Livet 2.0 – sång, åderlåtning och böner?

Pablo Picasso lär ha sagt att det tog honom 10 år att lära sig teckna professionellt och en livstid att lära sig måla som ett barn. Det finns ett viktigt budskap i detta uttalande men jag önskar att han hade avslutat sin mening och även sagt att utan att lära sig teknik och precision skulle han inte kunnat måla alls.

Tittar man på samhällsutvecklingen genom den molekylära biovetarens glasögon har pandemiåret fört med sig glädjeämnen i form av en ökad allmänbildning.  Människan på gatan diskuterar mRNA-vacciner och immunitet med samma lätthet och engagemang som hon diskuterar politik, jämlikhet och demokrati. Åbo Akademis vision är att vara bildningsuniversitetet i Norden. Ett ambitiöst mål som Åbo Akademi arbetar för med nya utbildningar och utbildningsprogram.

Jag hoppas att strategerna vid Åbo Akademi inte definierar bildning snävt och traditionellt.

Globala tankesmedjor har förutspått att de kommande decennierna kommer att kännetecknas av den ”biologiska revolutionen”, Livet 2.0. I början av detta år presenterades den första självläkande levande roboten, Xenoboten. Genetiskt modifierade immunceller används redan som cancerbehandling. Grundläggande kunskap om de biologiska program som styr livet erbjuder möjligheter för nya medicinska, men också andra mindre uppenbara tillämpningar.  Upptäckter kring livets programvara kan tillämpas för kreativa lösningar på dagens stora utmaningar inom hälsa, energi och klimat. Vi kan programmera växter att producera mediciner där dessa mediciner behövs och överkomma utmaningar med transporter och förvaring. Vi kan utnyttja den blågröna algens unika förmåga att omvandla solljus till energi i framtida biologiska solceller för att möta energikrisens utmaningar. Biomolekylär kunskap kan användas för att utveckla den levande mjukvaran där den binära koden bestående av nollor och ettor ersätts med DNA kodens A, G, C och T. Den syntetiska biologin kan använda kunskapen för att kemiskt syntetisera komplexa biologiska system som uppvisar funktioner vilka ännu inte existerar i naturen. Detta kräver långsiktiga strategiska satsningar. Biovetenskaperna vid Åbo Akademi är framgångsrika. Lokala styrkor i bioteknik och infrastruktur, den aktiva läkemedelsindustrin och nya satsningar som placeringen av det nationella centret för läkemedelsutveckling i Åbo ger Åbo Akademi unika förutsättningar att spela en aktiv och strategisk roll.

De som seglar vet att man inte skotar in seglet i medvind. Åbo Akademi har infört ett strikt sparprogram och omdirigerar pengar med bestämd hand. Jag hoppas att detta är ett led i en evolution, den levande naturens sätt att skapa hållbart och robust liv för miljoner och 24 år framåt och inte en revolution, människans sätt att omkullkasta rådande förhållanden. Som molekylär biovetare från Åbo Akademi skulle jag gärna bidra med att bekämpa nästa pandemi med andra redskap än sång, åderlåtning och böner.

Cecilia Sahlgren

Professor i cellbiologi

 

 

Ett annat år, ett annat liv / Another year, another life

[In English below.]

I nöd och lust, sägs det.

Arlanda sent på kvällen, än en gång väntar jag på det sista flyget till Åbo. Möjligen en efterhandskonstruktion, men visst var det färre människor den kvällen?

Nyheterna droppar allt tätare och känslan av osäkerhet börjar kännas konkret. Jag anstränger mej för att inte komma någon för nära. Men det är svårt att undvika kontakt på lokaltåget i Oslo. På hemvägen känns det skönt att invänta flyget i Gardermoen och några timmar senare få sitta nästintill ensam i F-terminalen på Arlanda.

Många med mig minns antagligen var ni befann er när WHO utlyste pandemin, den 13 mars 2020. Följande dag fick jag besked från den hastigt inkallade krisledningsgruppen: ”vi har just insett att du kom hem från utlandet, det är bäst att du tar 14 dagars karantän hemma, för vi måste vara försiktiga nu”. ”Troligen är jag den första vid ÅA som sattes i karantän”, tänkte jag hemma vid köksbordet, lite förnöjd över den särbehandlingen.

Några dagar senare möter vi alla de ödesmättade orden ”Jag skriver till er för att meddela att regeringens beslut att stänga utbildningsinstitutioner innebär att Åbo Akademi kommer att stänga sina dörrar: våra fysiska campus stängs och all kontaktundervisning upphör från och med onsdagen den 18 mars 2020”. Nästintill profetiskt uppmanade rektor Moira von Wright oss redan då med orden ”håll er på minst två meters avstånd från varandra”.

Det som hände de följande dagarna, veckorna, månaderna framstår i dagens perspektiv som en magnifik uppvisning av flexibilitet, solidaritet och vilja att kämpa med och för varandra, personal för studerande, lärare för kollega, doktorand för handledare, studerande för sin kurs, för varandra, för sin utbildning, ja alla för alla. Allt var lika förutsägbart kaotiskt som överskådligt naivt.

”Jag tror vi bäst behöver se framför oss en vision som kretsar kring balansakten mellan mod och tålamod”, skrev jag själv i mitt mail till personalen för ett år sedan och fortsatte: ”att ständigt tvingas övervinna oss själva och likafullt inte lägga ribban för högt. Mod och tålamod! Nu är det maraton som gäller. På måndagen börjar termin 4. Vila er under helgen!”

Utan träning är det få som springer ett maratonlopp. Utan träning förväntades vi springa ett sådant, och vi springer fortfarande. Entusiasm och känslan av solidaritet, snabba ryck, omformation av stöd, nya former för allt, möten, livet, studier, forskning, det lilla extra, tog vid och med rätt inställning går allt – en tid.

Att inse att våra första årets studerande – trots goda planer men givet pandemins irriterande framfart – nästan enbart har erfarenhet av ett platslöst campus och likafullt uthärda realiteten att antagningen av nya studerande igen sker i skuggan av det pågåendet undantaget är tungt. För att uttrycka det milt.

