Kategoriarkiv: Forskarbloggare

NASCRE 4  – 2019 – Houston – no problem – Houston is great! – The Eagle has landed!  

Tapio SalmiDeltagandet i vetenskapliga konferenser är forskarens vardagsliv. Det var dags att åka till Amerika. North American Symposium in Chemical Reaction Engineering (NASCRE) hölls i år i Houston, Texas. Temat för evenemanget var: Advancing reaction engineering through new materials, unique chemistries and advanced computation. Konferensen samlade över 200 deltagare från många världsdelar. Teman för plenar-, pris- och keynote-föredragen var mycket väl valda, bl.a. separationsteknik för bioraffinaderier (Joan Brennecke, University of Texas Austin), valorisering av lignin – katalysator- och reaktorplaneringsstrategier (Yuriy Román-Leshkov från MIT, Rutherford Aris – pristagare), ultraljudsteknik i processintensifiering (Tom van Gerven, KU Leuven). Deltagandet från Europa var relativt begränsat, men av hög kvalitet: bl.a. professorerna Guy Marin (Gent universitet), Olaf Deutschmann (Karlsruhe Institut für Technologie), Enrico Tronconi (Politecnico di Milano) deltog aktivt i konferensen. Det prestigefyllda Neal R. Amundson –priset tilldelades professor W. Harmon Ray (University of Wisconsin-Madison) för pionjärarbeten i polymerernas reaktionsteknik.

Teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi var starkt representerad i konferensen: vi hade fem föredrag. Adriana Freites Aguilera höll två presentationer: Kinetic modeling of a liquid-liquid reaction: epoxidation of oleic acid under conventional heating and microwave irradiation och Carbonation of vegetable oils – a modelling approach. Det sistnämnda föredraget är ett resultat av ett samarbetsprojekt mellan Åbo Akademi och Université Normandie INSA-Rouen. Pasi Tolvanen höll en synnerligen intressant föreläsning om gas-vätskereaktorer med varierande diameter: Variable area bubble column for the chlorination of of glycerol with HCl: a reaction engineering and modelling approach. Tapio Salmis första föredrag berörde matematisk modellering av icke-ideala fasta komponenters reaktivitet: Modelling of non-ideal particles and droplets in fluid-solid and fluid-fluid-solid processes. Temat för hans andra föredrag var kromatografiska reaktorer – Modelling of chromatographic reactors – vilket var ett samarbetsprojekt mellan Università di Napoli ’Federico II’. Alla våra föredrag väckte stor uppmärksamhet och många frågor ställdes – den amerikanska vetenskapskulturen är glad och öppen och alltid mottaglig för nya idéer.

Vår delegation besökte också University of Houston, Chemical Engineering Department. En av giganterna i modern reaktionsteknik, professor Vemuri Balakotaiah fungerade som värd för besöket. Kemiteknikavdelningen i Houston är ett av de ledande forskningscentra på reaktionsteknikens område i USA och globalt känd –Det var också givande att byta information om hur utbildningen i chemical engineering är organiserad i Houston. Doktorsarbetet är krävande och tar i regel fem år i anspråk.

Tre workshops organiserades i samband med NASCRE 4: Laboratoriereaktorer, simulering av katalytiska reaktorer samt kvinnor i teknologi – låt oss bryta gränserna. Man kan gratulera arrangörerna för ett lyckat val av teman. Workshoppen var mycket intressanta och de borde ha samlat flera deltagare. I slutet av workshoppet ’Kvinnor i teknologi’ ordnades en tävling: vem bygger den högsta konstruktionen av spaghetti.

Vi hade en utflykt till Johnson Space Centre (NASA, Houston) och kunde se en äkta Saturn V –bärraket som för 50 år sedan förde de första människorna till månen. Hela det fascinerande Apollo-programmet presenterades i utställningen. Den 20 juli 1969 landade Apollo 11 på månens yta och astronauten Neil Amstrong tog samtalet till Vita huset: Mr President, the Eagle has landed.

Tapio Salmi, Adriana Freites Aguilera och Pasi Tolvanen

Besök till University of Houston Campus (fr. v.) Tapio Salmi, Adriana Freites Aguilera, Pasi Tolvanen.

Tapio Salmi

Besök till Johnson Space Center Houston – diskussion om Apollo 11 –missionen i juli 1969.

Glad fortsättning på sommaren!

