Kategoriarkiv: Semiotik

Här kommer Pavan!

Konst, Okategoriserade, representation, Semiotik, Tecknade serier, , , , ,

Pavan är en cowboy. Han är också ”en dröm i åskådarens medvetande” som kritikern Ulf Linde en gång skrev om den första i en rad små häften med serien ”Pavan”. Jo, Pavan är en seriefigur. Men han är också en pappersfigur som var och en kan vika med hjälp av instruktioner som finns på de första sidorna i det första Pavan-häftet. Den ”Pava” som ni ser här har jag vikt själv. Pavan lever i sin värld (i vårt medvetandes dröm) under ett träd på ”prerien” (så stavas det i Pavan, på Stockholmska) i underjordiska rum med fiffiga gångar och anordningar. År 2007 gav jag ut en doktorsavhandling om Pavans upphovsman, den svenske konstnären Elis Eriksson (1906-2006). Där hävdar jag bland annat att det finns flera sidor av berättelserna om Pavan. Dels är de skämtserier skapade för att vara på skämt och inget annat. Några dolda budskap ligger inte på lut. Men skämten och ”gagsen” i Pavan är också fulla av filosofiska paradoxer. Det gäller i och för sig för många skämt – ett skämt är något som vänder upp- och ner på en förväntad ordning, till exempel den ordning vi förväntar oss att den verkliga världen har. Fast skämten i Pavan ingår dessutom i en hel livsattityd som vi kan se i Elis Erikssons utveckling som konstnär från 1960-talet och framåt. Vissa har kallat den dadaistisk, andra anarkistisk. Framför allt är den lekfull. Och lek behöver inte alltid vara motsatsen till allvar.

Jag har just avslutat en artikel om Pavan och Elis Eriksson för en amerikansk antologi om tecknade serier i Norden. I artikeln beskriver jag Pavan som ett exempel på ”basic comic language”, ett språk (i ord + bild) som närmar sig gränsen för hur långt en tecknad serie kan förenklas. Jag hävdar också att det som sker i Pavan ofta kan beskrivas som ”ontological jokes”, ontologiska skämt – skämt som bryter mot våra förväntningar om verkligt och overkligt. Egentligen är Pavan själv ett sådant ontologiskt skämt. Hans sätt att vara är inte på allvar. (OBS, ”ontologi” kan ordagrant översättas som ”vara-lära”.) Hela serien av Pavan-häften inleds med att Pavan klipps ut och viks – och han klipps ut ur själva det papper som berättelsen är tryckt på! Hela serien igenom är Pavan och de andra figurerna tecknade på ett sätt som påminner om att teckningarna inte avbildar verkliga figurer utan figurer utklippta i papper. Pavan började som urklippt pappersfigur – i en julutställning som Elis Eriksson gjorde på Galerie Burén i Stockholm 1964, Sveriges första så kallade ”installation”. Pavan är inte en människa (utan en pappersfigur) men han agerar och talar som en människa.

Här ser ni en sida ur det första häftet – Pavan och hans kära Häst flyr undan ”indijanerna” (indianerna) men vägen stoppas ev ett berg. Fast berget är ju av papper. Lösningen kommer snart – ”vi tjör ett rör ijenåm berje å så kryper vi inn å så ut på jungeln” (ut i djungeln). Men hur ser egentligen ”berje från söder” ut? Och ”berje från norr”? Och ”berje från höger”? Red ut detta ontologiska skämt om du kan.

Ja, sånt kan man också syssla med i Visuella studier. För övrigt har vi en kurs i Bilderbokens estetik som startar imorgon, ledd av litteraturvetaren Maria Lassén-Seger.

