Kategoriarkiv: Forskarbloggare

Ett olyckligt visumbeslut

Bästa läsare,

Jag tänkte skriva ett informativt och underhållande blogginlägg om grön kemi och grön teknologi. Det får bli till ett annat tillfälle i framtiden, för någonting mycket mera akut har skett under de senaste dagarna.

Min doktorand, diplomingenjör från Åbo Akademi, Erfan Behravesh, finsk och iransk medborgare, ska disputera för teknologie doktorsgraden vid Åbo Akademi den 6 mars 2020. Temat för avhandlingen är spännande och högaktuellt: användning av mikroreaktorteknologi och guldkatalysatorer för partiell oxidation av etanol (etylalkohol) till värdefulla intermediärer. Bioetanol finns rikligt i världen och det gäller att förädla det vidare, och inte enbart använda det som bränsle. Det är i högsta grad fråga om ny, miljövänlig, grön processteknologi. Erfan har gjort ett fint jobb och vi väntar med spänning på disputationen. Professor Lars Pettersson från KTH, Stockholm kommer som opponent.

Allt fint kunde man tro – vetenskapligt nog, men för några dagar sedan kom en iskall dusch från Finlands ambassad i Teheran, som nekade Abbas Behravesh visum till sin sons disputation vid Åbo Akademi. Flygbiljetterna är köpta, men han får inget inresetillstånd till Finland. Abbas Behravesh bor i familjens hemland Iran. Han har tidigare rest till Åbo för att hälsa på sin son, som avlade diplomingenjörsexamen i kemiteknik vid Åbo Akademi innan doktorsstudierna. Då var det inga problem att få ett visum.

Beslutet är fullkomligt absurt. Det är ett normalt familjebesök, det är väldigt vanligt att föräldrar reser till sina barns disputationer. Jag har medarbetare i laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik från ca 15 olika länder för tillfället och hittills har allas visumansökningar löpt relativt problemfritt. Det aktuella visumet nekades på alldeles förkastliga grunder. Enligt det dokument som Behraveshs far fick finns det tre orsaker till att han inte fick visum till Finland. En av orsakerna är att man inte kan lita på orsaken till resan. – Obegripligt: en doktorsdisputation är en offentlig tillställning; det är möjligt att när som helst att kontrollera att en disputation på riktigt äger rum vid Åbo Akademi.

Vid ett negativt visumbesked kan det ta två månader att få det omprövat men nu är det endast två veckor kvar till disputationen. Finlands ambassad i Teheran har ett dåligt rykte och kunderna behandlas på ett inkonsekvent, slumpmässigt och förnedrande sätt. Jag  är övertygad om att det finns en hemlig agenda, där man vill refusera en del av ansökningarna från Iran på grund av det politiska läget och därmed bemöta USA:s kolonialistiska och imperialistiska utrikespolitik. Vi är rädda för USA och president Trump, även president Niinistö, tror jag. Jag har skrivit ett brev till utrikesminister Haavisto och till vissa andra politiker om detta fall, som är ett skam för Finland. Jag kräver att verksamheten vid Finlands ambassad i Teheran utsätts för en grundlig utredning och vi har lämnat in en rättelseyrkan till utrikesministeriet.

Jag avslutar med att citera den svenska wikipedian:

’Kyros cylinder eller Kyroskrönikan är en cylinder av lera, daterad till 500-talet f. Kr., upptäckt 1879 i Babylon, där den persiske akemeniderkungen Kyros II lät inskriva information om sin härstamning, sin seger över Babylonien och de förtryckta folkens befrielse. Proklamationen, som utfärdades 538 f.Kr. berör religionsfrihet och rättstrygghet och har betraktats som den första människorättsliga förklaringen.’

Cylindern finns i British Museum, London och delar av texten finns ingraverad över ingången till FN -högkvarteret i New York och krönikan har inspirerat eftervärlden, bl.a USA:s grundlagsfäder.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

Leve öppenhet – eller inte

Öppenhet

Min far hamnade som ung soldat till Hangöfronten efter att fortsättningskriget bröt ut i juni 1941. Fredsavtalet från vinterkriget 1939–1940 var strängt mot Finland, som hamnade att avstå från stora delar av Karelen, speciellt Finlands näststörsta och mest kosmopolitiska stad, Viborg. Ett öppet sår i den unga republikens kropp blev Hangö, Ultima Thule i det allra sydligaste Finland. Denna vackra och eleganta stad med starka industriella traditioner utarrenderades som militärbas till Rådsförbundet (faktiskt: man kallade Sovjetunionen ’Rådsförbund’ i finländsk politisk jargong under flera årtionden). Fronten var livsfarlig pga. att avståndet mellan skyttegravarna endast var några hundra meter, men unga pojkar var unga pojkar: de lyfte upp en hjälm på en stav ovanför skyttegraven. Efter några minuter träffades hjälmen av en kula. Min far skrev om dessa händelser till sin fru i Pargas. Brevet kom snabbt fram (Finlands Post var en effektiv och centralstyrd organisation dåförtiden, inte som idag…). Min mor öppnade brevet med stor glädje: han är vid liv fortfarande. Innehållet var dock förbryllande: största delen av brevet var täckt av bläck (eller trycksvärta). Krigscensuren hade öppnat brevet och strukit alla militära detaljer och pessimistiska känsloyttringar; kvar blev endast personliga nyheter: vi mår bra och jag älskar dig. Senare i familjekretsen skrattade vi åt detta: under krigets tid kan man inte berätta om vad som helst; en fullkomlig öppenhet är otänkbar, men det viktigaste är budskapet: jag lever och jag älskar dig…

