Kategoriarkiv: Forskarbloggare

Naiva digitala infödingar och sura digitala immigranter?

Charlotta HilliDigital natives eller digitala infödingar myntades av Marc Prensky och avser alla de som växt upp med digital teknik, övriga hör till gruppen digitala immigranter. Begreppen figurerar både i populärvetenskapliga och akademiska sammanhang. Under arbetet med min doktorsavhandling dök det upp i så många vetenskapliga sammanhang att jag utgick ifrån att det var empiriskt grundat. Det är det inte och jag hittade många studier som kritiserat hans teser, även Prensky själv lär vara försiktig med att tolka in alltför mycket i dem. Prensky är föreläsare, konsult och författare .

Prensky hävdade år 2001 att digitalt infödda har andra lärstilar än immigranterna. De vill ha grafik istället för traditionella texter och de besitter förmågan att göra många saker samtidigt. Forskning har dock aldrig lyckats bevisa att olika lärstilar kombinerat med undervisning anpassat till dessa lärstilar faktiskt stärker studerandes kunskaper. Ur kognitiv synvinkel är det snarast en nackdel att inte fokusera på en sak åt gången om det handlar om att lära sig något djupinriktat.

Det finns uppenbara problem med begreppen eftersom hela generationer dras över två kammar så att säga. Forskarna Henry Jenkins, Mizuko Ito och danah boyd diskuterar i boken Participatory Culture in a Networked Era (2016) hur bägge begreppen bär på en historia av marginalisering och ojämlikhet.

Infödingar har historiskt sett alltid haft sämre förutsättningar. De har förslavats, utnyttjats eller dödats. Digitalt infödda ses ibland som naturliga experter på digital teknik. Deras position och kunskap idealiseras utan att beakta att deras sätt att förhålla sig till digital teknik tidvis är naiv eftersom de inte har goda kunskaper i exempelvis datavetenskap eller medieläskunnighet. Samtidigt kan begreppet digitalt infödd ge bilden av en passiv mottagare som utnyttjas av någon annan. Digitala infödingars digitala aktiviteter framställs ibland som osunda, farliga eller onormala jämfört med tidigare generationers.

Immigranterna kan förstås som de som inte kan anpassa sig till eller lära sig hantera den digitala världen. Det kan öppna för att äldre generationer inte ser någon idé med att delta i digitala sammanhang eftersom de uppfattas som utestängda från dem på grund av ålder. Det kan även innebära en ilska över att inte förstå den ungdomskultur som utvecklas i digitala miljöer med följden att dessa aktiviteter förbjuds eller misstänkliggörs.

Jenkins, Ito och boyd hävdar att det är viktigt för unga att ha vuxna som de kan diskutera problem eller hotfulla situationer i den digitala världen med. Det finns exempel på fina digitala miljöer där representanter ur olika generationer kan förenas kring ett intresse och lära av och med varandra om allt från spel till fanfiktion. Dikotomin är inte försvarbar när forskning beaktas och den är inte ändamålsenlig för någondera grupp. Kunskap och förmåga att delta i nätbaserade nätverk och kulturer är inte något som är medfött utan det kan läras oavsett ålder. Digitalt kompetenta och aktiva unga och vuxna kan nämligen med gemensamma krafter agera för ett tryggare och säkrare internet för alla.

ASINDA!

Tapio SalmiASINDA är Axels och Stinas industridag, en mötesplats där teknologerna kan träffa industrins representanter, bekanta sig med arbetslivet och skapa kontakter som kan leda till en framtida anställning. Igen var ASINDA mycket välbesökt.

Kemisk-tekniska fakulteten (KTF) vid Åbo Akademi grundades 1920. Vi har 99 framgångsrika år bakom oss. Då KTF grundades, fanns det många motståndare till KTF vid Åbo Akademi och en aktiv, ibland till och med upphetsad debatt pågick på Åbo Underrättelsens spalter. Det blir för dyrt, för laboratorier behövs påstod några som ansåg sig vara äkta humanister. I själva verket tyckte de att det inte var tillräckligt fint att ha en teknisk fakultet vid ett klassiskt universitet; den rådande europeiska traditionen var att man hade mångdisciplinära universitet och tekniska högskolor skilt. Ändå vann de framåtriktade krafterna kampen och KTF grundades och snart blev KTF en ’bränd’. Då utbildningsprogrammet vid KTF planerades, konsulterades den världsberömda kemisten, professor Svante Arrhenius från uppsala universitet. Han var Nobelpristagare i kemi.

God yrkesutbildning och avancerad forskning är någonting som har kombinerats vid fakulteten genom alla tider. Diplomingenjörer som utbildats vid Åbo Akademi har haft och fortfarande har ett mycket gott rykte på arbetsmarknaden och kemi- och processteknik vid Åbo Akademi är känd via sina framstående forskare och professorer inom vetenskapssamfundet. Ofta får vi läsa om pris som våra forskare har fått i Finland och på den internationella arenan.

Dock vill jag påstå, att en högklassig utbildning ska vara kärnan för vår verksamhet, idag och i morgon. Genom att utbilda kreativ och professionellt kunnig arbetskraft betjänar vi bäst fosterlandet och hela världen. Globalt tänkande har länge varit karakteristiskt för våra alumner; många av dem har gjort karriär i utomlands, många har också återvänt till Finland.

Just nu upplever Sydvästra Finland ett starkt ekonomiskt uppsving: varvsindustrin blomstrar och bilindustrin expanderar. Detta skapar arbete och tillväxt för hela regionen och ingenjörer av alla möjliga behövs, från maskinteknik, elektronik och IT till kemi- och processteknologi. Ett modert fartyg är  en liten stad med en mycket avancerarad infrastruktur; inredning, akustik, avgasrening, energifrågor – allt detta är aktuellt då världens bästa lyxkryssare designas på Åbovarvet. Vi har brist på diplomingenjörer i regionen;  diplomingenjörsutbildningen ska både expanderas och göras bredare så att vi garanterar tillväxt och utveckling av högteknologin även på längre sikt.

I dagens värld lever vi i en global omgivning och under en ständigt hårdnande konkurrens. Samtidigt ska vi lösa stora framtidsfrågor: utveckla nya processer och produkter baserade på förnyelsebara naturtillgångar, utveckla energieffektiva lösningar, minimera utsläpp, bekämpa mot klimatförändringen och minskande biodiversitet. Ingen kan göra detta ensam utan nätverk, samarbete, globalt tänkande och loka aktioner är nödvändiga.

Framtidens industri ska leva i harmoni med biosfären. Där ska Axlar och Stinor ge sitt bidrag. Jag hade glädjen att öppna ASINDA 2019 den 1 februari 2019.

 

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor

Forskarens mediekontakt

Andreas HägerNär jag föreläser om media på grundkursen i sociologi brukar jag presentera en ytterst kort historik över massmediernas roll i samhället: de har gått från att vara ett redskap för andra institutioner (till exempel tryckning av religiösa skrifter); till att bli en självständig institution (tidningar, rundradio); till att bli det moderna samhällets viktigaste institution och övergripande logik. Detta sistnämnda skede som vi lever i idag karakteriseras av en process som kan kallas medialisering, dvs. hur olika sfärer i samhället existerar enligt mediala villkor. Politik och idrott brukar jag ta som exempel. Medialisering av religion har jag själv skrivit något om. Här tänkte jag fundera på medialisering av forskning (ur en begränsad och förenklad synvinkel).

Att forskningsresultat ska publiceras, hur de publiceras, och den processens betydelse inte minst för upprätthållandet av en forskarkarriär, är alla aspekter av medialiseringen av forskning. Temat för detta inlägg är en annan sida av saken, forskarens kontakter med massmedier av icke-akademiskt slag.

En viktig aspekt av universitets så kallade ”tredje uppgift” – det samhällstillvända och -relevanta arbetet – är olika former av spridning av forskningsresultat och annan akademisk kunskap via massmedia. Forskare blir kontaktade av media för att kommentera olika aktuella händelser, eller skriver debattartiklar, blogginlägg, etc. För forskare inom människovetenskaper, och kanske särskilt för samhällsvetare, är det närmast ett ”kall” att kommunicera sin forskarkunskap för att bidra till att utveckla samhället.

Det tar förstås tid att sköta denna uppgift, inte minst när man skriver själv. När jag studerade vädrade två av mina lärare helt divergerande åsikter om forskarens – eller specifikt sociologens – bidrag till samhällsdebatten (detta alltså enligt hur jag minns saken, något decennium senare). Den ena tyckte att det var närmast meningslöst att skriva i dagstidningen, det var ingen merit – medan den andra tyckte att det rentav var viktigare att skriva i dagstidningar och kulturtidskrifter, där människor läste ens texter, än att publicera för andra forskare. Trycket att publicera vetenskapligt är säkert större i dag än det var när mina lärare debatterade, men ändå vågar jag tro att det är få som skulle förneka betydelsen av spridning av den vetenskapliga kunskapen utanför det egna skrået.

Media och journalister är förstås intresserade av vissa teman och vissa vinklingar. Jag träffade en gång en religionsforskare specialiserad på satanism och ockultism som berättade att han gjort över 1000 intervjuer om sin forskning. Vad han frågats om eller sagt vet jag inte alls, men tematiken kan tänkas intressera för att den passar in i flera tacksamma diskurser om religion i ett sekulariserat samhälle, både att religion är något konstigt och att den är eller kan vara ett samhällsproblem.

Jag har ett antal gånger varit med om att ha blivit kontaktad av media gällande frågor som mer eller mindre berört mina forskningsområden men där det inte blivit någon ”juttu” för att journalisten inte varit nöjd med mina svar. En radiojournalist var upprörd över att en reklam för en viss ost använde bilder av munkar. Hon var överlag kritisk till användning av religion i reklam. Jag, som intervjuades i egenskap av forskare om religion och populärkultur, delade inte hennes upprördhet och ville inte fördöma vare sig den specifika reklamen eller användning av religiösa bilder i reklam i allmänhet. Därmed meddelade redaktören helt ärligt att hon inte ville ha med mig i sitt program utan försökte hitta någon som tyckte likadant som hon.

Motsvarande har hänt flera gånger, särskilt när jag inte gått med på att bekräfta en viss som jag själv uppfattat det stereotyp bild av någon minoritetsreligiös grupp, till exempel laestadianer. En aspekt av medialiseringen av forskning är att innehållet av forskningsresultaten, som de kommuniceras till en bredare publik, riskerar tvingas in i journalistens berättelse och i det som fungerar medialt – forskaren och forskningen blir en gisslan som fungerar som legitimering av journalistens/redaktionens uppfattning och budskap.

Förstås har jag också haft positiva erfarenheter av mediekontakter. Som när radiojournalisten i sändningen konstaterade att det var ”bra att vi kontaktade den där sociologen”, eller när jag på kafferumsbordet kunde sätta en artikel ur USA Today där min forskning blev citerad. För inte minst handlar mediekontakter om att få visa upp sig och vara duktig. Därför finns det säkert också skäl för oss forskare att ibland tänka efter en extra gång och tacka nej till medial exponering, för ingen är ända expert på precis allt.

Forskningsframgång som rekryteringsredskap

Annika MeinanderHej! Jag heter Annika Meinander och jag är Finlands Akademi-forskare på cellbiologen och er nya forskarbloggare. I våra korridorer i BioCity, liksom på många andra ställen vid ÅA, funderar man för tillfället aktivt på hur man kunde rekrytera flera duktiga studerande till våra ämnen. Vi har visserligen alltid haft ett relativt gott söktryck till biovetenskaperna, men vi har problem med att en del studenter lämnar oss efter något studieår, utan examen. Ofta är orsaken en önskan om att studera medicin och bli läkare, och därför skulle vi villa locka fler som verkligen vill studera biovetenskaper.

Då vi träffade våra nyinskrivna studenter i höstas frågade vi dem hur många som varit i BioCity och bekantat sig med våra ämnen innan de ansökte om studieplats hos oss. I och med att vi redan under många år aktivt har välkomnat elever från högstadier och gymnasier på skolbesök till våra ämnen, hade vi förväntat oss att en del hälsat på oss förr. Men förvånande räckte hela 80% av studenterna upp handen. Att en så här stor del av våra antagna studenter besökt oss innan de gjort beslutet att söka till biovetenskaper vid ÅA indikerar alltså att vår satsning på skolbesök varit lyckad.

En del av våra nya studenter hade löst mordmysteriet ÅA-Crime som utvecklats av Resurscentret i samarbete med Fakulteten för naturvetenskap och teknik. En del av studenterna hade deltagit i sommarskolan i cellbiologi som vi ordnar varje sommar i början av juni. Denna sommarskola ordnas helt och hållet av våra studenter. Oftast handhas ansvaret av en doktorand eller en student i graduskedet, som samlar ihop ett litet gäng som hittar på praktiska laboratorieuppgifter som högstadie- och gymnasieelever får komma och jobba med under fyra dagar. Men eftersom de flesta nya studenterna hade bekantat sig med vår verksamhet genom att delta i studiebesök med sina skolor är dessa skolbesök något vi satsar extra mycket på för tillfället.

Det som verkar vara avgörande vid skolbesöken är att ungdomarna får uppleva känslan av att vara studerande hos oss. Vi använder gärna våra forskningsframgångar i PR-syfte och medan våra besökare naturligtvis får information om vad studierna hos oss går ut på, är det viktigaste att de får höra om och prova på saker som görs i våra forskningsgrupper. Vi involverar våra studenter i forskningsprojekt redan i början av studierna och sammankopplingen av studier och forskning är något vi gärna visar upp. Därför får skoleleverna vara med om att odla celler, isolera DNA, undersöka proteiner i mikroskop, infektera bananflugor och mycket mer. För att eleverna skall kunna identifiera sig som studerande hos oss fungerar våra studenter och unga doktorander som värdar för besöken. Som morot får studenterna timmar de använder för denna verksamhet tillgodo i sin bioportföljkurs och doktoranderna kan anteckna timmarna för studiepoäng för undervisning i sina examina. För att inte dessa organisationsuppgifter skall bli för betungande för enskilda studenter byts representationsgruppen som ansvarar för studiebesöken ut varje år.

Hittills har vi haft kring fem skolbesök per år i våra forskargrupper, men efterfrågan ökar. Förra veckan hade vi elever som läst tillvalskurser i biologi vid Ekenäs gymnasium på besök, och om ett par veckor kommer motsvarande grupp från Katedralskolan i Åbo. I vår kommer även vårt första finskspråkiga besök, då en grupp från Turun Suomalaisen Yhteiskoulun lukio kommer och hälsar på oss. Och denna grupp tror jag att vi skall satsa lite extra på. Det finns många finskspråkiga gymnasier som har naturvetenskapliga linjer och många av dessa elever är duktiga på svenska, vissa har även gått på språkbadslinje. Åbo Universitets biovetenskaper hade över 1200 sökande ifjol och av dessa antogs 100. Det finns alltså över 1000 ungdomarna som ville läsa biovetenskaper i Åbo, men som inte kom in till Åbo Universitet. Av dessa finns det nog många stjärnor som klarar sig på svenska, och vi måste se till att de vet om att vi finns och att forskningen hos oss är något de vill vara en del av.

Har ni några bra PR-idéer ni vill dela med er? Och om ni vill veta mer om hur vi använder forskningen som rekrytering ska ni ta kontakt!