Mer om  Pavan kan du läsa här.

länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (3)

Humaniora, komposition, Okategoriserade, Pedagogik, Semiotik, , , , , , , ,
(c) Julia Numan 2012

(c) Julia Numan 2012

Denna poster har skapats av min student Julia Nyman i kursen SIS (Semiotik Ikonografi och Symboler). Till examinationen hör att under kursens gång göra en poster för ”en idé man brinner för, en organisation eller grupp som man tillhör”. Men inte bara för posterns skull, utan som en väg till fördjupad förståelse av teorier om visuell kommunikation. Julia valde att göra en poster för arrangemanget ”Vem behöver humanister?” som äger rum här i hus Arken, auditorium Armfelt, imorgon onsdag kl. 18. Det blir intressant! Julias poster sammanfattar ganska bra den attityd som ofta möter humanister i dagens samhälle. ”Vad intressant att du läser filosofi, vad ska du bli på riktigt?”

De semiotiska (teckenteoretiska) modeller som vi nu gjort posters för att förstå handlar om att se och att läsa, och hur dessa processer samverkar när vi tar till oss information effektivt. Inte minst tecknade serier är exempel på detta. (Att tecknade serier ofta använts som pedagogiskt hjälpmedel är ett förbisett faktum.) Det har sagts att det trots skillnader i medium, funktion o.s.v. ändå finns tre kriterier som alla meddelanden måste uppfylla: de måste återge något som kan observeras eller tänkas, de måste etablera kontakt med mottagaren och de måste vara artikulerade. Hur skapar en bild- eller postermakare kontakt med publiken? I Julias poster uppstår kontakten i första hand via de skrivna orden i en tankebubbla. Men tankebubblan är en visuell representation (återgivning) av något som inte kan observeras visuellt – en tanke. Bildfiguren (Auguste Rodins berömda Tänkaren) är sluten i sig själv och etablerar ingen kontakt med oss. Han sitter också på ganska långt avstånd inne i det ”rum” som bilden utgör.

Postern är artikulerad genom att bubblan och det skrivna befinner sig ovanför bilden och genom att Tänkaren tittar mot högersidan som har mer tomrum än vänstersidan. I tomrummet kunde man lägga till skriven information om arrangemangets tid och plats och innehåll, och det har också gjorts i andra versioner. På så vis uppstår en åtskillnad mellan det abstrakta (ett allmänt påstående) och det konkreta (en person som påstår), mellan nuet (enskilt grubbel) och det som ska komma (diskussionen).

På liknande vis kan man som skribent få rådet att ”ta det allmänna först och detaljerna sedan”, att skapa artikulation mellan olika begreppsliga nivåer.

Postern återger alltså en mental process hos en mänsklig aktör (representation), kontakten med oss sker via ord (interaktion), och det finns artikulation mellan uppe och nere, vänster och höger (komposition). Det är ungefär i de termerna vi har diskuterat ”visuell grammatik” de senaste veckorna. På den mest allmänna nivån, alltså. De tre ”metafunktioner” som forskarduon Kress & van Leeuwen anser finns i alla bilder och visuella kompositioner kallar de representation, interaktion och komposition.

Men poängen med övningen är inte att göra en poster som ska stämma överens med Kress & van Leeuwens teorier utan att undersöka vilken giltighet de har i praktiken. Kombinationen av teori, observation och självständig operation ger tankarna fastare form.

Länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (2)

Bildsociologi, Fotografi, Humaniora, Perception, Semiotik, Visualisering, Visuell analys, , , , , , ,
Vem kan hjälpa denne man?

Vem kan hjälpa denne man?

Så vad ska studier av det visuella vara bra för? Mannen till vänster har ett problem, som ni ser. Vilken är den äkta Mona Lisa? Mästerförfalskare som holländaren van Meegeren har kunnat lura den samlade konst- och museivärlden i många år. Här är stora summor i omlopp. Vår man är antagligen en så kallad ”konnässör”, dvs. en samlare eller konsthistoriker som anser sig ha särskild förmåga att skilja bra från dåligt och falskt från äkta. Detta är förstås långt innan termen och ämnet Visuella studier uppstod. Konnässören kliar sig i huvudet och hoppas att hans kunskaper i konsthistoria och estetik skall hjälpa honom. Konsthistoria har lärt honom vad som är rimligt och inte rimligt när det gäller till exempel italienskt måleri från renässansen. Vilka stilar användes på en viss plats vid en viss tid? Vilka material användes? Hur ser man skillnad mellan åldrade material och material där åldrandet är imiterat?