 

Tapio Salmi
Skribenten är akademiprofessor (FA) och forskar i kemisk reaktionsteknik

Farliga sjukdomsalstrare blir farligare!

Enligt världshälsoorganisationens (WHO) rapport från april 2019 har 700 000 människor dött av bakterier och virus som är resistenta mot mediciner (www.who.int/antimicrobial-resistance/interagency-coordination-group/final-report). Den hotande prognosen uppskattar motsvarande siffra för år 2050 till 10 miljoner. Eftersom det uppskattas att en fjärdedel av offren skulle bo i rika industriländer gäller detta hot gäller inte enbart okända människor i fjärran länder, utan oss själva. Antibiotikaresistens är ett stort hot mot mänskligheten och det krävs förändringar för att inte bakterieinfektioner som idag kan botas med antibiotika skall bli dödliga sjukdomar. Men, det är inte enbart antibiotikaresistenta bakterier som är ett hot för oss. Virusepidemier har varit förödande i historien, vi har varit med om både katastrofala epidemier och nära-ögat-situationer i modern tid, och epidemier kommer att utgöra hot i framtiden.

Virus kan inte föröka sig själva, utan är beroende av värdorganismens celler. Virus som smittar människan måste alltså komma in i cellerna för att föröka sig. Virus består av arvsmassa i form av DNA och RNA, antingen som sådant eller inkapslat i ett skyddande proteinskal. I virusets arvsmassa ingår gener som behövs för att viruset skall kunna spridas. Då viruset kommer in i människans celler läses dessa gener av på motsvarande sätt som de egna människogenerna läses av. Och på detta sätt använder viruset vårt system för att bilda byggstenar för sin egen del, som en mycket enkel parasit. Antibiotika fungerar genom att förstöra bakterieceller, men har ingen effekt på virus. Hur dödar vi då virus utan att döda våra egna celler?

Det finns virusförstörande läkemedel, men för att ha önskad effekt måste dessa oftast tas i början av en infektion, för att attackera viruspartiklarna innan de gömt sig i värdorganismens celler. En annan strategi för att bota virusinfektioner innebär aktivering av cellernas egna immunförsvar mot virus, både som medicinering och i förebyggande syfte som vaccin. När ett virus infekterar en människocell kommer viruspartikeln att kännas igen och cellen kommer att aktivera en mängd strategier för att utplåna inkräktaren. Det produceras enzymer som klyver sönder viruspartiklarna och avläsning av virusgenerna inhiberas. Vårt immunförsvar är fiffigt och de flesta gånger klarar det av att försvara sig, men det krävs att antalet angripande sjukdomsalstrare inte är överväldigande och att immunförsvaret fungerar optimalt.

Tyvärr har virus en förmåga att förändra sin egna arvsmassa mycket snabbt, både genom mutationer och genom att samverka med andra virussorter. Det här betyder att varje infektion ger viruset en chans till förändring, och om olika sorters virus råkar infektera samma cell finns dessutom en chans för viruspartiklarna att byta ut gener med varandra. Varje förändring som ger viruset en fördel vid infektion, varje förändring som gör den svårare för cellen att upptäcka viruset  och varje förändring som gör viruset mindre känsligt mot kroppens antivirusmolekyler och mot läkemedel, gör viruset lite farligare för värden. Och ju fler gånger viruset infekterar en cell, desto fler chanser att öka sin potens har det, och ju fler värdar, eller människor som finns tillgängliga, desto oftare kommer detta att ske.

Vad kan vi då göra för att motverka utvecklingen av resistenta sjukdomsalstrare? Ju mer frekvent kontakten människor emellan är, ju tätare vi befolkar oss i städer, desto lättare har sjukdomsalstrande bakterier och virus chansen att smitta oss, att öka sin resistens och därmed även bilda livskraftigare populationer. Vi skall därmed se till att vi inte utsätter andra människor för smitta då vi är sjuka. Vi skall inte äta antibiotika om vi lider av virusinfektioner, eftersom det inte har någon effekt. Vi måste genast sluta använda antibiotika som tillväxtfaktor för boskap. Vi ska alltså inte konsumera kött eller mejeriprodukter som härstammar från djur som är uppvuxna på en diet innehållande antibiotika som kosttillskott (eller välja att sluta konsumera kött). Vaccin aktiverar kroppens egna naturliga immunförsvar och förhindrar både oss från att bli sjuka och därmed virus från att använda våra kroppar till sin egen nytta. Vi skall utveckla nya vaccin och vi skall använda dessa. Och jag som är cellbiolog skall dessutom fortsätta forska i hur vårt immunförsvar fungerar, hur sjukdomsalstrana manipulerar våra celler och hur vi kan påverka immunitet mot sjukdomsalstrare.

