På resa med kanslers guldkant

Av: Maria Nyman och Kati Palmberg, kommunikationslärare vid Språkcentret

Idéregn på Studie- och språkverkstaden i Stockholm.

Tack vare ett resestipendium utfärdat av tidigare kansler Ulrika Wolff-Knuts hade vi i oktober möjlighet att besöka Stockholms och Uppsala universitet, för att bekanta oss med språkverkstäderna vid lärosätena. Kanslers initiativ att möjliggöra studieresor för undervisande personal värmer; som universitetslärare vid Åbo Akademi upplever vi det naturligtvis positivt att universitetet vid sidan av forskningen också vill utveckla undervisningen och stödet till universitetets viktigaste resurs, de studerande.

En viktig del av vårt arbete är att handleda studerande i deras skrivande. De studerande behöver hjälp med olika saker, som att komma till rätta med det akademiska skrivandet i kontrast mot de texter de har skrivit före studierna, att bemästra svenskan som andraspråk eller ibland helt enkelt med att åstadkomma en koherent text. Vår handledning i huvudsak gällt avhandlingar på kandidat- och magisternivå. En del av det arbetet sker inom ramen för de obligatoriska kurserna i kommunikation, men studerande söker sig också till oss utanför kurserna för att få respons och hjälp. Många utnyttjar till exempel möjligheten att boka tid för skrivhandledning då de bearbetar sina texter. Eftersom vi upplever att många studerande behöver hjälp i sitt skrivande redan tidigare i studierna erbjuder Språkcentret sedan hösten 2019 en drop in-mottagning i Arken G 108, Textverkstaden, som är öppen varje onsdag vid lunch (12.00–13.00).

För att få möjlighet att utbyta tankar med kolleger och få idéer för att utveckla Textverkstaden ville vi besöka svenska språkverkstäder med delvis samma typ av verksamhet som vi har. Både Stockholms universitet och Uppsala universitet har välfungerande språkverkstäder, men samtidigt skiljer sig deras profiler från varandra. Genom att besöka dem båda fick vi en mer mångfacetterad inblick än om vi endast skulle ha mött kollegor vid ett universitet.

I Stockholm fick vi följa med både handledningssamtal med studerande och föreläsningar, och framför allt fick vi möjlighet att diskutera och lära oss av våra gästfria värdar. Vid Stockholms universitet riktar sig mycket av verksamheten mot studievägledning och studieteknik, vilket var nytt för oss. Inriktningen återspeglas också i enhetens namn – Studie- och språkverkstaden. De studerande erbjuds enskild handledning, workshoppar, föreläsningar och skrivargrupper. Utöver det har Studie- och språkverkstaden också drop in-mottagning varje vecka. Frågorna som väcks i handledningssituationerna visade sig delvis vara de samma som hos oss, även om en påtaglig skillnad som påverkar är heterogeniteten och mängden andraspråkstalare bland de studerande i Stockholm. Många behöver stöd för sin svenska, speciellt i början av sina studier.

Språkverkstaden vid Uppsala universitet hör i motsats till Studie- och språkverkstaden vid Stockholms universitet till en institution, Institutionen för nordiska språk. Fokus ligger där också mer på språkbehandlingen i texter, men studerande erbjuds också möjlighet att boka handledning för muntliga uppgifter som presentationer, även om det i praktiken är rätt ovanligt. Vi fick följa med individuella skrivhandledningar och förde också givande diskussioner med värdarna om de institutionella förutsättningarna för verksamheten, om vilka arbetssätt och arbetsbilder vi har vid respektive universitet, och om vilka de studerandes behov är. Diskussionerna berörde också läs- och skrivsvårigheter, som är en av våra uppsaliensiska värdars expertisområde.

Vi beslutade redan i ett tidigt skede av planeringen inför resan att vi också ville passa på att träffa svenska forskare på relevanta områden. Till vår glädje fick vi möjlighet att diskutera med inte bara våra värdar vid språkverkstäderna, utan också både Jeanna Wennerberg vid Institutionen för svenska och flerspråkighet i Stockholm och Andreas Nord vid Uppsala universitet. Wennerberg är specialiserad på studerandes läs- och skrivfärdigheter och gav oss många insikter. Bland annat fick vi upp ögonen för i vilken utsträckning läsförståelsen kan påverka skrivandet. Med Nord fick vi  möjlighet att reflektera över arbetslivsrelevansen i studierna och problematiken kring hur vi som lärare kan arbeta med arbetslivskommunikation.

Väl hemma igen är det dags att packa upp våra mentala resväskor – vad fick vi med oss? Mycket. Vi inspirerades av skrivargrupperna i Stockholm, att sitta ner i grupp och arbeta tillsammans och samtidigt på en text som en gruppmedlem skrivit. Vi fick bekräftelse på att vi behöver nå ut till de studerande i ett tidigare skede i deras studier. Vi fick upp ögonen för vikten av att synliggöra grunderna för verksamheten och föra en intern dialog kring vilken bild vi vill förmedla. Vi imponerades av de välstrukturerade arbetssätten hos kollegorna i samband med individuella handledningar, och hämtade med oss impulser som berikar vårt arbete. Vi har blivit stärkta i tron på att det vi gör är rätt, men att vi kan göra det ännu bättre. Godiset vi köpte med hem till våra kollegor är slut, men de här karamellerna suger vi på ännu länge.

Bästa Kolleger – My Best Colleagues!

Nu vid juletider vill jag passa på att önska alla kolleger en god start på det nya året. Det finns egentligen flera orsaker till att varför jag nu (äntligen) skriver mitt första blogginlägg:

 

  • Juletiden är en passlig punkt i året då man får en chans att pusta ut och samla sina tankar, samt reflektera över vad som hänt det gångna året
  • Jag har länge beundrat vår Professor Tapio Salmis otaliga talangfulla, lärofulla (men ändå humoristiska) blogginlägg. Mina favoriter kan läsas här, här, här, här, här, och här. Kanhända kan jag även själv generera mina tankar på motsvarande sätt?
  • Jag har ett par år sedan påbörjat universitetspedagogiska studier (Modul-3), men några uppgifter blev och hänga, bl.a. ”övningsuppgift 4a: Att skriva ett blogginlägg till personalbloggen”. Jag blev länge grubblande om vilket tema jag kunde skriva om
  • Sist men inte minst – så vill jag tacka alla mina kolleger och vänner vid ÅA. Inför sommaren 2019 fick jag nämligen motta nyheten om att jag hade blivit utvald till Åbo Akademis Årets kollega – en erkännelse som ordandes för första gången till två kollegor. Priset och diplomet delades ut till Gunilla Widén och mig i samband med Rektors julkaffeservering

Det är den sistnämnda punkten som jag tänkte en aning diskutera om idag. Sedan jag fick den glada nyheten i juni så har jag haft mycket tid att fundera – varför har just jag blivit utsedd, vad förväntas av mig nu, och vad kännetecknar en god kollega överhuvudtaget? Jag tror definitivt det finns otaliga andra som förtjänade detta pris mera än vad jag gör, så vad kan vara orsaken…?

