Kategoriarkiv: Forskarbloggare

Is this the new normal?

Charlotta HilliDistance education researcher Michael Barbour suggested during a recent webinar (19/5/2021) that pandemics have been and will be a recurring phenomenon. During the webinar on remote teaching in K-12 education that Umeå University hosted, Barbour encouraged education providers to prepare for a future with pandemics (not without). There is no going back to normal. Pandemics may become the new normal in (higher) education that forces us to stop, re-think and better our teaching and learning practices.

During the months with emergency distance education, new practices have emerged where the virtual spaces have become more interactive and collaborative in a sense. Students and teachers have become more at ease with these new forms of communication (chats, discussion forums, videoconferences) and different digital tools (online quizzes, breakout rooms, interactive whiteboards)

There are obvious benefits to recorded lectures and other digital materials that anyone can access at any time. With this follows issues of information overload when all courses are quickly moved online. What is the most important material for this course? What is essential to know after studying the material? How can teachers follow up on potential issues with the material and possible misunderstandings? Other questions are related to different types of materials and who can access them. Is the material accessible to all students? Who may be excluded from using the material? These are just some examples of how we can use this new normal to stop, re-think and better teaching practices in higher education. 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

The time spent together in the virtual spaces can become more focused and effective. Small-group discussions online can be rewarding although many teachers and students report a large drop-out rate when breakout rooms in Zoom are opened. This is something to consider from now on and raises a lot of interesting questions. When are discussions meaningful in relation to the content to be learned? Are they carefully planned parts of the course? In what ways are discussions followed up by the teachers afterward? How can discussions be re-designed so that more students actually participate in them? Are students in higher education not used to or comfortable with group discussions? Or would they walk out on discussions on-campus too if they could? 

From a research point of view, it’s not surprising that many students avoid group discussions and group work in general. Many students don’t see the benefits of this method, for example, new and interesting perspectives on the content, better social relations, deeper knowledge, better social and communication skills. Supporting students in different ways to take part in them would be important when we move into another fall with the pandemic. 

Photo by Marvin Meyer on Unsplash

This year has taught us that many students are struggling alone and we need to re-think safety nets for all students. In large courses, more teachers could be one way to follow up on group work and support students who may be struggling to reach out. On-site meetings in small groups may be possible ways to support social interactions between students (and teachers), too. Better guidelines for group discussions and time for establishing social relations within the groups are other ways to re-design them. 

Anna Åkerfeldt and I wrote an article about re-designing distance courses when it comes to social and teaching presence in upper secondary schools and adult education (2020) that may be useful in higher education. For example the importance of considering content, methods and digital tools used:

The upper secondary school teachers adapted methods of collaboration (mind maps, quizzes, synchronous and asynchronous discussions). Further, the assignments were redesigned to increase student collaboration, for example, by maintaining the same groups during the course to intellectually focus the group work early on and allow for relationships building over a more extended period.

If this really is the new normal there are other pressing issues to consider relating to the digital platforms we use (Teams, Yammer, Zoom). In their editorial Pandemic politics, pedagogies and practices: digital technologies and distance education during the coronavirus emergency Ben Williamson, Rebecca Eynon and John Potter (2020) write:

Many of the world’s largest and most successful technology businesses have also expanded their educational services rapidly, including Google, Microsoft, Amazon and Zoom. Markets have long been a central concern of the global edtech industry, but the pandemic may have presented it with remarkable business opportunities for profit-making, as well as enhanced influence over the practices of education.

If higher education will become even more platform-based in the future (as some researchers suggest), educational institutions, national governments and international stakeholders need to be (even more) critical of the platform providers, their access to data produced by personnel and students, and their impact on teaching and learning practices. Jarke and Breiter call this the The datafication of education (2019):

the education sector is one of the most noticeable domains affected by datafication, because it transforms not only the ways in which teaching and learning are organised’ and raises expectations about ‘increased transparency, accountability, service orientation and civic participation but also associated fears with respect to surveillance and control, privacy issues, power relations, and (new) inequalities’

Creating and maintaining safe, inclusive, meaningful and creative virtual spaces for teaching and learning is important. We may ask if the virtual spaces we are using at the moment help or hinder us from teaching and learning? What could these kinds of safe, inclusive, meaningful and creative spaces look like, what functions would they need to include, if we, for example, want to support collaboration among students and personnel better in the future?

Öppet brev: distansarbete, utbytesstudenter och bibliotek

Kära läsare,
denna gång exceptionellt ett blogginlägg på engelska så att alla, så att speciellt vår utländska personal förstår. Detta är ett öppet brev som jag idag har skickat till mina kära medarbetare vid Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik vid ÅA.
God fortsättning på våren,
Tapio Salmi
Dear colleagues, dear friends,
I would have liked to approach you with a more positive letter, but I am obliged to tell the truth and you have the right to know what I think, without any diplomatic decorations.
The year 2020 was an Annus horribilis, which has been worsened by the anti-scientific attitude and escapism of the leadership at ÅA. The result is an enormpous damage of the scientific productivity, scientific interaction at ÅA, the alienation of the personnel, the disturbances in the motivation and mental health of the students.
The complete lock-down of the research laboratories last spring was a catastrophe, but we managed to partially re-open the laboratories after active actions taken by the trade union and the leading scientists at our university.
I have some comments on the recent actions originating from the highest level of our Alma Mater, summarized in three (3) points (as recommended by the former Prime minister of Finland, Dr Alexander Stubb):
P1) The vice-rector of scientific affairs tells in a very recent letter to all personnel as follows:
”Staff will mainly continue to work remotely. To enable us to further lower the total number of people on site, we ask those permitted to work on campus to consider, if their work could not be done remotely instead.”
This is a strongly demoralizing statement and a direct (envious) blow on the faces of the laboratories/groups (including us), which are the most active in experimental sciences and publishing activities. We know that sometimes it is good to stay at home to finalize a thesis or an article, but otherwise the science progresses mainly through personal interaction. Those who stay at home or go for weeks on (semi)holidays for egoistic personal reasons, become very soon outsiders, they lose the internal contacts and the scientific career declines very rapidly and time-limited work agreements cannot be prolonged because of weak commitment and poor performance. These kinds of persons should have no future at ÅA. It is a shame that the vice-rector in scientific affairs encourages to laziness in this brutal and imperative manner.
P2) The unclear and changing rules for the reception of exchange students damages seriously the internationalization of our university. Who is allowed to come and under which conditions? ÅA should follow the practice of Republic of Finland – that’s it. With corona test taken before entering our territory and a reasonable reason it is possible to come. We should remember that Finland is not in the very centre of Europe; therefore we must always be active in promoting international studies and keep our doors as open as possible. Erasmus and other exchange students must be allowed and are always welcome!
P3) The fate of the institutional/laboratory libraries in connection of the move to the new departmental building Aurum is a cultural scandal. In 2017, the consulting office Ramboll involved in the planning of Aurum asked how many meters of space we need for our Laboratory library. The Laboratory manager of our lab (K. Eränen) gave the objective information to the planners of Aurum. Now, more than three years afterwards, we have been informed that the we will lose about 80% of the shelf space of our combined library and meeting space. We should select a very, very minor fraction of the books (please, go and see the marked shells in the library). The rest of the books will be sent to a remote storage, where, we do not know. From there, we can order our books back, but it is clear that this procedure is uncertain and slow and the risk that that a big part of the ‘old’ books will be demolished is huge. The idea of a ‘handbibliotek’ (small laboratory library) is that you can spontaneously have a look and pick up what is interesting and what you need. Small is beautiful; no complicated computer search is needed to glance fresh information in reaction engineering and catalysis. This opportunity will be destroyed, if we do not take actions asap. The ÅA library is on our side, but as characteristic under the current leadership, not even the director of the ÅA library, Dr. Pia Södergård had been contacted/informed on this highly destructive action. The message from the highest level has been: no books are needed in Aurum. If I would be provocative, I would give an encouragement: burn them all – we have the experience from these kind of actions from 1930’s. This destruction of the university library concerns all the groups/labs moving to Aurum. – Throughout the years, ÅA has declared the strategy of preserving the cultural heritage in our country and it has done it, with a great enthusiasm, success and effort. Now the wind has turned.
This is an open and a public letter, which I publish as my blog on the website of ÅA. You are completely free to cite and use the material in this letter.
Yours very truly

Ett år och flera år i en diktatur


Under ca ett års tid har vi – även vi som tror att vi lever och arbetar i ett fritt land, i en västerländsk demokrati – levt under ett autoritärt styre, en halvdiktatur, som endast kan jämföras med världskrigets tider. Under 1939-1944 var det fråga om fosterlandets frihet och självständighet och allt kunde motiveras, åtminstone efteråt.

Nu är det fråga om någonting annat. Vad? Folkets hälsa, säger de som har makten. De har rätt, men samtidigt är besvikelsen stor i hela Europa och frustrationen och illamåendet urartar sig bl.a. i våldsamma demonstrationer överallt i världen. Det gamla, goda och toleranta EU-Europa har splittrats till aggressiva och egoistiska stater som ställer och styr sina medborgare med regler och restriktioner och dekret som ändras  från dag till dag.

Pandemin utnyttjas av gangsterregim som i Viktor Orbans Ungern och Jaroslaw Kachynskijs Polen för att kväsa demokratin med hjälp av undantagslag och restriktiv lagstifning som kränker de mest primära mänskliga rättigheterna. Just nu, före den Internationella kvinnodagen är det chockerande att Polen har infört en abortlag, som vrider klockan tiotals år bakåt. Resultatet kommer att bli illegala avbrott av graviditet, korruption och otaliga dödsfall av kvinnor som lever i fattigdom och misär (vilka fortfarande förekommer i stor utsteckning i Polen). Ungern kan redan betraktas som ett  förlorat territorium i den europeiska gemenskapen: då revanschismen blomstrar, ger det inget hopp för landet, varken i ett nationellt eller internationellt perspektiv. Landet har börjat två världskrig och förlorat två världskrig men vill inte acceptera det, trots att Parisfreden slöts 1947. En grov antisemitism är det som präglar dagens Ungern – vi vet vart det leder till.

Vi ska inte enbart kritisera de gamla Östblocket, utan oroväckande totalitära tendenser finns nästan överallt, även i väst. Ett skrämmande exempel är Spanien, som formellt demokratiserades efter fascistdiktator Francesco Francos död på 1970-talet. Den spanska lagstiftningen härstammar fortfarande delvis från denna epok av autokrati och statstortyr. Europeiska unionen svär för demokrati, pluralism och frihet, men då flera demokratiaktivister från Katalonien för några år sedan jagades till landsflykt och/eller dömdes till fängelsestraff upp till 13 år (!) stod Västeuropa tyst, med flit. Francisco Franco Bahamonde  log i sin grav då han fick beskåda detta – över 40 år efter sin död. Spanien är ingen demokrati i ordets klassiska mening.

Europeiska Unionen bör förstärka sin sammanhållning och bli en verklig allians för frihet och mänskliga rättigheter. Egoistiska och populistiska beslut som tas av de nationella regeringarna under epidemins tider skadar hela det fria och demokratiska samfundet och gynnar totalitära stater i världen och totalitarism i största allmänhet. Europeiska unionen bör eftersträva en gemensam invandrings- och pandemistrategi. Vårt liv har redan skadats alltför mycket av olika länders hastiga och egoistiska och vacklande beslut under det gångna året. Vid många universitet i Europa finns det fortfarande hopp – vi kan fortsättningsvis debattera utan att behöva vara rädda för repressalier. Den internationella kvinnodagens idealism måste leva vidare.

Trevlig internationell kvinnodag 2021, trots allt!

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (Finlands Akademi) och professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Från Newport Beach till Huntington Beach – kikaren i handväskan

Resväskan var packad och handbagaget var med. Jag brukar kalla mitt handbagage ’handväska’, eftersom jag kommer ihåg tre handväskor: muminmammas stora handväska, drottning Elizabeths otaliga handväskor och min mammas handväska (som man inte fick öppna). Även en man får nuförtiden ha en handväska – vi lever ju i jämställdhetens tidevarv. I min handväska fanns det pass, biljetter (förr i tiden var det absolut nödvändigt att ha den tryckta flygbiljetten med sig), tandborste, utprintade artiklar och manuskript som jag skulle läsa under den långa flygresan och: en snygg teaterkikare made in USSR som jag hade köpt på en loppmarknad i Budapest. Kikaren har jag fortfarande på mitt skrivbord. Detta lilla föremål är av bakelit, en härdplast som luktar en aning men optiken är utmärkt. En av mina kollegerna berättade att han kände en rysk biologiprofessor, akademiker som kom på besök till Helsingfors. Professorn hade en likadan kikare för att titta på balettföreställningar i Stora teatern i Moskva – brukar kallas Bolsjojteater i Finland. Kollegerna i Helsingfors bjöd den högt uppskattade akademikern till en performance och han tog fram kikaren för att titta på vad som pågick på scenen: det var en stripteasedans.  Akademikern var chockerad.

Vart var vi på väg? Till världens mest uppskattade konferens i kemisk reaktionsteknik, International Symposium in Chemical Reaction Engineering ISCRE15, som skulle hållas i Newport Beach, Californien. Hit kommer världens crème de la crème i kemisk reaktionsteknik för att presentera sina bästa forskningsresultat och umgås med varandra. Det långa flyget var avklarat och vi anlände till konferenssätet som var ett bunkalowhotell i Newport Beach. Vi hade ett veckoslut framför oss, så någonting borde göras – ett litet äventyr men ingenting riskabelt. Vi beslöt att hyra  en skåpbil och jag blev av kollegerna absolut förbjuden att köra bilen på en amerikansk highway (de känner till min skicklighet i bilkörning…).

Inte så långt borta från Newport Beach finns Huntington Beach som är ett mycket omtyckt badstrand med vit sand och evigt solsken. Dit skulle vi åka med skåpbilen. Vädret var underbart: sol och litet vind, inte för hett för en skandinav.  Ah, jag såg vågorna och hörde vågornas brus. Ska du inte sitta en stund på den vita stranden och ta solbad, frågade kollegerna. Senare, det är ju ett härligt vatten, jag vill omedlebart simma som en fisk på hemorten Pargas – är ni rädda för någonting, kom med, ropade jag och sprang som en vild hund till oceanen. Det var gemytligt tills den första stora vågen kom och en väldig kraft slängde mig någonstans och det tog en tid att komma tillbaka till ytan igen. Dags att ta en paus. På något sätt var det en aning dimmigt trots att det var solsken. Varför? Kollegan gav svaret: Tapio, var är dina glasögon? Tydligen blev de i Stilla havet, replikerade jag kort och bittert. Närsynta fiskar har kanske någon nytta av dem: vänstra ögat har dioptertalet ca -2,5 medan det högra har -4,0. Jag har alltid sett bättre med vänstra ögat.

Det var ett deprimerande ögonblick, men lyckligvis fanns det öl i skåpbilen. Man sätter ölburken in i  en papperspåse; då kan man dricka lagligt på en badstrand i USA. Vi i Europa skulle kalla detta dubbelmoral: So, you think that the police and the Lord are not able to look inside the paper cover, frågade jag en gång en amerikansk kollega. Han svarade ingenting.  – Aftonen kom och solnedgången var oförglömlig. Jag och min unga doktorand J.-P. Mikkola satt fortfarande på stranden. Den nyblivna doktorn i laboratoriet, Juha Lehtonen rasade: om ni inte kommer omedelbart till bilen, så lämnar jag er här, nu startar vi mot Newport Beach.

Följande morgon vaknade vi i Newport Beach och konferensen började. Många presentatörer hade alltför mycket text och alltför liten font i sina powerpointfolier. Vad kan jag göra, glasögonen blev ju förlorade i Stilla havets botten? Jag kom ihåg  min handväska och teaterkikaren made in USSR. Kikaren räddade allt: plötsligt kunde jag se de minsta detaljerna i reaktionstekniska experiment och matematiska modeller som presenterades på scenen. Det var som en balletföreställning i Moskva eller striptease i Helsingfors.

Konferensen i Newport Beach blev oförglömlig, inte bara pga incidenten med borttappade glasögon utan pga det mångsidiga och vetenskapligt högklassigta innehållet och flera nostalgiska träff. Det var sista gången jag kunde prata med professor Octave Levenspiel från Oregon State University. Levenspiel publicerade 1962 läroboken Chemical Reaction Engineering, som blev en klassiker och de facto definierade vad modern kemisk reaktionsteknik är och blir.

Jag är fortfarande tacksam till mina unga och kära resekamrater som alla har avancerat väl i yrkeslivet: Johan Wärnå, professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi, Juha Lehtonen, forskarprofessor vid Statens Tekniska Forskningscentral (VTT) och J.-P. Mikkola, professor i teknisk kemi, hållbar utveckling vid Umeå Universitet. Professor Octave Levenspiel, den levande klassikern avled 2017 i 90 års ålder i Oregon.

I dag protesterar folk  i Californien med stora demonstrationer mot den demokratiske guvernören Gavin Newsom  för att få det härliga Huntington Beach öppnat igen trots att coronavirus härjar i delstaten.  Förhoppningsvis har de en teaterkikare eller kristallkula i handväskan för att se framtiden…


Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (Finlands Akademi) och professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Coronavirus och akademisk ledarskap

Jag har arbetat vid Åbo Akademi sedan 1980,  först anställd vid ett industriprojekt som blev mitt diplomarbete (kallas examensarbete i Sverige), därefter i olika akademiska positioner som assistent, överassistent, biträdande professor och professor. Åbo Akademi har alltid varit en vänlig och flexibel arbetsgivare som har givit sina medarbetare en stor frihet, både vad forskning och annan verksamhet beträffar. Under årens lopp har jag haft otaliga forskningsvistelser och studieresor utomlands samt flera tjänstledigheter pga forskarpositioner vid Finlands Akademi, senast 2009-2013 och 2019-2023. Även den fysiska infrastrukturen har under årens lopp utvecklats väl: i mitt ämne, teknisk kemi och reaktionsteknik spelar experimentell forskning en central roll. Ledningen för Åbo Akademi – oberoende av rektorns eller prorektorernas bakgrund – har visat en stor förståelse för den forskning som genomförs i naturvetenskaper och teknik vid vårt universitet.

Nu blåser annorlunda vindar. Under den pågående coronakrisen är Fakulteten för naturvetenskaper och teknik (FNT) den som lider mest. Laboratorierna är hermetiskt stängda och personalen är hänvisad till ’distansarbete’. Den högsta ledningen vid vårt universitet har de facto nedfryst största delen av forskningen i naturvetenskaper och teknik. Några veckor kan man klara sig genom att sitta hemma och göra litteraturstudier och förbättra sina artikelmanuskript, men i det långa loppet blir det ödesdigert för den vetenskapliga produktiviteten. Som de flesta av oss vet – och speciellt den högsta ledningen torde veta  – så baseras finansieringen av universiteten i vårt land i högsta grad på examina och publikationer. Vem bär ansvaret då publikationsmängden sjunker dramatiskt och Åbo Akademis finansiering under de kommande åren sinar pga av ledningens åtgärder?.  Fakulteternas dekaner, förstås – så har det alltid varit. Jag var dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik under åren 2015-2018 och alltid satt dekanerna på de anklagades bänk. Planeringschefen tog fram statistik då rektors ledningsgrupp hade möten: varför har publikationsmängden i ämnet X sjunkit, varför har dessa doktorander inte publicerat en enda artikel under det gångna året? I och för sig är dessa berättigade frågor, men alltid bör orsakerna analyseras grundligt.

FNT har blivit verkligen illa behandlat under de gångna veckorna med denna lockout. Man har vädjat till den högsta ledningen och begärt att vissa centrala forskningsfunktioner i laboratorierna skulle få fortsätta, dock så att de begränsningar som pandemin orsakar, beaktas. Till alla konstruktiva förslag från FNT kommer det ett blankt nej. Jag har ett omfattande nationellt och internationellt nätverk till kollegerna i Finland och Europa. Före påsken diskuterade jag med en professor vid Uleåborgs universitet. Hon berättade att experimentell verksamhet pågår i hennes laboratorium (på process- och miljötekniska området) i begränsad omfattning så att hälsoriskerna minimeras genom att begränsa antalet forskare i samma utrymme och alternera närvaron av personalen. Vi har däremot fått ett portförbud av våra ledare. De bryr sig inte om huruvida den experimentella forskningen framskrider eller inte: efter krisen kan ju dekanerna och professorerna alltid ställas till svars för nedsatt aktivitet!

Då en organisation är i kris eller en naturkatastrof inträffar eller fienden attackerar brutalt fosterlandet, t.ex. 1939, så brukar ledningen stå i spetsen och vara framme och uppmuntra folket. Ledningen tar ansvaret på en institutionell och personlig nivå. Så gör Finlands regering nu. Någonting sådant har vi inte sett vid Åbo Akademi under den pågående krisen. Vi får elektroniska brev (läs: e-post) med hotfull vokabulär och ren byråkrattext, där vi behandlas som undersåtar. Om man själv skickar en e-post, så får man inget svar, om man tar ett samtal, så får man motta hånfullt skratt och ibland telefonluren i örat: ledarskap vid Åbo Akademi år 2020.

Jag slutar optimistiskt: alla kriser slutar någon dag och och inga akademiska ledare väljs för livstid.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi) och akademiprofessor (Finlands Akademi)

Två stater i Europa

Nya stater i Europa

Landskapet Nyland åtskildes fysiskt från övriga Finland under veckoslutet 27-28 mars 2020. Efter denna stora schism existerar två suveräna stater på den finländska halvön: Demokratiska  Republiken Nyland och Storfurstendömet Finland.

Demokratiska Republiken Nyland

Midnatten mellan 27 och 28 mars 2020 stängdes alla gränser till landskapet Nyland som tidigare var en del av Republiken Finland. En ny stat de facto har uppstått i Europa: Nylands republik, som offciellt heter Demokratiska Republiken Nyland (förkortning DRN, få finska: Uudenmaan Demokraattinen Tasavalta, förkortning UDT, i internationell diplomati: République Démocratique de Terre Neuve RDTN). Det blir en autoritär presidentiell stat, som i vardagligt språkbruk heter ’Nylandstan’. Till president för livstid har deklarerats Helsingfors överborgmästare Jan Vapaavuori-Friberg (f.d. Vapaavuori), som ska styra landet med hjälp av Presidentens råd (PR), vars medlemmar utses av den demokratiska republikens president, som även har rätten att upplösa rådet med omedelbar verkan, ifall rådet inte åtnjuter presidentens förtroende. Ett tillfälligt konstitutionellt råd har utsetts av livstidspresidenten Vapaavuori-Friberg. Rådet skall utarbeta en konstitution för den nya republiken. Vissa huvudrag av den nya grundlagen sammanfattas nedan.

Republiken blir officiellt femspråkig; statspråken är finska, svenska, Helsingfors jargong (brukar kallas ’Stadin slangi’), estniska och ryska. Den nya staten blir formellt en flerpartistat, men verksamhetstillståndet till de politiska partierna ges av Republikens president, som omedelbart kan förbjuda ett parti, ifall det anses förbereda eller idka statsfientlig verksamhet. Alla tillåtna politiska rörelser ansluts till en fosterländsk takorganisation Nyländsk Front (NF),  som omfattar den ledande politiska kraften Förenat Nyland (presidentens parti) samt ungdomsorganisationen Fri Nyländsk Ungdom (FNU), Nylands Brigad, det Kristdemokratiska Partiet samt Förbundet för Nyländska Bönder (FNB). Endast personer med en stark anknytning till NF har rätten att bli medlemmar av Presidentens råd.

De stora linjerna för den nya republiken börjar klarna, men en finslipning behövs, konstaterar president Vapaavuori-Friberg. – Det konstitutionella rådet har förstås sin roll, men i själva verket är jag den suveräna experten, konstaterar Republikens president i en specialintervju. Varför anser Eder excellens detta, frågade en journalist i presskonferensen som hölls den 28.3. – Jag har en mångsidig erfarenhet, först som ungdomsbrottsling i Stadi Helsingfors, sedan som utbildad jurist från Helsingfors universitet och dessutom är jag en  erfaren och visionär politiker, en född ledare, konstaterar Vapaavuori-Friberg. Nästa vecka ska jag åka till inofficiella arbetsbesök till både Moskva och Minsk för att konsultera Vladimir Putin och Aljaksandr Lukaschenka om hur en presidentiell demokrati bäst kan förverkligas på nyländsk mark.

President Vapaavuori-Friberg berättar öppet om framtidsplanerna för den nya republiken. Helsingfors ska i längden inte förbli republikens huvudstad, utan det presidentiella rådet ska arbeta i Hangö och regeringssätet ska slå sig ned på ön Bengtskär, där ett fantastiskt fyrhus från kejsartiden står till förfogande. Republikens president ska bosätta sig i högsta våningen i fyren och de övriga utrymmena står till förfogande för presidentens stab. Varje sommar kommer en stor folkfest att hållas på Bengtskär,  lovar den nye presidenten. Statens högsta ledning placerar sig i republikens sydligaste punkt för att demonstra att vi under alla omständigheter är redo att försvara varje kvatratmeter av den nya staten, avslutar president Vapaavuori-Friberg.

Storfurstendömet Finland-Åland

Efter att utbrytarregionen Nyland oåterkalleligt har lämnat Finland upplöstes de republikanska strukturerna i det gamla rikets övriga landskap, som fattade beslutet att ansluta sig till en federal monarki Storfurstendömet Finland-Åland  (Suomen-Ahvenanmaan suuriruhtinaskunta). Denna monarki har förklarat sig till laglig efterträdare av Republiken Finland som de facto har upphört. Detta innebär att Storfurstendömet Finland omedelbart tar kontroll över Finlands ambassader överallt i världen och Finlands medlemskap i Europeiska Unionen, Nordiska rådet, Förenta Nationer och övriga multinationella organisationer.

Storfurstendömet Finland blir en konstitutionell och federal monarki, som består av det ’Gamla Finland’ samt det autonoma öriket Åland. Storfurstendömet kommer att ha f.d. stadsdirektör för Åbo, Finlands äldsta stad, Minna Arve som första regent. I monarkins anda tar hon namnet Minna A. I, där ’I’ betyder ’det första’. – Jag kommer att gå i Karin Månsdotters fotspår, jubilerar den pratglada storfurstinnan (Karin Månsdotter var gift med den svenske kungen Erik XIV; Karin var den enda svenska drottningen med ett finländskt ursprung).

Äntligen blev vi av med Nyland, vars ledande beslutsfattare alltid har agerat emot oss, bromsat våra initiativ  och velat isolera Finlands kustområden från det övriga riket. Nu ser vi, då coronavirus härjar över Europa hur viktiga kustområden är för ländernas existens: utrikeshandeln och passagerartrafiken stoppas och vi sjunker mot fattigdom i rask takt, fortsätter  Minna A.I. Men vi reser oss från detta elände, vi har ett starkt näringsliv, ett intensivt jordbruk och blomstrande universitet och högskolor, fortsätter hon.

Storfurstendömet Finland kommer att följa Republiken Finlands (6.12.1917-27.3.2020) grundlag med vissa smärre modifikationer. Presidentens maktbefogenheter överförs till storfursten/storfurstinnan, men ett speciellt Regentens råd ska inrättas; rådet ska bestå av representanter från varje landskap i det nya riket. Landskapsgränserna från den 27.3 bibehålls tills vidare. Alla specialbestämmelser som gäller för det autonoma öriket Åland kommer att respekteras, inklusive demilitariseng och neutralisering av Åland.

Det administrativa sätet för Storfurstendömet Finland blir Åbo slott, där det federala parlamentet kommer att ha sin plenisal. Minst tre-fyra gånger per år ska parlamentet ha sessioner i landskapshuvudstäder, dvs Tammerfors, Tavastehus, Jyväskylä, Kuopio, Uleåborg, Rovaniemi o.s.v. Finland kommer att ha en dubbel sommarhuvudstad Nådendal-Mariehamn. Gullranda i Nådendal kommer att bibehålla sin status som sommarresidens för regenten och en motsvarande sommaresidens kommer att inrättas i Kastelholms slott på Åland.

I en konstitutionell monarki behövs en ställföreträdare för regenten. I detta fall är valet självklart: det blir Minna A. I:s bror Kalle Arve, som är utbildad teknologie doktor från Kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi (KTF), med teknisk kemi och reaktionsteknik som huvudämne. Temat för hans doktorsavhandling var utveckling av reningssystem för bilavgaser med hjälp av silverbaserade katalysatorer. Doktorsavhandlingen fick ett europeiskt pris p.g.a. av den höga vetenskapliga nivån och praktiska relevansen. Senare studerade Kalle vid Medicinska fakulteten vid Åbo universitet och blev tandläkare – silver hade förvandlats till guld; jag kan alltid installera en krona i patientens mun, guld eller något billigare material, försäkrar Kalle I (I står för det andra namnet ’Ilmari’ men även för ’ett’, ’första’) .  – En bättre ställföreträdare kunde jag inte ha, konstaterar Minna A.I, Kalle/Karl I blir även min främsta vetenskapliga rådgivare; i en monarki gäller regeln: om du har  tillgång till en släkting, utnyttja honom/henne avslutar den förhoppningsfulla regenten intervjun.

Åtgärder för Gamla Finland

Riksdagen för Republiken Finland upplöstes i samråd av president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin, och regeringen har beviljats avsked av Republikens president. Riksdagen för Gamla Finland har enhälligt beviljat titeln ’Hederspresident för Finland, Sauli I’ till President Sauli Niinistö. Han blev den sista innehavaren av presidentämbetet för Republiken Finland. En folkfest kommer att hållas i Saulis hemstad Salo efter att Nyland och Finland-Åland har återhämtat sig från koronavirusepidemin.

Åbo, den 1 april 2020,

fridfull påsk till alla läsare önskar

amatörjournalisten Tapio Salmi

Professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA),  Akademiprofessor (FA)







Att pröva på en annan arbetsplats

Andreas HägerFrån november till februari jobbade jag 20 % av min arbetstid vid Åbo Underrättelser, inom ramen för ÅA:s personalrörlighetsprogram. Mitt ordinarie arbete är som akademilektor i sociologi vid FSE. Tanken var nu att få vidga vyerna och pröva något annat i lagom proportioner.

Jag citerar hela motiveringen till utbytet som den formulerats i den plan som skrevs under av alla parter:

”Syftet är att få insyn i arbetet på ÅU och lära känna organisationen och verksamheten. Utbytet inkluderar reportage och nyhetsuppdrag, kolumner och recensioner, samt uppgifter relaterade till Hägers specialkunnande, bland annat inom kultursociologi och religionssociologi. Utbytet förväntas ge Häger breddad kompetens i skrivande, i olika typer av texter och för en bredare publik. Erfarenheterna från utbytet kan ge impulser till både undervisning och forskning, till exempel i form av aktuella och konkreta exempel för den del av undervisningen som direkt handlar om medier. Utbytet erbjuder både Häger och ÅA tillfälle att skapa nätverk till en central aktör i det lokala samhället. Eftersom lokaltidningen är en central bevakare av ÅA i media kan utbytet också innebära nya perspektiv på universitetsarbetet för tidningen.”

Till den del det går att bedöma i detta skede uppfylldes syftet rätt väl. Jag skrev några texter med ganska tydlig koppling till mina forskningsintressen och till min roll som akademiker. Sen blev det också en del annat som var mer främmande för mina intressen. Det blev en ganska bra balans mellan att utnyttja mina specialkunskaper och att själv lära mig något nytt om det journalistiska arbetet.

Arbetet organiserades alltså så att jag jobbade deltid, i princip en dag i veckan, under de fyra månader utbytet gällde. Det alternerade mellan måndag och fredag, för att mindre störa min undervisning – men jag fick gå tidigare några måndagar för att komma och agera lärare i ASA-huset – och för att få se eventuella skillnader mellan början och slutet på ÅU:s arbetsvecka. Det blev ganska snabbt klart att arbetsrytmen gjorde det mycket svårare att komma in både i uppgifterna och i arbetsmiljön. Den innebar också en del ”övertid”, med både intervjuer och skrivande på annan tid än mina egentliga ÅU-dagar. En arbetsvecka i sträck  vid tre olika tillfällen hade blivit ungefär lika mycket arbetstid och troligen ett mer givande sätt att lägga upp vistelsen vid ÅU – även om det hade krävt lite mer justering av schemat för det ordinarie arbetet.

Det var många år sedan jag senast var på en ny arbetsplats, och det var en på många sätt givande erfarenhet att få lite omväxling. Det var också tveklöst alldeles rätt val av arbetsplats för min del. Jag är tacksam både till ÅA och ÅU för denna möjlighet och rekommenderar för alla vid ÅA:s personal som har möjligheten till denna form av mobilitet att utnyttja den.

Ett olyckligt visumbeslut

Bästa läsare,

Jag tänkte skriva ett informativt och underhållande blogginlägg om grön kemi och grön teknologi. Det får bli till ett annat tillfälle i framtiden, för någonting mycket mera akut har skett under de senaste dagarna.

Min doktorand, diplomingenjör från Åbo Akademi, Erfan Behravesh, finsk och iransk medborgare, ska disputera för teknologie doktorsgraden vid Åbo Akademi den 6 mars 2020. Temat för avhandlingen är spännande och högaktuellt: användning av mikroreaktorteknologi och guldkatalysatorer för partiell oxidation av etanol (etylalkohol) till värdefulla intermediärer. Bioetanol finns rikligt i världen och det gäller att förädla det vidare, och inte enbart använda det som bränsle. Det är i högsta grad fråga om ny, miljövänlig, grön processteknologi. Erfan har gjort ett fint jobb och vi väntar med spänning på disputationen. Professor Lars Pettersson från KTH, Stockholm kommer som opponent.

Allt fint kunde man tro – vetenskapligt nog, men för några dagar sedan kom en iskall dusch från Finlands ambassad i Teheran, som nekade Abbas Behravesh visum till sin sons disputation vid Åbo Akademi. Flygbiljetterna är köpta, men han får inget inresetillstånd till Finland. Abbas Behravesh bor i familjens hemland Iran. Han har tidigare rest till Åbo för att hälsa på sin son, som avlade diplomingenjörsexamen i kemiteknik vid Åbo Akademi innan doktorsstudierna. Då var det inga problem att få ett visum.

Beslutet är fullkomligt absurt. Det är ett normalt familjebesök, det är väldigt vanligt att föräldrar reser till sina barns disputationer. Jag har medarbetare i laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik från ca 15 olika länder för tillfället och hittills har allas visumansökningar löpt relativt problemfritt. Det aktuella visumet nekades på alldeles förkastliga grunder. Enligt det dokument som Behraveshs far fick finns det tre orsaker till att han inte fick visum till Finland. En av orsakerna är att man inte kan lita på orsaken till resan. – Obegripligt: en doktorsdisputation är en offentlig tillställning; det är möjligt att när som helst att kontrollera att en disputation på riktigt äger rum vid Åbo Akademi.

Vid ett negativt visumbesked kan det ta två månader att få det omprövat men nu är det endast två veckor kvar till disputationen. Finlands ambassad i Teheran har ett dåligt rykte och kunderna behandlas på ett inkonsekvent, slumpmässigt och förnedrande sätt. Jag  är övertygad om att det finns en hemlig agenda, där man vill refusera en del av ansökningarna från Iran på grund av det politiska läget och därmed bemöta USA:s kolonialistiska och imperialistiska utrikespolitik. Vi är rädda för USA och president Trump, även president Niinistö, tror jag. Jag har skrivit ett brev till utrikesminister Haavisto och till vissa andra politiker om detta fall, som är ett skam för Finland. Jag kräver att verksamheten vid Finlands ambassad i Teheran utsätts för en grundlig utredning och vi har lämnat in en rättelseyrkan till utrikesministeriet.

Jag avslutar med att citera den svenska wikipedian:

’Kyros cylinder eller Kyroskrönikan är en cylinder av lera, daterad till 500-talet f. Kr., upptäckt 1879 i Babylon, där den persiske akemeniderkungen Kyros II lät inskriva information om sin härstamning, sin seger över Babylonien och de förtryckta folkens befrielse. Proklamationen, som utfärdades 538 f.Kr. berör religionsfrihet och rättstrygghet och har betraktats som den första människorättsliga förklaringen.’

Cylindern finns i British Museum, London och delar av texten finns ingraverad över ingången till FN -högkvarteret i New York och krönikan har inspirerat eftervärlden, bl.a USA:s grundlagsfäder.


Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

Leve öppenhet – eller inte


Min far hamnade som ung soldat till Hangöfronten efter att fortsättningskriget bröt ut i juni 1941. Fredsavtalet från vinterkriget 1939–1940 var strängt mot Finland, som hamnade att avstå från stora delar av Karelen, speciellt Finlands näststörsta och mest kosmopolitiska stad, Viborg. Ett öppet sår i den unga republikens kropp blev Hangö, Ultima Thule i det allra sydligaste Finland. Denna vackra och eleganta stad med starka industriella traditioner utarrenderades som militärbas till Rådsförbundet (faktiskt: man kallade Sovjetunionen ’Rådsförbund’ i finländsk politisk jargong under flera årtionden). Fronten var livsfarlig pga. att avståndet mellan skyttegravarna endast var några hundra meter, men unga pojkar var unga pojkar: de lyfte upp en hjälm på en stav ovanför skyttegraven. Efter några minuter träffades hjälmen av en kula. Min far skrev om dessa händelser till sin fru i Pargas. Brevet kom snabbt fram (Finlands Post var en effektiv och centralstyrd organisation dåförtiden, inte som idag…). Min mor öppnade brevet med stor glädje: han är vid liv fortfarande. Innehållet var dock förbryllande: största delen av brevet var täckt av bläck (eller trycksvärta). Krigscensuren hade öppnat brevet och strukit alla militära detaljer och pessimistiska känsloyttringar; kvar blev endast personliga nyheter: vi mår bra och jag älskar dig. Senare i familjekretsen skrattade vi åt detta: under krigets tid kan man inte berätta om vad som helst; en fullkomlig öppenhet är otänkbar, men det viktigaste är budskapet: jag lever och jag älskar dig…

Yttrandefrihet och pressfrihet är självklarheter i dagens västerländska demokratier, men ett ord som i ökande grad missbrukas är öppenhet. Det ska skrivas in i alla strategiska dokument, från den minsta fiskarföreningen till regeringsprogrammet. Många företag definierar ’öppenhet’ som en av sina centrala värden, för att inte tala om offentliga institutioner som universitet. Företagen måste kunna behålla affärshemligheter och utveckla långtidsstrategier osynliga för konkurrenter, men universiteten i vårt land – även de två stiftelseuniversitet som vi har –  finansieras huvudsakligen av offentliga medel, skattebetalarnas pengar från statsbudgeten, så slagordet ’öppenhet’ borde betyda någonting i verkligheten och inte bli enbart tom propaganda.

I och med att den s.k. nya universitetslagen instiftades för ca tio år sedan inskränktes den interna demokratin avsevärt och öppenheten vid finländska universitet minskade radikalt: ett universitet ska de facto bli ett toppstyrt företag. Universitetsstyrelsen är efter lagförändringen minimal till sin storlek och valet av universitetets högsta makthavare, Rector magnificus, sker helt i kulisserna. Under demokratins tid behövde en rektorskandidat vid Åbo Akademi få det stora valkollegiets majoritet bakom sig (kollegiet bestod av över hundra medlemmar), nu räcker det med att få sex styrelseledamöter av tio bakom en kandidat för att bli vald. Så gick det till med den organiserade statskuppen mot rektor Jorma Mattinen år 2014. Efter en förlängd procedur plockades fram konkurrerande kandidater och slutresultatet i omröstningen blev: rektor, professor Jorma Mattinen (organisk kemi) 2 röster; professor Pekka Santtila (psykologi) 2 röster; prorektor, professor Mikko Hupa (oorganisk kemi) 6 röster. Valet var klart med minsta möjliga majoritet. Bra så, men ingen god utgångspunkt för en nyvald rektor. Ingen förklaring gavs till den stora allmänheten och det blev fullständigt oklart huruvida dessa kandidater representerade olika strategiska visioner eller olika programförklaringar för Akademins framtid. Detta var ett mörkt ögonblick i Åbo Akademis historia vad öppenhet och demokrati beträffar. Vem var bakom denna smutsiga kupp, hemlighetsmakeri, subjektiv maktgirighet eller personliga sympatier och antipatier? I alla fall; detta blev det fulaste rektorsvalet i den moderna Akademins (1918-) historia. Professor emerita Marianne Stenius, f.d. styrelseordförande för Åbo Akademi kunde kanske avslöja mera, men det kräver en attityd av öppenhet och en moralisk självrannsakan.

Så blev det då, men idag installerar man kulisserna på ett betydligt skickligare sätt: nya ledare väljs formellt enhälligt, de nya rektorerna vid Åbo Akademi och Åbo universitet är härligt enhälligt valda av respektive styrelser i ett fullständigt vakuum, från vilket ingen information läcks ut. Vi på gräsrotsnivån vet ingenting om bakgrundsdiskussionerna, vi har inte givits en minsta möjlighet att ta ställning till en kandidats framtidsvisioner, vi har förvandlats från medlemmar av det akademiska samfundet till undersåtar, vilkas främsta uppgift är att producera ekonomiska resultat (observera: främst ekonomiska, ej vetenskapliga resultat) så effektivt som möjligt. Jämfört med makthavarna i vårt land är ledarna av Folkrepubliken Kina mer framsynta: de vill i första hand premiera vetenskapliga framgångar och de ger tillräckliga resurser till de mest framgångsrika grupperna i riket.

Stiftelseuniversiteten i vårt land är regeringarnas älsklingsbarn; de får extra tillgångar från statens kassa utan att behöva tävla om ekonomiska resurser på samma villkor som de övriga högskolorna. En av mina mest begåvade och fantasirika doktorander sökte en befattning vid superuniversitetet Aalto. Han fick inte befattningen men på begäran fick han se sakkunnigutlåtandena: de var strålande för honom men vissa delar av utlåtandena var täckta av svart färg, t.ex. kommentarer om hans konkurrenter. Inofficiellt fick vi veta: vi ska inte välja honom till Aalto, för han har en alltför stark koppling till professorerna Tapio Salmi och Dmitry Murzin vid Åbo Akademi. Såhär, i andan av öppenhet för vi Finlands vetenskap vidare. Texten såg visuellt ut som min fars brev från Hangöfronten till världens mest eleganta och mest älskade kvinna… Jag beundrade henne som barn: hon var så oerhört vacker och intelligent.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)






Mitt jobb är lediganslaget! Du skall söka!

Mina fem år som Finlands Akademi-forskare tar slut denna vecka! Grattis till världens bästa jobb sade äldre kolleger för fem år sedan. Och så rätt hade de! Jag tycker om att undervisa, men som de flesta i en lärarroll känner till, är problemet med undervisning ofta den förbrukar både all arbetstid och all fritid, vilket är lite opraktiskt. Så nu fick jag ge bort administrativa uppgifter och undervisning för fem år. Fem år total forskningsfrihet, åtminstone nästan…

Nu när denna tidsbundna befattning lider mot sitt slut funderar jag naturligtvis vad den gav mig möjlighet till. Detta fantastiska jobb kom ju faktiskt utan en arbetsbeskrivning. Jo, jag har blivit en forskare med egen forskningsfinansiering och jag har blivit vetenskapligt självständig. Med självständig menar jag naturligtvis inte oberoende, jag behöver kolleger och kollaboratörer både för finansiering och för att genomföra projekt. Men jag kan stå på egna ben. Jag har publicerat artiklar, handlett pro gradu-projekt och doktorander, blivit inbjuden för att hålla föredrag och kunnat tala om min egna forskning då jag hållit föreläsningar. Jag har alltså fått möjligheten att utvecklas till en riktig forskningsledare. Samtidigt har jag blivit en del av Åbo Akademi. Under de senaste två åren har jag varit 30% akademilektor vid sidan av min akademiforskartjänst, och nu fortsätter jag att jobba som akademilektor vid cellbiologen även en tid framöver. Och eftersom jag hör till de forskare som trivs med undervisning ställer jag mig glatt framför ett gäng sommarfräscha ungdomar och undervisar dem om hur signalerna i våra celler påverkar våra kroppar på måndag.

Att fullständigt få koncentrera sig på forskning är nog en lyxtillvaro som verkligen all undervisningspersonal borde sträva till att göra med jämna mellanrum. Inte för att slippa undervisning och administration, men för att helhjärtat få sätta sig ner och verkligen koncentrera sig på sin forskning, inte bara idag och denna vecka utan även om en månad eller tre. Att inte behöva avbryta den fantastiska tanken för att fixa en föreläsning, bedöma en gradu eller knapra in tentamensresultat i en igen förnyad databas. Att hinna läsa och hinna skriva. Att sitta med vita papper och planera. Detta jobb är lediganslaget på Finlands Akademis hemsida och jag hoppas att du som fyller kraven har en ansökan under arbete!

Annika Meinander, Finlands Akademi-forskare