Ja, jag vill uttrycka mina tankar så milt som möjligt. Det ambivalenta finns där hela tiden, det nöts inte bort. Smärtan över att det förlorade inte finns och det tänkta, det planerade, inte blev – den smärtan lindras endast delvis av att vi trots allt lyckats rätt bra i att balansera säkerhet med att fortsätta vår verkamhet.

Våra första årets studerande har på ett plan klarat sina studier bättre än de föregående årens gulnäbbar. Under 2020 kunde vi utexaminera flera magisterar än på flera år. Samtidigt är det uppenbart att det tär på krafterna att springa maraton otränad. Allt fler är trötta, ensamma, uppgivna. Livsutrymmet snävas in, det sociala är utspätt, det rekreativa är, känns och förblir stumt.

I backspegeln noterar jag följande antagande: ”Nästa vecka kommer studeranden in i den nya studiemiljö vi skapat. De är som vi. Vissa är stora och utstrålar stort självförtroende, andra bryts nästan sönder av osäkerhet och ensamhet. Jag vet att ni gör allt ni kan för att förbereda er för det kommande, men minns att osäkerhet finns på båda sidorna”.

Jag är helt övertygad om att vi alla gjorde och tänkte så. Idag, ett år senare, finns osäkerheten säkert kvar, men den har ändrat form, kanske t.o.m. karaktär. Efter hundratals timmar av Zoom, Teams, Yammer, Mural, efter tusentals suckar och tankar fyllda med längtan efter kramar, fester, social samvaro, fri tillgång till rum, bibliotek, laboratorier, seminarier, vänner, debatter, flanörskap, ja allt vad ett campusliv för med sig, kvarstår den enkla frågan: när blir det nya bestående och i vilken form?

Ett år, ett liv, ditt och mitt liv. Festens undantag och undantagens olidliga vardag.

Undantag jo, hela tiden. Men vi har inte stängt, inte gett upp. Snarare tvärtom har efterfrågan på det vi gör ökat. Vi kan helt enkelt inte stänga, vi vill inte ge upp.

#Åakärlek är som andra slags kärlekar, tänker jag mig. Den hittar sina vägar och trotsar t.o.m. allt förnuft. Hoppas jag.

 

Mikael Lindfelt, prorektor

 

 

 

For better or for worse, it is said.

Arlanda late in the evening, once again I am waiting for the last flight to Turku. Possibly a post-construction, but I’m pretty sure there were fewer people that night?

The news is trickling in more and more often, and the feeling of insecurity is starting to feel concrete. I make an effort not to get too close to anyone. But it is difficult to avoid contact on the local train in Oslo. On the way home, it feels good to wait for the flight in Gardermoen Airport and a few hours later to sit almost alone in Terminal F at Arlanda.

Like me, many probably remember where you were when WHO announced the pandemic, on 13 March 2020. The following day, I received a message from the hastily convened crisis management team: “We have just noticed that you came home from abroad, it is best that you quarantine yourself at home for 14 days because we have to be careful now.” “I’m probably the first at ÅA to be quarantined,” I thought at home at the kitchen table, a little pleased with the special treatment.

A few days later, we all received those fateful words, “I am writing to you to announce that the government’s decision to close educational institutions means that Åbo Akademi University will close its doors: our physical campus will close and all contact teaching will cease starting on 18 March 2020”. Almost prophetically, Rector Moira von Wright urged us already then to “stay at least two meters apart”.

What happened in the following days, weeks, and months seems, from today’s perspective, like a magnificent display of flexibility, solidarity and willingness to fight with and for each other, personnel for students, teachers for colleagues, doctoral students for supervisors, students for their courses, for each other, for their education, yes everyone for everyone. Everything was as predictably chaotic as it was clearly naive.

“I think we really need to picture a vision that revolves around the balancing act between courage and patience”, I wrote in an email to the personnel a year ago and continued: “to constantly be forced to exceed ourselves while still not setting the bar too high. Courage and patience! Now it’s the marathon that counts. Term 4 begins on Monday. Rest during the weekend!”

Few people run a marathon without training. We were expected to run one without training, and we are still running. Enthusiasm and the feeling of solidarity, quickly adapting, regrouping of support, new forms of everything, meetings, life, studies, research, the little extra, took over and with the right attitude, everything works—for a while.

Realizing that our first-year students—despite good plans but given the pandemic’s annoying progress—have almost exclusively experienced a vacant campus, and still weathering the reality that the admission of new students is again happening in the shadow of the ongoing exception, is tough. To put it mildly.

Yes, I want to express my thoughts as mildly as possible. The ambivalence is always there, it does not let up. The pain of what was lost not existing and the thought of the plans that did not come to fruition—that pain is only partially relieved by the fact that we have, after all, succeeded quite well in balancing safety and continuing our activities.

Our first-year students have, in a way, managed their studies better than the freshmen of previous years. In 2020, we were able to graduate more master’s students than we had in several years. At the same time, it is obvious that running a marathon untrained is draining. More and more people are tired, lonely, feeling defeated. The space in which we live is limited, our social lives are watered down, our recreational activities are, feel and remain non-existent.

In hindsight, I note the following assumption: “Next week, the students will enter the new study environment we have created. They are like us. Some are optimistic and radiate great self-confidence, others are almost broken by insecurity and loneliness. I know that you are doing everything you can to prepare for the future, but remember that there is uncertainty on both sides”.

I’m absolutely convinced that we all acted and thought like that. Today, a year later, the uncertainty certainly remains, but it has changed form, perhaps even character. After hundreds of hours of Zoom, Teams, Yammer, Mural, after thousands of sighs and thoughts filled with the longing for hugs, parties, social gatherings, free access to rooms, libraries, laboratories, seminars, friends, debates, strolling around, yes everything a campus life brings with it, the simple question remains: when will the new become permanent and in what form?

One year, one life, your life and mine. The exception of the party and the unbearable everyday exceptions.

Exceptions, yes, all the time. But we have not closed, not given up. On the contrary, demand for what we do has increased. We simply cannot close, we do not want to give up.

#Åakärlek is like other kinds of love, I think. It finds its way and defies all reason. I hope.

