5 + selected literary texts and handouts.]

b. The 3 credit option

BA level, please see prerequisites (below)

Lecture/Seminar Course

Offered: Autumn 2012

Place: Helikon (A202) [September 6th]

Camera Obscura (E201) September 20th to November 11th)

Lecturer: Anthony Johnson

Contact: engelska@abo.fi

Aim: Because the study of images (and an understanding of ways in which images are constructed) is an essential component in all Humanities Research, the field of Cultural Imagology has been developed as an interdisciplinary service discipline to help researchers develop understanding of the issues behind image studies within their own discipline and to begin to cultivate a working knowledge of selected theoretical approaches that may be of use to them in the pursuit of their own special research interests

Contents: Topics covered will include: Cultural Imagology (Or: What is an Image?) – An Overview; National Imagology – The Social Level; Historical Imagology – The Temporal Level; Geographical Imagology – The Spatial Level; The Soundscape, Smellscape, Taste

Mode of study: Seminars

Prerequisites for BA-students of English: 25 credits (ECTS) of English at university level. For other students there are no prerequisites.

Target audience: Students of English language and literature (Exchange students also welcome).

Form of assessment: A course journal (minimum 3000 words) handed in to Anthony Johnson (anthony.johnson@abo.fi) by 5th December 2012, as well adequate preparation (readings and tasks) for and active participation in all sessions.

Course literature: Manfred Beller and Joep Leerssen (eds.), Imagology: The Cultural Construction and Literary Representation of National Characters – A Critical Survey. Series: Studia Imagologica, vol. 13; series editors: Hugo Dyserinck and Joep Leerssen (Amsterdam and New York: Rodopi, 2007). ISBN 978-90-420-2318-5 + selected literary texts and handouts.]

länkning pågår till intressant.se

Att läsa serier

Okategoriserade, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , , , ,

Har just för medverkan i NNCoRe (Nordic Network for Comics Research) läst The System of Comics av den belgiske forskaren Thierry Groensteen. Denna engelska översättning är från 2007. Tecknade serier (cartoons, comics, bande dessinée) kan man knappast forska om utan att samtidigt vara entusiast, eftersom serier fortfarande är något som behandlas nedlåtande i många sammanhang. Men det har nu gått lång tid sedan serier sågs som ett av de stora hoten mot ungdomens moral och läskunnighet – det som i svenska sammanhang kallades för ”serieeländet” på 50-talet. Idag spänner seriemediet från det mest populära till det mest experimentella – från Kalle Anka till serier som bryter mot de flesta etablerade ”regler” för serier. Sedan länge finns det tre stora seriekulturer – den engelskspråkiga, den franskspråkiga och den japanska. Det är i franskspråkiga länder som serier har högst status och där störst resurser har satsats på att uppmuntra innovativa serier. Därför är det ingen tillfällighet att också några av de mest seriösa serieforskarna är franskspråkiga. Thierry Groensteen hör till dem. Han har under decennier undervisat i serier och fördjupat sig i det som han kallar seriens system.

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Detalj av teckning av Moebius (Jean Giraud) som avled den 10 mars i år, den främste tecknaren inom fransk Science Fiction-genre. Jean Giraud in memoriam (1938-2012).

Vad är då seriens system? Man skulle kanske kunna tro att det som Groensteen är ute efter är en uppsättning regler som serietecknare bör följa, men så är det inte. Snarare motsatsen. Groensteen följer en semiotisk linje i analysen, och i semiotik och lingvistik är ett system en uppsättning valmöjligheter tillgängliga i ett språk. Motsatsen till ett system är en process. En mening, t.ex. ”Jag åkte till Stockholm”, är en process (i semiotisk mening) och systemet är de alternativ jag kan välja för varje del i processen. Istället för ”åkte” kan jag t.ex. välja ”gick”, ”sprang”, ”kröp” o.s.v. Vill man nu beskriva seriens system, hur serier i allmänhet är uppbyggda, så kan det se ut som en omöjlig uppgift. Serier finns ju i ett oöverskådligt antal format, genrer och stilar – varje tecknare verkar ha sina egna regler, hur ska man då kunna hitta några gemensamma regler? Men det behöver som sagt inte handla om att hitta regler, utan snarare att beskriva mediets begränsningar. Förhållandet mellan det som är möjligt och det som är omöjligt att göra är seriernas system. Att undersöka systemet är att förstå den tecknade serien som medium (ett medium med många olika genrer och separata subkulturer).