Yttrandefrihet och pressfrihet är självklarheter i dagens västerländska demokratier, men ett ord som i ökande grad missbrukas är öppenhet. Det ska skrivas in i alla strategiska dokument, från den minsta fiskarföreningen till regeringsprogrammet. Många företag definierar ’öppenhet’ som en av sina centrala värden, för att inte tala om offentliga institutioner som universitet. Företagen måste kunna behålla affärshemligheter och utveckla långtidsstrategier osynliga för konkurrenter, men universiteten i vårt land – även de två stiftelseuniversitet som vi har –  finansieras huvudsakligen av offentliga medel, skattebetalarnas pengar från statsbudgeten, så slagordet ’öppenhet’ borde betyda någonting i verkligheten och inte bli enbart tom propaganda.

I och med att den s.k. nya universitetslagen instiftades för ca tio år sedan inskränktes den interna demokratin avsevärt och öppenheten vid finländska universitet minskade radikalt: ett universitet ska de facto bli ett toppstyrt företag. Universitetsstyrelsen är efter lagförändringen minimal till sin storlek och valet av universitetets högsta makthavare, Rector magnificus, sker helt i kulisserna. Under demokratins tid behövde en rektorskandidat vid Åbo Akademi få det stora valkollegiets majoritet bakom sig (kollegiet bestod av över hundra medlemmar), nu räcker det med att få sex styrelseledamöter av tio bakom en kandidat för att bli vald. Så gick det till med den organiserade statskuppen mot rektor Jorma Mattinen år 2014. Efter en förlängd procedur plockades fram konkurrerande kandidater och slutresultatet i omröstningen blev: rektor, professor Jorma Mattinen (organisk kemi) 2 röster; professor Pekka Santtila (psykologi) 2 röster; prorektor, professor Mikko Hupa (oorganisk kemi) 6 röster. Valet var klart med minsta möjliga majoritet. Bra så, men ingen god utgångspunkt för en nyvald rektor. Ingen förklaring gavs till den stora allmänheten och det blev fullständigt oklart huruvida dessa kandidater representerade olika strategiska visioner eller olika programförklaringar för Akademins framtid. Detta var ett mörkt ögonblick i Åbo Akademis historia vad öppenhet och demokrati beträffar. Vem var bakom denna smutsiga kupp, hemlighetsmakeri, subjektiv maktgirighet eller personliga sympatier och antipatier? I alla fall; detta blev det fulaste rektorsvalet i den moderna Akademins (1918-) historia. Professor emerita Marianne Stenius, f.d. styrelseordförande för Åbo Akademi kunde kanske avslöja mera, men det kräver en attityd av öppenhet och en moralisk självrannsakan.

Så blev det då, men idag installerar man kulisserna på ett betydligt skickligare sätt: nya ledare väljs formellt enhälligt, de nya rektorerna vid Åbo Akademi och Åbo universitet är härligt enhälligt valda av respektive styrelser i ett fullständigt vakuum, från vilket ingen information läcks ut. Vi på gräsrotsnivån vet ingenting om bakgrundsdiskussionerna, vi har inte givits en minsta möjlighet att ta ställning till en kandidats framtidsvisioner, vi har förvandlats från medlemmar av det akademiska samfundet till undersåtar, vilkas främsta uppgift är att producera ekonomiska resultat (observera: främst ekonomiska, ej vetenskapliga resultat) så effektivt som möjligt. Jämfört med makthavarna i vårt land är ledarna av Folkrepubliken Kina mer framsynta: de vill i första hand premiera vetenskapliga framgångar och de ger tillräckliga resurser till de mest framgångsrika grupperna i riket.