En hållbar digitalisering?

Charlotta HilliNeil Selwyns blogginlägg EdTech is killing us all – facing up to the environmental consequences of digital education frågar hur hållbar utbildningars digitalisering egentligen är? Det finns  fördelar med digital teknik både ur administrativ och pedagogisk synvinkel när många människor är involverade. Det har blivit enklare att dela information, hålla möten och undervisa på distans. Människor behöver inte resa långa sträckor och använda resurser för att ta del av information eller samtal. Samtidigt krävs  infrastruktur och apparater för att digital teknik ska fungera.

Selwyns inlägg fick mig att reflektera över att som lärare ladda upp videoklipp. Att skapa eget digitalt videomaterial är ibland nödvändigt eftersom du kan visualisera och förklara komplexa förlopp, men hur kan det stärka studerandes kunskaper?

Mina föreläsningar kring Pedagogisk forskningsmetodik med 3000 visningar och Ekonomisk kunskap för gymnasiet med 17 000 visningar tyder på att det finns ett intresse för tematiken. Jag gissar att många studerande repeterat kursernas innehåll genom spellistorna. Lärare har kunnat hänvisa till dem istället för att skapa eget innehåll. På samma sätt försöker jag använda och dela material som redan finns i hållbarhetens och kollegialitetens namn.

Jag har också spelat in videorespons på studerandes texter för att göra det möjligt att muntligt berätta vilka styrkor och svagheter som finns i texterna. Det finns ett didaktisk mervärde med det särskilt i distanskurser där studerande inte möter mig lika ofta som i närstudiekurser. Frågan är dock om det är hållbart att lägga så mycket (digitala) resurser på enskilda studerande? Antagligen inte i alla sammanhang. Det är ett exempel på en didaktisk fråga som lärare i allt högre grad behöver ta i beaktande om och när undervisningen digitaliseras. Ska studerande skapa digitalt material som laddas upp i molntjänster kan det granskas ur både didaktiska och ekologiska perspektiv.

Sveriges Radio publicerade i februari podden Molnet slukar el – går det att lagra data hållbart? där digitaliseringen, molntjänster och ökad energianvändning kopplades samman. Jämfört med de resurser som krävs för att upprätthålla molntjänster och annan infrastruktur för digital teknik, samt alla de resurser som krävs för att bygga digital teknik, är det tydligen mer ohållbart att lägga upp otaliga bilder i sociala medier än att flyga till Thailand.

Frågan är om vi kan hitta hållbara lösningar för vår digitala teknikanvändning? Det finns inget som tyder på att användningen av digital teknik och infrastruktur och resurser relaterade till den minskar. Det krävs en vilja att agera på olika nivåer i samhället. Tekniken kan och bör utvecklas så att mindre resurser krävs för produktion och användning. På en strukturell nivå kan uppköpare, användare och politiker kräva hållbara alternativ och granska företag som producerar och upprätthåller tekniken. På en personlig nivå kan alla användare överväga varför och när digital teknik används.

Forskarna Neil Selwyn, Erik Agrell och Daniel Pargman nämner några frågor att förhålla sig till:

  • Är det nödvändigt att köpa nytt eller byta ut digital teknik, eller kan den istället repareras?
  • Var lagras informationen och vem påverkas av effekterna av lagringen?
  • Var tillverkas tekniken och vem påverkas av effekterna av tillverkningen?
  • Är det nödvändigt att streama innehållet eller finns andra alternativ?
  • Är det nödvändigt att ladda upp materialet eller finns andra alternativ?
  • I vilka sammanhang och av vilka orsaker är det nödvändigt att många personer är uppkopplade samtidigt?

Jag tror inte att lösningen är att skuldbelägga dem som använder digital teknik utan det behövs nyanser och utrymme för reflektioner i diskussionen. I många fall är det nödvändigt och motiverat att använda digital teknik, ibland är det inte det. Den balans som forskarna efterlyser kan vara ett sätt att överväga när tekniken gör livet meningsfullt eller världen bättre. När leder digital teknik till negativa effekter eller slösaktiga beteenden som hellre ska undvikas än uppmuntras?