En snabb googling visar att det finns tonvis av relaterad litteratur om hur man skall vara en god kollega. Jag måste erkänna att jag inte har läst en ända bok eller artikel om detta. Det man hittar från nätet som kännetecknar den ideala kollegan  t.ex. har ett perfekt organiserat arbetsrum, alltid bjuder på sötsaker, alltid bjuder på hjälp vid ett problem, har en lugnande effekt och hittar de rätta orden då samkollegan har det dåligt, är lojala och etiska vid alla situationer, är roliga och energiska… listan är lång! Några av dessa kan jag kanske känna igen mig från – jag har så länge jag kommer ihåg, iallafall sedan lågstadietiden, haft det enkelt att stöda de klasskamrater i skolan som känt sig ensamma eller blivit rent av retade. När jag flyttade till Åbos Studentby, var jag troligen den enda från Finland som umgicks tillsammans med utbyteseleverna i det gemensamma köket, hade dörren till rummet öppen och de fick komma och titta på TV tillsammans – mitt sovrum blev deras vardagsrum! Än idag har jag otaliga vänner som jag träffade under dessa 12 första månader i Åbo. Om vi spolar tillbaka till nutiden, så kan en likartad trend observeras – men adressen är Axelia. Sedan jag påbörjade min forskningskarriär (diplomarbete och doktorsavhandling) vid laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik, så har mina professorer låtit mig ta hand om alla inkommande praktikanter, nya diplomarbetare samt doktorander, vilka, oftast i vårt labb, kommer utomlands ifrån. Alla nykomlingar till labbet måste ju förstås köras in på rätt sätt till den finländska livsstilen – SIM-kort, sjukhus, möbler, flyttning, Facebook Fleamarket, gemensamma lunchstunder, bastu, ishockey, fotbollstippning, karting, frisbeegolf, restauranger osv… mycket att sköta för att få allting att rulla! Och så klart har jag hjälpt till där det behövs. Jag minns att jag läste nyligen om att en ideal arbetare använder 80% av tiden till själva arbetet och resterande 20 %  för att diskutera och med kollegerna, modifierat från den såkallade Paretoprincipen. I mitt fall kunde jag påstå att jag nog spenderat 80% av tiden för arbetet, men sedan ytterligare 80 % för kollegerna, så en del stor del spenderat utanför den egentliga arbetstiden, på familjetidens bekostnad. Här får jag tacka hustrun och dottern för stort tålamod!

Men summa summarum: Dessa små saker har troligen alstrat den positiva energi som slutligen ledde till att mina kära kolleger röstade för mig till en av Årets kollega. Jag borde främst tacka här mina två doktorander Adriana och Soudabeh, samt prof. TS vilka jag misstänker att var grundarna av motionen. Detta var ungefär vad jag hade förberett mig att säga, ifall given ordet, vid prisutdelningen. Tiden var ändå begränsad vid Rektorskaffet så jag fick inte mikrofonen. Men efter ceremonin fick jag tillfället att snabbt byta några ord med vår nya Rektor (Moira). Jag tackade henne för det fina diplomet samt ÅA-designade manschett-knapparna, och lovade henne att, fastän jag nu fått priset för årets kollega, så kommer jag ändå inte att sluta att vara najs, utan kommer nog ändå att försöka bli en ännu bättre kollega det kommande året! Moira skrattade glatt och önskade lycka till i det nya året 2020.

Så, kära goda kolleger, jag önskar er nu en effektiv och hygglig start på det nya decenniet tjugo-tjugo. Kom ihåg att vara snälla och öppna, kom ihåg att ha roligt även utanför arbetstiden med varandra, och kom ihåg att diskutera vid kaffebordet även om annat än arbetet, ansökningar och artiklar, så kommer arbetsatmosfären automatiskt att förbättras. En trevlig arbetsplats är ett ställe dit man längtar att komma på morgonen.  Vem vet – kanske just DU blir vald till detta års kollega!

    Åbo Akademis Linkedin post av evenemanget här   

Leve öppenhet – eller inte

Öppenhet

Min far hamnade som ung soldat till Hangöfronten efter att fortsättningskriget bröt ut i juni 1941. Fredsavtalet från vinterkriget 1939–1940 var strängt mot Finland, som hamnade att avstå från stora delar av Karelen, speciellt Finlands näststörsta och mest kosmopolitiska stad, Viborg. Ett öppet sår i den unga republikens kropp blev Hangö, Ultima Thule i det allra sydligaste Finland. Denna vackra och eleganta stad med starka industriella traditioner utarrenderades som militärbas till Rådsförbundet (faktiskt: man kallade Sovjetunionen ’Rådsförbund’ i finländsk politisk jargong under flera årtionden). Fronten var livsfarlig pga. att avståndet mellan skyttegravarna endast var några hundra meter, men unga pojkar var unga pojkar: de lyfte upp en hjälm på en stav ovanför skyttegraven. Efter några minuter träffades hjälmen av en kula. Min far skrev om dessa händelser till sin fru i Pargas. Brevet kom snabbt fram (Finlands Post var en effektiv och centralstyrd organisation dåförtiden, inte som idag…). Min mor öppnade brevet med stor glädje: han är vid liv fortfarande. Innehållet var dock förbryllande: största delen av brevet var täckt av bläck (eller trycksvärta). Krigscensuren hade öppnat brevet och strukit alla militära detaljer och pessimistiska känsloyttringar; kvar blev endast personliga nyheter: vi mår bra och jag älskar dig. Senare i familjekretsen skrattade vi åt detta: under krigets tid kan man inte berätta om vad som helst; en fullkomlig öppenhet är otänkbar, men det viktigaste är budskapet: jag lever och jag älskar dig…

Yttrandefrihet och pressfrihet är självklarheter i dagens västerländska demokratier, men ett ord som i ökande grad missbrukas är öppenhet. Det ska skrivas in i alla strategiska dokument, från den minsta fiskarföreningen till regeringsprogrammet. Många företag definierar ’öppenhet’ som en av sina centrala värden, för att inte tala om offentliga institutioner som universitet. Företagen måste kunna behålla affärshemligheter och utveckla långtidsstrategier osynliga för konkurrenter, men universiteten i vårt land – även de två stiftelseuniversitet som vi har –  finansieras huvudsakligen av offentliga medel, skattebetalarnas pengar från statsbudgeten, så slagordet ’öppenhet’ borde betyda någonting i verkligheten och inte bli enbart tom propaganda.