Stiftelseuniversiteten i vårt land är regeringarnas älsklingsbarn; de får extra tillgångar från statens kassa utan att behöva tävla om ekonomiska resurser på samma villkor som de övriga högskolorna. En av mina mest begåvade och fantasirika doktorander sökte en befattning vid superuniversitetet Aalto. Han fick inte befattningen men på begäran fick han se sakkunnigutlåtandena: de var strålande för honom men vissa delar av utlåtandena var täckta av svart färg, t.ex. kommentarer om hans konkurrenter. Inofficiellt fick vi veta: vi ska inte välja honom till Aalto, för han har en alltför stark koppling till professorerna Tapio Salmi och Dmitry Murzin vid Åbo Akademi. Såhär, i andan av öppenhet för vi Finlands vetenskap vidare. Texten såg visuellt ut som min fars brev från Hangöfronten till världens mest eleganta och mest älskade kvinna… Jag beundrade henne som barn: hon var så oerhört vacker och intelligent.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

 

 

 

 

 

Mitt jobb är lediganslaget! Du skall söka!

Mina fem år som Finlands Akademi-forskare tar slut denna vecka! Grattis till världens bästa jobb sade äldre kolleger för fem år sedan. Och så rätt hade de! Jag tycker om att undervisa, men som de flesta i en lärarroll känner till, är problemet med undervisning ofta den förbrukar både all arbetstid och all fritid, vilket är lite opraktiskt. Så nu fick jag ge bort administrativa uppgifter och undervisning för fem år. Fem år total forskningsfrihet, åtminstone nästan…

Nu när denna tidsbundna befattning lider mot sitt slut funderar jag naturligtvis vad den gav mig möjlighet till. Detta fantastiska jobb kom ju faktiskt utan en arbetsbeskrivning. Jo, jag har blivit en forskare med egen forskningsfinansiering och jag har blivit vetenskapligt självständig. Med självständig menar jag naturligtvis inte oberoende, jag behöver kolleger och kollaboratörer både för finansiering och för att genomföra projekt. Men jag kan stå på egna ben. Jag har publicerat artiklar, handlett pro gradu-projekt och doktorander, blivit inbjuden för att hålla föredrag och kunnat tala om min egna forskning då jag hållit föreläsningar. Jag har alltså fått möjligheten att utvecklas till en riktig forskningsledare. Samtidigt har jag blivit en del av Åbo Akademi. Under de senaste två åren har jag varit 30% akademilektor vid sidan av min akademiforskartjänst, och nu fortsätter jag att jobba som akademilektor vid cellbiologen även en tid framöver. Och eftersom jag hör till de forskare som trivs med undervisning ställer jag mig glatt framför ett gäng sommarfräscha ungdomar och undervisar dem om hur signalerna i våra celler påverkar våra kroppar på måndag.

Att fullständigt få koncentrera sig på forskning är nog en lyxtillvaro som verkligen all undervisningspersonal borde sträva till att göra med jämna mellanrum. Inte för att slippa undervisning och administration, men för att helhjärtat få sätta sig ner och verkligen koncentrera sig på sin forskning, inte bara idag och denna vecka utan även om en månad eller tre. Att inte behöva avbryta den fantastiska tanken för att fixa en föreläsning, bedöma en gradu eller knapra in tentamensresultat i en igen förnyad databas. Att hinna läsa och hinna skriva. Att sitta med vita papper och planera. Detta jobb är lediganslaget på Finlands Akademis hemsida och jag hoppas att du som fyller kraven har en ansökan under arbete!

Annika Meinander, Finlands Akademi-forskare

NASCRE 4  – 2019 – Houston – no problem – Houston is great! – The Eagle has landed!  

Tapio SalmiDeltagandet i vetenskapliga konferenser är forskarens vardagsliv. Det var dags att åka till Amerika. North American Symposium in Chemical Reaction Engineering (NASCRE) hölls i år i Houston, Texas. Temat för evenemanget var: Advancing reaction engineering through new materials, unique chemistries and advanced computation. Konferensen samlade över 200 deltagare från många världsdelar. Teman för plenar-, pris- och keynote-föredragen var mycket väl valda, bl.a. separationsteknik för bioraffinaderier (Joan Brennecke, University of Texas Austin), valorisering av lignin – katalysator- och reaktorplaneringsstrategier (Yuriy Román-Leshkov från MIT, Rutherford Aris – pristagare), ultraljudsteknik i processintensifiering (Tom van Gerven, KU Leuven). Deltagandet från Europa var relativt begränsat, men av hög kvalitet: bl.a. professorerna Guy Marin (Gent universitet), Olaf Deutschmann (Karlsruhe Institut für Technologie), Enrico Tronconi (Politecnico di Milano) deltog aktivt i konferensen. Det prestigefyllda Neal R. Amundson –priset tilldelades professor W. Harmon Ray (University of Wisconsin-Madison) för pionjärarbeten i polymerernas reaktionsteknik.

Teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi var starkt representerad i konferensen: vi hade fem föredrag. Adriana Freites Aguilera höll två presentationer: Kinetic modeling of a liquid-liquid reaction: epoxidation of oleic acid under conventional heating and microwave irradiation och Carbonation of vegetable oils – a modelling approach. Det sistnämnda föredraget är ett resultat av ett samarbetsprojekt mellan Åbo Akademi och Université Normandie INSA-Rouen. Pasi Tolvanen höll en synnerligen intressant föreläsning om gas-vätskereaktorer med varierande diameter: Variable area bubble column for the chlorination of of glycerol with HCl: a reaction engineering and modelling approach. Tapio Salmis första föredrag berörde matematisk modellering av icke-ideala fasta komponenters reaktivitet: Modelling of non-ideal particles and droplets in fluid-solid and fluid-fluid-solid processes. Temat för hans andra föredrag var kromatografiska reaktorer – Modelling of chromatographic reactors – vilket var ett samarbetsprojekt mellan Università di Napoli ’Federico II’. Alla våra föredrag väckte stor uppmärksamhet och många frågor ställdes – den amerikanska vetenskapskulturen är glad och öppen och alltid mottaglig för nya idéer.

Vår delegation besökte också University of Houston, Chemical Engineering Department. En av giganterna i modern reaktionsteknik, professor Vemuri Balakotaiah fungerade som värd för besöket. Kemiteknikavdelningen i Houston är ett av de ledande forskningscentra på reaktionsteknikens område i USA och globalt känd –Det var också givande att byta information om hur utbildningen i chemical engineering är organiserad i Houston. Doktorsarbetet är krävande och tar i regel fem år i anspråk.

Tre workshops organiserades i samband med NASCRE 4: Laboratoriereaktorer, simulering av katalytiska reaktorer samt kvinnor i teknologi – låt oss bryta gränserna. Man kan gratulera arrangörerna för ett lyckat val av teman. Workshoppen var mycket intressanta och de borde ha samlat flera deltagare. I slutet av workshoppet ’Kvinnor i teknologi’ ordnades en tävling: vem bygger den högsta konstruktionen av spaghetti.

Vi hade en utflykt till Johnson Space Centre (NASA, Houston) och kunde se en äkta Saturn V –bärraket som för 50 år sedan förde de första människorna till månen. Hela det fascinerande Apollo-programmet presenterades i utställningen. Den 20 juli 1969 landade Apollo 11 på månens yta och astronauten Neil Amstrong tog samtalet till Vita huset: Mr President, the Eagle has landed.

Tapio Salmi, Adriana Freites Aguilera och Pasi Tolvanen

Besök till University of Houston Campus (fr. v.) Tapio Salmi, Adriana Freites Aguilera, Pasi Tolvanen.

Tapio Salmi

Besök till Johnson Space Center Houston – diskussion om Apollo 11 –missionen i juli 1969.

Glad fortsättning på sommaren!

 

Tapio Salmi
Skribenten är akademiprofessor (FA) och forskar i kemisk reaktionsteknik

Farliga sjukdomsalstrare blir farligare!

Enligt världshälsoorganisationens (WHO) rapport från april 2019 har 700 000 människor dött av bakterier och virus som är resistenta mot mediciner (www.who.int/antimicrobial-resistance/interagency-coordination-group/final-report). Den hotande prognosen uppskattar motsvarande siffra för år 2050 till 10 miljoner. Eftersom det uppskattas att en fjärdedel av offren skulle bo i rika industriländer gäller detta hot gäller inte enbart okända människor i fjärran länder, utan oss själva. Antibiotikaresistens är ett stort hot mot mänskligheten och det krävs förändringar för att inte bakterieinfektioner som idag kan botas med antibiotika skall bli dödliga sjukdomar. Men, det är inte enbart antibiotikaresistenta bakterier som är ett hot för oss. Virusepidemier har varit förödande i historien, vi har varit med om både katastrofala epidemier och nära-ögat-situationer i modern tid, och epidemier kommer att utgöra hot i framtiden.

Virus kan inte föröka sig själva, utan är beroende av värdorganismens celler. Virus som smittar människan måste alltså komma in i cellerna för att föröka sig. Virus består av arvsmassa i form av DNA och RNA, antingen som sådant eller inkapslat i ett skyddande proteinskal. I virusets arvsmassa ingår gener som behövs för att viruset skall kunna spridas. Då viruset kommer in i människans celler läses dessa gener av på motsvarande sätt som de egna människogenerna läses av. Och på detta sätt använder viruset vårt system för att bilda byggstenar för sin egen del, som en mycket enkel parasit. Antibiotika fungerar genom att förstöra bakterieceller, men har ingen effekt på virus. Hur dödar vi då virus utan att döda våra egna celler?