Finansierar, finansierar inte, finansierar…

Vi sitter kring bordet i kafferummet på biologen i BioCity, vi är fem forskare på olika trappsteg av karriärstegen, vi lämnade alla in ansökan om finansiering från Finlands Akademi förra hösten och vi väntar på beslut. Vi vet att ytterligare tre till från biologen ansökt om finansiering och vill inte ens tänka på hur många fler medtävlare vi hittar i våningarna ovanför oss. Det är måndag och det är 24 dagar kvar tills de första tre av oss, de som har sökt om forskardoktortjänster får besked om de får fortsätta i tävlan, vi andra får vänta ännu lite längre.

Som forskare hör finansieringsansökningar till vardagen. Man firar de positiva besluten, och trots att de flesta negativa besluten naturligtvis gör en besviken, stiger man snabbt upp och fortsätter vardagen. Av någon anledning är dock känslorna kring Finlands Akademi-besluten inte lika rationella. Flera av mina kolleger i kafferummet väntar på beslut från Finlands Akademi för första gången, men ändå är det märkbart att nervositeten kring just detta finansieringsbeslut är större än vanligt. Ett beslut om en tjänst öppnar dörren, ett negativt beslut smäller den i ansiktet. Jag har varit med förr och kan precis erinra mig känslan av att öppna det där e-postmeddelandet från info@aka.fi med rubriken ”Decision on the application has been made”. Jag minns den eufori man känner vid ett positivt beslut. Lättnaden av att godkännas, glädjen av smickrande fraser i granskares utlåtanden. Men ännu klarare minns jag hur det känns när det står ”Negative” i beslutsfältet. Struptaget som får en att stänga dörren och viljan att bara få försvinna.

För ett halvt år sedan spenderade vi veckor på att formulera våra idéer och projekt, vi samlade ihop dokument från samarbetspartners, och vi peppade varandra. Vi var gänget som satt i kafferummet och suckade över nya processer och sömnlösa nätter, tillsammans. Då brydde vi oss inte om att besluten kommer att innebära en besvikelse för flera, troligen för de flesta. Idag hoppas var och en tyst att det är just den själv som drar det längsta strået. Vi är inte tillsammans längre, nu är det du eller jag, men inte vi båda. Som kolleger på ett ämne är detta inte alldeles problemfritt. Hur skall vi som kollektiv tackla situationen när ett besked kommer att innebära glädjebud för den ena och besvikelse för den andra? Delad glädje är ju inte dubbel glädje när det gäller finansieringsbeslut…

Som kolleger och som grupp skall vi försöka glädja oss åt alla positiva finansieringsbeslut. För att klara det har vi redan intagit försvarsposition, och vi försöker käckt intala oss att det är helt okej om våra evalueringar inte är positiva. Och om det inte går vägen sätter vi oss i kafferummet och slickar våra sår, sen stiger vi upp, tar sats och anstränger oss igen, tillsammans.

Annika Meinander
Forskare på cellbiologen

 

 

 

Nya standarder för standardspråk

Meri LarjavaaraStandardisering av ett språk betyder att det blir normerat genom olika steg. Det skapas ett skriftspråk, skolan börjar fungera på det språket, det skrivs läroböcker, ord- och grammatikböcker och texter översätts, viktiga dokument skrivs, språket börjar användas förutom i massmedier i de mest officiella sammanhangen, institutioner som Svenska Akademien eller universitet grundas… Det börjar finnas regler och normer hur språket används eller borde användas och det blir prestigefulla varianter.

Standardisering sker oftast i samband med övrig samhällelig strukturering. Ett konstruerat samhälle behöver ett standardiserat språk.

Det skriftliga språket skiljer sig från det muntliga talspråket på många sätt. Dess användningskontext är annorlunda. Genast det faktum att skribenten och läsaren oftast inte befinner sig i samma situation påverkar språket: språket blir då mer explicit och det finns mindre hänvisningar till omgivningen.

Även om talspråket förstås är primärt, lever vi nuförtiden i ett samhälle av texter. Skriftspråkets betydelse kommer knappast att minska utan tvärtom.

