Skribent: Helena Hurme

För en timme sedan (innan jag blev påmind om att jag under hösten lovat skriva i Lärarbloggen) avslutade jag en av de trevligaste undervisningsstunder jag haft under mina nästan fyrtiosju år som lärare. Det var fråga om en liten grupp studerande på kursen Fördjupad utvecklingspsykologi, sju studerande.

På kursen har vi gått igenom boken ”Advanced developmental science”, som innehållsmässigt är väldigt bra men som ser ganska trist ut: mycket text och några få svartvita bilder. Studerandena har presenterat var sitt kapitel som PowerPoint, där de klippt in länkar, bland annat YouTube-snuttar. Dessutom har de varje vecka på moodle diskuterat föregående veckas kapitel  och  jag har sedan kommenterat inläggen. Jag har också läst kapitlen och ofta sträckläst dem, för innehållet är så intressant (också en studerande använde ordet sträckläsa när hon berättade om hur hon förberett sin presentation). Studerandena tycks också ha trivts. En studerande sa en gång att ”det harmade mig så att jag inte kunde vara närvarande” och det är inte ofta man får höra det!

Det som gjorde den här gången så unik var, att en studerande under diskussionen frågade om hon får visa en filmsnutt med Sir Ken Robinson http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U eller www.vimeo.com/29485820 . Detta var helt oplanerat och ledde till att många av oss, mig inkluderad,  för första gången såg denna absolut fantastiska och tankeväckande presentation som faktiskt har att göra med inlärning. Situationen påminner om det som den kända antropologen  Margaret Mead kallar för ett postfigurativt samhälle i motsats till co-figurativa och  prefigurativa samhällen (Margaret Mead, Culture and Commitment: A Study of the Generation Gap (Garden City, N.J.: Natural History Press, 1970) . Enligt henne lever vi idag i ett postfigurativt samhälle där inlärningen inte sker enbart från den äldre generationen till den yngre eller mellan jämnåriga, utan också från de yngre generationerna till de äldre. Detta har inneburit en verkligen behövlig uppluckring av hierarkierna inom undervisningsstrukturerna. Nätstödd undervisning kommer in i denna process på åtminstone två sätt: För det första anammas den teknologiska utvecklingen lättare av de yngre generationerna, som inte är fast i cementerade tankemönster och sätt att utföra saker och ting på.  För det andra innebär närvaron av teknisk utrustning (Smartboards, datorer i klasserna, tabletter, smartphones) en större flexibilitet i att presentera material som man kommit i kontakt med under andra lektioner eller utanför universitetet. Båda dessa faktorer ökar de co-figurativa och postfigurativa inslagen i undervisningen. Det enda som behövs är att lärarna är beredda att låta detta ske.

ÅA har redan, trots nedskärningarna, det mesta i utrustningsväg när det gäller nätstödd undervisning och dessutom har många studerande en egen dator, pekplatta eller smartphone. Med dessa kan man koppla upp sig mot ÅA:s homeserver och mot världen och följa med undervisningen från nästan vilket ställe som helst. Jag är rädd för att flaskhalsen inte är studerandena, utan just lärarnas cementerade sätt att se på undervisningen.

Bilden visar, att man kan koppla upp sig mot moodle fast hemma på motionscykeln.

Det ska bli intressant att se, hur länge det tar innan trycket blir så stort, att alla lärare är tvungna att gå över till nätstödd undervisning. Trycket kan för det första komma från studenterna, som både i skolan och privatlivet vuxit upp med elektronisk utrustning och anser det vara en självklarhet också vid universitetet. För det andra kan universitetens försämrade ekonomiska situation leda till krav på att i allt större grad använda sig av nätstödd undervisning. Det är dyrt att hyra utrymmen, som står tomma en del av tiden. Kanske en viss del av undervisningen i framtiden förläggs till utrymmen som hyrs ut av firmor vid behov i stället för att universiteten själva hyr dem flera år i sänder eller äger dem? Man kan till och med föreställa sig nästan utrymmeslösa universitet i framtiden, för redan nu är det möjligt att tillgodogöra sig föreläsningar på nätet  när man vill eller till och med ha onlinediskussioner med upp till åttio samtidiga deltagare (som Adobe Connect). Vid sådana utrymmeslösa universitet är nätstödd undervisning ett måste.

En annan trend som skapar tryck på lärarna att börja använda nätstödd undervisning är också  bunden till universitetens sparkrav. Pengar måste fås in från olika källor och en sådan är produktion och försäljning av kurser. Jag har redan länge förutspått att också finländska universitet kommer att vara tvungna att gå med i denna konkurrens och inte enbart skaffa  kurser från de stora universiteten utan producera egna kurser. ( De stora universiteten har samlat sina gratiskurser på en webbsajt, http://www.openculture.com/freeonlinecourses. Dessutom finns det direktlänkar till universitetens egna gratiskurser, till  exempel Harvard och MIT  (se https://www.edx.org/school/harvardx/allcourses).) Också Coursera (se https://www.coursera.org/ ) har många onlinekurser gratis.

Det är också möjligt att framtidens studenter är mera rörliga än studenterna är nu. Studenterna kan också skriva in sig för nätstödd undervisning vid universitet runt om i världen i stället för just vid vårt lilla universitet.  I detta fall kan vi förlora studenter och därmed finansiering, som åtminstone i dagens läge är beroende på antalet studerande. För ÅAs del innebär det att ett möjligt bortfall av svenskspråkiga studerande måste kompenseras med antingen finska studenter eller svenskspråkiga studerande från de andra nordiska länderna eller alternativt av produktion av engelskspråkiga moduler som kan säljas på en global utbildningsmarknad. Då krävs bra färdigheter i produktion av nätstödda kurser.

Summa summarum tycker jag att man inte nog kan poängtera vikten av att alla lärare förstår, att det redan har skett en brytning i sättet att se på undervisning och att en förändring i sättet att undervisa är en nödvändighet av ovan nämnda orsaker. Det kanske börjar vara på tiden att belöna dem som infört nätstödd undervisning eller rent av att göra en del av lönen beroende av detta.

Helena Hurme, professor i utvecklingspsykologi