Det finns virusförstörande läkemedel, men för att ha önskad effekt måste dessa oftast tas i början av en infektion, för att attackera viruspartiklarna innan de gömt sig i värdorganismens celler. En annan strategi för att bota virusinfektioner innebär aktivering av cellernas egna immunförsvar mot virus, både som medicinering och i förebyggande syfte som vaccin. När ett virus infekterar en människocell kommer viruspartikeln att kännas igen och cellen kommer att aktivera en mängd strategier för att utplåna inkräktaren. Det produceras enzymer som klyver sönder viruspartiklarna och avläsning av virusgenerna inhiberas. Vårt immunförsvar är fiffigt och de flesta gånger klarar det av att försvara sig, men det krävs att antalet angripande sjukdomsalstrare inte är överväldigande och att immunförsvaret fungerar optimalt.

Tyvärr har virus en förmåga att förändra sin egna arvsmassa mycket snabbt, både genom mutationer och genom att samverka med andra virussorter. Det här betyder att varje infektion ger viruset en chans till förändring, och om olika sorters virus råkar infektera samma cell finns dessutom en chans för viruspartiklarna att byta ut gener med varandra. Varje förändring som ger viruset en fördel vid infektion, varje förändring som gör den svårare för cellen att upptäcka viruset  och varje förändring som gör viruset mindre känsligt mot kroppens antivirusmolekyler och mot läkemedel, gör viruset lite farligare för värden. Och ju fler gånger viruset infekterar en cell, desto fler chanser att öka sin potens har det, och ju fler värdar, eller människor som finns tillgängliga, desto oftare kommer detta att ske.

Vad kan vi då göra för att motverka utvecklingen av resistenta sjukdomsalstrare? Ju mer frekvent kontakten människor emellan är, ju tätare vi befolkar oss i städer, desto lättare har sjukdomsalstrande bakterier och virus chansen att smitta oss, att öka sin resistens och därmed även bilda livskraftigare populationer. Vi skall därmed se till att vi inte utsätter andra människor för smitta då vi är sjuka. Vi skall inte äta antibiotika om vi lider av virusinfektioner, eftersom det inte har någon effekt. Vi måste genast sluta använda antibiotika som tillväxtfaktor för boskap. Vi ska alltså inte konsumera kött eller mejeriprodukter som härstammar från djur som är uppvuxna på en diet innehållande antibiotika som kosttillskott (eller välja att sluta konsumera kött). Vaccin aktiverar kroppens egna naturliga immunförsvar och förhindrar både oss från att bli sjuka och därmed virus från att använda våra kroppar till sin egen nytta. Vi skall utveckla nya vaccin och vi skall använda dessa. Och jag som är cellbiolog skall dessutom fortsätta forska i hur vårt immunförsvar fungerar, hur sjukdomsalstrana manipulerar våra celler och hur vi kan påverka immunitet mot sjukdomsalstrare.

En hållbar digitalisering?

Charlotta HilliNeil Selwyns blogginlägg EdTech is killing us all – facing up to the environmental consequences of digital education frågar hur hållbar utbildningars digitalisering egentligen är? Det finns  fördelar med digital teknik både ur administrativ och pedagogisk synvinkel när många människor är involverade. Det har blivit enklare att dela information, hålla möten och undervisa på distans. Människor behöver inte resa långa sträckor och använda resurser för att ta del av information eller samtal. Samtidigt krävs  infrastruktur och apparater för att digital teknik ska fungera.

Selwyns inlägg fick mig att reflektera över att som lärare ladda upp videoklipp. Att skapa eget digitalt videomaterial är ibland nödvändigt eftersom du kan visualisera och förklara komplexa förlopp, men hur kan det stärka studerandes kunskaper?

Mina föreläsningar kring Pedagogisk forskningsmetodik med 3000 visningar och Ekonomisk kunskap för gymnasiet med 17 000 visningar tyder på att det finns ett intresse för tematiken. Jag gissar att många studerande repeterat kursernas innehåll genom spellistorna. Lärare har kunnat hänvisa till dem istället för att skapa eget innehåll. På samma sätt försöker jag använda och dela material som redan finns i hållbarhetens och kollegialitetens namn.

Jag har också spelat in videorespons på studerandes texter för att göra det möjligt att muntligt berätta vilka styrkor och svagheter som finns i texterna. Det finns ett didaktisk mervärde med det särskilt i distanskurser där studerande inte möter mig lika ofta som i närstudiekurser. Frågan är dock om det är hållbart att lägga så mycket (digitala) resurser på enskilda studerande? Antagligen inte i alla sammanhang. Det är ett exempel på en didaktisk fråga som lärare i allt högre grad behöver ta i beaktande om och när undervisningen digitaliseras. Ska studerande skapa digitalt material som laddas upp i molntjänster kan det granskas ur både didaktiska och ekologiska perspektiv.

Sveriges Radio publicerade i februari podden Molnet slukar el – går det att lagra data hållbart? där digitaliseringen, molntjänster och ökad energianvändning kopplades samman. Jämfört med de resurser som krävs för att upprätthålla molntjänster och annan infrastruktur för digital teknik, samt alla de resurser som krävs för att bygga digital teknik, är det tydligen mer ohållbart att lägga upp otaliga bilder i sociala medier än att flyga till Thailand.