Fast det idag finns många möjligheter att kommunicera muntligt annars än när man träffas, via telefonsamtal, muntliga meddelanden på WhatsApp, Youtube osv., kommer vi att fortsätta att skriva och läsa. Den största orsaken kan vara hastigheten. En erfaren läsare läser många gånger snabbare än lyssnar på samma mängd av information. Min bror som brukar effektivera det han gör lyssnar på ljudböcker med 140% eller 150% hastighet, beroende på texten och läsaren – för att spara tid och inte ha det långtråkigt, men snabbare än det kan det inte bli enligt honom utan att förståelsen lider.

En stor förändring i skriftspråket verkar nu vara på gång. Ännu för 40 år sedan läste vi mest texter som var publicerade: tidningar, böcker osv. De var skrivna mest av professionella skribenter. Nu läser vi blogginlägg, diskussioner på sociala medier, olika typ av korta eller långa meddelanden… som kanske medvetet eller omedvetet inte följer standardspråkets normer.

Varenda en skriver själv mycket mera än tidigare. Vi skriver WhatsApp-meddelanden till våra nära och kära, vi tvittrar och skriver hastigt e-post osv.

Allt detta har en påverkan på vårt skriftspråk. Det skriftliga språket håller på att bli mindre standardiserat, vilket syns på olika nivåer i språket.

Språkvetarna har till och med talat om destandardisering.

Min kollega Soili Hakulinen från Tammerfors universitet och jag forskar i ett projekt om den förändrande litteraciteten i franska, om genrer och former. Även i den franskspråkiga världen som har varit mera normorienterat än många andra förändras det sätt som man skriver på. Vi är mest intresserade av den textuella nivån: hur bygger man upp sina texter? Språket lever och de skriftliga normerna förändras, men på vilket sätt?

Naiva digitala infödingar och sura digitala immigranter?

Charlotta HilliDigital natives eller digitala infödingar myntades av Marc Prensky och avser alla de som växt upp med digital teknik, övriga hör till gruppen digitala immigranter. Begreppen figurerar både i populärvetenskapliga och akademiska sammanhang. Under arbetet med min doktorsavhandling dök det upp i så många vetenskapliga sammanhang att jag utgick ifrån att det var empiriskt grundat. Det är det inte och jag hittade många studier som kritiserat hans teser, även Prensky själv lär vara försiktig med att tolka in alltför mycket i dem. Prensky är föreläsare, konsult och författare .

Prensky hävdade år 2001 att digitalt infödda har andra lärstilar än immigranterna. De vill ha grafik istället för traditionella texter och de besitter förmågan att göra många saker samtidigt. Forskning har dock aldrig lyckats bevisa att olika lärstilar kombinerat med undervisning anpassat till dessa lärstilar faktiskt stärker studerandes kunskaper. Ur kognitiv synvinkel är det snarast en nackdel att inte fokusera på en sak åt gången om det handlar om att lära sig något djupinriktat.

Det finns uppenbara problem med begreppen eftersom hela generationer dras över två kammar så att säga. Forskarna Henry Jenkins, Mizuko Ito och danah boyd diskuterar i boken Participatory Culture in a Networked Era (2016) hur bägge begreppen bär på en historia av marginalisering och ojämlikhet.

Infödingar har historiskt sett alltid haft sämre förutsättningar. De har förslavats, utnyttjats eller dödats. Digitalt infödda ses ibland som naturliga experter på digital teknik. Deras position och kunskap idealiseras utan att beakta att deras sätt att förhålla sig till digital teknik tidvis är naiv eftersom de inte har goda kunskaper i exempelvis datavetenskap eller medieläskunnighet. Samtidigt kan begreppet digitalt infödd ge bilden av en passiv mottagare som utnyttjas av någon annan. Digitala infödingars digitala aktiviteter framställs ibland som osunda, farliga eller onormala jämfört med tidigare generationers.

Immigranterna kan förstås som de som inte kan anpassa sig till eller lära sig hantera den digitala världen. Det kan öppna för att äldre generationer inte ser någon idé med att delta i digitala sammanhang eftersom de uppfattas som utestängda från dem på grund av ålder. Det kan även innebära en ilska över att inte förstå den ungdomskultur som utvecklas i digitala miljöer med följden att dessa aktiviteter förbjuds eller misstänkliggörs.