 

Mikael Lindfelt, Vice-rector

Öppet brev: distansarbete, utbytesstudenter och bibliotek

Kära läsare,
denna gång exceptionellt ett blogginlägg på engelska så att alla, speciellt vår utländska personal förstår. Detta är ett öppet brev som jag idag har skickat till mina kära medarbetare vid Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik vid ÅA.
God fortsättning på våren,
Tapio Salmi
Akademiprofessor
Dear colleagues, dear friends,
I would have liked to approach you with a more positive letter, but I am obliged to tell the truth and you have the right to know what I think, without any diplomatic decorations.
The year 2020 was an Annus horribilis, which has been worsened by the anti-scientific attitude and escapism of the leadership at ÅA. The result is an enormpous damage of the scientific productivity, scientific interaction at ÅA, the alienation of the personnel, the disturbances in the motivation and mental health of the students.
The complete lock-down of the research laboratories last spring was a catastrophe, but we managed to partially re-open the laboratories after active actions taken by the trade union and the leading scientists at our university.
I have some comments on the recent actions originating from the highest level of our Alma Mater, summarized in three (3) points (as recommended by the former Prime minister of Finland, Dr Alexander Stubb):
P1) The vice-rector of scientific affairs tells in a very recent letter to all personnel as follows:
”Staff will mainly continue to work remotely. To enable us to further lower the total number of people on site, we ask those permitted to work on campus to consider, if their work could not be done remotely instead.”
This is a strongly demoralizing statement and a direct (envious) blow on the faces of the laboratories/groups (including us), which are the most active in experimental sciences and publishing activities. We know that sometimes it is good to stay at home to finalize a thesis or an article, but otherwise the science progresses mainly through personal interaction. Those who stay at home or go for weeks on (semi)holidays for egoistic personal reasons, become very soon outsiders, they lose the internal contacts and the scientific career declines very rapidly and time-limited work agreements cannot be prolonged because of weak commitment and poor performance. These kinds of persons should have no future at ÅA. It is a shame that the vice-rector in scientific affairs encourages to laziness in this brutal and imperative manner.
P2) The unclear and changing rules for the reception of exchange students damages seriously the internationalization of our university. Who is allowed to come and under which conditions? ÅA should follow the practice of Republic of Finland – that’s it. With corona test taken before entering our territory and a reasonable reason it is possible to come. We should remember that Finland is not in the very centre of Europe; therefore we must always be active in promoting international studies and keep our doors as open as possible. Erasmus and other exchange students must be allowed and are always welcome!
P3) The fate of the institutional/laboratory libraries in connection of the move to the new departmental building Aurum is a cultural scandal. In 2017, the consulting office Ramboll involved in the planning of Aurum asked how many meters of space we need for our Laboratory library. The Laboratory manager of our lab (K. Eränen) gave the objective information to the planners of Aurum. Now, more than three years afterwards, we have been informed that the we will lose about 80% of the shelf space of our combined library and meeting space. We should select a very, very minor fraction of the books (please, go and see the marked shells in the library). The rest of the books will be sent to a remote storage, where, we do not know. From there, we can order our books back, but it is clear that this procedure is uncertain and slow and the risk that that a big part of the ‘old’ books will be demolished is huge. The idea of a ‘handbibliotek’ (small laboratory library) is that you can spontaneously have a look and pick up what is interesting and what you need. Small is beautiful; no complicated computer search is needed to glance fresh information in reaction engineering and catalysis. This opportunity will be destroyed, if we do not take actions asap. The ÅA library is on our side, but as characteristic under the current leadership, not even the director of the ÅA library, Dr. Pia Södergård had been contacted/informed on this highly destructive action. The message from the highest level has been: no books are needed in Aurum. If I would be provocative, I would give an encouragement: burn them all – we have the experience from these kind of actions from 1930’s. This destruction of the university library concerns all the groups/labs moving to Aurum. – Throughout the years, ÅA has declared the strategy of preserving the cultural heritage in our country and it has done it, with a great enthusiasm, success and effort. Now the wind has turned.
This is an open and a public letter, which I publish as my blog on the website of ÅA. You are completely free to cite and use the material in this letter.
Yours very truly
TS

Ett år och flera år i en diktatur

 

Under ca ett års tid har vi – även vi som tror att vi lever och arbetar i ett fritt land, i en västerländsk demokrati – levt under ett autoritärt styre, en halvdiktatur, som endast kan jämföras med världskrigets tider. Under 1939-1944 var det fråga om fosterlandets frihet och självständighet och allt kunde motiveras, åtminstone efteråt.

Nu är det fråga om någonting annat. Vad? Folkets hälsa, säger de som har makten. De har rätt, men samtidigt är besvikelsen stor i hela Europa och frustrationen och illamåendet urartar sig bl.a. i våldsamma demonstrationer överallt i världen. Det gamla, goda och toleranta EU-Europa har splittrats till aggressiva och egoistiska stater som ställer och styr sina medborgare med regler och restriktioner och dekret som ändras  från dag till dag.

Pandemin utnyttjas av gangsterregim som i Viktor Orbans Ungern och Jaroslaw Kachynskijs Polen för att kväsa demokratin med hjälp av undantagslag och restriktiv lagstifning som kränker de mest primära mänskliga rättigheterna. Just nu, före den Internationella kvinnodagen är det chockerande att Polen har infört en abortlag, som vrider klockan tiotals år bakåt. Resultatet kommer att bli illegala avbrott av graviditet, korruption och otaliga dödsfall av kvinnor som lever i fattigdom och misär (vilka fortfarande förekommer i stor utsteckning i Polen). Ungern kan redan betraktas som ett  förlorat territorium i den europeiska gemenskapen: då revanschismen blomstrar, ger det inget hopp för landet, varken i ett nationellt eller internationellt perspektiv. Landet har börjat två världskrig och förlorat två världskrig men vill inte acceptera det, trots att Parisfreden slöts 1947. En grov antisemitism är det som präglar dagens Ungern – vi vet vart det leder till.

