Genusvetenskap och ”genusvetenskap”

Salla TuoriUnder hösten har vi fått läsa allt möjligt om vår disciplin: att det vi gör är ideologisk propaganda, att våra perspektiv är ensidiga, och att de dessutom fått för mycket inverkan inom Åbo Akademi, och snarast dess arbete för jämställdhet. Och dessa bara lokalt. På ett sätt berättar debatterna om att vi arbetar i kärnan av aktuella, samhälleliga frågor, svåra frågor. Att genusvetenskap väcker motstånd, och stora känslor, berättar om dagens samhälle och de politiska rörelserna som formar vår värld. Att navigera där kräver klarsynthet, analys och mod.

Många tycks ha en uppfattning om vad genusvetenskap är och vad vi gör. Samtidigt finns det förstås en helt annan genusvetenskap: den vi forskar inom, och som vi undervisar i. Där finns till exempel inte ett gemensamt perspektiv om jämställdhet, inte ens enighet om ifall just jämställdhet som begrepp är det mest centrala. Samma vecka med seminariet om ”Jämställdhet ur mansperspektiv” ordnades den nationella genusforskningskonferensen med temat Trans i rörelse. På konferensens webbsida (https://blogit.utu.fi/supupaivat2018/sv/2018/04/09/trans-i-rorelse/) beskrivs temat och syftet med konferensen bland annat så här:

”På Genusforskningsdagarna reflekterar vi kring vad en mångfacetterad syn på kön, sexualitet, ras och klass betyder i feministisk forskning. Vad händer då kategorierna ”man” och ”kvinna” inte räcker till, eller då ickebinärt kön, transgender och andra former av identitetsuttryck lyfts till forskningens centrum? Hur har gränser i relation till sexualitet, ras, etnicitet och klass behandlats och överskridits i historien, samhället och kulturen? Hur kunde feministisk forskning och aktion driva marginaliserade gruppers korsande, eller t.o.m. motstridiga rättigheter?”

Konferensen var genusvetenskap i sin bästa skepnad: intellektuellt utmanande, inspirerande till nya perspektiv och högst relevant. Nästa års nationella konferens i genusvetenskap ordnas i Helsingfors i oktober med temat våld – våld i relationer, normernas våld, statlig våld, osv. Som ordförande för Sällskapet för genusforskning, önskar jag dig varmt välkommen till konferensen för att lyssna på och engagera med genusvetenskapliga perspektiv på våld.

Det här var årets sista arbetsuppgift, och nu tänker jag gå lugnt och långsamt mot det nya året. Jag hoppas att vi även får något av det med oss till det nya året och nya debatter.

God jul!

Mot en gemensam digital vision?

Charlotta HilliVarje gång jag möter nya studerande gläds jag åt att de är ansvarsfulla, eftertänksamma och kloka. De flesta har fostrats och utbildats i en finländsk utbildningskontext enligt den finländska demokratiska modellen. De reflekterar på olika sätt de lärare som undervisat dem, handlett dem och mött dem genom många års studier före de kommer till universitetet. I år firar vi det självständiga Finlands 101 års dag. Det finns många orsaker att med tillförsikt blicka mot de kommande 101 åren av självständighet. Vi har vår utbildning, vår välfärd och vår demokrati.

Min kollega Jonte Henriksson vid Centret för Livslångt Lärande delade en tweet från regeringens Lärarutbildningsforum som fick mig att tänka till kring den digitaliseringsprocess finländska utbildningar är med om. Vad är vår gemensamma digitala vision?

https://twitter.com/jontehenri/status/1068061981960257539

Jari Lavonen  är professor i pedagogik vid Helsingfors universitet och sammanfattar fint den finländska grundutbildningens centrala framgångsfaktorer.

  • Autonoma och högt utbildade lärare kan kritiskt förhålla sig till och utveckla undervisningen
  • Elever behandlas jämlikt och ges olika förutsättningar för att lära sig
  • Pedagogiska framgångar mäts inte genom standardiserade test och tävlingar mellan skolor
  • Pedagogisk målmedvetenhet som visar sig genom att reformer genomförs långsamt, långsiktigt och eftertänksamt

Lärarnas autonomi hör samman med kunskap och ansvar. Den innebär tillit från elever, samhället, vårdnadshavare, politiker, forskare, och omvärlden. Digitaliseringen kan förenklat sammanfattas i tre begrepp, individualisering, konsumtion och snabbhet. Det skapar friktioner med den långsamma, gemensamma visionen om en offentlig, gratis och allmän utbildning.

