Karriärvägledning i grön omställning

Processen att ställa om samhället till mera ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet behöver genomsyra även karriärvägledning idag.  Peter Plant (2020) menar att den gröna omställningen innebär att karriärvägledningen står inför ett paradigmskifte där en bredare syn på karriärutveckling blir nödvändig. Frågor som hållbar utveckling inom olika sektorer, yrkeskarriärer med beaktande av miljökonsekvenser, levnadssätt som främjar hälsa, ekonomisk trygghet och social rättvisa är viktiga för den yrkesgrupp som i allra högsta grad har en roll inom kompetensförsörjning och livslångt lärande.   

Den gemensamma referensramen för hållbar utveckling i Europa utgör utgångspunkt för frågor karriärvägledaren behöver förhålla sig till i sitt arbete. Vilka är de 17 hållbarhetsmålen i Agenda 2030 och vad betyder de för framtidsutsikterna och utvecklingen inom olika sektorer samt arbetskrafts- och kompetensbehoven? Vilka hållbarhetskompetenser kommer att behövas för att nå hållbarhetsmålen? Hur kan karriärvägledaren i sitt vägledningsarbete befrämja balans mellan samhällets behov och individens ambitioner? 

Temat grön omställning inom karriärvägledning utgör ett gemensamt utvecklingsintresse mellan Centret för livslångt lärande, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier och Vasa övningsskolas gymnasium. Ifjol beviljades Vasa övningsskola i ett samarbete med Centret för livslångt lärande ett Erasmus+ KA2-projekt inom Green Career Guidance med parter i Tjeckien, Slovakien och Slovenien. Parallellt med Erasmus+ projektet samarbetar CLL och FPV kring fortbildningshelheten Karriärvägledning för framtidens kunnande (https://www.abo.fi/projekt/karriarvagledning-for-framtidens-kunnande), där grön omställning utgör en modul. Samma modul ingår även i de behörighetsgivande studierna för elev-och studiehandledare. Eftersom ämnesområdet är nytt för oss på alla enheter samarbetar vi för att utveckla den kompetens som behövs inom området för att kunna utveckla utbildningen, undervisningen och ett pedagogiskt material kopplat till temat. Samarbetet mellan fortbildning och utbildning på olika stadier är givande. Ur detta föds tankar ur olika perspektiv och idéer testas med olika målgrupper i åtanke. 

Tack vare Erasmus+ bidrag för ett personalutbyte kunde vi gemensamt delta i en första träff inom Erasmus+ KA2-projektet i Prag för att tillsammans med europeiska kollegor fördjupa förståelsen av grön omställning i karriärvägledning. Under tre intensiva dagar arbetade vi med att hitta en första gemensam referensram för vad grön karriärvägledning kan innebära och skapa struktur för det fortsatta arbetet. Fokus för projektet är skolkontext och målet är att skapa ett gemensamt fortbildningsmaterial för karriärvägledare och lärare.  

Temat är komplext och mångfacetterat, vilket gör det intressant men utmanande att implementera i vägledarprofessionen. Det var givande att via ett internationellt utbyte få insikter om hur man kan närma sig den gröna omställningen på olika sätt. Vi har olika formella förutsättningar för karriärvägledning i olika länder men vi står ändå inför samma utmaningar.

Tack för möjligheten till ett internationellt personalutbyte. Det värdefulla samarbetet länderna emellan fortsätter.  

Text: Kicki Häggblom & Satu Laitila
Bild: Pia Lustig
 

Erasmus+-besök till Mälardalens universitet

Matematikdidaktiken vid Åbo Akademi har sedan ett år haft ett samarbete med Matematikdidaktiken vid Mälardalens universitet (MDU) i Sverige. Som ett led i detta samarbete gjore jag ett Erasmus+-finansierat besök vid deras campus i Eskilstuna och Västerås förra veckan (17 – 18.4.2024). Det blev ett intensivt och innehållsrikt besök som gav många nya insikter i hur deras lärarutbildning är uppbyggd.

En av de största skillnaderna mellan våra lärarutbildningar är att studerande i Sverige riktar in sig på att bli lärare antingen för åldersgrupperna förskoleklass till årskurs 3 eller årskurs 4 till 6, medan man i Finland antas till en generell klasslärarutbildning som ger behörighet för hela det åldersspannet. Det är också intressant att speciallärarbehörighet i Sverige är en påbyggnadsexamen på 90 högskolepoäng och den kräver en tidigare lärarexamen och tre års arbetserfarenhet. På ÅA utgör speciallärare en särskild examen.

Från matematikens synvikel syns den största skillnaden i att lärarstudenter i Sverige läser matematikdidaktik till en omfattning av 30 hp (oberoende av inriktning) medan klass- och speciallärarstuderande vid Åbo Akademi läser 10 sp. Kurserna i matematikens didaktik vid MDU innehåller en stor del obligatoriska närstudier och ledda övningar. Andelen är till och med större än vid ÅA. Det var trevligt att se att vår betoning på närundervisning och att studerande ska bli vana vid att hantera konkret undervisningsmaterial (s.k. laborativt material) i matematikundervisningen också vinner gehör vid andra lärarutbildningar.

Även om fokus låg på undervisningen och utbyte av erfarenheter kring kurser hann vi också diskutera forskningsintressen och sondera gemensamma teman. Samarbetet mellan ÅA och MDU är en värdefull möjlighet att dela kunskap och erfarenheter.