Vi ska inte enbart kritisera de gamla Östblocket, utan oroväckande totalitära tendenser finns nästan överallt, även i väst. Ett skrämmande exempel är Spanien, som formellt demokratiserades efter fascistdiktator Francesco Francos död på 1970-talet. Den spanska lagstiftningen härstammar fortfarande delvis från denna epok av autokrati och statstortyr. Europeiska unionen svär för demokrati, pluralism och frihet, men då flera demokratiaktivister från Katalonien för några år sedan jagades till landsflykt och/eller dömdes till fängelsestraff upp till 13 år (!) stod Västeuropa tyst, med flit. Francisco Franco Bahamonde  log i sin grav då han fick beskåda detta – över 40 år efter sin död. Spanien är ingen demokrati i ordets klassiska mening.

Europeiska Unionen bör förstärka sin sammanhållning och bli en verklig allians för frihet och mänskliga rättigheter. Egoistiska och populistiska beslut som tas av de nationella regeringarna under epidemins tider skadar hela det fria och demokratiska samfundet och gynnar totalitära stater i världen och totalitarism i största allmänhet. Europeiska unionen bör eftersträva en gemensam invandrings- och pandemistrategi. Vårt liv har redan skadats alltför mycket av olika länders hastiga och egoistiska och vacklande beslut under det gångna året. Vid många universitet i Europa finns det fortfarande hopp – vi kan fortsättningsvis debattera utan att behöva vara rädda för repressalier. Den internationella kvinnodagens idealism måste leva vidare.

Trevlig internationell kvinnodag 2021, trots allt!

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (Finlands Akademi) och professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Putin och Niinistö – diplomatisk dialog

 

Diplomatisk dialog mellan V. Putin och S. Niinistö den 28 december 2020

Putin: Min käre vän och ärade kollega, Herr President Niinistö, jag hälsar Er så hjärtligt! Ni är en av de stora internationellt erkända gestalterna i dagens ’diplomatie mondiale’; Ni Herr Republikens president är en av grundpelarna för en positiv och konstruktiv dialog mellan våra nationer under årtiondenas gång. Vår vänskap och växelverkan har utvecklats i gynnsam riktning under det gångna året; igen, tack vare Era outtröttliga och osjälviska insatser! Ni har konsekvent arbetat för en stabiliserad världsfred med paritet: där ligger Er politiska visdom och storhet som alltid kommer att få ett starkt stöd av Finlands folk.

Niinistö: Till Eder Excellens, den högt  folkvalda Presidenten för den historiska Ryska Federationen, den högst uppskattade ledaren för ett förenat men diversifierat fosterland: jag framför det finska folkets och mina personliga lyckönskningar och  sympatier till Er starka och ansvarsfulla nation och framför allt, till Er och till Eder familj och kolleger personligen.  Under det gångna året har stora framgångar präglats av den ryska högteknologin, tack vare Ert ständiga och outtröttliga stöd och medverkan: kemisk gift mot nationens fiender, provokatörer och separativa terroristiska element samt en motgift mot den mänskligt så tragiska pandemin Corona.  Vaccineringen mot Corona är Sputnik mot denna förfärliga epidemi; det vittnar om Er vetenskap, Er teknologi och forskarnas starka vilja för mänsklighetens bästa ! Endast den framtida historiska forskningen kan fullt uppskatta Era insatser för mänskligheten, för Europa och – framför allt – för Finland. Alexander I gav oss autonomi, Nikolaj II gav oss folkvald riksdag (som första nation med kvinnornass rösträtt i Europa), V. I. Lenin erkände Finlands självständighet den 31 december 1917. Ni Herr President Putin är en stabil och kär vän av mig och hela den finländska nationen. Jag tackar Er djupt, vi står tillsammans, vi kämpar tillsammans!

Putin: Herr President Niinistö, jag tackar Er för den vänliga, detaljerade och intellektuella analysen av världssituationen och våra bilaterala förhållanden. Jag önskar Er och hela det finländska folket ett Gott Nytt År 2021!

Tapio Salmi, Akademiprofessor (FA), Professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

PS. Denna text är fullständigt fiktiv. Jag önskar alla läsare ett trevligare år 2021!  Vi återkommer med nya inlägg 2021.

 

To those about to teach online, I salute you!

Charlotta HilliFall is upon us and we are expected to keep on distancing. Many teachers have probably prepared courses with this in mind. In this post, I’d like to collect some good advice researchers and teachers have published during the summer.

During the Spring I wrote a post about teaching online with some guidelines that are still relevant. As I work with teachers who are moving their teaching practice into the distance domain I can assure you that it takes time to rethink your practice. Ideally, teachers in higher education would have more time allotted for planning distance courses and for providing feedback and guidance.

First of all, you have to know the content you are teaching to make it relevant to your students. Second, you need to learn as much as you can about the digital learning environments you use. Your third task is making sure the content and the learning environments support the students’ learning. You may still struggle after all this.

I came upon a new problem when a colleague of mine logged into Zoom through a seminar room at Academill while I and my students were at our computers. I wasn’t able to access the breakout rooms function. I checked, yes, I was logged in as host. I logged in again just to be sure. After that, the only thing I could think of was that my colleague had to log out of the Academill Zoom-room and only use her computer for access. It turned out to be the issue. The point is that even if you know the technology it still plays tricks on you sometimes. Solving problems is part of using technology. If you get stuck you can always ask your students to take a 15-minute break and try to solve it with the help of your digi-mentor or colleagues. Breaks are good to take anyways. 🙂

When it comes to distance education you have several options to choose from. Leonard Houx wrote a good post about how to plan your online lessons. He points out that you need to consider how to use the course material and assignments so they support students to rehearse and implement what they’ve learned. This is what he calls examples, dual coding, elaborative questions, retrieval practice and so on:

  1. Concrete examples: illustrate ideas with examples that students can easily grasp
  2. Dual coding: integrate words with images
  3. Elaborative questions: ask questions that help students connect new learning with prior learning
  4. Retrieval practice: have students practice with test questions on what they remember
  5. Interleave practice: mix practice test questions from a variety of lessons
  6. Space practice: delay interval periods between practice tests

Houx uses different examples depending on if you are planning a fully asynchronous course with no online meetings, or if you have synchronous meetings as part of the course design besides the individual or collaborative tasks. Take a look at these lessons and maybe you realize how much work it takes to create all of this in for example Moodle.

 

 

 

You need to study the content and decide what kind of assignments are suitable and relevant. Your students are probably struggling with the content at times, which is why these kinds of outlines are important to help them identify what they need to study further and what part of the content they know fairly well after completing the individual/collaborative tasks.

Jennifer Green, Marla Burrow and Lucila Carvalho published a great article in August (2020) on the transition forced upon teachers and students, Designing for Transition: Supporting Teachers and Students Cope with Emergency Remote Education. This is important because what most teachers are doing is not distance education – moving your lectures to Zoom in a hurry or handing out assignments for students to complete on their own is emergency remote education, but it’s not a good distance education. Take a look at the outlines Houx suggests and perhaps you see my point. Distance education means rethinking how to present content and materials, how to design assignments, feedback and learning environments. Asynchronous tasks are as important as synchronous ones.

Breakout rooms in Zoom can be a good choice but if tasks are not structured and planned for properly it can become a chaotic and boring experience for all involved. Green, Burrow and Carvalho give an example of a good breakout session:

A shift into breakout rooms has the potential to be a harrowing participant experience if not managed well. It is essential to provide clear direction, both written and spoken, prior to moving participants into breakout rooms, so that activities and expectations are understood by all and therefore able to be achieved. Once in the breakout rooms, each with 3–4 participants, a low stakes task was proposed (epistemic design), which involved participants introducing themselves and discovering whose birthday was closest to that day’s date, with that person becoming the leader for subsequent group activity. These tasks were based on teaching engagement strategies that students would experience in their course activities in the upcoming months (e.g. working in groups, assuming different roles within a group and participating in quizzes) and involved students using elements of the platform (set design) that would be used in the phase 3 teaching, when the courses in the Bachelor of Nursing programme were live.

Green, Burrow and Carvalho (2020) suggest a good list for those involved in emergency remote teaching. Setting up a team of colleagues to face this together is a very good start. Team teaching is something we should stick to post-corona too, by the way, it’s a great way to share the workload and develop the teaching practice: 

  1. Plan for a phased design that gradually introduces elements of set, social and epistemic design.
  2. Keep it simple to avoid overwhelming learners, include only a few elements at a time.
  3. Start with a ‘low stakes’ learning task, with an element of fun—it helps with the affective mood as well as with focus on learning about new elements rather than disciplinary knowledge content.
  4. Work on conviviality and inclusion with tasks that allow multiple voices to be heard.
  5. Bring the affective to the fore, offering safe opportunities to discuss issues (including anonymously) and use these as the basis for jointly exploring potential solutions.
  6. Offer printable resources for those with low connectivity or using small devices.
  7. Use visual cues, for learners and educators, to signal movement between learning spaces, e.g. the use of icons in a PDF to indicate a task and where it will take place—breakouts, plenary, and polling site.
  8. Privilege tasks and resources that require low bandwidth.
  9. Whenever possible, embrace team teaching—it allows for novice-apprentice exchanges.
  10. Organize staff discussions about their experiences—it allows for learning new pedagogical strategies and ways to tackle problems, and builds a sense of a community.

Teachers in different educational settings have expressed concerns during the Spring term relating to the low quality of teaching online and many are very tired already. Thomas Ryberg professor at Aalborg University in Denmark pointed out that Open University in the UK, which has been working with distance education since 1969, spends about two years on developing distance courses and they have teams of different experts (teachers, IT-personnel, administrators, etc.) to do it. No wonder teachers with no distance experience or training feel tired and overwhelmed. Take care of yourself, your students and your colleagues – together we will get through this although it feels like a bumpy ride at times.

Den late handledaren

Jag satt vid samma bord som en Noviastudent vid lunchen i Arken här om dagen. En av våra egna studenter presenterade oss för varandra och när Noviastudenten hörde att jag var en lärare vid religionsvetenskap undrade hon om jag trivs.

”Ja”, sade jag.

”Hur länge har du varit här?”

”Sådär tio år.”

”Vad är det bästa med att undervisa här?”

Jag fick fundera litet längre på svaret på den frågan. Jag har undervisat på ganska många olika ställen, och visst kan det vara mera spännande att stå inför tvåhundra människor i Indien än att leda ett seminarium med en handfull deltagare i vanliga Arken. Samtidigt är fördelen med att stanna kvar på ett ställe att man kan få se studenterna utvecklas.

Det kändes litet klichéartat, men jag sade just något sådant. Och jag fortsatte:

”Som din vän här – när han började med sin kandidatavhandling så verkade allt så svårt och knepigt, så ångestladdat och hopplöst, men så blev det ändå en alldeles utmärkt avhandling till sist. Inte för att mina kolleger och jag skulle vara så goda handledare, utan för att han växte så mycket som skribent och vetenskapsman. Och vad kunde vara bättre än att få se något sådant!”

Att jag skulle bli utnämnd till årets handledare kom som en fullständig överraskning för mig. Visst har jag gått några utbildningar och jag försöker väl ta handledarskapet på allvar – också de där småsakerna som att vara medveten om kroppsspråk, ord och exempel – men fram för allt upplever jag mig som en slö och lat handledare. Hur kunde jag få ett så fint pris?

Men kanske det var just tack vare lättjan? Då jag inte kommer på något vettigt att säga studenten så får denne prata i stället, och jag får lyssna, och om jag lyssnar riktigt noga hör jag också något viktigt och kan ta fasta på det. För är det kanske så att handledarskap mest handlar om att ge studenten utrymme? Inte så mycket om att hålla studenten i handen som om att uppmuntra denne till att visa sina egna förmågor?

Den processen kräver ändå sin tid. Jag vet att många kolleger oroar sig för det kommande systemet med att ha studenterna att skriva sin kandidatavhandling på en termin i stället för två som tidigare. Jag oroar mig inte så mycket. Det verkar höra till dagens universitet att stora förändringar skall genomföras med något års mellanrum, kanske för att det skall kännas som att något händer. Förändringarna brukar inte leda till några större förbättringar men inte blir det nu så mycket sämre heller. Nog kommer det att gå att få fram kandidatavhandlingar på en höst. Men hinner studenten gå igenom samma process som förut?

Vi får väl se. Under tiden får jag fortsätta undervisa, handleda, forska och äta min lunch på Arkens café.