Jenkins, Ito och boyd hävdar att det är viktigt för unga att ha vuxna som de kan diskutera problem eller hotfulla situationer i den digitala världen med. Det finns exempel på fina digitala miljöer där representanter ur olika generationer kan förenas kring ett intresse och lära av och med varandra om allt från spel till fanfiktion. Dikotomin är inte försvarbar när forskning beaktas och den är inte ändamålsenlig för någondera grupp. Kunskap och förmåga att delta i nätbaserade nätverk och kulturer är inte något som är medfött utan det kan läras oavsett ålder. Digitalt kompetenta och aktiva unga och vuxna kan nämligen med gemensamma krafter agera för ett tryggare och säkrare internet för alla.

ASINDA!

Tapio SalmiASINDA är Axels och Stinas industridag, en mötesplats där teknologerna kan träffa industrins representanter, bekanta sig med arbetslivet och skapa kontakter som kan leda till en framtida anställning. Igen var ASINDA mycket välbesökt.

Kemisk-tekniska fakulteten (KTF) vid Åbo Akademi grundades 1920. Vi har 99 framgångsrika år bakom oss. Då KTF grundades, fanns det många motståndare till KTF vid Åbo Akademi och en aktiv, ibland till och med upphetsad debatt pågick på Åbo Underrättelsens spalter. Det blir för dyrt, för laboratorier behövs påstod några som ansåg sig vara äkta humanister. I själva verket tyckte de att det inte var tillräckligt fint att ha en teknisk fakultet vid ett klassiskt universitet; den rådande europeiska traditionen var att man hade mångdisciplinära universitet och tekniska högskolor skilt. Ändå vann de framåtriktade krafterna kampen och KTF grundades och snart blev KTF en ’bränd’. Då utbildningsprogrammet vid KTF planerades, konsulterades den världsberömda kemisten, professor Svante Arrhenius från uppsala universitet. Han var Nobelpristagare i kemi.

God yrkesutbildning och avancerad forskning är någonting som har kombinerats vid fakulteten genom alla tider. Diplomingenjörer som utbildats vid Åbo Akademi har haft och fortfarande har ett mycket gott rykte på arbetsmarknaden och kemi- och processteknik vid Åbo Akademi är känd via sina framstående forskare och professorer inom vetenskapssamfundet. Ofta får vi läsa om pris som våra forskare har fått i Finland och på den internationella arenan.

Dock vill jag påstå, att en högklassig utbildning ska vara kärnan för vår verksamhet, idag och i morgon. Genom att utbilda kreativ och professionellt kunnig arbetskraft betjänar vi bäst fosterlandet och hela världen. Globalt tänkande har länge varit karakteristiskt för våra alumner; många av dem har gjort karriär i utomlands, många har också återvänt till Finland.

Just nu upplever Sydvästra Finland ett starkt ekonomiskt uppsving: varvsindustrin blomstrar och bilindustrin expanderar. Detta skapar arbete och tillväxt för hela regionen och ingenjörer av alla möjliga behövs, från maskinteknik, elektronik och IT till kemi- och processteknologi. Ett modert fartyg är  en liten stad med en mycket avancerarad infrastruktur; inredning, akustik, avgasrening, energifrågor – allt detta är aktuellt då världens bästa lyxkryssare designas på Åbovarvet. Vi har brist på diplomingenjörer i regionen;  diplomingenjörsutbildningen ska både expanderas och göras bredare så att vi garanterar tillväxt och utveckling av högteknologin även på längre sikt.

I dagens värld lever vi i en global omgivning och under en ständigt hårdnande konkurrens. Samtidigt ska vi lösa stora framtidsfrågor: utveckla nya processer och produkter baserade på förnyelsebara naturtillgångar, utveckla energieffektiva lösningar, minimera utsläpp, bekämpa mot klimatförändringen och minskande biodiversitet. Ingen kan göra detta ensam utan nätverk, samarbete, globalt tänkande och loka aktioner är nödvändiga.

Framtidens industri ska leva i harmoni med biosfären. Där ska Axlar och Stinor ge sitt bidrag. Jag hade glädjen att öppna ASINDA 2019 den 1 februari 2019.