I och med att den s.k. nya universitetslagen instiftades för ca tio år sedan inskränktes den interna demokratin avsevärt och öppenheten vid finländska universitet minskade radikalt: ett universitet ska de facto bli ett toppstyrt företag. Universitetsstyrelsen är efter lagförändringen minimal till sin storlek och valet av universitetets högsta makthavare, Rector magnificus, sker helt i kulisserna. Under demokratins tid behövde en rektorskandidat vid Åbo Akademi få det stora valkollegiets majoritet bakom sig (kollegiet bestod av över hundra medlemmar), nu räcker det med att få sex styrelseledamöter av tio bakom en kandidat för att bli vald. Så gick det till med den organiserade statskuppen mot rektor Jorma Mattinen år 2014. Efter en förlängd procedur plockades fram konkurrerande kandidater och slutresultatet i omröstningen blev: rektor, professor Jorma Mattinen (organisk kemi) 2 röster; professor Pekka Santtila (psykologi) 2 röster; prorektor, professor Mikko Hupa (oorganisk kemi) 6 röster. Valet var klart med minsta möjliga majoritet. Bra så, men ingen god utgångspunkt för en nyvald rektor. Ingen förklaring gavs till den stora allmänheten och det blev fullständigt oklart huruvida dessa kandidater representerade olika strategiska visioner eller olika programförklaringar för Akademins framtid. Detta var ett mörkt ögonblick i Åbo Akademis historia vad öppenhet och demokrati beträffar. Vem var bakom denna smutsiga kupp, hemlighetsmakeri, subjektiv maktgirighet eller personliga sympatier och antipatier? I alla fall; detta blev det fulaste rektorsvalet i den moderna Akademins (1918-) historia. Professor emerita Marianne Stenius, f.d. styrelseordförande för Åbo Akademi kunde kanske avslöja mera, men det kräver en attityd av öppenhet och en moralisk självrannsakan.

Så blev det då, men idag installerar man kulisserna på ett betydligt skickligare sätt: nya ledare väljs formellt enhälligt, de nya rektorerna vid Åbo Akademi och Åbo universitet är härligt enhälligt valda av respektive styrelser i ett fullständigt vakuum, från vilket ingen information läcks ut. Vi på gräsrotsnivån vet ingenting om bakgrundsdiskussionerna, vi har inte givits en minsta möjlighet att ta ställning till en kandidats framtidsvisioner, vi har förvandlats från medlemmar av det akademiska samfundet till undersåtar, vilkas främsta uppgift är att producera ekonomiska resultat (observera: främst ekonomiska, ej vetenskapliga resultat) så effektivt som möjligt. Jämfört med makthavarna i vårt land är ledarna av Folkrepubliken Kina mer framsynta: de vill i första hand premiera vetenskapliga framgångar och de ger tillräckliga resurser till de mest framgångsrika grupperna i riket.

Stiftelseuniversiteten i vårt land är regeringarnas älsklingsbarn; de får extra tillgångar från statens kassa utan att behöva tävla om ekonomiska resurser på samma villkor som de övriga högskolorna. En av mina mest begåvade och fantasirika doktorander sökte en befattning vid superuniversitetet Aalto. Han fick inte befattningen men på begäran fick han se sakkunnigutlåtandena: de var strålande för honom men vissa delar av utlåtandena var täckta av svart färg, t.ex. kommentarer om hans konkurrenter. Inofficiellt fick vi veta: vi ska inte välja honom till Aalto, för han har en alltför stark koppling till professorerna Tapio Salmi och Dmitry Murzin vid Åbo Akademi. Såhär, i andan av öppenhet för vi Finlands vetenskap vidare. Texten såg visuellt ut som min fars brev från Hangöfronten till världens mest eleganta och mest älskade kvinna… Jag beundrade henne som barn: hon var så oerhört vacker och intelligent.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

 

 

 

 

 

Digital didaktik – en skiss

Digital didaktik – en skiss

Charlotta HilliUnder hösten har jag föreläst i olika sammanhang om digital didaktik. Didaktik är lärarens vetenskap och redskap för att granska, planera och reflektera över undervisningen. Didaktiken har alltid en teoretisk och en praktisk dimension. Den mer teoretiska bildningstanken är tätt sammanlänkad med didaktiken som förutsätter en autonom och reflekterande lärare och målsättningen är en fritt reflekterande och kreativ studerande. Här skissar jag på en idé för digital didaktik och erbjuder lärare några förhoppningvis relevanta frågor.

Digital didaktiska frågor:

  • Varför är det digitala mediet relevant i din kurs?
  • På vilket sätt stöder det digitala mediet deltagarens förståelse av innehållet?
  • Vad ska deltagaren göra med det digitala mediet?
  • Kan deltagarna hantera/kommer de åt det digitala mediet?
  • Är det digitala materialet överskådligt och logiskt strukturerat?
  • Är det digitala materialet relevant med tanke på kursens innehåll?
  • Har du tillstånd att dela det digitala materialet?
  • Är det digitala innehållet ändamålsenligt upplagt och strukturerat? 
  • Är det digitala innehållet av hög kvalitet (t.ex. läsbarhet, ljus, ljud, bild)?
  • Hur kontrollerar du att kursdeltagare förstått innehållet? 
  • Var, när och hur ges eventuell (digital) respons?

Är Comenius den första didaktikern?

Johann Amos Comenius (på tjeckiska Jan Amos Komenský) skrev Didactica Magna (1628/1638) i exil mitt under det 30-åriga kriget.  Hans devis var ”Omnes omnia omninó”.  Eetu Pikkarainen (2012) sammanfattar den som att alla människor (oavsett kön och bakgrund) har rätt till en djupgående (inte bristfällig eller ytlig) kunskap om allt (Gud och universum). Verkets målgrupp är lärare och innehåller praktiska råd och teoretiska överväganden. I verket Orbis Sensualium Pictus (1658, The World in Pictures) inkluderade han revolutionerande nog texter på latin och tjeckiska och bilder för att illustrera hur barn lär sig språk.

När jag ber kursdeltagare analysera delar av Comenius verk är de vanligtvis överraskade över hur modern han var när det gäller undervisning. Han ansåg att alla oavsett bakgrund och kön har rätt till grundläggande och andra stadiets utbildning, medan de mest begåvade ska ha rätt till universitetsutbildning. Pikkarainen menar dock att Comenius var ett barn av sin tid och hans syn på bildning var att människan ska vara så sanningsenlig som möjligt gentemot bilden av Gud (imago Dei). Sven-Eric Liedman poängterar att denna version av bildning innebär ett fastställt (kristet) ideal för eller ett mål med processen. Den moderna synen på bildning innebär en fri, kreativ och öppet reflekterande process utan förutbestämda mål.

Ur didaktisk synvinkel finns det en spänning mellan det innehåll som ska läras och individens subjektiva process att förstå innehållet. Bildning har generellt förknippats med litteratur, konst och filosofi och därmed har innehållet fått en humanistisk prägel. Begreppet har stötts och blötts i flera hundra år. Det har kritiserats för att vara elitistiskt, högborgerligt, världsfrånvänt och totalt oanvändbart. Ändå finns det kvar och finska statsrådet beskriver kunskap, bildning och innovation som målsättningar med den finländska utbildningen fram till år 2030.