Frågan är om vi kan hitta hållbara lösningar för vår digitala teknikanvändning? Det finns inget som tyder på att användningen av digital teknik och infrastruktur och resurser relaterade till den minskar. Det krävs en vilja att agera på olika nivåer i samhället. Tekniken kan och bör utvecklas så att mindre resurser krävs för produktion och användning. På en strukturell nivå kan uppköpare, användare och politiker kräva hållbara alternativ och granska företag som producerar och upprätthåller tekniken. På en personlig nivå kan alla användare överväga varför och när digital teknik används.

Forskarna Neil Selwyn, Erik Agrell och Daniel Pargman nämner några frågor att förhålla sig till:

  • Är det nödvändigt att köpa nytt eller byta ut digital teknik, eller kan den istället repareras?
  • Var lagras informationen och vem påverkas av effekterna av lagringen?
  • Var tillverkas tekniken och vem påverkas av effekterna av tillverkningen?
  • Är det nödvändigt att streama innehållet eller finns andra alternativ?
  • Är det nödvändigt att ladda upp materialet eller finns andra alternativ?
  • I vilka sammanhang och av vilka orsaker är det nödvändigt att många personer är uppkopplade samtidigt?

Jag tror inte att lösningen är att skuldbelägga dem som använder digital teknik utan det behövs nyanser och utrymme för reflektioner i diskussionen. I många fall är det nödvändigt och motiverat att använda digital teknik, ibland är det inte det. Den balans som forskarna efterlyser kan vara ett sätt att överväga när tekniken gör livet meningsfullt eller världen bättre. När leder digital teknik till negativa effekter eller slösaktiga beteenden som hellre ska undvikas än uppmuntras?

Finansierar, finansierar inte, finansierar…

Vi sitter kring bordet i kafferummet på biologen i BioCity, vi är fem forskare på olika trappsteg av karriärstegen, vi lämnade alla in ansökan om finansiering från Finlands Akademi förra hösten och vi väntar på beslut. Vi vet att ytterligare tre till från biologen ansökt om finansiering och vill inte ens tänka på hur många fler medtävlare vi hittar i våningarna ovanför oss. Det är måndag och det är 24 dagar kvar tills de första tre av oss, de som har sökt om forskardoktortjänster får besked om de får fortsätta i tävlan, vi andra får vänta ännu lite längre.

Som forskare hör finansieringsansökningar till vardagen. Man firar de positiva besluten, och trots att de flesta negativa besluten naturligtvis gör en besviken, stiger man snabbt upp och fortsätter vardagen. Av någon anledning är dock känslorna kring Finlands Akademi-besluten inte lika rationella. Flera av mina kolleger i kafferummet väntar på beslut från Finlands Akademi för första gången, men ändå är det märkbart att nervositeten kring just detta finansieringsbeslut är större än vanligt. Ett beslut om en tjänst öppnar dörren, ett negativt beslut smäller den i ansiktet. Jag har varit med förr och kan precis erinra mig känslan av att öppna det där e-postmeddelandet från info@aka.fi med rubriken ”Decision on the application has been made”. Jag minns den eufori man känner vid ett positivt beslut. Lättnaden av att godkännas, glädjen av smickrande fraser i granskares utlåtanden. Men ännu klarare minns jag hur det känns när det står ”Negative” i beslutsfältet. Struptaget som får en att stänga dörren och viljan att bara få försvinna.

För ett halvt år sedan spenderade vi veckor på att formulera våra idéer och projekt, vi samlade ihop dokument från samarbetspartners, och vi peppade varandra. Vi var gänget som satt i kafferummet och suckade över nya processer och sömnlösa nätter, tillsammans. Då brydde vi oss inte om att besluten kommer att innebära en besvikelse för flera, troligen för de flesta. Idag hoppas var och en tyst att det är just den själv som drar det längsta strået. Vi är inte tillsammans längre, nu är det du eller jag, men inte vi båda. Som kolleger på ett ämne är detta inte alldeles problemfritt. Hur skall vi som kollektiv tackla situationen när ett besked kommer att innebära glädjebud för den ena och besvikelse för den andra? Delad glädje är ju inte dubbel glädje när det gäller finansieringsbeslut…

Som kolleger och som grupp skall vi försöka glädja oss åt alla positiva finansieringsbeslut. För att klara det har vi redan intagit försvarsposition, och vi försöker käckt intala oss att det är helt okej om våra evalueringar inte är positiva. Och om det inte går vägen sätter vi oss i kafferummet och slickar våra sår, sen stiger vi upp, tar sats och anstränger oss igen, tillsammans.