 

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor

Forskarens mediekontakt

Andreas HägerNär jag föreläser om media på grundkursen i sociologi brukar jag presentera en ytterst kort historik över massmediernas roll i samhället: de har gått från att vara ett redskap för andra institutioner (till exempel tryckning av religiösa skrifter); till att bli en självständig institution (tidningar, rundradio); till att bli det moderna samhällets viktigaste institution och övergripande logik. Detta sistnämnda skede som vi lever i idag karakteriseras av en process som kan kallas medialisering, dvs. hur olika sfärer i samhället existerar enligt mediala villkor. Politik och idrott brukar jag ta som exempel. Medialisering av religion har jag själv skrivit något om. Här tänkte jag fundera på medialisering av forskning (ur en begränsad och förenklad synvinkel).

Att forskningsresultat ska publiceras, hur de publiceras, och den processens betydelse inte minst för upprätthållandet av en forskarkarriär, är alla aspekter av medialiseringen av forskning. Temat för detta inlägg är en annan sida av saken, forskarens kontakter med massmedier av icke-akademiskt slag.

En viktig aspekt av universitets så kallade ”tredje uppgift” – det samhällstillvända och -relevanta arbetet – är olika former av spridning av forskningsresultat och annan akademisk kunskap via massmedia. Forskare blir kontaktade av media för att kommentera olika aktuella händelser, eller skriver debattartiklar, blogginlägg, etc. För forskare inom människovetenskaper, och kanske särskilt för samhällsvetare, är det närmast ett ”kall” att kommunicera sin forskarkunskap för att bidra till att utveckla samhället.

Det tar förstås tid att sköta denna uppgift, inte minst när man skriver själv. När jag studerade vädrade två av mina lärare helt divergerande åsikter om forskarens – eller specifikt sociologens – bidrag till samhällsdebatten (detta alltså enligt hur jag minns saken, något decennium senare). Den ena tyckte att det var närmast meningslöst att skriva i dagstidningen, det var ingen merit – medan den andra tyckte att det rentav var viktigare att skriva i dagstidningar och kulturtidskrifter, där människor läste ens texter, än att publicera för andra forskare. Trycket att publicera vetenskapligt är säkert större i dag än det var när mina lärare debatterade, men ändå vågar jag tro att det är få som skulle förneka betydelsen av spridning av den vetenskapliga kunskapen utanför det egna skrået.

Media och journalister är förstås intresserade av vissa teman och vissa vinklingar. Jag träffade en gång en religionsforskare specialiserad på satanism och ockultism som berättade att han gjort över 1000 intervjuer om sin forskning. Vad han frågats om eller sagt vet jag inte alls, men tematiken kan tänkas intressera för att den passar in i flera tacksamma diskurser om religion i ett sekulariserat samhälle, både att religion är något konstigt och att den är eller kan vara ett samhällsproblem.

Jag har ett antal gånger varit med om att ha blivit kontaktad av media gällande frågor som mer eller mindre berört mina forskningsområden men där det inte blivit någon ”juttu” för att journalisten inte varit nöjd med mina svar. En radiojournalist var upprörd över att en reklam för en viss ost använde bilder av munkar. Hon var överlag kritisk till användning av religion i reklam. Jag, som intervjuades i egenskap av forskare om religion och populärkultur, delade inte hennes upprördhet och ville inte fördöma vare sig den specifika reklamen eller användning av religiösa bilder i reklam i allmänhet. Därmed meddelade redaktören helt ärligt att hon inte ville ha med mig i sitt program utan försökte hitta någon som tyckte likadant som hon.

Motsvarande har hänt flera gånger, särskilt när jag inte gått med på att bekräfta en viss som jag själv uppfattat det stereotyp bild av någon minoritetsreligiös grupp, till exempel laestadianer. En aspekt av medialiseringen av forskning är att innehållet av forskningsresultaten, som de kommuniceras till en bredare publik, riskerar tvingas in i journalistens berättelse och i det som fungerar medialt – forskaren och forskningen blir en gisslan som fungerar som legitimering av journalistens/redaktionens uppfattning och budskap.

Förstås har jag också haft positiva erfarenheter av mediekontakter. Som när radiojournalisten i sändningen konstaterade att det var ”bra att vi kontaktade den där sociologen”, eller när jag på kafferumsbordet kunde sätta en artikel ur USA Today där min forskning blev citerad. För inte minst handlar mediekontakter om att få visa upp sig och vara duktig. Därför finns det säkert också skäl för oss forskare att ibland tänka efter en extra gång och tacka nej till medial exponering, för ingen är ända expert på precis allt.