Berlinmodellen eller tysk systematik?

Paul Heimann är den tyska lärarutbildaren som egentligen inte ville skriva fram en bildningsteoretisk didaktik, men som ändå gjorde det (Jank & Meyer, 2003). Han utvecklade sin modell i Västberlin under 1960-talet i samarbete med Wolfgang Schulz och Gunter Otto. Modellen innefattar bekanta begrepp ur didaktiken nämligen innehåll (vad?), syfte (varför?), metod (hur?). Det finns antropogena/mänskliga faktorer som kursdeltagare inte kan påverka exempelvis sin socioekonomiska eller språkliga bakgrund, men också förmågan att förstå innehållet p.g.a. ålder och erfarenhet. Sociokulturella förutsättningar kan handla om sociala och/eller psykologiska faktorer som rör undervisningsgruppens sammansättning men också samhälleliga eller högskolespecifika strukturer som präglar undervisningen. 

Heimann och Comenius insåg mediets – bilder och rörliga bilders – betydelse. Inom didaktiken ska läraren reflektera över intentionen med och temat för undervisningen (vad- och varför-frågorna). När Comenius inkluderade bilder i sitt språkdidaktiska verk hade han en klar intention med hur bilderna och texterna hängde samman så att de stöder elevens språkliga utveckling. Det förutsätter att läraren har kunskap om ämnesinnehållet och även bildens innehåll så att den passar in i undervisningens struktur och är anpassat till elevens ålder och bakgrund.

Filmer, animationer, 3D modeller eller virtuella simuleringar måste också knytas an till innehållet. Digital teknik används ibland p.g.a. Wow-faktorn – om det är nytt och annorlunda kommer studerande säkert att tycka att det är spännande. Didaktiken frågar istället om kursdeltagarna kommer att lära sig innehållet och förstå varför det är relevant genom mediet?

Lärare vill ibland börja i metoden – hur ska undervisningen ske eller vilken digital teknik ska jag använda i min undervisning? Det går inte att svara på frågan utan att relatera den till innehållet och målsättningen med undervisningen.

Lärarens digitala didaktiska kompetens

Läraren behöver också ha vissa grundläggande kunskaper om det digitala mediet i sig. En film eller en lärobok är strukturerad av någon annan. I digitala lärmiljöer kan läraren själv strukturera innehållet och välja vilka medier som används. Hur du organiserar din Moodle-sida och det innehåll du väljer att presentera där erbjuder en viktig struktur för kursdeltagare. Du behöver överväga vilket innehåll du inkluderar och vad som är relevant i relation till kursens målsättningar och examination. Det är nämligen lätt att överhopa kursdeltagare med digital information och lägga till otaliga länkar i en lista, men är det frågan om nice to know eller need to know information? I bildningens namn kan det vara motiverat att ge extra material som utmanar kursdeltagarna utöver kursmålen men det kan i så fall placeras på ett annat ställe än obligatoriskt material.

Inspelade videoföreläsningar blir vanligare inom högre utbildning. Hur du strukturerar och organiserar innehållet i dina inspelade videoklipp har betydelse. Videoformatet kan inte likställas med en film och det är YouTube/Vimeo/TikTok plattformarna som styr logiken. Överväg alltså att dela in innehållet i kortare avsnitt. 

  • Videoklipp med uppgifter som relaterar till innehållet (förhör, reflektionsfrågor, instuderingsfrågor) gör det lättare för kursdeltagare att greppa innehållet. Respons på deras svar gör det möjligt att hantera eventuella missförstånd.
  • Ett manus/en storyboard för videoklippen kan förtydliga syftet.
  • Det är enklare att redigera innehållet om klippen är kortare.
  • Flera videoklipp kan samlas till en spellista istället för att presentera allt innehåll i ett klipp.

 I den här spellistan finns en kort introduktion till didaktik på engelska med tillhörande övningar på Moodle. Densamma principen gäller för övrigt om skriftligt material används (se bilden nedan).

Videoklipp kan gärna användas för att ge instruktioner och presentera kursens struktur muntligen. Det är värt att dubbelkolla att ljudkvaliteten är bra och att bilder/text är tydliga. Ljus och kameravinkel är annat som behöver granskas om du själv eller andra är med i bild. Tillsammans med Sanna Eronen (Vasa universitet) spelade vi in en kort och mer informell introduktionsvideo till en kurs vi höll tillsammans.

Ett exempel

Under hösten undervisade jag kursen Kollaborativa lärandeprocesser i företag och organisationer för kursdeltagare från allmän och vuxenpedagogik och vårdvetenskap. Innehållet gjorde att jag valde Teams som plattform för gruppernas samarbete. Deras examinationsuppgift var att förbereda en workshop för en valfri/valfritt och fiktiv/t organisation/företag. Jag introducerade centrala teorier som vi arbetade med tillsammans inledningsvis. Sedan skulle grupperna arbeta vidare med en teori för att repetera och praktiskt tillämpa den.

Vid våra gemensamma seminarier introducerades Teams och alla grupper skulle logga in på plattformen innan seminarierna var slut. Den digitala didaktiken innebär att beakta kursdeltagares (för)kunskap om digital teknik. Ett sätt kan vara att gemensamt testa nya plattformar/verktyg inledningsvis. Teams blev i vårt fall det ställe där jag och kursdeltagarna laddade upp filer och kommunicerade sinsemellan. Det fungerade också som ett exempel på en sluten (säkrare) plattform som används inom många organisationer och företag.

Innehållet, temat, metoden och mediet relaterade alltså till varandra, samtidigt som jag beaktade den mänskliga faktorn att det krävs tid för reflektion kring innehållet för att kursdeltagare ska erövra en kunskap om det. Gruppen bestod av deltagare med kortare och längre arbetserfarenhet och olika studieinriktningar vilket hade betydelse för examinationsuppgiften. Strukturen inom ämnet innebar att jag hade 20h för kontaktundervisning och kursdeltagarna förutsattes arbeta självständigt med innehållet 115h. Jag gav muntlig respons vid examinationstillfället till hela gruppen och lämnade skriftlig respons på deras muntliga och skriftliga presentationer och workshopen i Teams-rummet.

Vi reflekterade tillsammans med varje grupp efter att de genomfört workshopen eftersom dylika dramaövningar kan vara både krävande och överväldigande emotionellt, men jag tog också in anonyma utvärderingar. Kursdeltagarna var nöjda och uppskattade den praktiska processen att samarbeta kring en teori, öva sig på att strukturera en workshop, genomföra den tillsammans och pröva den på en annan grupp. Teams var ändamålsenligt för kursarbetet. Moodle har inte samma möjligheter till samarbete eller snabb kommunikation mellan deltagare. Den är mer administrativ än didaktisk till sitt upplägg. Det här är ett exempel på en didaktisk digital reflektion och några didaktiska principer att förhålla sig till.