Det som verkar ske på många håll är att digitalisering blir synonymt med programvaror som digitala lärplattformar eller läromedel. De förändrar lärarnas autonomi och möjligheter att undervisa. Programvaror väljs inte nödvändigtvis av dem som berörs av dem. Det finns få möjligheter att göra förändringar om det uppdagas att plattformen eller läromedlet egentligen inte alls motsvarar de behov som utbildningen har. Avtal har ingåtts, pengar har överförts. Det är bara att gilla läget några år framöver.

De lärare som regelbundet använder digital teknik i undervisning och de lärare som är mest kritiska till densamma verkar utgå ifrån samma premiss: sin undervisning. De som är kritiska ser sällan hur digital teknik kan göra undervisningen bättre. De hävdar bl.a. att digital teknik ökar koncentrationssvårigheter, ökar klyftorna mellan elever och minskar tiden för god undervisning.  De som är digitalt ivriga hävdar till exempel att de bättre kan formativt bedöma elever, de kan följa upp missförstånd bland elever och de kan öka samarbetet elever emellan och motivationen hos enskilda elever.

Den autonoma läraren väljer sina metoder och utvärderar sin undervisning självständigt. Det förklarar varför samma skola kan ha lärare som har vitt skilda uppfattningar om digitaliseringen och varför de förhåller sig  på olika sätt till teknikens plats i undervisningen. Metoder kan vara bättre eller sämre lämpade beroende på innehåll, elevgrupp, målsättningar, digital teknik, infrastruktur och lärarens kunskaper. Det är alltså ingen lätt process att införa digitala moment i specifika undervisningssituationer.

Det tråkigaste med diskussioner om utbildningens digitalisering är när vissa framställs som motståndare till digitaliseringen, medan andra framställs som digitaliseringens förespråkare. Jag tänker på det Jonas Linderoth professor i pedagogik och spelforskning vid Göteborgs universitet sagt:

Vi behöver väl alla ställa oss kritiska till de digitala processer som på olika sätt präglar vårt samhälle och våra utbildningar? Strukturer för digital teknik borde kritiskt granskas av dem som regelbundet använder dem och endera utvecklas eller avvecklas om de inte svarar mot behoven. Vi behöver dock vara mer specifika än att kategorisera människor som för eller emot digital teknik i utbildningar.

De flesta lärare verkar vara överens om att elever behöver lära sig att förhålla sig kritiskt till och hantera en digital miljö. I autonomins namn ska det här inspirera till olika lösningar inom olika ämnen runtom i landet. Lösningar vi alla kan lära oss av. Lyckas vi ge elever kunskaper och färdigheter att hantera åtminstone vissa delar av den komplexa och omfattande digitala miljön etiskt, ansvarsfullt och meningsfullt är vi en god bit på vägen mot en gemensam digital vision.

Om 100 år tror jag få drömmer om fler lärplattformar eller flera digitala läromedel. Det är mer intressant att fråga hurudana elever och studerande vill vi fostra och utbilda de kommande 100 åren? Hur kan vi ge lärarna resurser och möjligheter att göra sitt arbete ansvarsfullt, eftertänksamt och klokt? 

Jag håller med Lavonen att vi ska fortsätta betona lärarnas autonomi och kunnande och den långsiktighet som kännetecknar finländsk utbildning. Om vi modigt går mot samarbete på alla nivåer för att utveckla utbildningen kan vi kanske lära oss av varandra och förstå varandra bättre. Jag hoppas vi på så sätt kan utveckla en gemensam vision om hur vi vill digitalisera utbildningen på ett pedagogiskt försvarbart och etiskt hållbart sätt.

Lob des Lernens

Tapio SalmiJag satt i bussen på väg mot Helsingfors och plötsligt ringde telefonen. Ett okänt nummer för mig, men jag beslöt att ta samtalet. Det var en glad röst från Svenska Finlands Folkting som berättade att jag skulle få Folktingets medalj för befrämjandet av den finlandssvenska kulturen. Först var jag en aning förvånad, men i bakgrunden ligger min omfattande produktion av läromaterial på svenska samt mina ställningsstaganden om undervisningsspråket vid ett universitet. Jag är absolut övertygad om att en väsentlig del av universitetsundervisningen ska ges på studenternas modersmål, speciellt i ämnen som av många betraktas som svåra, dvs matematik, fysik och kemi.