Nu är inte Groensteen direkt den mest kände serieteoretikern för en större publik. Semiotik är svårt och Groensteen riktar sig till folk som har åtminstone vissa baskunskaper om begreppen. Men vi kan räkna med att hans bok på sikt kommer att få stort inflytande och att översättarna Bart Beaty och Nick Nguyen har gjort en viktig insats när originalet Système de la bande dessinée (1999) blivit tillgängligt också på engelska. Groensteen representerar nämligen ett helt annat tillvägagångssätt än de hittills mest populära skribenterna. Och de mest populära skribenterna – vilka är de? Man måste nämna Will Eisner (skaparen av serien The Spirit) och Scott McCloud. Den senare publicerade år 1994 sin första utgåva av Understanding Comics – en serieteori i form av ett seriealbum. McCloud representerar mainstreamuppfattningen om hur serier fungerar och hur de ska analyseras. Men hans teori innehåller många underligheter och förenklingar.

McCloud tar till exempel för givet att det som gör serien till ett unikt medium (och inte bara en mix av andra medier) är relationen mellan ord och bild. Redan på en av de första sidorna i The System of Comics påpekar Groensteen att detta är absurt. För det första finns det många andra kommunikationsformer som kombinerar ord och bild – men viktigare är att en serie kan klara sig utmärkt utan ord och att många serier är fullt begripliga även om man tar bort orden.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Krazy Kat, söndagssida den 25 oktober 1936.

Här ser ni till exempel ett avsnitt av George Herrimans absurdistiska och medvetet felstavade klassiker Krazy Kat om katten Krazy, musen Ignatz och kommissarie Pupp. Visst begriper ni historien och poängen även utan replikerna? Ni ska knappast behöva anstränga er för att läsa replikerna i min suddiga återgivning. Det finns för den delen också enstaka exempel på fullt fungerande serier utan bilder.

Skulle man utgå ifrån att det är relationen ord/bild som är grundläggande för serien som system, så skulle man förstås börja med varje enskild serieruta och jämföra hur samspelet mellan ord och bild driver berättelsen framåt. Det är vad MacCloud gör i sin inledning, där han också påstår att när bilderna blir alltmer abstrakta (förenklade) medan texten blir alltmer konkret (korthuggen) så finns de idealiska villkoren för en bra serie, och samtidigt återgår kulturen till den typ av kommunikation som fanns före Renässansen. Allt detta är mycket diskutabelt och visar inte minst att McCloud sätter sin egen subjektiva smak som norm för vad som är en lyckad serie.

Till skillnad från McCloud är Groensteen akademiker, och han gör det rakt motsatta jämfört med McCloud. Han startar inte med detaljen utan med helheten, dvs. hela seriesidan (i en tidning eller ett album). Den tänker han sig i det första stadiet inte som en yta full med bilder utan som helt tom rektangel. Denna tomma rektangel innehåller alla de möjligheter som står tecknaren till buds. Det första steget är att bryta ner helheten till de enheter som så småningom ska bli serierutor. Denna nedbrytning (décomposition, breakdown) står i relation till det som på franska kallas grille och på engelska grid. Jag kommer inte på något bra svenskt ord för detta. Ett grid är inte aktuellt utan virtuellt. Det består av summan av alla tänkbara rutnät som en yta kan delas in i.