Annika Meinander
Forskare på cellbiologen

 

 

 

Nya standarder för standardspråk

Meri LarjavaaraStandardisering av ett språk betyder att det blir normerat genom olika steg. Det skapas ett skriftspråk, skolan börjar fungera på det språket, det skrivs läroböcker, ord- och grammatikböcker och texter översätts, viktiga dokument skrivs, språket börjar användas förutom i massmedier i de mest officiella sammanhangen, institutioner som Svenska Akademien eller universitet grundas… Det börjar finnas regler och normer hur språket används eller borde användas och det blir prestigefulla varianter.

Standardisering sker oftast i samband med övrig samhällelig strukturering. Ett konstruerat samhälle behöver ett standardiserat språk.

Det skriftliga språket skiljer sig från det muntliga talspråket på många sätt. Dess användningskontext är annorlunda. Genast det faktum att skribenten och läsaren oftast inte befinner sig i samma situation påverkar språket: språket blir då mer explicit och det finns mindre hänvisningar till omgivningen.

Även om talspråket förstås är primärt, lever vi nuförtiden i ett samhälle av texter. Skriftspråkets betydelse kommer knappast att minska utan tvärtom.

Fast det idag finns många möjligheter att kommunicera muntligt annars än när man träffas, via telefonsamtal, muntliga meddelanden på WhatsApp, Youtube osv., kommer vi att fortsätta att skriva och läsa. Den största orsaken kan vara hastigheten. En erfaren läsare läser många gånger snabbare än lyssnar på samma mängd av information. Min bror som brukar effektivera det han gör lyssnar på ljudböcker med 140% eller 150% hastighet, beroende på texten och läsaren – för att spara tid och inte ha det långtråkigt, men snabbare än det kan det inte bli enligt honom utan att förståelsen lider.

En stor förändring i skriftspråket verkar nu vara på gång. Ännu för 40 år sedan läste vi mest texter som var publicerade: tidningar, böcker osv. De var skrivna mest av professionella skribenter. Nu läser vi blogginlägg, diskussioner på sociala medier, olika typ av korta eller långa meddelanden… som kanske medvetet eller omedvetet inte följer standardspråkets normer.

Varenda en skriver själv mycket mera än tidigare. Vi skriver WhatsApp-meddelanden till våra nära och kära, vi tvittrar och skriver hastigt e-post osv.

Allt detta har en påverkan på vårt skriftspråk. Det skriftliga språket håller på att bli mindre standardiserat, vilket syns på olika nivåer i språket.

Språkvetarna har till och med talat om destandardisering.

Min kollega Soili Hakulinen från Tammerfors universitet och jag forskar i ett projekt om den förändrande litteraciteten i franska, om genrer och former. Även i den franskspråkiga världen som har varit mera normorienterat än många andra förändras det sätt som man skriver på. Vi är mest intresserade av den textuella nivån: hur bygger man upp sina texter? Språket lever och de skriftliga normerna förändras, men på vilket sätt?

Naiva digitala infödingar och sura digitala immigranter?

Charlotta HilliDigital natives eller digitala infödingar myntades av Marc Prensky och avser alla de som växt upp med digital teknik, övriga hör till gruppen digitala immigranter. Begreppen figurerar både i populärvetenskapliga och akademiska sammanhang. Under arbetet med min doktorsavhandling dök det upp i så många vetenskapliga sammanhang att jag utgick ifrån att det var empiriskt grundat. Det är det inte och jag hittade många studier som kritiserat hans teser, även Prensky själv lär vara försiktig med att tolka in alltför mycket i dem. Prensky är föreläsare, konsult och författare .

Prensky hävdade år 2001 att digitalt infödda har andra lärstilar än immigranterna. De vill ha grafik istället för traditionella texter och de besitter förmågan att göra många saker samtidigt. Forskning har dock aldrig lyckats bevisa att olika lärstilar kombinerat med undervisning anpassat till dessa lärstilar faktiskt stärker studerandes kunskaper. Ur kognitiv synvinkel är det snarast en nackdel att inte fokusera på en sak åt gången om det handlar om att lära sig något djupinriktat.

Det finns uppenbara problem med begreppen eftersom hela generationer dras över två kammar så att säga. Forskarna Henry Jenkins, Mizuko Ito och danah boyd diskuterar i boken Participatory Culture in a Networked Era (2016) hur bägge begreppen bär på en historia av marginalisering och ojämlikhet.

Infödingar har historiskt sett alltid haft sämre förutsättningar. De har förslavats, utnyttjats eller dödats. Digitalt infödda ses ibland som naturliga experter på digital teknik. Deras position och kunskap idealiseras utan att beakta att deras sätt att förhålla sig till digital teknik tidvis är naiv eftersom de inte har goda kunskaper i exempelvis datavetenskap eller medieläskunnighet. Samtidigt kan begreppet digitalt infödd ge bilden av en passiv mottagare som utnyttjas av någon annan. Digitala infödingars digitala aktiviteter framställs ibland som osunda, farliga eller onormala jämfört med tidigare generationers.