Att lära och beröra

”To teach is to touch lives forever” läste jag någonstans för länge sen. Det är mitt i prick med hur jag också upplever mitt värv som lärare. Givetvis ska en hel del tungt stoff manglas igenom som varenda farmaceutstuderande förväntas känna till då de en dag på stapplande steg ska ut i arbetslivet. Men det gäller att mellan lagen om e-recept och FPA:s direktiv, både skapa en känsla och väcka en gryende farmaceutisk identitet hos alla dem som sitter bänkade i auditoriet. Utmanande eller bara en fåfäng tanke? Kanske det men kör med det konceptet iallafall. För då det är dags för betygen att delas ut, vill jag att varje nyutexaminerad farmaceut från ÅA besitter en stark, välsvarvad yrkeskunskap, toppad med en stolthet och en stark yrkesidentitet som gör dem redo för arbetslivets alla miljoner utmaningar.
Jag känner mig privilegierad som får jobba som lärare. Ett jobb där växelverkan med studerande är den motivationskraft som driver en framåt och som genererar energi för att prestera i sitt eget jobb. Vår rektor Moira sade i sitt sommarprat ”Värdet av ens handlingar visar sig i argumenten och konsekvenserna”. Mitt mål som lärare är att lyckas skapa en känsla av framgång och väcka ett intresse och en ambition hos våra studerande, där vägen skyltad av lärandemål inte bara leder till en examen, utan till ett livslångt engagemang i det egna lärandet och yrkesutvecklingen. Förutom examen hoppas jag våra studerande också får med sig en självsäkerhet med en gnutta livsvisdom då de far ut i arbetslivet. Arbetslivets utmaningar testar jag själv varje sommar på Nagu apotek. För fastän vi har teorierna klara för oss i auditoriet ser oftast verkligheten helt annorlunda ut vid apoteksdisken. Det är inte bara teoriernas omöjliga beskaffenhet i apotekets vardag som förgyller sommarveckorna ute i Nagu. Sommaren i apoteket genererar en hel del anekdoter att ösa ur under läsårets långa vardagslunk. Då jag plötsligt under en föreläsning kommer på något från apoteket och uttrycker ”aj joo – nu måste jag berätta en sak…” händer det något i auditoriet. Mobiltelefonerna och de uppriggade datorerna blir helt ointressanta och allas uppmärksamhet är riktad mot mig, bara mig. Det är just då, i det ögonblicket, jag har alla tiders chans att ge järnet och beröra – för ett helt liv framöver.

Mitt jobb är lediganslaget! Du skall söka!

Mina fem år som Finlands Akademi-forskare tar slut denna vecka! Grattis till världens bästa jobb sade äldre kolleger för fem år sedan. Och så rätt hade de! Jag tycker om att undervisa, men som de flesta i en lärarroll känner till, är problemet med undervisning ofta den förbrukar både all arbetstid och all fritid, vilket är lite opraktiskt. Så nu fick jag ge bort administrativa uppgifter och undervisning för fem år. Fem år total forskningsfrihet, åtminstone nästan…

Nu när denna tidsbundna befattning lider mot sitt slut funderar jag naturligtvis vad den gav mig möjlighet till. Detta fantastiska jobb kom ju faktiskt utan en arbetsbeskrivning. Jo, jag har blivit en forskare med egen forskningsfinansiering och jag har blivit vetenskapligt självständig. Med självständig menar jag naturligtvis inte oberoende, jag behöver kolleger och kollaboratörer både för finansiering och för att genomföra projekt. Men jag kan stå på egna ben. Jag har publicerat artiklar, handlett pro gradu-projekt och doktorander, blivit inbjuden för att hålla föredrag och kunnat tala om min egna forskning då jag hållit föreläsningar. Jag har alltså fått möjligheten att utvecklas till en riktig forskningsledare. Samtidigt har jag blivit en del av Åbo Akademi. Under de senaste två åren har jag varit 30% akademilektor vid sidan av min akademiforskartjänst, och nu fortsätter jag att jobba som akademilektor vid cellbiologen även en tid framöver. Och eftersom jag hör till de forskare som trivs med undervisning ställer jag mig glatt framför ett gäng sommarfräscha ungdomar och undervisar dem om hur signalerna i våra celler påverkar våra kroppar på måndag.

Att fullständigt få koncentrera sig på forskning är nog en lyxtillvaro som verkligen all undervisningspersonal borde sträva till att göra med jämna mellanrum. Inte för att slippa undervisning och administration, men för att helhjärtat få sätta sig ner och verkligen koncentrera sig på sin forskning, inte bara idag och denna vecka utan även om en månad eller tre. Att inte behöva avbryta den fantastiska tanken för att fixa en föreläsning, bedöma en gradu eller knapra in tentamensresultat i en igen förnyad databas. Att hinna läsa och hinna skriva. Att sitta med vita papper och planera. Detta jobb är lediganslaget på Finlands Akademis hemsida och jag hoppas att du som fyller kraven har en ansökan under arbete!

Annika Meinander, Finlands Akademi-forskare

NASCRE 4  – 2019 – Houston – no problem – Houston is great! – The Eagle has landed!  

Tapio SalmiDeltagandet i vetenskapliga konferenser är forskarens vardagsliv. Det var dags att åka till Amerika. North American Symposium in Chemical Reaction Engineering (NASCRE) hölls i år i Houston, Texas. Temat för evenemanget var: Advancing reaction engineering through new materials, unique chemistries and advanced computation. Konferensen samlade över 200 deltagare från många världsdelar. Teman för plenar-, pris- och keynote-föredragen var mycket väl valda, bl.a. separationsteknik för bioraffinaderier (Joan Brennecke, University of Texas Austin), valorisering av lignin – katalysator- och reaktorplaneringsstrategier (Yuriy Román-Leshkov från MIT, Rutherford Aris – pristagare), ultraljudsteknik i processintensifiering (Tom van Gerven, KU Leuven). Deltagandet från Europa var relativt begränsat, men av hög kvalitet: bl.a. professorerna Guy Marin (Gent universitet), Olaf Deutschmann (Karlsruhe Institut für Technologie), Enrico Tronconi (Politecnico di Milano) deltog aktivt i konferensen. Det prestigefyllda Neal R. Amundson –priset tilldelades professor W. Harmon Ray (University of Wisconsin-Madison) för pionjärarbeten i polymerernas reaktionsteknik.

Teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi var starkt representerad i konferensen: vi hade fem föredrag. Adriana Freites Aguilera höll två presentationer: Kinetic modeling of a liquid-liquid reaction: epoxidation of oleic acid under conventional heating and microwave irradiation och Carbonation of vegetable oils – a modelling approach. Det sistnämnda föredraget är ett resultat av ett samarbetsprojekt mellan Åbo Akademi och Université Normandie INSA-Rouen. Pasi Tolvanen höll en synnerligen intressant föreläsning om gas-vätskereaktorer med varierande diameter: Variable area bubble column for the chlorination of of glycerol with HCl: a reaction engineering and modelling approach. Tapio Salmis första föredrag berörde matematisk modellering av icke-ideala fasta komponenters reaktivitet: Modelling of non-ideal particles and droplets in fluid-solid and fluid-fluid-solid processes. Temat för hans andra föredrag var kromatografiska reaktorer – Modelling of chromatographic reactors – vilket var ett samarbetsprojekt mellan Università di Napoli ’Federico II’. Alla våra föredrag väckte stor uppmärksamhet och många frågor ställdes – den amerikanska vetenskapskulturen är glad och öppen och alltid mottaglig för nya idéer.

Vår delegation besökte också University of Houston, Chemical Engineering Department. En av giganterna i modern reaktionsteknik, professor Vemuri Balakotaiah fungerade som värd för besöket. Kemiteknikavdelningen i Houston är ett av de ledande forskningscentra på reaktionsteknikens område i USA och globalt känd –Det var också givande att byta information om hur utbildningen i chemical engineering är organiserad i Houston. Doktorsarbetet är krävande och tar i regel fem år i anspråk.

Tre workshops organiserades i samband med NASCRE 4: Laboratoriereaktorer, simulering av katalytiska reaktorer samt kvinnor i teknologi – låt oss bryta gränserna. Man kan gratulera arrangörerna för ett lyckat val av teman. Workshoppen var mycket intressanta och de borde ha samlat flera deltagare. I slutet av workshoppet ’Kvinnor i teknologi’ ordnades en tävling: vem bygger den högsta konstruktionen av spaghetti.

Vi hade en utflykt till Johnson Space Centre (NASA, Houston) och kunde se en äkta Saturn V –bärraket som för 50 år sedan förde de första människorna till månen. Hela det fascinerande Apollo-programmet presenterades i utställningen. Den 20 juli 1969 landade Apollo 11 på månens yta och astronauten Neil Amstrong tog samtalet till Vita huset: Mr President, the Eagle has landed.

Tapio Salmi, Adriana Freites Aguilera och Pasi Tolvanen

Besök till University of Houston Campus (fr. v.) Tapio Salmi, Adriana Freites Aguilera, Pasi Tolvanen.

Tapio Salmi

Besök till Johnson Space Center Houston – diskussion om Apollo 11 –missionen i juli 1969.

Glad fortsättning på sommaren!

 

Tapio Salmi
Skribenten är akademiprofessor (FA) och forskar i kemisk reaktionsteknik

Farliga sjukdomsalstrare blir farligare!

Enligt världshälsoorganisationens (WHO) rapport från april 2019 har 700 000 människor dött av bakterier och virus som är resistenta mot mediciner (www.who.int/antimicrobial-resistance/interagency-coordination-group/final-report). Den hotande prognosen uppskattar motsvarande siffra för år 2050 till 10 miljoner. Eftersom det uppskattas att en fjärdedel av offren skulle bo i rika industriländer gäller detta hot gäller inte enbart okända människor i fjärran länder, utan oss själva. Antibiotikaresistens är ett stort hot mot mänskligheten och det krävs förändringar för att inte bakterieinfektioner som idag kan botas med antibiotika skall bli dödliga sjukdomar. Men, det är inte enbart antibiotikaresistenta bakterier som är ett hot för oss. Virusepidemier har varit förödande i historien, vi har varit med om både katastrofala epidemier och nära-ögat-situationer i modern tid, och epidemier kommer att utgöra hot i framtiden.

Virus kan inte föröka sig själva, utan är beroende av värdorganismens celler. Virus som smittar människan måste alltså komma in i cellerna för att föröka sig. Virus består av arvsmassa i form av DNA och RNA, antingen som sådant eller inkapslat i ett skyddande proteinskal. I virusets arvsmassa ingår gener som behövs för att viruset skall kunna spridas. Då viruset kommer in i människans celler läses dessa gener av på motsvarande sätt som de egna människogenerna läses av. Och på detta sätt använder viruset vårt system för att bilda byggstenar för sin egen del, som en mycket enkel parasit. Antibiotika fungerar genom att förstöra bakterieceller, men har ingen effekt på virus. Hur dödar vi då virus utan att döda våra egna celler?

Det finns virusförstörande läkemedel, men för att ha önskad effekt måste dessa oftast tas i början av en infektion, för att attackera viruspartiklarna innan de gömt sig i värdorganismens celler. En annan strategi för att bota virusinfektioner innebär aktivering av cellernas egna immunförsvar mot virus, både som medicinering och i förebyggande syfte som vaccin. När ett virus infekterar en människocell kommer viruspartikeln att kännas igen och cellen kommer att aktivera en mängd strategier för att utplåna inkräktaren. Det produceras enzymer som klyver sönder viruspartiklarna och avläsning av virusgenerna inhiberas. Vårt immunförsvar är fiffigt och de flesta gånger klarar det av att försvara sig, men det krävs att antalet angripande sjukdomsalstrare inte är överväldigande och att immunförsvaret fungerar optimalt.

Tyvärr har virus en förmåga att förändra sin egna arvsmassa mycket snabbt, både genom mutationer och genom att samverka med andra virussorter. Det här betyder att varje infektion ger viruset en chans till förändring, och om olika sorters virus råkar infektera samma cell finns dessutom en chans för viruspartiklarna att byta ut gener med varandra. Varje förändring som ger viruset en fördel vid infektion, varje förändring som gör den svårare för cellen att upptäcka viruset  och varje förändring som gör viruset mindre känsligt mot kroppens antivirusmolekyler och mot läkemedel, gör viruset lite farligare för värden. Och ju fler gånger viruset infekterar en cell, desto fler chanser att öka sin potens har det, och ju fler värdar, eller människor som finns tillgängliga, desto oftare kommer detta att ske.

Vad kan vi då göra för att motverka utvecklingen av resistenta sjukdomsalstrare? Ju mer frekvent kontakten människor emellan är, ju tätare vi befolkar oss i städer, desto lättare har sjukdomsalstrande bakterier och virus chansen att smitta oss, att öka sin resistens och därmed även bilda livskraftigare populationer. Vi skall därmed se till att vi inte utsätter andra människor för smitta då vi är sjuka. Vi skall inte äta antibiotika om vi lider av virusinfektioner, eftersom det inte har någon effekt. Vi måste genast sluta använda antibiotika som tillväxtfaktor för boskap. Vi ska alltså inte konsumera kött eller mejeriprodukter som härstammar från djur som är uppvuxna på en diet innehållande antibiotika som kosttillskott (eller välja att sluta konsumera kött). Vaccin aktiverar kroppens egna naturliga immunförsvar och förhindrar både oss från att bli sjuka och därmed virus från att använda våra kroppar till sin egen nytta. Vi skall utveckla nya vaccin och vi skall använda dessa. Och jag som är cellbiolog skall dessutom fortsätta forska i hur vårt immunförsvar fungerar, hur sjukdomsalstrana manipulerar våra celler och hur vi kan påverka immunitet mot sjukdomsalstrare.