Nya kreditkortsprinciper och nytt resesystem – men varför? / New credit card principles and new travel system – but why?

Bästa kollegor,

Ni har säkert hunnit läsa förra veckans nyhet om det nya resesystemet och de nya kreditkortsprinciperna, som Åbo Akademi tar i bruk i oktober. Resesystemet byts till SAP Travel och för kreditkorten kommer innehavarna att få räkningen hem. Jag förstår mycket väl att framför allt kreditkorten väcker känslor. Jag ska här förklara varför vi gör detta.

Jag börjar med det enklare: bytet av resesystem. Det var oundvikligt, eftersom vår gamla Aditro Travel & Expense kommer att stängas ner. SAP Travel erbjuds av Certia och fungerar för slutanvändarna – resenärerna och godkännarna – i samma portal där vi har Martti, alltså sakgranskningen och godkännandet av inköpsfakturor. Det nya systemet är smidigare och mera intuitivt än vårt gamla, och därmed förväntar vi oss att resenärerna och godkännarna kommer att använda mindre tid på resehanteringen än tidigare. Vi har också sett över reseprinciperna och kommer att slopa kravet på formella resplaner för inrikes resor. Resplanerna ansågs ha lågt informationsvärde och vara ett oändamålsenligt extra steg. Utrikes resor är mera sällsynta, dyrare och resplanerna förser akademin med informationen om var våra anställda befinner oss, skulle någon krissituation uppstå någonstans. Man kommer åt den nya portalen också med mobil, så man kan redan under resan ladda upp sina kvitton elektroniskt till portalen om man så vill.

Åbo Akademis kreditkort kommer från och med oktober att följa en ny process. Det som det har mest kommit reaktioner på är detaljen att fakturorna kommer hem till kortinnehavaren. Det har kommit frågor såsom ”litar ni inte på oss?” och ”måste man betala ÅA:s utgifter först själv, före man får pengarna?”. De här är de mest allmänna frågorna, så jag vill besvara dem redan nu.

Det är inte fråga om brist på förtroende. Det är vedertagen praxis i olika organisationer att kortinnehavarna får fakturan hem, och arbetsgivaren ger kortet garanti. Det ändrar sist och slutligen väldigt lite i praktiken. Visst, man måste se till att man betalar fakturan i tid. Men det är en faktura per månad, förutsatt att man använder kortet varje månad. Banken kommer att erbjuda e-fakturering så betalningen är lätt att göra. Andra ändringar är väldigt få – man har hittills också varit tvungen att förklara sin kortanvändning i resesystemet. Det gör man i framtiden också, bara i ett smidigare system. Det borde bli lättare för slutanvändaren att göra sina rese- eller kostnadsersättningsansökningar, eftersom kreditkorten kommer att vara kopplade till det nya resesystemet. Transaktionerna kommer att finnas färdigt i resesystemet och man kan lätt plocka dem till sin reseräkning. Tack vare det nya systemet kan vi undvika extra utredningar och eventuella återkrav på pengar i efterskott, som är enligt min mening felanvändning av resurser och som kunde användas mycket bättre.

I samband med att processer ses över, ska de byggas som sådana att de förebygger missbruk och risker. Jag vill upprepa, att det inte är fråga om brist på förtroende. Det är fråga om helhetsriskbedömning. Vi föredrar att undvika risker i stället för att rätta till saker efteråt. Denna approach gäller inte bara resande, utan är en av nyckelfrågorna i all processutveckling. Det nya systemet synliggör också mera tydligt de anskaffningskanaler som används vid Åbo Akademi.

Man ska inte heller behöva betala räkningen själv först. Banken skickar fakturan månatligen, alltså 1-4 veckor efter själva transaktionen. Därtill har man 30 dagars betaltid. Man har alltså gott om tid att ansöka om och få pengarna före förfallodagen. Vi kommer också att betala ut ersättningarna oftare, en gång per vecka.

Jag är själv övertygad om att denna ändring kommer att underlätta resenärernas arbete. Jag är mycket medveten om att framför allt den forskande och undervisande personalen känner en börda av det administrativa arbetet. Det är en svår ekvation för vilken det inte finns en enkel eller enstaka lösning – men jag hoppas på att vi med denna ändring kan lite bidra till att underlätta situationen.

Om du har frågor kring denna ändring, ber jag dig skicka in dem via blanketten senast 27.9. Frågorna och svaren sammanställs till ett dokument som publiceras på intranätet.

Med vänlig hälsning,
Tapani Harkila
Ekonomidirektör

***
Dear colleagues,

I am sure that you by now have read the news item from last week regarding the new travel & expense system and credit card principles, which are to be taken in use in October. The T&E system will be switched to SAP Travel and the credit card invoices will be sent home to the cardholders. I can very well understand that in particular the credit cards are causing mixed feelings. I will in this post explain why we do this.

Let me begin with the easy part: the change of T&E system. It was unavoidable, as our old Aditro Travel & Expense is end-of-life and will be shut down. SAP Travel is provided to us by Certia, and the end users – travellers and approvers – will be using the same portal where we have Martti, our purchase invoice review and approval activities. The new system is more smooth and intuitive than our old one, and thus we are anticipating that the travellers and approvers will have to spend less time on travel & expense management than before. We have also reviewed the travel principles and decided to remove the requirement for formal travel plans for domestic travel. The domestic travel plans were deemed to have low added value and therefore an unnecessary extra step. International travel is less common, more expensive and the travel plans provide ÅAU with information on where our employees are located, in case a crisis situation would emerge somewhere. The new T&E portal is also accessible with mobile devices, so you can upload photos of your receipts to the system already during your trip.

The ÅAU credit cards will follow a new process from October onwards. The detail which has caused most questions to arise is that the credit card invoices will be sent home to the cardholders. I have received questions such as ”do you not trust us?” and ”do I have to pay up personally first and only then get my money back?”. These two are the most common questions, so I want to answer them already now.