Immigranterna kan förstås som de som inte kan anpassa sig till eller lära sig hantera den digitala världen. Det kan öppna för att äldre generationer inte ser någon idé med att delta i digitala sammanhang eftersom de uppfattas som utestängda från dem på grund av ålder. Det kan även innebära en ilska över att inte förstå den ungdomskultur som utvecklas i digitala miljöer med följden att dessa aktiviteter förbjuds eller misstänkliggörs.

Jenkins, Ito och boyd hävdar att det är viktigt för unga att ha vuxna som de kan diskutera problem eller hotfulla situationer i den digitala världen med. Det finns exempel på fina digitala miljöer där representanter ur olika generationer kan förenas kring ett intresse och lära av och med varandra om allt från spel till fanfiktion. Dikotomin är inte försvarbar när forskning beaktas och den är inte ändamålsenlig för någondera grupp. Kunskap och förmåga att delta i nätbaserade nätverk och kulturer är inte något som är medfött utan det kan läras oavsett ålder. Digitalt kompetenta och aktiva unga och vuxna kan nämligen med gemensamma krafter agera för ett tryggare och säkrare internet för alla.

ASINDA!

Tapio SalmiASINDA är Axels och Stinas industridag, en mötesplats där teknologerna kan träffa industrins representanter, bekanta sig med arbetslivet och skapa kontakter som kan leda till en framtida anställning. Igen var ASINDA mycket välbesökt.

Kemisk-tekniska fakulteten (KTF) vid Åbo Akademi grundades 1920. Vi har 99 framgångsrika år bakom oss. Då KTF grundades, fanns det många motståndare till KTF vid Åbo Akademi och en aktiv, ibland till och med upphetsad debatt pågick på Åbo Underrättelsens spalter. Det blir för dyrt, för laboratorier behövs påstod några som ansåg sig vara äkta humanister. I själva verket tyckte de att det inte var tillräckligt fint att ha en teknisk fakultet vid ett klassiskt universitet; den rådande europeiska traditionen var att man hade mångdisciplinära universitet och tekniska högskolor skilt. Ändå vann de framåtriktade krafterna kampen och KTF grundades och snart blev KTF en ’bränd’. Då utbildningsprogrammet vid KTF planerades, konsulterades den världsberömda kemisten, professor Svante Arrhenius från uppsala universitet. Han var Nobelpristagare i kemi.

God yrkesutbildning och avancerad forskning är någonting som har kombinerats vid fakulteten genom alla tider. Diplomingenjörer som utbildats vid Åbo Akademi har haft och fortfarande har ett mycket gott rykte på arbetsmarknaden och kemi- och processteknik vid Åbo Akademi är känd via sina framstående forskare och professorer inom vetenskapssamfundet. Ofta får vi läsa om pris som våra forskare har fått i Finland och på den internationella arenan.

Dock vill jag påstå, att en högklassig utbildning ska vara kärnan för vår verksamhet, idag och i morgon. Genom att utbilda kreativ och professionellt kunnig arbetskraft betjänar vi bäst fosterlandet och hela världen. Globalt tänkande har länge varit karakteristiskt för våra alumner; många av dem har gjort karriär i utomlands, många har också återvänt till Finland.

Just nu upplever Sydvästra Finland ett starkt ekonomiskt uppsving: varvsindustrin blomstrar och bilindustrin expanderar. Detta skapar arbete och tillväxt för hela regionen och ingenjörer av alla möjliga behövs, från maskinteknik, elektronik och IT till kemi- och processteknologi. Ett modert fartyg är  en liten stad med en mycket avancerarad infrastruktur; inredning, akustik, avgasrening, energifrågor – allt detta är aktuellt då världens bästa lyxkryssare designas på Åbovarvet. Vi har brist på diplomingenjörer i regionen;  diplomingenjörsutbildningen ska både expanderas och göras bredare så att vi garanterar tillväxt och utveckling av högteknologin även på längre sikt.

I dagens värld lever vi i en global omgivning och under en ständigt hårdnande konkurrens. Samtidigt ska vi lösa stora framtidsfrågor: utveckla nya processer och produkter baserade på förnyelsebara naturtillgångar, utveckla energieffektiva lösningar, minimera utsläpp, bekämpa mot klimatförändringen och minskande biodiversitet. Ingen kan göra detta ensam utan nätverk, samarbete, globalt tänkande och loka aktioner är nödvändiga.

Framtidens industri ska leva i harmoni med biosfären. Där ska Axlar och Stinor ge sitt bidrag. Jag hade glädjen att öppna ASINDA 2019 den 1 februari 2019.

 

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor