Etikettarkiv: arbetslivsanknytning

What does academic freedom of students mean today?

Jari Böling, Xiaolu Wang, Johan Ehrstedt and Heidi Henriksson

This blog post was written as a part of our coursework assignment for the second module of university pedagogics.

Academic freedom is considered important by the universities, and the purpose of this blogpost is to take view on it from the student’s perspective, not forgetting costs that of interests students as indirectly paying customers. What first come to mind are time limits on studies, which were introduced in the Bologna reform. The nominal time for a Master’s degree is 5 years, and that can be extended to 8 years, but no longer. Limits have been introduced to put pressure on students to graduate, and the university financing system is also constructed so that every enrolled student that don’t take 55 credits per year cost something for the university (~1100€/year, compared to that they would be thrown out). During our University Pedagogy course we had a discussion where we discussed a fee after the fifth year, in order to more pressure on the students. At the course we were quite positive towards this, but afterwards we realized that there are many problems. Money is typically very important for students, so they will start taking easier and safer paths in their studies, and avoid social activities that take precious time. Both are bad, students should be free to be creative, and to explore what the university has to offer. And of course social skills are extremely important [1]. Students should be given the freedom to mature into professionals, and pressing the students into a single mold is not the way to go. But still a bit of pressure is probably necessary for efficiency reasons, but we do think that the current time limit is enough, and gives most students enough time.

Another related thing is the student’s freedom to participation and critical thinking. Today’s efficiency thinking leads to fewer lectures for larger groups and even purely reading courses. This of course makes it harder for students to actively be involved, and to get peer instruction, which we do think is not good. On the other hand university teachers are encouraged to study pedagogy nowadays, which probably has a positive impact in this issue.

But how about the academic freedom of the teacher, how does that affect the students? Teachers have the freedom to do academic research, and to teach based on that. Students on the other hand do hope that the teaching is relevant for them, and there is a bit of a conflict here, as research can be experimental and potentially not lead to anything relevant. And it can also be difficult to understand research, as it is ideally supposed to expand the limits of human knowledge. The compromise we think is to focus on the basics and established research, but also to teach and encourage scientific thinking, and to relate to own research when possible. It is not a good idea to teach students how to make an atomic bomb before they know the periodic table.

Universities are today under large pressure to publish or perish, which has some negative influences from a student perspective. In order to survive, university teachers often need to prioritize research in front of teaching. On top of that effectiveness in teaching is typically measured by quantity, which means effectiveness is on all counts increased by letting the students pass as easy as possible. Which might seem positive from a student perspective, but in order to survive the demands of their future work, we think it is good to put pressure on the students. A corporate research manager once said the following, when he was asked what he thought universities should teach: “The difficult stuff, that you never have time to learn when you work at a company. The easy stuff you can learn while you are working.”

And finally some words about costs, Pearlstein [2] notes that costs attending US universities have increased much more than consumer index (439% vs 106%, from 1983 to 2008). Similar numbers can also be found for Finland, Talouselämä [3] says that state funding of Finnish universities has increased by 44,6% from 2005 to 2015. During the same time, consumer index in Finland has increased by 21,6% [4]. So one can wonder can we really blame the state for the current financial situation in the universities, or should we also look in the mirror? What have we done with the 683 millions that the abovementioned 44,6% is in euros? In 2005 nobody talked about a financial crisis at universities. Have we misused our academic freedom? Let us take a closer look at the four things that is mentioned in [2] suggested for reining costs, maybe they can be applied in Finland as well.

  1. Cap administrative costs. Administration is what has increased the most in the US universities. Probably true as well in Finland.
  2. Operate year-round, five days a week. The former we do not fully agree with, summer exams does give better possibilities for studies during the summer, but we think students need time for working during summers, and summers are also the best time for doing research for university teachers. The latter was probably improved at ÅA by moving all exams to Fridays.
  3. Cheaper, better general education. A large portion of university courses are supposed to fulfill requirements of general education. The article claims that university courses are typically either focused on students majoring in a topic, or reflect the specific research interests of professors. Both serve the requirements of general education badly according to the article. As a remedy it is stated in [2] that “A university concerned about cost and quality would restructure general education around a limited number of courses designed specifically for that purpose — classes that tackle big, interesting questions from a variety of disciplines.” I think this was one of the purposes with the most recent reform of the Bachelors education at ÅA.
  4. More teaching, less (mediocre) research. The pressure to produce a lot of publications means less time for teaching. Seppo Aaltonen, professor at Aalto says that the pressure to publish and produce exams has at Aalto led to a dramatic increase especially in publications, but also to a large drop in innovations [5]. And we do think that students are more interested in innovations than in a large number of publications. One can also envy the statement of the leader of Bell Labs (currently owned by Nokia), when he was asked who decides what they should do in their research [6]: “Nobody. Our task is to think about the future. If we think that something will be important and valuable in the future, we have the right to investigate it”. It seems that the universities are more focused on short term income, so one wonders if we are on a path that leads us astray from our fundamental role.



[1] Leah Jamieson (2015). Expanding the definition of engineering education [internet publication], accessed 6.6 2016

[2] Pearlstein Steven (2015). Four tough things universities should do to rein costs. Washington Post, 25.11 2015.

[3] Mäntylä, Juha-Matti, 2016. Suuri huuto pienestä leikkauksesta. Talouselämä 20/2016.

[4] Suomen virallinen tilasto (SVT): Kuluttajahintaindeksi [internet publication]. ISSN=1796-3524. joulukuu 2015. Helsinki: Tilastokeskus., accessed: 6.6.2016.

[5] Tekniikka&Talous, 3.6 2016: Suomi hautasi innovaatiokykynsä.

[6] Kauppalehti 6.6 2016: Nobelisteja liukuhihnalta tuottava Bell Labs on Nokian salainen ase,

Logopedins och psykologins kvalitetsseminarium på Svartå Slott ur studentperspektiv

Skribenter: Linnéa Lindholm och Elin Sundqvist

En strålande vacker torsdag i början av september hoppade vi på bussen tillsammans med ett blandat gäng av professorer, lärare, doktorander och studeranderepresentanter från utbildningslinjerna för psykologi och logopedi. Destinationen för resan var Svartå Slott i Raseborg, där vi skulle delta i det femte och sista kvalitetsseminariet inom ramen för ett flerårigt gemensamt projekt. Under de senaste åren har det på båda utbildningslinjerna gjorts en extra insats för undervisningens kvalitet, vilken möjliggjorts av ett bidrag som mottagits för detta ändamål.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott. Då vi hade checkat in och fått våra rum, kommit med många imponerade kommentarer angående det fantastiska landskapet, samt blivit styrkta av en liten salt bit, var vi redo att sätta igång.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Eftermiddagen inleddes med en kort introduktion till seminariets tema, nämligen ”Yrkesidentitetens utveckling, klinisk expertis och evidensbaserad praxis”, och följdes av en föreläsning om en avhandling som gjorts kopplad till precis detta. Fokus i avhandlingen låg på hur talterapeuter och talterapistuderande identifierar sig med sin yrkesroll, hur väl de lyckats skapa sig en yrkesidentitet och hur den ser ut, samt hur kompetenta de känner sig inom sitt område. Föreläsningen väckte diskussion om hur man under utbildningen skulle kunna arbeta för att främja utvecklandet av en stark yrkesidentitet och kompetens redan under studietiden på våra utbildningslinjer. Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen. Detta och annat som tagits upp under dagen diskuterades av många deltagare ända in på småtimmarna, trots att det varit en lång dag.

Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen.

Fredagens program började efter en gedigen frukost. Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott. Det var precis så där magiskt, med dimma över vattnet och en ödmjuk morgonsol, att det bara började spritta i tårna. Här skulle man bo minsann!

Katarina Finnilä avbröt våra drömmar om en evig framtid vid Svartå slott, och började dagens med att berätta om sin kurs “Evidensbaserad praxis och klinisk beslutsfattning”. Under gårdagens diskussioner hade det kommit fram att föreläsarna behöver mer information om stoffet i de andra föreläsarnas kurser för att minimera onödigt överlapp och maximera fördelaktig repetition. ”Evidensbaserad praxis och kliniskt beslutsfattning” visade sig vara en kurs som tar upp mycket matnyttigt angående evidensbaserat tänkande och handlande både i teorin och i praktiken. Trots att många kurser på psykologin (och logopedin) tangerar ämnet, verkade det som att alla höll med om att ämnet är så relevant att det också förtjänar en egen kurs.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Seminariet avslutades med en gästföreläsning av dr Vuokko Wallace som gick in på djupet i den psykologiska metoden ”psykologisk fallformulering”, och skillnaden mellan detta tillvägagångssätt och diagnostisering. Föreläsningen väckte stort intresse, speciellt hos dem av åhörarna som arbetar kliniskt. Det tycktes också som om denna metod, som tar i beaktande ett flertal aspekter av det fall man arbetar med, är mer komplex än man kunde tro. Metoden förekommer redan på flera kurser i ämnet psykologi.

Dagen och seminariet kulminerade med att resultaten från de gruppdiskussioner som pågått efter föreläsningarna under de två dagarna presenterades. En av frågorna som lyftes fram var att det behövs mer utrymme för argumentation och reflektion i utbildningarna, samt mer feedback studeranden emellan, inte enbart mellan studeranden och föreläsare. Mer argumentation och studerandeintern respons skulle ge studerande möjlighet att precis som yrkesverksamma kliniker förbättra sin förmåga att reglera och utveckla det evidensbaserade resonerandet och beslutsfattandet. Mycket av de konstruktiva förslagen på vad som kunde göras på universitetsnivå i dessa frågor utgick från att använda de resurser som  redan finns, ett hållbarhetstänk som är nödvändigt i nedskärningstider.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter. Ett steg i rätt riktning för att åstadkomma det här kunde vara att ta i bruk ett självutvärderingsformulär enligt den modell som presenterades av två av logopedins doktorander under smågruppsarbetena. Att regelbundet stanna upp och reflektera efter varje slutförd kurs eller praktik och dokumentera vad man kan och vilka områden man vill utvecklas inom, är en bra metod för att själv påminnas om hur långt man har kommit och vart man är på väg.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter.

Det var för oss studerande mycket givande att delta i seminariet , dels för insikten om hur mycket insatser som gjorts för utbildningarna, och dels för att vi hade möjligheten att föra våra medstuderandes talan i viktiga utbildningsfrågor. Ytterligare en positiv sak var att vi blev påminda om hur vi som studerande hela tiden borde komma ihåg vår aktiva roll som utvecklare av utbildningen samt vårt eget ansvar att se till att på olika kreativa sätt inhämta den kunskap som förväntas av oss och därtill komma ihåg att be om den hjälp vi behöver för att komplettera den på egen tid inhämtade kunskapen.

Att det ordnas kvalitetsseminarier är fantastiskt med tanke på att kvaliteten på en utbildningslinje är en process och att man hela tiden borde sträva efter att bli bättre och utveckla undervisningen. Vi borde sträva efter att kontinuerligt föra denna typ av öppen och konstruktiv dialog mellan personal och studerande. Kvalitetsseminariet på Svartå var verkligen ett viktigt och värdigt avslut på kvalitetsarbetet, och visade att det finns potential och vilja för utvecklig bland både studerande, anställda och psykologer och logopeder på fältet.



Logopedins alumner – från studerande till yrkesverksam talterapeut

En vacker, solig vårmorgon fylldes ASA-husets aula av pigga röster och kära återseenden. Både studerande, personal och alumner från ämnet logopedi samlades den 24.4 för en Utbildnings- och Karriärdag för Logopedistuderanden och Yrkesverksamma Talterapeuter i Svenskfinland. Ett understöd från Akademiföreningen Åbo Akademiker r.f. gjorde det möjligt att förverkliga dagen och logopedins personal och studerande vill varmt tacka föreningen för stödet.