Det är viktigt att vi utvecklar terminologin i språket på livets alla områden, inklusive vetenskap och teknologi. Låt mig ta som exempel två relativt små nationer som jag beundrar: ester och islänningar. Tack vare idogt och outtröttligt arbete, så har dessa två språk utvecklats till fullständiga kulturspråk, som har en heltäckande terminologi, från ishockey till rymdteknologi. Många större språk i världen är hotade, eftersom språket inte har kunnat utvecklas så att det skulle motsvara dagens krav på kommunikation. Då kan man endast prata om vardagliga saker hemma, medan ute i samhället är man genast tvungen att ty sig till språkmajoritetens språk.

Språket är ett centralt element i all undervisning och inlärning. Vi får inte heller glömma bort den vardagliga undervisningens betydelse även för studentrekryteringen: ett gott rykte om undervisningens kvalitet och lärarnas entusiasm sprids. Därför är det viktigt att alla lärare – även professorer – aktivt deltar i undervisningen vid Åbo Akademi, helst på svenska. Vi tänker ibland att professorerna endast ska hålla fördjupade eller postgraduala kurser, men professorn, den ledande representanten för ämnet, är ämnets ansikte utåt. Därför är det bra att professorerna undervisar även i grundkurser, så är det t.ex. i USA.

I våras besökte jag en konferens i San Diego. Jag satt på stranden med min kollega professor Robert Augustine från New Jersey. ’Finally I stopped my regular lecturing’,  konstaterade han (ca 85 år!). En lärare med lång erfarenhet är en otroligt stor tillgång för universitetet. En kanadensisk kollega klagade en gång att han inte bemästrade ett visst delområde i kemiteknik. ’Just give a course’ gav en arbetskamrat som råd. Alldeles rätt; då man undervisar någonting, måste man kunna sin sak. Studenterna anar omedelbart om föreläsaren har sviktande kunskaper och bristande perspektiv.

Det är bra med alla möjliga kursvärderingar, men allra mest uppskattar jag studentens uppriktiga feedback. En sen kväll var jag på Axelborg och en teknolog kom till mig och började kommentera: Tapio, du är en synnerligen intressant föreläsare’. Jag nästan hann tacka honom för komplimangen men sedan kom fortsättningen: ’…men du är absolut ingen stor pedagog!’

Bildning och utbildning är det starkaste vapnet med vilket en liten nation försvarar sig och garanterar sin existens. Jag avslutar med Bertold Brechts dikt ’Lob des Lernens’:

Lerne das Einfachste! Für die,
Deren Zeit gekommen ist,
Ist es nie zu spät!
Lerne das ABC, es genügt nicht, aber
Lerne es! Laß es dich nicht verdrießen!
Fang an! Du mußt alles wissen!
Du mußt die Führung übernehmen.

Lerne Mann im Asyl!
Lerne, Mann im Gefängnis!
Lerne, Frau in der Küche!
Lerne, Sechzigjährige!
Du mußt die Führung übernehmen.
Suche die Schule auf, Obdachloser!
Verschaffe dir Wissen, Frierender!
Hungriger, greif nach dem Buch: es ist eine Waffe.

Du mußt die Führung übernehmen.
Scheue dich nicht, zu fragen, Genosse!
Laß dir nichts einreden,
Sieh selber nach!
Was du nicht selber weißt,
Weißt du nicht.
Prüfe die Rechnung,
Du mußt sie bezahlen.
Lege den Finger auf jeden Posten,
Frage: wie kommt er hierher?
Du mußt die Führung übernehmen.

Lärandet är inte beroende av tid och plats; det kan det göras i asyl, det kan göras i fängelse. Vi får utbilda oss i frihet. Jag önskar alla läsare en trevlig självständighetsdag!

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

En frustrerad professors bekännelser

Elina PirjatanniemiSedan jag tillträdde som professor 1.5.2009 har tiden för egen forskning kontinuerligt minskat. Det är ett problem, eftersom jag i grunden är en forskare. De alltför långa dagarna fylls av allt möjligt annat än forskning.

Nu blir ju ingen förvånad när jag meddelar att den dagliga administrationen tar på tok för mycket av min tid. Många är säkert trötta på forskarnas gnäll om administrativa uppgifter. ”Det tar ju inte så länge att mata in tentresultaten i Peppi”, får vi höra.

Jag räknade för skojs skull alla de administrativa verktyg som förgyller min vardag. Jag använder dagligen Martti och Moodle. Varje vecka arbetar jag med Travel, Peppi och Artur. Lägg till de månatliga sessionerna i Reportronic. HR-systemet måste också användas nu och då samt givetvis E-tentamen. Urkund bör man konsultera varje gång en avhandling granskas. På grund av våra EU-projekt och annat internationellt samarbete är jag även tvungen att besöka Canvas, vilket är mardrömslikt.

De flesta av dessa system är inte designade för ”sällananvändare”, vilket innebär att man får kämpa en hel del för att hitta rätt.

Problemet är alltså inte den enskilda händelsen i Peppi, utan denna djungel av mer eller mindre dåligt planerande digitala verktyg som universiteten använder.

Vanligen börjar jag min dag med att godkänna räkningar i Martti. Min dator vägrar att visa räkningarna direkt, jag ser bara summorna. Eftersom jag vill veta vad jag gör, är jag tvungen att göra en extra manöver för att få fram själva räkningen. Klick-klick-klick.

Flera gånger i veckan använder jag även Travel. Jag godkänner andras resplaner och reseräkningar. När jag själv åker på arbetsresa, vilket sker relativt ofta, kontaktar jag först resebyrån. De erbjuder flygalternativ. Flygen beställs. Hotellet bokar jag vanligen själv. Jag kollar var jag ska vara och när, dubbelkollar tidtabeller och tar fram kartor. Jag gör en resplan i Travel.

Hittills har jag åkt fel bara en gång. Jag skulle till Tavastehus och hittade mig själv i Jyväskylä.  Värre kunde det ha blivit, jag har ju rest i Afrika också. Var ej oroliga, jag betalade förstås de extra kostnaderna som mina irrfärder förorsakade.

Den månatliga sessionen med Reportronic känns direkt meningslös. Det är givetvis viktigt att vi allokerar budgetmedel och externa medel skilt. Men dilemmat är att jag inte kan veta hur många timmar mina medarbetare ska allokera på olika projekt. Det är något som enbart våra administratörer klarar av att räkna. Jag används alltså som gummistämpel. Noteras bör att jag är en gummistämpel med relativt hög lön.

Peppi, nej, jag tänker inte säga något om Peppi. Konstverk ska inte kritiseras innan de är klara. Artur och de andra systemen orkar jag inte heller orda om. Ni förstår redan min poäng.

Vid sidan av dessa digitala äventyr får vi syssla med andra typer av stödfunktioner. Vi bokar utrymmen, beställer kaffe, designar E-blanketter. För några veckor sedan hade Institutet för mänskliga rättigheter ett tjugotal kvinnor från Libyen på besök. De kom från båda sidorna i den svåra konflikten och hade efter hårda ansträngningar kommit överens om att ha dialog. Jag beställde kaffe och ÅA-bakelser. 

Efter besöket förstörde jag de e-mail som jag hade fått av gästerna, bland annat deltagarlistan. Det borde jag inte ha gjort, eftersom deltagarlistan ska ingå som bilaga i redovisningen. Jag blev helt matt av att ha glömt det. Jag läste till och med den nya dataskyddsförordningen GDPR i hopp om att den skulle rädda mig. Ni som undrar: listan torde kunna bifogas i redovisningen utan att förordningen hindrar det.

Ibland är jag så frustrerad att jag har lust att skrika.

Jag behöver närstöd. Jag kan inte springa från en människa till en annan för att få diverse saker skött. Jag behöver en allt-i-allo som hanterar de administrativa uppgifterna som hackar sönder mina dagar. Jag behöver inte ha denna människa enbart för mig själv, utan jag delar gärna.

Vi måste börja diskutera forskarnas administrativa belastning på allvar. Det är inget fel på våra administratörer, tvärtom, de är fantastiska superhjältar. Men om en professor använder i genomsnitt en timme om dagen (minst) till administrativa rutinuppgifter har vi ett problem någonstans.

Det är uppenbart att vi alla har för mycket att göra. Då måste vi som kollektiv granska kritiskt vår arbetsbörda och våga avstå från det som inte är nödvändigt. Vi borde också förenkla våra processer. Likaväl bör vi hitta smarta sätt att flytta stödet närmare användarna.

Vi har talat om allt detta en lång tid, nu är det dags att agera.

Yttrandefrihet

Andreas HägerYttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna enligt FN:s deklaration. Denna grundläggande rättighet har ofta uppmärksammats under senare tid. Den åberopas särskilt inom politiska kretsar som annars kanske inte skyltar med sitt värn för mänskliga rättigheter, som dessa formuleras till exempel i människorättsdeklarationens allra första mening: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”; eller som denna ståndpunkt tar sig uttryck i asylrätten: ”Everyone has the right to seek and to enjoy in other countries asylum from persecution” #jagärintejuristmen… I mitt blogginlägg tar jag upp några exempel på hur yttrandefrihet kommit att användas som försvar för rasistiska och misogyna uttalanden, senast i ett fall med direkt anknytning till Åbo Akademi.

Laura Huhtasaari, sannfinländsk presidentkandidat 2018 och partiets riksdagsledamot och viceordförande, gjorde yttrandefrihet till en av sina frågor i presidentvalet. Hon är kritisk mot lagstiftning om hets mot folkgrupp eller ”hatprat” på den grund att de begränsar yttrandefriheten.

Nyligen väckte Huhtasaari uppmärksamhet genom att hon på sociala medier publicerade en skolteckning  med kritik mot Sannfinländarnas njugga flyktingpolitik. Hon kritiserar lärarna för att ha uppviglat eleverna till detta genom vad hon kallar ”hatprat”. Yttrandefriheten verkar alltså enligt Huhtasaari enbart gälla yttranden hon håller med om. I hennes tweet syns elevernas förnamn och skolans namn; rektorn berättar att skolan fått ta emot oförskämd feedback via e-post och telefon efter Huhtasaaris inlägg. Hon har använt sin maktposition för att bestraffa skolan och eleverna för att de yttrat sin åsikt – på en skolteckning (ett motsvarande fall kan man läsa om här).

Även om jag inte delar Huhtasaaris uppfattning angående hets mot folkgrupp tycker jag att hon sätter fingret på en viktig punkt: yttrandefriheten är inte total. Man får inte säga vad som helst. Den lagstiftning hon är kritisk mot är en sådan inskränkning,  andra gäller ärekränkning eller ”spridande av information som kränker privatlivet”.

Den konservativa amerikanska radiopersonligheten Dr Laura har under decennier gett ”goda råd” åt sina lyssnare, råd hon även delat ut i böcker som ”In Praise of Stay-at-Home Moms” och ”The Proper Care and Feeding of Husbands”. Hon  höll 2010-2011 en paus från sitt radiopratande för att hon upplevde sin yttrandefrihet kränkt. Hon hade i ett telefonsamtal med en svart kvinnlig lyssnare flera gånger använt rasistiska invektiv. Hon kritiserades för detta och följden var en bojkott av hennes sponsorer, med syftet att få dem att sluta sponsorera hennes program. Därefter drog Dr Laura sig ur programmet med motiveringen ”I want my First Amendment rights back” – dvs sin yttrandefrihet.

Vidare förklarade hon ”I want to be able to say what’s on my mind and in my heart and what I think is helpful and useful without somebody getting angry, some special-interest group deciding this is the time to silence a voice of dissent and attack affiliates, attack sponsors. I’m sort of done with that.” (min kursivering). Men yttrandefrihet gäller förstås inte att få säga vad som helst utan att få mothugg. Dr Laura får säga vad hon vill, men får också räkna med och acceptera att bli motsagd – att föreslå en bojkott tryggas också av yttrandefriheten.

Yttrandefriheten har också diskuterats nyligen i samband med ett planerat evenemang om jämställdhet i ÅA:s utrymmen. I Åbo Underrättelser 1.11 kunde man läsa att en grupp ville ordna ett seminarium kallat ”Jämställdhet ur mansperspektiv – en provocerande självklarhet?”. Som deltagare i panelen annonserades Alexander Bard, främst känd från olika populärmusiksammanhang i Sverige, samt en lärare och MMA-fighter vid namn Johan Mparmpagiannis.

Vi var några anställda vid ÅA som reagerade inte minst på att seminariet med dessa två män i ÅU framställdes som ett av akademin ordnat evenemang. Vi skrev ett mejl till ÅA:s ledning och önskade att ”ÅA:s ledning bör stå upp för allas lika värde genom att inte upplåta sina utrymmen och därtill tydligt deklarera att Åbo Akademi inte på något sätt har med evenemanget att göra.” Ledningen, med rektor Hupa i spetsen, tog tydligt avstånd från evenemanget och meddelade också att det inte kan äga rum i ÅA:s lokaler.