It is not a question of mistrust. It is a best practice, which is utilized in various organisations, that the cardholders get the invoice home, and the employer issues a guarantee on the card. In the end, and in practice, this change is very minor. Sure, you must ensure that you pay the invoice on time. However, it is one invoice per month, provided of course that you use your card every month. The bank will also offer e-invoicing, making the invoice handling even smoother. Other changes are also scarce – you have already now been obliged to disclose of every single expense and usage of your card in the T&E system. Going forward, you do it as well, only in a more streamlined system. It ought to be easier for the end user to do any travel or expense claims, as all credit cards will be linked to the new system. All card transactions will be transferred overnight to the system and it’s easy to pick the relevant ones to your claim. Thanks to the new system, we also avoid additional investigations and possible repayment demands, which in my opinion is wrongful usage of resources and the time could be used much more effectively.

As the processes are thoroughly reviewed, they will also be built so that they prevent abuse and risks. I repeat, this is not a question of mistrust. It’s a case of overall risk management. We prefer to avoid risks instead of correcting them afterwards. This does not only apply to travel processes, but is a key element in all process development. The new system will also increase transparency in all procurement channels that are used at ÅAU.

You will also not need to pay up first. The bank will send the invoices monthly, practically 1-4 weeks after the transaction. And the invoice will have 30 days until due date. Therefore, you will have ample time to make your travel claim and get reimbursed before you will have to make payment. We will also start paying out the reimbursements more frequently, once per week.

I am personally very convinced that this change will cause less burden on the travellers. I am very aware that in particular the academic staff are struggling with the load of administrative work. That is a question with no silver bullet answer, but I am truly hoping that with this change, we can nudge it in the right direction.

If you have questions regarding the changes, I would kindly ask you to submit them via the form by Sep 27th. The questions and answers will be composed to a document which will be published on the intranet.

Sincerely,
Tapani Harkila
Chief Financial Officer

Some open science and scholarship initiatives at ÅAU

The value of open science lies in the fact that its core ideals match or even underscore fundamental values of scholarship, such as transparency, responsibility and openness. That is why it’s worth engaging with – at its very core, it is responsible research practice gone digital. Starting out as a set of researcher-led initiatives, it has now come to be cherished by research funders and ministries as well.

At ÅAU, numerous open science related initiatives or practices are going on. Individual researchers or groups practice open science by using open science workflow tools such as OSF.io, publishing openly or even reproducibly, and opening their data. Below I present some of the things my office at the ÅAU Library is involved with in some way.

Green open access publishing. ÅAU hosts fulltext versions of scholarly publications authored by its researchers in the research information system Artur, which functions as an open repository.  When you parallel publish your publication here (a peer reviewed version of it), it becomes available openly for anyone to read. The fulltext publication process is part of the process of validation of publication data which will be sent to the Ministry of Education and Culture, and based on which a share of the public funding granted to ÅAU is allocated. Much is going on in these regions as we speak – the services have been improved and enhanced greatly this year and the new, better platform AboCRIS is to replace the ancient but familiar Artur. With that, the visibility of parallel published papers in a range of international services will improve, and importing publication data will become much easier. Among other things.

Open access check. Are you thinking about whether to pay the fee or not, or which journal to choose? Or if it’s a serious open access journal or not? Contact us (openscience(a)abo.fi) and we will help you evaluate it.

Open access publication guide and APC-vouchers, credits and discounts.  We’ve compiled a guide to open access for those who would like to learn more or gain an overview of issues and possibilities. In this guide, we keep the updated list of APC-agreements which render 10-100% discounts for gold open access (full or hybrid) in thousands of journals, available to all ÅAU-affiliated researchers.

The APC-pool. It covers the fees for full open-access publishing for one publication per year per corresponding author – apply before submission. It’s basic principles were tested in a pilot pool autumn 2019, in which open access to 18 papers was funded.

The central idea behind the pool was that gold open access is not available to all researchers at ÅAU equally today, but only to those in fields where most journals do not charge APCs or for scholars who have access to project funding for APCs. A reminder: so-called hybrid journals are subscription journals in which gold open access is sold as an additional, optional service against an APC. This is an expensive road to open access which can often well be substituted by green open access, i.e. parallel publishing in a reliable open repository). This is why the pool funds full open access publications which do not charge subscription fees (i.e. ”double-dipping”), but only APCs. The pool will also fund books and chapters, and we are working on reasonable principles for these types of publications, so do apply to help us get our heads straight!

Open science education for all. Courses or information showers on open access and research data management are offered to researchers directly via the staff training services, but also on demand to departments or research groups. In the years to come, an increasing number of short courses will be arranged. And longer ones.

The open science coach program. In spring 2019, the first group of researchers in the coach program enrolled for a two-year journey.  Around 10 coaches are learning about all aspects of open science – how to do it, what’s behind it and so on. The coaches are your colleagues, there to assist you and help you find help. The coaches will also help us improve the support to researchers on open science issues. Would you like training to become a coach too? A new group will start in spring 2021 – keep your eyes on the staff newsletter. (A short set of slides on the coach program is found here.)

Research data management training. A very ambitions course, designed at University of Turku in 2018 was arranged in collaboration between UTU and ÅAU spring 2020. The course ”Basics of Research Data Management” 3 ECTS is open for both young and more experienced researchers and will run again in the spring  2021. In parallel, short courses on different themes relating to research data management will run for ÅAU staff, see Personnel training on the intranet. The point of rethinking the management of one’s data is manifold: research quality improvement, saving time and effort, avoidance of losing data, the possibility of preparing it for reuse in ways which have not been done before in many fields of research, but also acquiring the merits possible from making datasets findable and citable for others – or openly available, even. A guide on research data issues has been compiled to help researchers – a good place to get started.

Transparency of open access costs. The transition to an open access future should happen faster. We are now in a transition period since some years and the costs are in risk of escalating. Therefore, we need to make our costs for open access transparent to others than the publishers themselves. One way to do that is to keep track of APC payments and upload them to the open database OpenAPC. The work is in progress and we hope to be able to submit the 2019  information within a few months. Some of you will receive a survey questionnaire on your publications for this purpose. Please do give us a hand!

Open licenses. We need to learn to use Creative Commons licenses, to protect our rights as authors online (to powerpoint presentations, images, graphics, diagrams, research papers, blogposts…) and to ensure that our works can travel across the internet and be reused as widely as possible without being held back by unclear communication of reuse rights! Creative commons licenses are a system for informing users of your works what they are allowed and not allowed to do with it. We need to start using licenses (for free, and it only takes a few taps on the keyboard to license) to help our work spread. A good start is that there is a new version of the ÅAU powerpoint presentation template containing a cc-license statement on the intranet.

Open science support for research funding applications. Do you need to plan the sharing of data and publications and perhaps opening up your scholarly practices? There is assistance here for you. Also for the DMP.

FAIR/electronic lab notebook pilot spring 2020. Researchers from a few labs (chem & biosciences) are participating in the pilot of using OneNote (Microsoft 365) as electronic lab book. Peer support is a central feature in this pilot – some have used it long and we use Teams as a support channel. Progressing towards more transparency in lab science requires electronic lab notebooks, but what works the best? The pilot will be concluded with a session on how to describe and deposit lab note books in Fairdata.fi to make them citable datasets. We are delayed due to the Corona pandemic, so if you are interested, do join in.

What do you have cooking? Get in touch!

Den viktiga, vanliga skolan

Vi är i sista undervisningsveckan. Även om det mesta inte är sig likt finns en sak som är som vanligt: folk börjar längta efter lov och ledigheter. Och före paus brukar vi summera vad som varit. I år är det svårare än vanligt. Lärare, elever och föräldrar är fortfarande i viss mån i undantagsläge, och arbetar med nya och akuta frågor så gott som varje dag. Att sammanfatta och dra slutsatser är därför lite för tidigt, men några saker tror jag ändå vi kan säga att vi vet redan nu.

En första sådan är att det är uppenbart att distansundervisningen fungerat över förväntan. Lärare, elever och föräldrar är i stor utsträckning nöjda. Jag delar den uppfattningen. Den viktigaste orsaken till att det fungerat är enkel: alla inblandade har varit mycket motiverade, och velat göra det bästa av en situation som ingen rår över. Det som också bidragit positivt är att det under den period som distansundervisningen genomförts inte funnits konkurrerande aktiviteter till skolan. Föreningar av alla slag har haft uppehåll i sina verksamheter och ingen har kunnat träffa vänner. Föräldrars arbetstid har varit mera förutsägbar, med i praktiken helt inställda arbetsresor. Sammantaget har det här lett till att omständigheterna varit maximalt gynnsamma för att med mycket kort varsel lyckas med något till synes omöjligt.

Det har alltså gått bra, men det betyder inte att det inte funnits och finns problem. Det största problemet är riskerna för de resurssvagaste eleverna. Hela idén med offentligt finansierad utbildning är att ge alla barn möjligheter att forma sina liv, i möjligaste mån oberoende av familjeförhållanden och uppväxtvillkor. Skolan lyckas inte till alla delar med det, men har en enorm betydelse för att ge möjligheter för barn att överskrida de begränsningar som kan finnas utanför klassrummet. När man övergår till en undervisningsform som gör barn och unga mer beroende av familjen minskar skolans möjligheter att kompensera för skillnader mellan familjer. Det här märks knappast på den relativt korta tid som vi nu distansundervisat, men på lång sikt är riskerna för ojämlik utbildning stor.

Ökande skillnader gäller på individ- och familjenivå, men också med avseende på olikheter mellan skolor. Finsk skola är bra, och särskilt välfungerande med avseende på att reducera skillnader mellan skolor. Under corona-pandemin har det blivit uppenbart att vissa skolor har haft mer möjligheter än andra att digitalisera sin verksamhet. Det här gäller både praktiska verktyg, som datorer och lärplattor, och personalens kunnande och kompetens. På lite längre sikt finns behov av att säkra allas tillgång till verktyg och kunnande, om det inte skall bli så att rikare kommuners skolor har avsevärt mycket bättre förutsättningar än andra.

Trots att allt gått så bra och trots att många barn och unga verkar ha trivts överraskande bra med sina familjer vill de flesta ändå tillbaka till skolan. Inte mest för att de kunnat lära sig tillräckligt hemma, men för att de saknat att vara tillsammans med andra. Den här längtan till andra visar hur viktig skolan är som mötesplats. Barn och unga vill träffa varandra, helt i verkligheten, och verkar mer än redo att stiga upp tidigare och masa sig iväg till skolor och klassrum för att kunna få göra det. Den här mötesplatsdimensionen av skola och utbildning är svår att mäta, väga och jämföra, men när den inte funnits har det blivit uppenbart hur viktig den är.

Vad vi har lärt oss med avseende på betydelsen av det konkreta mötet mellan människor, och vilken roll och funktion det skall ha i en kommande mer digitaliserad skola, är något jag själv ser fram emot att fundera mera på under det kommande läsåret. Vi vill ha och behöver varandra, men finns det något från corona-krisen som gör att vi kan göra det ännu bättre och mer fungerande än tidigare? Att rakt av gå tillbaka till allt vi gjorde förr är knappast det bästa, men exakt var vi vill hamna, och hur vi skall ta oss dit, är något vi snart behöver föra en bred diskussion om. När vi gör det behöver vi komma ihåg att det i de konkreta mötena mellan människor också händer mycket som inte är önskvärt. I en stor skolhälsoundersökning gjord av THL verkar det som att mobbningen minskat betydligt under corona-krisen, till exempel.

Så här inför sommaren är det ändå bra att påminna sig om att det vi nu varit med om hittills trots allt varit en ganska kort period. Utbildningseffekter av olika slag åstadkoms under lång tid, och även om vi mitt uppe i krisen känner att allt är annorlunda kan det komma att visa sig att de bestående effekterna inte blir så stora som vi just nu tänker oss. Framtiden får utvisa.

Till dess att vi vet bättre om hur det blev är det möjligt och tillåtet att hoppas. Det jag hoppas på är att vi tar med oss det som enligt mig är det viktigaste: minnet av hur vi tillsammans, samfällt och med stor beslutsamhet varit beredda att göra så mycket för att andra, främst äldre, skall kunna vara trygga. Och att vi fortsatt göra det trots att vi fått göra avkall på något som uppenbart upplevs som mycket viktigt och värdefullt: vår helt vanliga vardagliga skola.

Fritjof Sahlström
Dekanus, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi