Etikettarkiv: skuggning

Skuggning av kollega

Under det senaste året har jag deltagit i universitetspedagogikens modul 3 som handlar om undervisningsplanering och handledning. Ett centralt moment av kursen är att deltagarna skall skugga en kollegas undervisning. Idén med att skugga kollegor är att man får uppleva hur andra utför sitt värv och utbyta konkreta undervisningserfarenheter. Behållningen är alltså dubbel: den som skuggar lär sig genom att uppmärksamt iaktta sin kollegas undervisning, medan kollegan får tillfället att reflektera över sin egen undervisning genom den feedback som den som skuggar levererar.

Jag utförde min skuggning genom att följa en kollegas undervisning inom ämnet filosofi. Det var en mycket lärorik upplevelse och speciellt nyttigt var det att märka hur mycket det finns att lägga märke till under en undervisningssession. Här tänker jag inte bara på den allmänna strukturen och innehållet, vilket kanske är de faktorer som man först skulle tänka på då man beger sig ut för att skugga någons undervisning. Utöver dessa saker är det också intressant att lägga märke till hur viktigt det är med detaljerna: föreläsarens tonläge, kroppsspråk, hållning, humör, attityd och inställning. Likaså är det intressant att lägga märke till hur dessa, mera subtila faktorer, får gehör i responsen från studeranden genom frågor, kroppsspråk, gäspningar, kringvandrande blickar och allmänt ivrigt beteende. Många saker är viktigt för att undervisning skall bli lyckad, men dessa faktorer, som berör grundläggande frågor om föreläsarens framträdande, tror jag har en avgörande roll att spela för att dialogen mellan den som undervisar och de som blir undervisade skall starta på rätt fot, så att säga.

Under det specifika undervisningstillfälle som jag iakttog var det just också dessa ”subtila” faktorer som jag satte störst fokus på. Det märktes i detta fall att föreläsaren hade lång vana att undervisa eftersom framförandet beaktade undervisningens subtila grunder på ett mycket förligt och obekymrat sätt. Ett av de mest särpräglade dragen i detta sammanhang var föreläsarens lugna attityd som ändå utstrålade ett passionerat förhållningssätt till kursens innehåll. Lugnet inbegrep att han ofta saktade in för att försäkra sig om att föreläsningen inte gick för snabbt framåt, vilket inte är ovanligt inom filosofiundervisning som ofta kan innehålla svårbegripliga ord. Den passionerade hållningen kom fram i tonläget och minspelet – ingen kunde betvivla att föreläsaren ansåg att ämnet berör ytterst viktiga frågor för den mänskliga tillvaron. Även om undervisningen bestod delvis av att få de studerande att begripa vissa nyckelord inom språkfilosofi, så undvek föreläsaren konsekvent användningen av teknisk terminologi eller annan specialvokabulär. Mitt intryck är att detta var till stor hjälp för många studerande eftersom det inte förutsatte någon djupare kunskap om till exempel språkfilosofi i allmänhet. Och det är förstås meningslöst att försöka förklara ett svårbegripligt begrepp i termer som lyssnaren har svårt att förstå.

Föreläsaren försökte rätt ofta också anknyta de filosofiska frågorna som diskuterades till de studerandes vardag. Detta gjordes genom förslag som ”föreställ er att det skulle vara så här…”. Eller tänk om ”ord skulle användas så här…”. Detta var också ett lyckat sätt att inte bara få de studerandes uppmärksamhet, men också att verkligen få dem att försöka tänka igenom vad de filosofiska idéerna som diskuterades kunde betyda. Att så också hände kunde ses i de studerandes kroppsspråk. Genom uppmaningarna ovan såg man hur de studerande ofta började röra sig lite, se omkring sig, och synbarligen tänka igenom frågan mycket aktivt. Ibland också genom att säga några lågmälda fraser till bordskamraten. Dessa uppmaningar till att ”tänk om” fungerade alltså som påtagliga aktiverande metoder för ett ämne som annars kan bli svårgripligt och abstrakt.

Den kanske viktigaste lärdomen jag fick med mig av skuggning var att en lyckad undervisning kräver, förutom en klar struktur och relevant innehåll, också ett genomtänkt framförande och ett engagemang som smittar av sig och göder de studerandes intresse.

 

Skugga en lärarkollega!

Mitt jobb som akademilektor i kemi bjuder på utmaningar av alla slag. Förra året vid den här tiden var jag med om något utöver det vanliga. Jag skuggade Claus Madsen, lektor i danska, och han skuggade mig.

Skuggningen innebar att Claus besökte en föreläsning i Allmän kemi och laborationer (8 sp) som handlade om kemisk jämvikt med ca 80 studerande på plats. Jag besökte en föreläsning i Danska (5 sp) som handlade om dansk novelltradition med ca femton studerande på plats. Direkt efter besöken diskuterade vi upplevelserna av varandras föreläsningar.

Skuggningen genererade många nya tankar om undervisning i stort och om upplägg och utförande av föreläsningar i synnerhet. Lärcentret låter skuggningen ske över fakultetsgränserna. Distansen till varandras ämnesområden gör att utbytet blir otvunget och prestigelöst samt sätter fokus på formerna och inte på stoffet. Det är också mycket tidseffektivt. Besöket och diskussionerna stal fyra timmar av min arbetstid.

Claus föreläsning var inspirerande. Han är dynamisk och karismatisk och anger tydliga mål för inlärningen. Han varierar också mellan olika undervisningsmetoder. När dansk novelltradition ska avverkas på en dubbeltimme tvingas han att avgränsa och göra ett urval i sin framställning. Föreläsningen centrerades kring tre novellister (Steen Steensen Blicher, Karen Blixen och Peter Hoeg) som presenterades i tidskronologisk ordning. Varje författare gavs 20 minuter av föreläsningstiden. Först fick några studerande ge en levnadsteckning av författarna och sedan visade Claus hur var och en av dessa är centrala i dansk novelltradition genom att författarskapet bidragit med nya element som kan spåras i de senares arbete. På slutet diskuterades en burlesk novell som de studerande hade läst på förhand. Diskussionen handlade om vilka berättartekniska grepp som författaren använt.

Föreläsningar är den dominerande undervisningsformen vid universiteten. Claus och jag är eniga om att syftet med dem är att inspirera, förmedla insikter och öppna upp nya frågeställningar. Viktigt för hur det lyckas är avgränsningen, variationen och interaktionen.

I grundkursen i kemi måste stoffet avgränsas rejält. Om jag inte lyckas med avgränsningen har jag hundra (och efter några veckor betydligt färre) förvirrade studenter som för all framtid avskyr kemi (risken finns ändå). Variation är ett måste då kemiföreläsningarna börjar klockan åtta på morgonen. Jag varierar framställningen med exempel, berättelser, beräkningar och demonstrationer. Interaktionen lider i viss mån i stora undervisningsgrupper. Den dialog som Claus kan föra med de studerande i en liten grupp kan ändå kompenseras något genom att ställa frågor under framställningen. Syftet med frågan är aldrig att kontrollera kunskapen utan att väcka tanken. Det är också viktigt att pausa framställningen och ge utrymme för reflektion. I stora grupper måste också anonymiteten bekämpas genom att ge feedback på prestationerna. Resultaten i räkneövningar och förhör kommenteras på föreläsningen.

Som pedagogisk fortbildning kan jag varmt rekommendera den här typen av kollegial utvärdering. Det är intressant, tidseffektivt och roligt!

Johan Werkelin