Oregelbundet och regelbundet grid (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Oregelbunden och regelbunden layout (bildkälla http://mohaps.com/2010/07/craft-gridlocked-using-grids-effectively-in-comics/)

Nedbrytningen av sidan kan på olika sätt avvika från the grid (bilden till vänster) eller sammanfalla med det (bilden till höger). Man talar om oregelbundna och regelbundna layouter. Groensteen är skeptisk till den vanliga uppfattningen att de regelbundna varianterna skulle vara en sorts standard eller normalfall. Statistiskt sett verkar den oregelbundet indelade sidan vara den i särklass vanligaste – se t.ex. Kalle Anka, världens mest lästa och spridda serie. Det är snarare den regelbundna sidan som är ovanlig och som kanske drar lika mycket uppmärksamhet till sig som den helt upplösta och vilda sidan (se Gary Panter t.ex.). Formen lämpar sig för långsamt berättande och subtil komik. På en sidan med strikta upprepningar kan minsta förändring av t.ex. en persons minspel få stor betydelse. Som hos Claire Bretécher i hennes Les frustrées (De frustrerade).

Groensteen använder sig av många distinktioner som enklare teorier bortser ifrån. Som semiotiker skiljer han mellan språksystemet (la langue) och det enskilda yttrandet (la parole). I seriesammanhang innebär det en distinktion mellan seriens system och den faktiska, realiserade seriesidan. Därmed är den faktiska, tecknade serierutan inte identisk med rutan som en rumslig position i förhållande till sidans virtuella grid. Den faktiska rutan är i Groensteens teori en panel, men rutan som rumslig position är en frame. Hela sidan som rumslig bakgrund är en hyperframe, varje helhet av enstaka frames är en multiframe. Jag tror inte att det ännu finns några bra svenska motsvarigheter till dessa termer. De olika nivåerna av frames ingår i vad Groensteen betecknar som the spatio-topical system (ungefär ”rums-platsens system”) och i detta system ingår också pratbubblornas positioner i förhållande till frames och hyperframe. Distinktionerna mellan panel, frame och hyperframe är inte onödiga. Tänk på hur många serier som fullständigt saknar tecknade ramar runt varje bild. Där finns inga panels, men däremot frames i en nedbruten hyperframe. Vi ser gränsen mellan ruta och bakgrund trots att den inte finns.

Analysen av the spatio-topical system utgör två tredjedelar av Groensteens bok, resten av boken ägnas åt den narrativa sekvensen och hur den fördelas på seriesidan. Groensteens egen term för detta är artrologi (arthrology) efter grekiskans αρτρος (artros) som ungefär betyder artikulation. I lingvistiken är artikulation det som får en kombination att skifta mening när ett element byts ut, t.ex. när ”BAR” blir ”FAR”. På liknande sätt demonstrerar Groensteens artrologi hur mening kan uppstå genom att föremål byts ut eller ändrar position från ruta till ruta, ibland från sida till sida.

Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Les adventures de Tintin: Coke en stock (1958), höger halva av första sidan.

Ett av hans exempel är den inledande sidan av Hergés Coke en stock (The Red Sea Sharks) där högerkantens lodräta sekvens av tre rutor visar analoga figurer i samma position. Överst en affisch med en filmhjälte i hatt och grön skjorta, i mitten en grön rock utan kropp (i ett skyltfönster) och nederst General Alcázar civilklädd, i hatt. Handlingen på sidan kan sammanfattas som att Tintin och Haddock samtalar om hjälten i filmen de just sett, tills de avbryts av generalens överraskande uppdykande. Nedbrytningen av sidan ger en artikulation av detta bestämda segment av berättelsen, och artikulationen sker inte bara horisontellt i läsningens riktning utan också vertikalt.

Med exempel som detta demonstrerar Groensteen några klargörande poänger: seriens egenart som medium kan inte ligga i samspelet ord/bild, serier är inte heller någon sorts frusna spelfilmer utan arbetar med helt andra villkor än filmen. I film baseras mycket av spänningen på ovissheten om vad som kommer härnäst  – i serier däremot ser vi hela seriesidan på en gång och läsningen är lika mycket en spatial process (nedbrytning i detaljer) som en linjär (vänster till höger). Seriens grundvillkor är sidan, eller dags-strippen, och analysen måste utgå från detta.