En vecka av internationalisering i Bologna

I november 2023 fick jag möjligheten att delta i Staff Training Week (STW) som ordnades av Bologna universitet i Italien. I det soliga Bologna fick jag, förutom att njuta av god mat och vacker arkitektur, också möjligheten att diskutera och dela kunskap med kollegor från 27 olika universitet i världen. 

Veckans tema handlade om hur vi kan förbättra de internationella studerandes, såväl examens –som utbytesstuderandes, upplevelser i våra hemuniversitet. Vi diskuterade allt från rekrytering och antagningen av de studerande till hur vi engagerar de studerande i universitetet och samhället. En diskussion ledde till en annan och givetvis kom vi också in på frågor om vad som händer ifall de studerande väljer att stanna i värdlandet efter sina utlandsstudier och hur vi som universitet kan hjälpa de studerande att hitta sin väg i det nya hemlandet. Det var mycket givande att höra hur olika universitet arbetar för att inkludera internationella studerande i samhället, till exempel genom att skapa ‘mötesplatser’ mellan nationella och internationella och genom att ordna kulturella evenemang där studerande har möjligheter att introducera sin kultur samtidigt som de lär känna traditioner från värdlandet. Ganska långt kunde vi konstatera att det samma gäller i många länder för internationella studerande som vill stanna i värdlandet, dvs. att i tidigt skede börja lära sig det ‘lokala’ språket och att börja bygga nätverk från dag ett. 

I livliga diskussioner som fördes var det intressant att märka att samtidigt som vi på många sätt är olika, till exempel gällande universitetens storlek och de utbildningsprogram vi erbjuder, så finns det också mycket som förenar oss. Vi konstaterade bland annat att vi relativt långt erbjuder liknande tjänster för studerande, exempelvis tutorprogram och arbetslivstjänster. Vi möter också liknande utmaningar och frågeställningar: Hur lyckas vi skapa en gemenskap mellan nationella och internationella studerande, hur ska vi engagera de internationella studerande i beslutfattningsprocessen som berör dem och hur lockar vi nya internationella studerande samtidigt som vi på ett realistiskt sätt förmedlar till dem vad det innebär att bo i ett nytt ‘främmande land’? 

Under STW fick vi möjlighet att besöka två olika av Bologna universitets kampus, att höra hur olika universitet i världen arbetar med frågor som berör internationella studerande och att delta i ett s.k. “World Café” där kollegor från alla deltagaruniversitet fick dela bästa praxis gällande veckans tema. Veckan kulminerades i en “Cultural Lunch” där alla fick smaka på läckerheter från varandras hemländer; salmiak gick kanske inte hem hos alla, däremot smakade Fazers blå choklad desto bättre. 

STW var berikande för mig på många plan. Jag fick nya insikter och idéer för mitt arbete med och för internationella studerande och insåg hur vi kan utveckla det vi redan gör och samtidigt ta till vara allt det som vi redan skapat. Samtidigt inspirerades jag starkt av kollegorna från de olika länderna och fick också viktig feedback på den verksamhet vi erbjuder för internationella studerande vid ÅA. Sist men absolut inte minst, gav mig STW nya kollegor och även vänner i hela världen. Jag är ännu regelbundet i kontakt med några av dem och tvekar inte alls för att i framtiden göra en benchmarking av andra universitets service och eventuellt starta nya samarbeten.
För att sammanfatta, jag skulle alla gånger göra om detta!
Deltagandet i STW är ett sätt att både lära sig nytt, utvecklas på professionellt och privat plan och att knyta kontakter till kollegor runtom i världen, som i bästa fall resulterar i vänskap.

-Mirjam Granström, projektkoordinator vid Samverkan-

Utbyte som lärare

Det är alltid bra att åka på utbyte – det säger vi till studenterna, men det gäller också oss lärare. Man får möjlighet att undervisa i en ny omgivning, med nya, lite annorlunda studenter. Man får tala om sin forskning och berätta om något nytt, om något lite annorlunda till studenterna. Man lär sig nya saker. Man träffar nya människor och funderar vidare på det framtida samarbetet, både undervisnings- och forskningsmässigt. Man stärker gamla kontakter och skapar nya. Men det är inte bara professionellt värdefullt utan också på den mänskliga nivån, och dessutom är man också lite turist!

Jag har varit på utbyte i sådana ställen där jag knappast kände någon på förhand, och då får man knyta sin institution till någon annan institution. Denna gång i början av 2024 var jag dock i Chambéry, Université Savoie Mont Blanc, i franska Alperna. Kollegerna kände jag ursprungligen från tidigare kongressresor men också därför att de redan varit på besök vid ÅA; dessa kontakter förstärktes avsevärt. Universitetet och staden var nya till mig, och förutom universitetet såg jag Chambéry (bild) och dess omgivningar – och många restauranger.

Det är svårt att inte varmt rekommendera ett Erasmus-utbyte: som EU Erasmus+-blanketten uttrycker det, ”the exchange increases my job satisfaction”!

– Meri Larjavaara, professor i franska

Internationellt personal- och studerandeutbyte

Om Erasmus+ och dess betydelse

Åbo Akademis Erasmus+-avtal har gett mig många värdefulla tillfällen till fortbildning, ämnesutbyte med kolleger och forskningskontakter. Då jag arbetar med undervisning i franska och franskspråkig litteratur ser jag också vistelserna vid franskspråkiga universitet (företrädesvis i Belgien och Frankrike) som ovärderliga när det gäller att hålla kontakten med samhälls- och universitetslivet i dessa länderna. Även för våra studenter i franska är Erasmus viktigt eftersom en vistelse i franskspråkigt land utgör en obligatorisk del av studierna.

Ämnena Franska språket och litteraturen och Litteraturvetenskap har ett regelbundet utbyte med Institutet för nordiska studier vid Université de Basse-Normandie i Caen. Detta inleddes långt före min tid vid Åbo Akademi och bestod bland av gästföreläsarvistelser av den kände franske skandinavisten Jean Renaud. Sedan 2009 har Åbo Akademi flera gånger gästats av Annelie Jarl-Ireman, lektor i skandinavisk litteratur i Caen, och Marie-Laure Bouté, lärare i franska som främmande språk på samma universitet, medan undertecknad flera gånger gjort besök och undervisat vid institutet i Caen. På senare tid har också Mia Österlund och Katja Sandqvist från Litteraturvetenskap besökt Caen och hållit litteraturvetenskapliga föreläsningar där. Vi har också etablerat kontakt med professor Harri Veivo (med en bakgrund i Finland) och deltar ibland som referentgranskare för tidskriften Nordiques som presenterar skandinavisk litteratur för en fransk publik. Vidare har jag varit gästföreläsare på sommarskolan i världs- och migrationslitteratur vid Groningens universitet i Nederländerna. Beyond Horizons som den heter har arrangerats av Jeanette den Toonder och Petra Bromans vid det holländska universitetet under ett stort antal somrar. Dessa lärare representerar franskämnet respektive skandinavistiken och Åbo Akademi har både ett allmänt FHPT-avtal och ett avtal med litteraturvetenskapen med detta universitet. Åbo Akademi har också besökts av professorn i franskspråkig litteratur, Jaap Lintvelt, nu emeritus. Lintvelt är specialist på fransk-kanadensisk litteratur och har föreläst på mina kurser här i Åbo.

Ett annat universitet som Franska språket och litteraturen har avtal med är Université Mont Blanc i Chambéry. Vi har vid två tillfällen tagit emot lektor Marc Vuillermoz, specialist inom fransk teartervetenskap, här vid Åbo Akademi och en gång gästades vi av Dominique Lagorgette, lärare inom franskspråkig litteratur och språkvetenskap vid universitetet. Lagorgette talade bland annat om den franska kriminalromanens utveckling på en föreläsning i Arken. Jag besökte själv institutet år 2015 och höll ett antal lektioner i fransk litteratur där. Jag besöker regelbundet Université catholique de Louvain i Belgien där jag tagits emot av professorerna Pierre Piret och Costantino Maeder. Senast jag var där var i november 2022, då jag bland annat föreläste om författarna Anne-Marie Berglund och Marianne Alopaeus, båda två svenskspråkiga med anknytning till Finland. Jag planerar en ny resa under vårterminen 2024, bland annat för att delta i en konferens om ekokritik i litteraturen.

I januari 2023 gjorde jag en första kontaktskapande resa till Tartus universitet. Jag kombinerade den med en skrivperiod där jag arbetade på min monografi om den fransk-spanske författaren Michel del Castillo. Under vistelsen bodde jag på Villa Tammekann som ägs av Granöstiftelsen vid Åbo universitet och där man kan hyra rum för kortare skriv- och forskningsvistelser. Anställda vid Åbo universitet kan få stipendium men vi från Åbo Akademi får bo där till ett förmånligt pris för vistelsen. Det var rofyllt och inspirerande att arbeta i huset i Tartu. Vid universitetet besökte jag instituten för skandinavistik, engelska och romanska språk och hade möten med Daniel Sävborg, Eva Rein och Tanel Lepsu. Resan resulterade snart i ett svarsbesök. Professor Sävborg besökte Åbo Akademi och litteraturvetenskapen i september 2023 och berättade bland annat om sitt projekt inom svensk 1700-talsteater. Erasmusavtal har upprättats mellan litteraturvetenskapen och engelskan vid Åbo Akademi och universitetet i Tartu.

Man kan alltså konstatera att utbytena är mycket berikande och utvecklande för oss som lärare men även för de studerande. Vi sänder regelbundet franskstuderande till exempel till universiteten i Caen, Montpellier, Lyon och Louvain för en eller två terminers studier. Här kan man nämna att universitetet i Caen är särskilt intressant eftersom man undervisar i svenska, norska, danska och finska där, vilket ger möjlighet för våra studerande att träffa fransmän och fransyskor som är intresserade av de nordiska länderna. Jag vill tacka Harriet Klåvus och Internationella enheten vid Åbo Akademi som på ett flexibelt och positivt sätt möjliggjort de här viktiga lärar- och studentutbytena. Jag är övertygad om att de kommer att ha betydelse för mobilitet och internationalisering på olika nivåer vid Åbo Akademi även på längre sikt.

Svante Lindberg
Äldre universitetslektor, docent
Franska språket och litteraturen

Erasmus. Utrecht, Holland 13-17.11.2023

Novembervädret i Utrecht var vått, men som tur var gick spårvagnen smidigt från vårt hotell inne i centrum till Science Park som är en liten bit utanför stadskärnan. Utrecht University har två bibliotek, ett i Science Park ”The black madonna”, en sex våningar hög byggnad, svart både på utsidan och insidan, med röda accenter inne i byggnaden. I centrum finns ”The white lady”, ett av Napoleons tidigare palats där man satsat på vitt och ljusa färger.

Utrecht Universitet grundades 1636 och består idag av 7 fakulteter med 8654 anställda, 700 professurer och 39 000 studerande. Årsbudgeten är 1,1 miljarder euro.

Biblioteket grundades redan 1584 och har idag en personalstyrka på 160 personer. I samlingarna finns 3,5 miljoner tryckta dokument varav specialsamlingarna utgör 1 miljon dokument. Ifall man skulle rada upp allt material som finns i magasinet skulle det räcka 75 kilometer. I biblioteksbyggnaderna finns 600 respektive 800 studieplatser och problemen är de samma som på många andra ställen att platserna inte räcker till och studerande reserverar platser orimligt länge.

Vi var 12 deltagare från olika länder i Europa som deltog i en veckas Library Staff Mobility Training week med temat ”The future proof library”. Bibliotekschefen talade om att innovationer är bibliotekens uppdrag. Framtidens bibliotek kommer att få en större roll när det gäller etiska frågor och information. En annan roll är att studerande och forskare ska kunna bli klara i tid från sina studier och där är bibliotekets uppgift att se till att det finns tillgång till litteratur. Trots att mer och mer av servicen blir alltmer digital behövs ändå biblioteken som ett fysiskt flaggskepp för verksamheten, varifrån man kan sälja sin produkt. Bibliotekarier räknas som pålitliga informationskällor, så biblioteken kommer att ha en uppgift även i framtiden. En viktig men svår uppgift är att få ut den informationen till forskare och personal på universiteten.

Öppen vetenskap var ett av veckans teman och Jereoen Bosman berättade om hur man tänker och arbetar med öppen vetenskap på universitetet. Han anser att det är viktigt att man arbetar med öppen vetenskap ute på fakulteterna och att varje fakultet har ett eget Open Science team. Målet att få forskare att publicera öppet och inte fastna i hur många jufo-poäng tidskriften har. I stället för jufo-poäng borde man mäta uppmärksamheten, reaktionerna som man fått på sin artikel. Ingen lätt uppgift eftersom många fortfarande anser att publicering i jufo-poängs tidskrifter är det enda sättet att göra en karriär på. Man arbetar även med att redan i ett tidigt skede försöka få ut information om öppen vetenskap till alla studerande i hopp om att de som sedan blir forskare ska kunna utnyttja detta i när de själva publicerar något. Detta gör man bland annat genom att skapa informativa websidor samt att hitta goda rollmodeller.

Biblioteket hade även en stor roll i RDM (Resource Data Management) där man hjälpt till att bygga upp en infrastruktur och organisationsmodell. RDM-teamet har även öppet 2 timmar i veckan för drop-in kunder. För mera information gå till https://www.uu.nl/en/research/research-data-management/guides

Digitalisering av samlingar än något som berör många bibliotek som idag har stora mängder tryckt material som ännu inte kan sökas i bibliotekskatalogen. Det gäller att både skanna in värdefullt material och att bevara det för framtiden men också att öppna upp bibliotekskataloger och göra dem sökbara på nätet. Ett sätt är att göra samlingarna mera tillgängliga är att skanna in de gamla fysiska kortkatalogerna och göra dem sökbara i bibliotekskatalogen. För äldre material kan handskriven text vålla problem men med hjälp av olika dataprogram och AI kan man lära upp programmens olika datamodeller att tolka även handskriven text och göra den maskinläsbar.

Utrecht universitetsbiblioteket har valt att inte ha en egen biblioteksdatabas utan man har valt att använda Worldcat som bibliotekskatalog och allt material i bibliotekets samlingar finns där. För att förenkla processerna har man valt att katalogisera allt på engelska, då materialet i Worldcat till största del redan är på engelska och kan då också lättare utnyttjas av andra bibliotek i samma databas. I Finland katalogiserar vi på finska och svenska. Med den ökande mängden e-material ökar mängden engelska bibliografiska poster även i våra söktjänster. I Utrecht har man på biblioteket hemsida en lista på de databaser som biblioteket prenumererar på. I stället för en egen söktjänst förväntas studerande använda Google Scholar för artikelsökningar.

En vecka går fort och med en massa nya intryck i bagaget var det dags att åka hem. Att åka på ett Erasmus utbyte kan verkligen rekommenderas. Att få diskutera med nya människor om gemensamma problem och möjligheter skapar en gemenskap och en förståelse för det man arbetar med, men och möjligheter att lära sig nytt. Men det som kanske mest fastnade är att man i Nederländerna inte längre har någon regelrätt biblioteksutbildning utan personer med många olika sorters kunskap anställs och ett flertal av dem känner inte till något om den klassiska biblioteksverksamheten. Ett yrke i förändring, kanske den hyssjande biblioteksdamen med knut i nacken är ett minne blott på bibliotek.

Text: Pia Backman, Isabel Nygård-Anturaniemi

Ett brev till styrelsen, akademifolket och den stora allmänheten – Academia Aboensis 2019-2021

Ett brev till styrelsen, akademifolket och den stora allmänheten – akademiskt ledarskap vid Academia Aboensis 2019-2021

1 Pandemin – hur försvinner ledningen?

Då pandemin bröt ut i mars 2020 så försvann Åbo Akademis rektor MvW totalt under de första månaderna. Ou est la femme, cherchez la femme, frågade många av oss. Då en kris bryter ut så ska ledningen visa upp omedelbart och uppmuntra folket. Generalissimus Josef Stalin fick ett nervsammanbrott då Hitler  startade Barbarossaattacket mot Sovjetunionen i juni 1941, men generalissimus som hade flytt till sin datja utanför Moskva dök ändå upp och höll ett emotionellt radiotal om det stora fosterländska kriget. Vid ÅA lämnades däremot den operativa ledningen till vicerektor SW, vars uppgift var  att se till att alla restriktioner tillämpades. Det var ett allvarligt politiskt fel att utse vicerektor för vetenskapsärenden till ledare för en ’krisgrupp’ vid ÅA, för vicerektorn för vetenskapsärenden ska först och främst befrämja och bevaka den vetenskapliga verksamhetens intressen, inte verkställa polisiära beslut.