Sådana kunskaper behövs på museer, på auktionsfirmor och ofta också hos Polisen. De är grundade i konkret konsthistorisk forskning medan estetiken snarare är en överbyggnad som ger legitimitet åt vissa sätt att resonera (och åt själva konstbegreppet!). Konsthistoria är en historisk specialinriktning, estetik är en filosofisk. Sedan 1960-talet använder vi den svenskspråkiga termen ”konstvetenskap” för att göra rättvisa åt båda. Samtidigt började konsthistoriker intressera sig på allvar för sådana ämnen som psykologi, sociologi, informationsteori och semiotik. Jag brukar själv säga att Visuella studier har funnits sedan dess, fast kallats Konstvetenskap.

När jag själv undervisade i konstvetenskap i Lund hade vi på ”C-nivån” (närmast motsvarande ämnesnivå i Finland) en kursplan där vi gick igenom det visuella i fyra steg – 1) Konstnärliga material, 2) Perception, 3) Symbolik och betydelser, 4) Konstens sociala dimension. Det var en alldeles utmärkt plan. När jag sedan kom till Åbo upptäckte jag till min glädje att även programmet i Visuella studier följer en trappstegsmodell, fast litet annorlunda – 1) Perception och kognition, 2) Metoder för visuell analys, 3) Symbolik, semiotik, Ikonografi, 4) Bildsociologi. Från det konkreta till det allmänna.

Här är några exempel på situationer i yrkeslivet där de olika stegen behövs:

1) Du är byggnadsantikvarie och ska bland annat se till att folk som äger skyddade hus väljer rätt färg. Men du vet hur stor skillnad det är mellan ett färgprov och perceptionen av färgen på fasaden, på avstånd. För du har läst kurser som ”Image Perception and Cognition” och du känner till färgforskaren Karin Anter.

2) Du arbetar för en reklambyrå och skall utvärdera en av deras kampanjer. Du behöver veta hur reklam oftast fungerar och vilka positiva eller negativa värden som olika grupper associerar med bilderna i kampanjen. Det lär du dig i kursen ”Visuell analys”.

3) Du är informatör (till exempel för ett museum) och behöver veta hur du kan komponera dina foldrar och blad så att de ger tydligare information. Hur skapar du visuell kontakt med betraktaren? Hur visar man skeenden i tid och rum? (Narrativa bilder.) Hur visar man strukturer och begrepp? (Begreppsliga bilder.) Det lär du dig i kursen SIS (Semiotik, Ikonografi och Symbolanalys). Årets studenter har examination imorgon.

4) Du är lärare i teckning – eller ”bildkonst” som det nu heter i den finska läroplanen – för 13- till 15-åringar. Du har svårt att begripa dig på det som står i läroplanen. Det som du ska lära ut är antagligen både ”visuell kultur”, ”bild”, ”bilden i samhället”, ”konst” och ”konstens väsen”. Du behöver en kurs som reder ut sådana begrepp och visar vilka anspråk som finns bakom dem. Kursen ”Bildsociologi” är en sådan kurs.

5) Du tänker att det kan bli din försörjning att bygga hemsidor för företag som hanterar stora mängder av ny information. Till exempel i läkemedelsbranschen. Eller inom förnyelsebar energi. Men det handlar om väldigt olikartade typer av information! I en engelskspråkig kurs som ska heta ”Visuality and Vizualization of Information” kommer vi att visa hur man kan använda rön från psykologisk forskning för att visualisera bättre.

Mer om visualisering inom kort.

Länkning pågår till intressant.se