ÅU beskriver i rubriken Bard och Mparmpagiannis som ”högljudda metoo-kritiker”. Mparmpagiannis kallar metoo för ”häxjakt på män ” och jämför med lynchningar av svarta i USA på 1800-talet. Bard har bland mycket annat sagt att ”History is full of women accusing men of sexual assaults that never happened. How did women suddenly become 100% credible in 2017?” och att metoo-rörelsen bottnar i att 150 miljoner neurotiska kvinnor har skuldkänslor för att ha läst ”Fifty shades of grey.” ( bägge exemplen från Twitter). Det var särskilt denna kvinnofientlighet kritiken mot seminariet gällde. (En viktig diskussion, som inte förs här, är varför denna misogyna inställning tycks te sig så lockande för vissa män.) Sättet att uttrycka sig på rimmar illa med evenemangets mål att ”på ett nyanserat och balanserat sätt belysa jämställdhet”, som en av arrangörerna utlovade i ÅU-artikeln.

Så här skrev vi också i mejlet: ”Yttrandefriheten ger förstås denna förening rätt att uttrycka sina åsikter, men Åbo Akademi har inte skyldighet att stöda desamma genom att ge utrymme åt detta evenemang”. Yttrandefrihet blev det huvudsakliga argumentet mot rektors beslut. Det har använts på olika sätt både i redaktionella texter och i webbkommentarer.  I Österbottens Tidning skrev Kennet Myntti en ledare vars rubrik kritiserar ÅA för att ”ta  censorns roll”; texten talar också om ”portförbud”. En kommentar till samma text säger att ”universitet har ett särskilt ansvar för att värna om yttrandefriheten.” I ett senare inlägg (ÖT 13.11)  skriver Myntti att ÅA:s beslut är ”ett bakslag för högskolans roll som arena för fritt tankeutbyte”. Kommentarer på svenska Yle talar om ”åsiktsdiktatur” och ”att förbjuda en debatt”.

Alexander Bard i sin tur säger så här om beslutet vid ÅA: ”Och de ägnar sig åt den här klassiskt kvinnliga makttaktiken som är att tysta ned motståndaren, censurera, bannlysa, förbjuda, istället för att gå in i en debatt. De skulle aldrig klara av debatten, vi skulle krossa dem” och så här: ”Faculty staff triggered by Alexander Bard’s mere presence at the University of Turku [sic!] should probably not work in academia at all but rather be locked up as psychiatric nutcases. Check how quickly free speech evaporates in Finnish academia.”

Det är inte fråga om ”fritt tankeutbyte” när en part går in för att ”krossa” den andra.  Eller att kalla meningsmotståndare för ”psychiatric nutcases” (eller ”pöbel” som en insändare i Hbl kallade oss som skrivit under mejlet).  Kritiken mot evenemanget är inte en kritik mot ”fritt meningsutbyte”, utan mot användningen av ÅA:s namn och utrymmen för att legitimera den typ av både värderingar och uttryckssätt som (bland andra) Bard står för.

Det har också framhållits att universitetets uppgift inte nödvändigtvis är att skapa utrymme för ”fritt tankeutbyte” per se, utan för en diskussion av en viss kvalitet som kunde kallas ”vetenskaplig”. I flera sammanhang har jag stött på jämförelsen att man inte heller till en medicinsk fakultet inbjuder till ”debatt” med vaccinmotståndare.

För mig personligen var det viktiga med mejlet till ledningen att försöka få till stånd en tydlig markering att detta inte var ett av ÅA arrangerat eller ens sanktionerat evenemang. Att inte låta arrangörerna använda ÅAs utrymme blev då ett sätt att tydligt deklarera detta. För till yttrandefrihet hör inte fri tillgång till alla tänkbara kanaler – att ett förlag refuserar ett manus eller en tidning en artikel strider inte mot yttrandefriheten. Myntti och andra har beskrivit detta som ”deplattformering” eller ”de-platforming” – ett uttryck som beskriver en viss slags begränsning av yttrandefrihet, nämligen att man inte får tillgång till en viss plattform eller kanal för sitt budskap. Men debatten sänds direkt av Yle, vilket svårligen kan tolkas som att Bard m fl inte får tillgång till en plattform.

Yttrandefrihet är en viktig princip i ett öppet samhälle och grundläggande för demokratin. För att inte missbruka den måste man förstå vad den innebär och inte innebär och komma ihåg att den gäller inte bara för vissa grupper eller individer – skolelever i Tammerfors har samma yttrandefrihet som Laura Huhtasaari. Och inte minst är det viktigt att minnas att frihet innebär ansvar, och särskilt ansvar för vad man yttrar har de som har en starkare position i samhället, till exempel genom sin plattform i sociala och andra medier.

Fotnot:

Under tiden jag skrivit detta inlägg har Yle meddelat att de sänder evenemanget direkt och även meddelat att andra en de två ursprungligen nämnda medverkar.