2 Elitism, arrogans och isolering

En arrogant akademisk superelit bildades gradvis vid ÅA under åren 2019-2021,  en elit som njuter av speciella privilegier jämfört med övrig personal vid vårt universitet. Ett exempel på detta var övergången till ett nytt kreditkortsystem, enligt vilket t.ex. alla professorer betalar ÅA:s kreditkortsräkning på förhand, medan för rektorn själv bibehölls det gamla systemet. Professorsförbundet har agerat aktivt i ärendet men denna orättvisa har inte korrigerats. Ekonomidirektören (med ingen erfarenhet från en universitetsmiljö) begärde att de som inte längre vill använda ÅA:s kreditkort ska klippa det i bitar och skicka till honom. Jag – och säkert många andra – vägrade att gå in för en sådan barnslig demonstration.

Högsta ledningen flyttade till  huset Humanisticum  – drottningens kungliga slott – och isolerade sig från den övriga administrativa personalen (som numera kallas ’universitetsservice’). Detta var ett egocentriskt beslut av rektor MvW – trots att ändamålsenliga och traditionsrika utrymmen fanns tillgängliga för den högsta ledningen i ÅA:s huvudbyggnad. Den högsta ledningen borde flytta tillbaka till huvudbyggnaden för att återuppta en daglig kontakt och kommunikation mellan  ledningen och den  övriga administrationen. Hela flytten till Humanicum var ytterst tvivelaktig, för husets donatorer (bröderna Dahlström) betonade i sin testamentdonation att huset ska betjäna vetenskapen, inte administrationen vid ÅA. Donatorns vilja ska alltid respekteras; ifall man inte gör det så finns det risk för en rättegång och man förlorar hela den donerade egendomen. Prejudikat finns.

3 Stagnation och brist på professionalism

’Rektors ledningsråd’ (som tidigare hette Rektors ledningsgrupp) expanderades under MvW:s styre så mycket att den verkliga kommunikationen försvann mellan rektorn och dekanerna, vilket var den ursprungliga idén med rektors ledningsgrupp. Då jag var dekan för FNT under åren 2015-2018 så var jag i kontakt med Rektor M. Hupa ofta flera gånger per vecka och detta berodde ingalunda på att vi ursprungligen kom från samma fakultet, utan av akuta behov att diskutera  taktiska och strategiska frågor. En rektor som tappar kontakten till fakulteternas ledning blir mycket snabbt isolerad och handikappad. Så blev det under de senaste åren. Jag kan nämna som exempel att FNT:s nuvarande dekan har flere gånger klagat över en bristande eller rentav obefintlig kontakt till Akademins rektor.

Långsamt beslutfattande och byråkratisering samt maktkoncentration var karakteriskt för MvW:s stil att leda ÅA. Många ärenden förhalades – med flit eller pga svagt engagemang eller ren inkompetens i sakfrågor. Som exempel kan jag nämna att mitt vikariat (professuren i kemisk reaktionsteknik) blev obesatt för en tid under sommaren 2020 pga att rektor tvekade i ärendet (trots att alla dokument var färdiga för vikarien Johan Wärnå) och rektor fattade ett beslut först just före hösten 2020. Detta var en grov kränkning mot Finlands Akademins principer: en akademiprofessor (FA) ska alltid ha en vikarie för sin ordinarie befattning.

Under MvW:s regeringstid började personalförvaltningen (HR) arbeta ytterst ineffektivt; t.ex. förordnanden för doktorander och projektforskare kom ofta alldeles i sista stunden eller litet efter den, vilket orsakade mycket extra arbete och oro på gräsrotsnivån, speciellt för de anställda som kom utanför Schengenområdet och behövde en förlängning av sitt uppehållstillstånd. Jag vill påpeka att rektor är ansvarig för att förvaltningen på alla nivåer sköts effektivt men tyvärr har ÅA tagit stora steg i motsatt riktning under MvW:s korta regeringstid.

 4 Kontakter och brända broar

Rektor MvW:s kontakt till fakulteterna var ytterst tunn och svag ; man kan säga rentav motvillig. Då Rektora magnifica en gång besökte kemi- och processteknik i Axelia-byggnaden (den facto största enheten inom FNT) fick vissa valda professorer sju (!) minuter tid för att presentera ämnets verksamhet och inga powerpointfolier fick förekomma. Det är mycket svårt att beskriva teknisk-naturvetenskaplig forskning utan illustrationsmaterial. Rektor visade ett totalt ointresse för vår verksamhet då vi hade en snabb rundvandring i Axeliabyggnaden.

Rektor MvW brände broarna till Åbo stad pga sitt arroganta och nonchalanta beteende. Detta är väldigt beklagligt; förra ÅA-rektorer Björkstrand, Mattinen och Hupa hade arbetat mycket för dessa relationer och Åbos nuvarande borgmästare Minna Arve är en varm vän av Åbo Akademi och har starka kopplingar till vårt universitet (t.ex. hennes bror Kalle Arve disputerade i ämnet teknisk kemi och reaktionsteknik vid ÅA och fick ett europeiskt pris för sin doktorsavhandling på bilavgaskatalys). Borgmästaren har också stått till förfogande i olika evenemang som har organiserats av ÅA och vid ÅA. Det som jag säger här om Åbo gäller naturligtvis på ett motsvarande sätt också Vasa; rektorn är i högsta grad ansvarig för de regionala kontakterna. ÅA kan inte isolera sig från Egentliga Finland och Österbotten.

5 Vetenskaplig världsåskådning

Rektor MvW var på många sätt forskningsfientlig och det är fortsättningsvis ett frågetecken om hon alls accepterade den naturvetenskaplig världsåskådning som etablerades under 1600-talet av Galileo Galilei. En del av hennes ’forskning’ (t.ex. forskningsrapporten om fysikläroböcker som hon publicerade i Sverige) vittnar om någonting annat… Denna ’forskningsrapport’ är tillgänglig för alla på internet. Rektor MvW:s stora problem i Sverige, speciellt vid Södertörns högskola borde den förra ÅA-styrelsen ha känt till – det gäller att googla och inte bara lita blint på ’rekryteringsfirmor’ som Mercuri Urval. Deras kompetens i akademiska anställningar närmar sig en absolut nollpunkt. De kan inte undersöka, de kan inte utvärdera, de kan inte läsa akademiska CV, men de kan nog skicka räkningar till universitetet.

6 Sortie

Den ’avskedsintervju’ som MvW gav till Hufvudstadsbladet berättar mycket om intervjuobjektet. En rektor som svartmålar sin tidigare arbetsplats är till skam för det finländska vetenskapssamfundet. En rektor som ser sitt arbete som intern maktkamp  inom universitetet borde aldrig har valts till rektor för ett bildningsuniversitet.

7 Finale

En mardröm började på hösten 2019, men eftermiddagen den 1 november 2021  hör till de lyckligaste dagarna i mitt professionella liv: ÅA-styrelsens beslut att säga upp rektorn kom till min e-post då jag satte på ett kafé i Åbo centrum. Denna kväll tog jag flera samtal till mina kolleger och glädjen och lättnaden var stor. Diktaturen har fallit och äntligen tar förödmjukelserna slut. Bageriet Nurmi & Sulonen vid Tavastgatan i Åbo öppnade kl. 8.00 den 2 november. Jag köpte tre stora jordgubbstårtor (jag betalde allt med eget kreditkort och skickade ingen räkning till ÅA:s ekonomidirektör) och bjöd laboratoriets personal på morgonkaffe. Vad firar vi, frågade någon. Vetenskapens frihet och revolution, jag vill tacka styrelsen, jag vill tacka livet, svarade jag. 2022 blir ett bättre år, tror jag.  ÅA har traditionen att måla ett porträtt av en avgående rektor. Jag stöder idén varmt. Det är dags att välja en  frivillig konstnär.

8 Tack!

Jag tackar alla läsare för det gångna året och önskar ett energiskt nytt år 2022!

 

Zelinskijinstitutet för organisk kemi, Ryska vetenskapsakademin, Leninskij Prospekt, Moskva

Finlands självständighetsdag AD 2021,

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

 

 

 

Mot rektorsval – vad har vi lärt oss?


Då den ’nya’ universitetslagen stiftades för ca tio år sedan var målet att utvidga universitetens autonomi, samt att göra verksamheten effektivare och flexiblare. Allt det här låter fint och har säkert i viss mån förverkligats. Varför var jag ändå en stark kritiker av den nya lagen? Därför att lagen i många avseenden innebar en nedmontering av den skandinaviska universitetsdemokratin. Universitetsrektorerna nästan likställdes med verkställande direktörer på företag. Detta krävde naturligtvis att rektorn också fick mycket omfattande befogenheter men måste alltid åtnjuta universitetsstyrelsens förtroende.

Då styrelsens förtroende har försvunnit så får rektorn gå – att avgå på egen begäran i en sådan situation är alltid en elegant lösning; så gjorde filosofie doktor, rektor Anneli Pauli vid Villmanstrands tekniska universitet. Rektor för Åbo Akademi, professor Moira von Wright valde en annan väg. I ett fritt land får man nästan bokstavligen slå huvudet mot väggen, ända tills man blir  medvetslös. Det dramatiska beskedet som Åbo Akademis styrelse sände den 1 november 2021 om rektors avgång mottogs på många håll med lättnad, på vissa håll även med glädje.

En ny akademisk superelit har tack vare universitetslagen bildats i vårt land, en elit som  delvis eller tidvis fjärmats från verkligheteten på gräsrotsnivån. ’Yrkesrektorer’ vandrar från universitet till universitet: om man förlorar förtroendet vid Helsingfors universitet och inte blir omvald för en ny mandatperiod, kan man bli rektor vid Åbo universitet. Detta har skett ganska nyligen. På samma sätt vandrar vissa vicerektorer från universitet till universitet, från högskola till högskola. Mobilitet är fantastiskt – man har mångsidig erfarenhet i bagaget, motsätter sig många läsare. Det är absolut sant, men ett karakterisktiskt drag för dessa professionella makthavare är att problem har funnits på den tidigare arbetsplatsen och personen har ofta synnerligen blygsamma vetenskapliga meriter. Då börjar en obehaglig parasitkokning på universitets korridorer: han/hon har egentligen aldrig gjort någon forskning, pratas det öppet. Då är rektorns ställning  redan från början svag – trots omfattande maktbefogenheter – eftersom den vetenskapliga auktoriteten saknas.

Ledningens position är inte lätt vid finländska universitet. Rektor får bära skulden av allt, t.o.m. då en regering, som Sipiläs regering skar kraftigt ned universitetens basfinansiering. Alltid klagas det om bristande kommunikation, svagt ledarskap eller diktatoriska tag, men Åbo Akademi har haft tur med sina ledare; jag har haft glädjen att som professor och fakultetsdekan samarbeta med stora rektorer som Bengt Stenlund, Gustav Björkstrand, Jorma Mattinen och Mikko Hupa.

Man pratar – ibland nästan skriker – om öppenhet och kommunikation. Mycket kommuniceras och torgmöten (jag hatar detta ord) ordnas, men största delen av isberget blir under vatten, så blev det också vid informationstillfället som Akademins styrelse ordnade p.g.a. rektors avgång. Jag lever dock i den tron att någon dag kommer hela sanningen fram. Universitetssamfundet har rätten till noggrannare information och det har även alla skattebetalare, eftersom universiteten i vårt land till största delen finansieras med statliga medel.

Jag anser att problemet ligger i själva rekryteringsprocessen, som vid många universitet har förvandlats till ett hemlighetsfullt mygel med kandidater som öppet ger ut sitt namn till publiciteten och kandidater som håller sig anonyma. Universitetssamfundet får kanske aldrig veta vem alla som har sökt befattningen. Rekryteringsfirmorna kopplas in och jag vågar tvivla på huruvida de är kompetenta att evaluera kandidaternas akademiska, speciellt vetenskapliga meriter.

Universitetsstyrelsen borde själv vara aktiv och göra utredningar av sökandenas bakgrunder. Det är delvis så enkelt att Google finns – många av de problem som har existerat under de gångna två åren vid Åbo Akademi fanns redan vid Södertörns högskola. Allt detta får man fram ögonblickligen. Också f.d. rektors till grund och botten skeptiska inställning mot en naturvetenskaplig världssyn är väldokumenterad i hennes forskning. Den dåvarande styrelsen bär ett tungt ansvar för misslyckandet i det senaste rektorsvalet vid Åbo Akademi.

Vi uppmanas att titta framåt; så skriver ledningen till oss. Jag vill svara med att en forskare alltid tittar framåt, en lärare tittar framåt, en god administrator tittar framåt och speciellt studenterna tittar framåt, de har ju livet framför sig. Genom att titta bakåt lär man sig hur man ska titta framåt. Åbo Akademi har flera utmärkta interna kandidater för rektorsbefattningen. Vi behöver en rektor som känner till Akademin. Tiden går snabbt och om framtiden vet vi ganska litet: den nya rektorn måste omedelbart bli fartygets kapten – det finns ingen praktikanttid. Lycka till med rektorsvalet!

Tapio Salmi
Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

Bättre inhemska och hemska språk

 

Pga världsmästarskapet  i ishockey har jag läst finska massmedia mera än vanligt  – regelbundet  läser jag endast Åbo Underrättelser (ÅU, Finlands äldsta tidning) och Pargas Kungörelser (PK) på svenska samt Le Monde på franska och Die Welt på tyska och The Jerusalem Post på engelska. Man läser det man vill och ser, även utanför ishockeysfären. Jag är djupt oroad över den snabba degraderingen av de fina finska och svenska språken i massmedia.

Några exempel:

Me mennään ja voitetaan Venäjä (lyckligtvis inte ’ryssät’) skriver man i ishockeykommentarerna. Detta liknar president U.K. Kekkones hatagenda innan han finlandiserade sig  före andra världskrigets slut och passerade sina vänner till fängelse efter en tvivelaktig krigsansvatighetsprocess. Texten borde lyda  ’menemme ja voitamme Venäjän’ eller ’lähdemme puolustustaisteluun voittaaksemme Venäjän’ eller (poetiskt och försiktigt finlandiserat) ’lähdemme ennakkoluulottomasti otteluun rannattoman Venäjänmaan kanssa’

Nyligen läste jag  i kvällstidningarna att ’Suomen peliote levähti käsistä’ – menar man verkligen att det finska landslaget tog en vilopaus (’levähtää’= ’vila en kort stund’)?  Jag tror att skribenten menade  ’levisi käsistä’ eller (i talspråk) ’levahti käsistä’ (vilket i och för sig är helt acceptabelt, ’levahtaa’ menar i talspråket att man tappar kontrollen på något).

Vidare ropas det: Meidän teami voittaa aina !  (Vi besegrar alltid!) Borde vara: Meidän joukkueemme/ryhmämme voittaa aina. I finska språket existerar possessivsuffix, men i vissa andra östersjöfinska språk som estniska finns det inte: Meie kollektiiv vöitab jälle, vöitab alati!

Nostalgi:

En av mina mammas kunder och vänner i Pargas var äldre gymnasielektor, filosofie magister Hedvig Ljungqvist-Skarp som av eleverna kallades Limpan. Hon kunde särskilja mellan skriftspråk, talspråk och dialekt. För henne kom den finska grammatiken alltid först (för att maximera resultaten i studentskrivningarna), men i privata sammanhang pratade hon gärna dialekt. Hon sade till min mamma: te prouva Salmi olet Laitla-Uurenkaupungi pualest niinko mnääki ole  (lektorn var född i Nystad). Siät mnääki ole mut ole jo kaua Paraisil ollu, svarade min mamma en aning blygsamt. Ibland pratade vännerna  svenska sinsemellan, ibland den Nystadska dialekten. I alla fall,  den legendariska lektorn ville utbilda en finlandsvensk intelligentsia som kan perfekt fin finska i skrift. Hon tänkte på elevernas framgång i arbetslivet, men undervisningsmetoderna var minst sagt brutala.

Vidare iakttagtagelser:

Jag har övergått till att läsa Aftonbladet i Sverige och checkat språket där. Anglicismen är en sjukdom i den västra rikshalvan, där alla möjliga ’check in’, ’insiders’, ’honey moon, ’gejter’ och ’sjter’’ förekommer i stället för skandinaviska begrepp. I Sverige tycks man nuförtiden ersätta många prepositioner med ’på’ . På detta sätt  blir det lättare för invandrare: jag lever i huset, tomten är på Åbo slott, Mikael Agricola studerade vid Wittenbergs universitet, i går var vi  på besök hos Karlssons… Ersätt allting  med ’på’ – à vot! Detta är någonting att fundera för Svenska Akademien, där de bästa kulturprofilerna inom den skandinaviska sfären  torde finnas tillgängliga. Det finsk-ugriska samfundet har givit tre viktiga lånord till det svenska språket: pojke, talko och perkele!

Jag önskar alla läsare en kreativ sommar, tänk på språket!

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

Is this the new normal?

Charlotta HilliDistance education researcher Michael Barbour suggested during a recent webinar (19/5/2021) that pandemics have been and will be a recurring phenomenon. During the webinar on remote teaching in K-12 education that Umeå University hosted, Barbour encouraged education providers to prepare for a future with pandemics (not without). There is no going back to normal. Pandemics may become the new normal in (higher) education that forces us to stop, re-think and better our teaching and learning practices.

During the months with emergency distance education, new practices have emerged where the virtual spaces have become more interactive and collaborative in a sense. Students and teachers have become more at ease with these new forms of communication (chats, discussion forums, videoconferences) and different digital tools (online quizzes, breakout rooms, interactive whiteboards)

There are obvious benefits to recorded lectures and other digital materials that anyone can access at any time. With this follows issues of information overload when all courses are quickly moved online. What is the most important material for this course? What is essential to know after studying the material? How can teachers follow up on potential issues with the material and possible misunderstandings? Other questions are related to different types of materials and who can access them. Is the material accessible to all students? Who may be excluded from using the material? These are just some examples of how we can use this new normal to stop, re-think and better teaching practices in higher education. 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

The time spent together in the virtual spaces can become more focused and effective. Small-group discussions online can be rewarding although many teachers and students report a large drop-out rate when breakout rooms in Zoom are opened. This is something to consider from now on and raises a lot of interesting questions. When are discussions meaningful in relation to the content to be learned? Are they carefully planned parts of the course? In what ways are discussions followed up by the teachers afterward? How can discussions be re-designed so that more students actually participate in them? Are students in higher education not used to or comfortable with group discussions? Or would they walk out on discussions on-campus too if they could? 

From a research point of view, it’s not surprising that many students avoid group discussions and group work in general. Many students don’t see the benefits of this method, for example, new and interesting perspectives on the content, better social relations, deeper knowledge, better social and communication skills. Supporting students in different ways to take part in them would be important when we move into another fall with the pandemic. 

Photo by Marvin Meyer on Unsplash

This year has taught us that many students are struggling alone and we need to re-think safety nets for all students. In large courses, more teachers could be one way to follow up on group work and support students who may be struggling to reach out. On-site meetings in small groups may be possible ways to support social interactions between students (and teachers), too. Better guidelines for group discussions and time for establishing social relations within the groups are other ways to re-design them. 

Anna Åkerfeldt and I wrote an article about re-designing distance courses when it comes to social and teaching presence in upper secondary schools and adult education (2020) that may be useful in higher education. For example the importance of considering content, methods and digital tools used:

The upper secondary school teachers adapted methods of collaboration (mind maps, quizzes, synchronous and asynchronous discussions). Further, the assignments were redesigned to increase student collaboration, for example, by maintaining the same groups during the course to intellectually focus the group work early on and allow for relationships building over a more extended period.

If this really is the new normal there are other pressing issues to consider relating to the digital platforms we use (Teams, Yammer, Zoom). In their editorial Pandemic politics, pedagogies and practices: digital technologies and distance education during the coronavirus emergency Ben Williamson, Rebecca Eynon and John Potter (2020) write:

Many of the world’s largest and most successful technology businesses have also expanded their educational services rapidly, including Google, Microsoft, Amazon and Zoom. Markets have long been a central concern of the global edtech industry, but the pandemic may have presented it with remarkable business opportunities for profit-making, as well as enhanced influence over the practices of education.

If higher education will become even more platform-based in the future (as some researchers suggest), educational institutions, national governments and international stakeholders need to be (even more) critical of the platform providers, their access to data produced by personnel and students, and their impact on teaching and learning practices. Jarke and Breiter call this the The datafication of education (2019):

the education sector is one of the most noticeable domains affected by datafication, because it transforms not only the ways in which teaching and learning are organised’ and raises expectations about ‘increased transparency, accountability, service orientation and civic participation but also associated fears with respect to surveillance and control, privacy issues, power relations, and (new) inequalities’

Creating and maintaining safe, inclusive, meaningful and creative virtual spaces for teaching and learning is important. We may ask if the virtual spaces we are using at the moment help or hinder us from teaching and learning? What could these kinds of safe, inclusive, meaningful and creative spaces look like, what functions would they need to include, if we, for example, want to support collaboration among students and personnel better in the future?