Groensteen är också noga med att framhålla skillnaden mellan serie och sekvens. För att det ska finnas en berättelse räcker det inte med en serie bilder – även om mediet på svenska kallas ”serier”. Bilderna måste befinna sig i en sekvens, det vill säga en helhet utgående från en narrativ ambition. På så sätt går det att se en tydlig skillnad mellan serier och seriella bilder (utan narrativ struktur), till exempel vissa verk av Victor Brauner och (särskilt) Andy Warhol. De ”abstrakta serier” som man ibland hör talas om är med denna avgränsning inga serier utan seriella bilder. Detta kan vara en ovälkommen slutsats om man hellre utgår från formmässiga än innehållsmässiga kriterier. Men Groensteens bok är en nödvändig läsning för den som vill förstå vad det är som får oss att fängslas och fascineras av serier.

Se också www.serieframjandet.se

En artikel om The System of Comics skriven av Helena Magnusson finns i Seriefrämjandets tidskrift Bild och Bubbla, nr 2 2011.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik och det tredje könet

Body Image, Det tredje könet, komposition, Okategoriserade, Pedagogik, Semiotik, , , , ,
Copyright Jennifer Lindroos 2012

Copyright Jennifer Lindroos 2012

Idag vill jag visa den här bilden/textbilden av min student Jennifer Lindroos och åter igen påpeka att nej – Visuella studier bedriver ingen reklam- eller designutbildning. Men i kursen SIS (Semiotik Ikonografi Symbolanalys) får varje student göra sin egen poster som sedan analyseras av de andra deltagarna. Det är den analysen som är examinationsuppgiften. Sin poster gör studenten enligt egen förmåga – mycket enkelt eller mycket avacerat är valfritt – för det är inte kursens posters som bedöms utan bara förmågan att reflektera över arbetet. Att sedan en mängd intressanta och engagerande posters har gjort i kursen är en bonus. Jag tycker att Jennifers poster är en av de i särklass bästa från de hittills fyra år som kursen har gått. Ämnet är engagerande oavsett vad man tycker i sakfrågan och jag tror att postern direkt skulle kunna sättas in i en kampanj för att öka medvetenheten om HBT och HBT-lagstiftning i Finland. Då skulle förstås texten behöva översättas till finska, men frågan har samma aktualitet och vikt såväl i Finland som internationellt. Några länkar för den som vill läsa vidare finns här:

RFSL’s specialsidor om transsexualitet

Svenskt steriliseringskrav strider mot europakonventionen, mars 2012

Finskt upprop för lagändring, 2012

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om det som jag kallar Styckningens estetik, och Jennifers poster ger tillfälle att lägga till några synpunkter. Vad vi ser här är ju väldigt tydligt en kollageprincip, ytterligare understruken genom att vissa delar är framställda som om de hade rivits ur en tidningssida. Att stycka sönder bilderna av verkligheten och sätta samman bitarna i nya överraskende kombinationer är något som starkt förknippas med modernismen men också med den moderna tidens ifrågasättande av fasta könsroller och identiteter (se särskilt Hanna Höchs kollage från 1920-talet). Mellan det moderna och det postmoderna är skillnaderna inte så stora som det ibland har framställts som – men nu befinner vi oss enligt vissa teoretiker i ännu ett övergångsskede, det transhumana. Bilden av ”the recombinated body” har därmed fått en förnyad och delvis förändrad aktualitet. Den har blivit en metafor för en tidskänsla där människor allt oftare känner att löken är bättre än persikan som bild av deras personligheter – att inte ha någon kärna, att bestå av lager på lager av skiftande sociala roller och konstruerade identiteter. Att inte vara något utöver sina val. Jennifer har understrukit detta genom att låta ordet CONSTRUCTED vara skrivet på samma sorts utrivna fragment som i kroppen. Men bland fragmenten finns också en symbol med en annan karaktär – ett nästan naivistiskt tecknat hjärta, brustet men hopplåstrat. En påminnelse om alla berättelser om människor som inte accepterats just för vad de är.

Länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, Visuell analys, , , , , , , , ,
Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (3)

Body Image, Body modification, Kändisar, Konst, Okategoriserade, representation, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , , ,
Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

HM och Frankenstein

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Nyhetsbilder, Okategoriserade, , , , , , , , , , , , ,
Från HM, Facebook (detalj)

Från HM, Facebook (detalj)

Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet.  Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.

Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?

Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.

Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras på eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bildsociologi, Bloggar, Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, representation, , , , , , , , , ,
Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se

Att skriva en kropp

Bildsociologi, Body Image, Det tredje könet, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, representation, Semiotik, , , , , , , , , , , ,

Detalj av Logan McCrees ben. Utsnitt ur foto nerladdat från www.tumblr.com (17/4 2012)

Vi kommer att ha ett testprojekt i visuella studier under andra veckan i maj, då vi också bjuder in den svenske forskaren Hans T Sternudd att hålla en föreläsning om bild och kropp. Temat är viktigt för Sternudd både i hans forskning och mer privat. Han har länge varit verksam som scenkonstnär i gränslandet mellan teater, bildkonst och ritual. Med andra ord arbetar han med performancekonst. Sin doktorsavhandling i konstvetenskap skrev han om den österrikiske performancekonstnären och mystikern Hermann Nitsch och hans ”Sexdagarsspel” på godet Prinzendorf utanför Wien. Se här. Kroppen och det kroppsliga är en huvudsak i Nitschs ritualer, men de flesta av oss har aldrig haft tillfälle att se dem i verkligheten utan tar bara del av medieringen via bilder. Sternudds forskning i avhandlingen omfattande både ritualen och medieringen. Senare har han genomfört ett större forskningsprojekt om självskadebeteende och fotografins betydelse för den som skadar sig själv.

Här kommer vi närmare rubriken – Att skriva en kropp – för vad självskadaren ”bokstavligen” gör är att skriva sin smärta på den egna kroppen och därmed uttrycka det som inte kan uttryckas i ord. Det har ofta sagts (patologiserande) att detta måste vara ett uttryck för ett narcissistiskt beteende där det viktiga är att få uppmärksamhet och medlidande genom handlingen. Tydligt är hur som helst att uppvisandet av skadorna via bilder (på Internet) är en viktig del av identiteten att vara en cutter, en skärare. Då blir det också intressant på vilket sätt identiteten och smärtan  kommuniceras via bilderna och gemenskapen på Internet. Sternudds projekt har titeln Smärtans semiotik.

En intressant dialog har startat mellan Visuella Studier och ämnet religionsvetenskap, närmare bestämt forskningscentret PCCR – Post-secular Culture and a Changing Religious Landscape in Finland. Det handlar om den postsekulära kulturen – det sökande efter mening och identitet som sker när traditionella gemensakaper brutits upp och sekulära ideologier inte längre ger mening. Den tatuerade kroppsdelen som ni ser här är ett tydligt exempel på postsekulär kultur och på skrivandet av kroppen. Benet tillhör Logan McCree, en man som formar sin identitet via sin kropp och dessutom lever på den, eftersom han är en gay porn star. Samtidigt och oväntat är han en djupt troende kristen som framhäver askes, disciplin och moral. PCCR:s projektledare Peter Nynäs studerar Logan McCrees världsbild i en artikel i antologin Religion and the Body (Donnerinstitutet 2011). Nynäs framhäver tatueringarnas betydelse för McCree. McCree skiljer knappast mellan själ och kropp och han ser sina tatueringar som en del av ett direkt band till Gud, via kroppen och alla kroppsliga handlingar. Detaljen vi ser innehåller tecknet för det tredje könet i kombination med korsriddarens kors och en stil som går tillbaka till Haida-indianernas tatueringar och ornament (en variant av ”tribal style” i tattoo-kulturen). Tatuering kan räknas till body-modification, och body-modification är en av de ”meningsskapande aktiviteter” som PCCR vill studera.

Inspirerade av PCCR kommer vi under testprojektet att samla in ett antal exempel på representation av olika typer av body modification på Nätet och göra dem sökbara för fortsatt forskning i en databas. Det praktiska insamlingsarbetet kommer att göras av fotografen och filmvetaren Eddie Svärd från Malmö.

länking pågår till intressant.se

Här kommer Pavan!

Konst, Okategoriserade, representation, Semiotik, Tecknade serier, , , , ,

Pavan är en cowboy. Han är också ”en dröm i åskådarens medvetande” som kritikern Ulf Linde en gång skrev om den första i en rad små häften med serien ”Pavan”. Jo, Pavan är en seriefigur. Men han är också en pappersfigur som var och en kan vika med hjälp av instruktioner som finns på de första sidorna i det första Pavan-häftet. Den ”Pava” som ni ser här har jag vikt själv. Pavan lever i sin värld (i vårt medvetandes dröm) under ett träd på ”prerien” (så stavas det i Pavan, på Stockholmska) i underjordiska rum med fiffiga gångar och anordningar. År 2007 gav jag ut en doktorsavhandling om Pavans upphovsman, den svenske konstnären Elis Eriksson (1906-2006). Där hävdar jag bland annat att det finns flera sidor av berättelserna om Pavan. Dels är de skämtserier skapade för att vara på skämt och inget annat. Några dolda budskap ligger inte på lut. Men skämten och ”gagsen” i Pavan är också fulla av filosofiska paradoxer. Det gäller i och för sig för många skämt – ett skämt är något som vänder upp- och ner på en förväntad ordning, till exempel den ordning vi förväntar oss att den verkliga världen har. Fast skämten i Pavan ingår dessutom i en hel livsattityd som vi kan se i Elis Erikssons utveckling som konstnär från 1960-talet och framåt. Vissa har kallat den dadaistisk, andra anarkistisk. Framför allt är den lekfull. Och lek behöver inte alltid vara motsatsen till allvar.

Jag har just avslutat en artikel om Pavan och Elis Eriksson för en amerikansk antologi om tecknade serier i Norden. I artikeln beskriver jag Pavan som ett exempel på ”basic comic language”, ett språk (i ord + bild) som närmar sig gränsen för hur långt en tecknad serie kan förenklas. Jag hävdar också att det som sker i Pavan ofta kan beskrivas som ”ontological jokes”, ontologiska skämt – skämt som bryter mot våra förväntningar om verkligt och overkligt. Egentligen är Pavan själv ett sådant ontologiskt skämt. Hans sätt att vara är inte på allvar. (OBS, ”ontologi” kan ordagrant översättas som ”vara-lära”.) Hela serien av Pavan-häften inleds med att Pavan klipps ut och viks – och han klipps ut ur själva det papper som berättelsen är tryckt på! Hela serien igenom är Pavan och de andra figurerna tecknade på ett sätt som påminner om att teckningarna inte avbildar verkliga figurer utan figurer utklippta i papper. Pavan började som urklippt pappersfigur – i en julutställning som Elis Eriksson gjorde på Galerie Burén i Stockholm 1964, Sveriges första så kallade ”installation”. Pavan är inte en människa (utan en pappersfigur) men han agerar och talar som en människa.

Här ser ni en sida ur det första häftet – Pavan och hans kära Häst flyr undan ”indijanerna” (indianerna) men vägen stoppas ev ett berg. Fast berget är ju av papper. Lösningen kommer snart – ”vi tjör ett rör ijenåm berje å så kryper vi inn å så ut på jungeln” (ut i djungeln). Men hur ser egentligen ”berje från söder” ut? Och ”berje från norr”? Och ”berje från höger”? Red ut detta ontologiska skämt om du kan.

Ja, sånt kan man också syssla med i Visuella studier. För övrigt har vi en kurs i Bilderbokens estetik som startar imorgon, ledd av litteraturvetaren Maria Lassén-Seger.

Mer om  Pavan kan du läsa här.

länkning pågår till intressant.se

Affären KONY 2012

Afrika, Bildsociologi, Okategoriserade, Uganda, Video, YouTube, , , , , , , , , , , , ,

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ’Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se