Forskningsframgång som rekryteringsredskap

Annika MeinanderHej! Jag heter Annika Meinander och jag är Finlands Akademi-forskare på cellbiologen och er nya forskarbloggare. I våra korridorer i BioCity, liksom på många andra ställen vid ÅA, funderar man för tillfället aktivt på hur man kunde rekrytera flera duktiga studerande till våra ämnen. Vi har visserligen alltid haft ett relativt gott söktryck till biovetenskaperna, men vi har problem med att en del studenter lämnar oss efter något studieår, utan examen. Ofta är orsaken en önskan om att studera medicin och bli läkare, och därför skulle vi villa locka fler som verkligen vill studera biovetenskaper.

Då vi träffade våra nyinskrivna studenter i höstas frågade vi dem hur många som varit i BioCity och bekantat sig med våra ämnen innan de ansökte om studieplats hos oss. I och med att vi redan under många år aktivt har välkomnat elever från högstadier och gymnasier på skolbesök till våra ämnen, hade vi förväntat oss att en del hälsat på oss förr. Men förvånande räckte hela 80% av studenterna upp handen. Att en så här stor del av våra antagna studenter besökt oss innan de gjort beslutet att söka till biovetenskaper vid ÅA indikerar alltså att vår satsning på skolbesök varit lyckad.

En del av våra nya studenter hade löst mordmysteriet ÅA-Crime som utvecklats av Resurscentret i samarbete med Fakulteten för naturvetenskap och teknik. En del av studenterna hade deltagit i sommarskolan i cellbiologi som vi ordnar varje sommar i början av juni. Denna sommarskola ordnas helt och hållet av våra studenter. Oftast handhas ansvaret av en doktorand eller en student i graduskedet, som samlar ihop ett litet gäng som hittar på praktiska laboratorieuppgifter som högstadie- och gymnasieelever får komma och jobba med under fyra dagar. Men eftersom de flesta nya studenterna hade bekantat sig med vår verksamhet genom att delta i studiebesök med sina skolor är dessa skolbesök något vi satsar extra mycket på för tillfället.

Det som verkar vara avgörande vid skolbesöken är att ungdomarna får uppleva känslan av att vara studerande hos oss. Vi använder gärna våra forskningsframgångar i PR-syfte och medan våra besökare naturligtvis får information om vad studierna hos oss går ut på, är det viktigaste att de får höra om och prova på saker som görs i våra forskningsgrupper. Vi involverar våra studenter i forskningsprojekt redan i början av studierna och sammankopplingen av studier och forskning är något vi gärna visar upp. Därför får skoleleverna vara med om att odla celler, isolera DNA, undersöka proteiner i mikroskop, infektera bananflugor och mycket mer. För att eleverna skall kunna identifiera sig som studerande hos oss fungerar våra studenter och unga doktorander som värdar för besöken. Som morot får studenterna timmar de använder för denna verksamhet tillgodo i sin bioportföljkurs och doktoranderna kan anteckna timmarna för studiepoäng för undervisning i sina examina. För att inte dessa organisationsuppgifter skall bli för betungande för enskilda studenter byts representationsgruppen som ansvarar för studiebesöken ut varje år.

Hittills har vi haft kring fem skolbesök per år i våra forskargrupper, men efterfrågan ökar. Förra veckan hade vi elever som läst tillvalskurser i biologi vid Ekenäs gymnasium på besök, och om ett par veckor kommer motsvarande grupp från Katedralskolan i Åbo. I vår kommer även vårt första finskspråkiga besök, då en grupp från Turun Suomalaisen Yhteiskoulun lukio kommer och hälsar på oss. Och denna grupp tror jag att vi skall satsa lite extra på. Det finns många finskspråkiga gymnasier som har naturvetenskapliga linjer och många av dessa elever är duktiga på svenska, vissa har även gått på språkbadslinje. Åbo Universitets biovetenskaper hade över 1200 sökande ifjol och av dessa antogs 100. Det finns alltså över 1000 ungdomarna som ville läsa biovetenskaper i Åbo, men som inte kom in till Åbo Universitet. Av dessa finns det nog många stjärnor som klarar sig på svenska, och vi måste se till att de vet om att vi finns och att forskningen hos oss är något de vill vara en del av.

Har ni några bra PR-idéer ni vill dela med er? Och om ni vill veta mer om hur vi använder forskningen som rekrytering ska ni ta kontakt!