The ÅAU Champion of Open Access competition: A win-win situation!

The ÅAU Champion of Open Access competition was a success. Five teams, representing all faculties, participated and the open access numbers of all teams were great.

Picking out the champions turned out to be a hard nut to crack. The top OA percentage between the teams for all reported publications 2017-18 was 86 %, scored by the Pedagogical leadership team headed by Prof. Michael Uljens (FPV). The other teams were not far behind: Historia, headed by Laura Hollsten, got 77%, Human Rights hit 74%, and the other History-Department affiliated team KoKo (Kommunicerande Konsumption) with Johanna Wassholm as the team leader scored 73% while Anna Sundberg’s 3PK (wood and paper chemistry, chemical engineering) came in last, but not least with 61%. (These numbers are based on reported instances, which means that in the case of co-authoring, the publication will count many times if co-authors are included in the team – or in another team for that matter.)

Anna Sundelin 2019

Photo: Anna Sundelin 2019 CC-BY 4.0

So much for the open access percentage. The total (absolute) number of open access publications in each team varied greatly, with Team KoKo on top with 68 open access publications, followed by Human Rights with 47, then History 46, 3PK with 34 and Pedagogical leadership with 21. Furthermore, the composition of the team varied, not only the number of members (6-8) but also career levels, which may correlate with authorship intensity. The collected number for all teams is great: 216!

More importantly, challenges to openness vary greatly between fields of research. The 3PK team members mainly co-author and papers often have 8-12 authors. In this set-up, parallel publishing is no piece of cake for those who are not the corresponding authors: getting your hands on the final draft, the version you are most likely to be allowed to parallel publish, a long  time after submission is not always easy. The main option would be gold open access (open access provided by the publisher), which in this field as a rule is pricey and would require a thousand or two Euros for fees for each paper. Also, the field of chemistry is in a special position – one of the most important publishers (American Chemical Society) is less open than many central publishers in other fields (see Björk et al 2018), with lacking transparency regarding sharing policies. Not only is it sometimes difficult to find clear information on the policies, but at least some of the journals require the author to go through contacting procedures to get permission to parallel publish. This might have cost the 3PK team some points since the validators (who check the publication reporting information and the rights issues) have to delete uploaded fulltexts if it seems that they might infringe on copyright agreements.

In history and pedagogy again, gold open access options without fees exist, however some as delayed open access only, a model of gold open access which doesn’t count in the ministry’s crediting system, which is applied in the research database Artur. In these fields, it is not uncommon for publishers of research literature to have no policy at all. Some of them, when asked about their policies during the validation process, came up with policies which raised the scores for both teams of historians.

The total number of publications varied greatly between teams. Some are likely to wear out their keyboards every second year – Team KoKo (8 members) had published altogether 99 papers within two years. And one of the team members had no reported publications whatsoever! A score of 82% open access on peer-reviewed publications (which will render extra funding 1,2 times in 2021) and 64 % on non-peer reviewed publications is impressive. Both Team KoKo and the Human Rights team included columnists, a fact which skyrockets the number of publications. However, parallel publishing policies or permissions or information about them is not always easy to obtain for this kind of publication, an obstacle faced in particular in these fields of research, where some publishing venues are aimed at a broader audience rather than the research community.

The Human Rights team had altogether 66 publications, 17 peer reviewed, 39 others, of which 33 were Elina Pirjatanniemi’s columns. Historia reported altogether 60 publications, out of which 35 were peer reviewed. 3PK had reported 56 publications, all peer reviewed, and Pedagogical leadership 27, out of which 21 were peer reviewed.

However, Pedagogical leadership also provided us with a juicy example of when open access really makes sense: Professor Uljens’s and Rose M. Ylimäki’s co-edited anthology Bridging Educational Leadership, Curriculum Theory and Didaktik, which was published gold open access with Springer in 2017 has achieved over 80000 downloads in less than two years! The single chapters were downloaded 800-6000 times within the first 1,5 years (April 2018 – See current metrics here.) It is a crucial feature of open access that the threshold for access is low and this is of course the key to the citation advantage of open access (see Piwowar et al 2018). Professor Uljens sends his best regards, that open access sometimes really works!

Most teams have celebrated with cake already – congratulations, well done!

The 100% Open Access Champions

The competition also included an individual heat, which didn’t require enrollment. ICT Service’s Niklas Grönblom extracted the numbers from the Artur database and the result was that for reported publications 2017-18, altogether some 300 affiliated researchers scored a 100% Open Access count! Out of these, 93 researchers had reported two or more publications. These champions have been contacted over e-mail, and invited to our hall of fame (below). Congratulations to all of you too! (If you are a 100% OA champion, and have not been contacted over e-mail – please do let us know!)


What we learnt from this exercise was something that we knew, however not in this precious detail – that publication-wise, different fields of science live in different worlds – at least to some extent. And this means that different kinds of support and different advice is needed in different parts of the organization.

The open science team will be happy to visit your department if you invite us, to hear more and help you cope with – and increase! – open access publishing in your spectrum. If you have ideas as to how we could help you publish more in open access, do let us know (openscience (a) abo.fi).

The open access competition 2018 was arranged by staff at ÅAB, the open science team and the Planning unit together, with great support from the ICT-service. Thank you, and keep your eyes on the staff newsletter for more challenges!

Yrsa Neuman (the open science project manager)
ORCID iD iconhttps://orcid.org/0000-0002-9323-0694


NEW 2019 guides to open access publishing for researchers at ÅAU :
libguides.abo.fi/openaccess_eng /på svenska: libguides.abo.fi/openaccess

Sources

Björk , A , Paavola , J-M , Ropponen , T , Laakso , M & Lahti , L 2018. Opening academic publishing – Development and application of systematic evaluation criteria . Open Science and Research Initiative https://helda.helsinki.fi/dhanken/handle/123456789/195700

Piwowar H, Priem J, Larivière V, Alperin JP, Matthias L, Norlander B, Farley A, West J, Haustein S. 2018. The state of OA: a large-scale analysis of the prevalence and impact of Open Access articles. PeerJ 6:e4375 https://doi.org/10.7717/peerj.4375

 

Wall of Fame: 100% Open Access at ÅAU 2017-2018

Adnan Ashraf Information Technologies
Anna, Törnroos Environmental and Marine Biology / The Sea
Anna-Stina Hägglund Faculty of Arts, Psychology and Theology
Camilla, Hambro Musikvetenskap, FHPT
Carina Saarela Dpt of Psychology
Christer Glader FNT/Matematik och Statistik
Elina Pirjatanniemi Institute for Human Rights
Emil Kaukonen History
Hilda Ruokolainen Information Studies
Jalal Khademi Social science, peace and developmental psychology
Janne Elo FPV, Allmän pedagogik
Jarl-Thure Eriksson Emeritus Chancellor
Jenny Lindholm Statskunskap med masskommunikation
Johan Ehrstedt History
Karin Sandell Nordisk folkloristik
Katarina Frostell Institute for Human Rights
Klas Backholm Statskunskap med masskommunikation
Kristian Nybom FNT/Informationsteknologi
Käthe Dahlström Bioscience
Marek Budzynski Cell Biology Subject, Faculty of Science and Engineering
Maria Hofman-Bergholm FPV
Marie-Sofie Lundström Konstvetenskap
Marika Sjöqvist Cellbiologi
Mia Heikkilä Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier
Michel Rouleau-Dick Institute for Human Rights
Naima Akhtar Malik Developmental Psychology
Naima Akhtar Malik Developmental psychology
Owen Ndoromo Developmental Psychology
Patrik Hettula History
Peter Ehrström Adult Education
Pia, Vuorio Faculty of Arts
Robin Lybeck Sociology (FSE)
Saija Merke finska språk
Sonja Hagelstam Nordisk etnologi
Staffan Dahlström Physics
Suvi Manner
Thomas Nyman Psychology
Viljam Engström FSE/Folkrätt/IMR

… and 55 more (awaiting online publishing consent).

Arbetslivskompetenser och företagsamhet i universitetsutbildningen

Arbetslivskompetenser är ofta på tapeten inom utbildningssektorn. Forskning visar att samarbete mellan utbildning och arbetslivet förbättrar nyutexaminerades möjligheter till arbete och försnabbar flytten till arbetslivet. Samtidigt är det ofta utmanande för enskilda lärare och lärarteam att under en fem studiepoängs kurs (eller åtta veckor lång period) tillgodose alla behov kursdeltagarna har, både vad gäller förståelse för innehållsmässiga aspekter och utveckling av olika kompetenser så som presentationsförmåga, kreativitet, problemlösningsförmåga, sociala kompetenser och teamfärdigeter samt kritiskt tänkande överlag. Utbildningen behöver alltid planeras på längre sikt (t.ex. genom målsättningar för kandidat- och magisterexamen) och det blir allt viktigare att involvera arbetslivet både i undervisningsplaneringen och själva utbildningen. Numera lyfter man även fram andra aspekter på kompetenser som anses relevanta för arbetslivet, så som mod och resiliens, vilka ytterligare gör kontexten för lärande komplex.

Undervisningsmetoder som enbart baserar sej på att ta del av föreläsningar, arbeta individuellt och att läsa har visat sej vara ineffektiva särskilt vad gäller att stöda utvecklingen av arbetslivskompetenser (läs mera om forskningen av Anne Virtanen och Päivi Tynjälä). Därför förespråkas allt mer undervisningsmetoder där de lärande jobbar tillsammans, kombinerar teori och praktik, använder tidigare erfarenhet och teorier, funderar kritiskt kring uppgiften vid hand och använder även feedback och utvärdering som ett sätt att stöda lärande och kompetensutveckling. Effektiva och lärorika sätt är att kombinera kursen med utmaningar och uppdrag från näringslivet eller olika ideella organisationer som annars inte har möjlighet och tid att fördjupa sej i ett specifikt tema. Detta ger även studerande möjligheten att få en inblick i arbetslivet och skapa meningsfullt innehåll baserat på forskning och utan att tumma på de akademiska traditionerna eller kraven. Andra metoder innefattar flipped learning (se t.ex. Brewer och Movahedazarhouligh, 2018) eller projektbaserat lärande (se t.ex. Chen och Yang, 2019).

Ett område som ännu utvecklas både innehålls- och metodmässigt berör företagsamhet och entreprenöriella kompetenser. Entreprenörskap associeras ofta med att starta eget, men den breda definitionen innefattar även att utveckla förmågor och kompetenser som gör oss företagsamma som personer. I diskussioner med alumner poängteras förmågan att lära sej, ta reda på saker och att ifrågasätta. Att hoppa från kurs till kurs under studietiden kommer i arbetslivet att ersättas med att hoppa från projekt till projekt. Under seminariet ”Företagande och framtidens arbetslivskunskaper” i februari 2019 påpekade futuristen och ÅA-alumnen Niko Herlin att det krävs förändringskompetens i arbetslivet, dvs. kunskap och vilja att tåla obekvämlighet. Som lärare, facilitatörer och designers av lärande måste vi också kunna ta detta i beaktande och ändamålsenligt leda studerande in i obekvämlighetszoner, vilket för läraren kan innebära att ta i bruk en ny undervisningsmetod eller ställa upp undervisningen på annat sätt än vanligt. Lärare måste aktivt skapa olika typer av beröringspunkter till arbetslivet i utbildningen, delvis som en strategi i att bidra till och interagera med samhället på ett bredare plan och delvis som en strategi i att underlätta övergången till arbetslivet bland nyutexaminerade.

Under läsåret har Åbo Akademi med Startup Åbo i spetsen erbjudit workshops, seminarier och evenemang, där entreprenörskap används som angreppssätt för och perspektiv på att utveckla studerandes arbetslivskompetenser och entreprenöriella färdigheter. Startup Åbo är Åbo Akademis enhet för entreprenörskap, med sikte inställt på att hjälpa både lärare, forskare och studerande i utvecklingen av entreprenöriella aktiviteter och entreprenöriellt tänkande. Denna månad samarbetar vi med bl.a. UC Berkeley/Sutardja Center for Entrepreneurship & Technology, Företagarna i Finland, Åbo universitet/Yrittäjyysyliopisto, Studiestaden Åbo och Turku Business Region. Om du är intresserad av att veta mera om vad entreprenörskap betyder inom högre utbildning, både lokalt och globalt, och hur entreprenöriellt lärande och företagsamhet kan stöda framtida arbetslivskompetenser, har du nu möjligheten att delta i något av de kommande evenemangen:

13.5 Workshop ” ”The Berkeley Method of Entrepreneurship: The role that Entrepreneurship education plays in shaping the leaders of the future” (9.00-11.00)

13.5 Seminariet ”A critical view on entrepreneurship in higher education” (12.00-15.30)

14.5 Workshop “Creating Leaders for the Innovation Economy” (9.00-11.00 eller 13.00-15.00)

15.5 Fireside chat med Ken Singer (UC Berkeley) och Teemu Malinen (VD och grundare, Sofokus) (8.30-10.00)

24.5 Företagarpedagogik, workshop under ledning av Joachim Ramström (9.00-14.00)

 

Ta tillfället i akt och plocka med dej tips och idéer inför det kommande läsårets undervisning, teamledning och arbete i lärarteam! Anmälningar till seminariet, workshoparna och fireside chat 13-15.5 tas emot ända till den 9 maj. Anmälan till Företagarpedagogik senast den 17 maj.