Logopediutbildningen vid ÅA startade 2005 och hittills har 51 talterapeuter utexaminerats – de första 2010. Yrkeskåren är med andra ord ung, även om det förstås finns äldre kollegor som har fått sin utbildning på finska eller i Sverige. Nu var det dags för den första utbildningsdagen ämnat både för studerande och alumner. Dagens tema var också kopplat till kvalitetsarbetet vid psykologi och logopedi, där man vill lyfta fram vikten av att yrkesidentiteten börjar ta form redan under studietiden. Talterapeututbildningen innehåller mycket praktik och leder till ett konkret yrke, så det är intressant att veta hur bra studierna förbereder för de utmaningar som möter en i arbetslivet.

Förmiddagens program var digert – nyligen utexaminerade talterapeuter, logopedins alumner, berättade om sina första steg i arbetslivet och vi fick även lyssna på en erfaren talterapeut, Pia Lindevall, berätta om sin karriär oh sitt arbete som ledande talterapeut på Kårkulla Samkommun. På eftermiddagen berättade Pia Lindevall om hur en talterapeut kan arbeta kliniskt med klienter med pragmatiska svårigheter. Hon presenterade många intressanta metoder och visade praktiska exempel, vilket var intressant både för studerande och yrkesverksamma talterapeuter.

Dagens första taltur viktes för Hanna Ollus som arbetar sedan ett par år tillbaka som talterapeut för Kårkulla Samkommun i Österbotten. Hon fick som nyutexaminerad ett mycket krävande jobb – att starta en tjänst från noll. Erfarenheten väckte många känslor – otillräcklighet och förvirring, men också möjlighet till att påverka sin egen arbetsbild och en känsla av att lyckas.

Följande i tur var Kaisa Gustafsson, som arbetar som talterapeut på Tutoris, berättade om sitt jobb med klienter som ofta har grava funktionsnedsättningar. Det är också ett krävande arbete, och hon lyfte fram arbetshandledningens roll i arbetet. Det ä ett sätt att behandla svåra saker som man möter i sitt arbete, och det bidrar också till att man växer i sitt yrke när man reflekterar över sitt sätt att reagera och agera.

Michaela Holm, som arbetar som talterapeut och förman på Folkhälsans Centret för kompletterande kommunikation och pedagogik berättade både om sina utbytesstudier och sin karriär. Hon ville inspirera alla studerande till personlig tillväxt och att skaffa erfarenheter redan under studietiden till exempel genom utbytesstudier. Hon var mycket positivt inställd till yrkesmässiga utmaningar men påpekade ändå att arbetslivet kan vara lite av en kall dusch efter den trygga och gemytliga miljön vid universitetet.

Tanja Sirviö, talterapeut för Raseborgs stad, tyckte att logopediutbildningen ger en bra grund trots att den inte kan vara heltäckande. Kunskap om många saker måste man ändå skaffa själv när man väl är yrkesverksam. Hon höll med akademilektor Pirkko Rautakoskis uttryck om att utbildningen ger ”ett körkort till arbetslivet”.

Emma Kallvik, doktorand vid logopedi, berättade om hur hon bestämde sig för att börja doktorera. Utmaningar i passliga doser vid rätt tidpunkt, växande ansvar, och lämpligt krävande uppgifter har skapat en gynnsam miljö för att tålmodigt sträva fram mot målet.

Pia Lindevall, ledande talterapeut för Kårkulla Samkommun, berättade om hur hon började arbeta med autistiska klienter och hur det var att inleda karriären som privatpraktiserande talterapeut. Hon har gedigen erfarenhet av talterapeutyrket och är mycket insatt i kliniskt arbete med autistiska klienter, men även hon började sin karriär med en enda föreläsning om ämnet i bakfickan.

Efter en intensiv och mycket intressant förmiddag med så många olika arbetsbilder gick jag på lunch med tankar som snurrade runt i huvudet. Ger talterapeututbildningen tillräckligt med vägkost för en krävande start i arbetslivet? Kan en utbildning ensam stå för vägkosten, kan man vara redo för allt när man stiger ut i arbetslivet? Under förmiddagen nämndes det att man hade alltför höga krav på sig själv i början, att man upplevde att man var otillräcklig, att man fick en chock när man mötte negativa medarbetare, att man inte hade tillräckligt med kunskap. Men också att man har överlevt och lärt sig mycket, att ’learning by doing’ är ett bra sätt att lära sig mera, att man räcker till trots att man inte kan och vet allt, att man lär sig att leva med frustration, att arbetet i sig ger glädje och krafter. Många nämnde att de får hjälp och stöd av en mera erfaren talterapeut, även om arbetet är självständigt.

Budskapet från alumnerna kan sammanfattas med att talterapeututbildningen ger mångsidiga färdigheter som stöder i utmanande situationer i arbetslivet, och en bra grund för en yrkesmässig tillväxt, men att studierna inte kan förbereda en för allt som kommer emot.

Jag tror att yrkesidentiteten utvecklas genom hela karriären och att man aldrig är helt färdig, men att en bra utbildning förbereder en för att det är så.

Du får med andra ord ett körkort i handen men det är du själv som styr bilen i rätt riktning och trycker på gasen och bromsen när det behövs.


Catharina Nordström





Pia Lindevall

Hanna Ollus

Hanna Ollus


Michaela Holm


Emma Kallvik (som också fungerade som dagens fotograf)

Mångkultur i studierna – ett kursexperiment över ämnes- och universitetsgränserna

Denna vår har magisterstuderande vid Institutionen för psykologi och logopedi fått delta i en ny, praktiskt inriktad kurs med mångkultur och flerspråkighet i det kliniska arbetet som huvudtema. Kursen, som startade i början av året, har pågått intensivt hela våren, och måndagen den 30.4 kulminerade slutspurten i ett avslutande seminarium där studerande fick presentera sina erfarenheter av kursexperimentet för lärare och samarbetspartners.

”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext” riktade sig till både psykologi- och logopedistuderande i slutet av magisterstudierna och har förverkligats i samarbete med Åbo universitets psykologi- och logopediämnen inom ramen för Turku School of Behavioural Sciences, ett samarbetsverk mellan de åboländska universiteten, samt dagvårdsföreningen Sateenkaari Kotos två daghem VillaSukka och Halikolo.

Bakgrunden till kursens uppkomst är det växande behovet av kunskap om flerspråkighet och mångkulturell kännedom på arbetsmarknaden; i början av år 2013 hade 13 % procent av Åbos barn i daghemsåldern ett annat modersmål än finska och svenska och inom dagvården i Åbo talas förutom svenska och finska 49 stycken andra språk. De psykologer och logopeder som i dagarna utexamineras kommer med största sannolikhet att förr eller senare arbeta med klienter som kommer från en annan kulturell och språklig bakgrund än den finländska, men till dags dato har det inte funnits några möjligheter att i undervisningen speciellt beakta de särskilda frågor som aktualiseras när man arbetar med en klient som t.ex. inte behärskar finska och svenska eller som nyligen anlänt till landet, kanske med flyktingstatus, och ännu inte blivit bekant med vare sig språket eller kulturen.

Kursens syfte har följaktligen varit att göra en kartläggning av ett barns språk- och inlärningsfärdigheter, på både finska och modersmålet, och genom detta bekanta studeranden med olika aspekter av det kliniska arbetet såväl gällande det fysiska mötet med en klient med mångkulturell bakgrund, den problematik som möter en person som kommer till Finland från ett annat land samt den finländska administrativa praxisen kring mångkulturellt klinikarbete.

Kursen är tudelad och inleddes med en räcka gästföreläsningar av experter inom olika delområden. Teman som har behandlats är bland annat flerspråkighet, barns roll i olika kulturer, de finländska minoritetsreligionerna, samt hur man utför utredningar och behandlingar med hjälp av tolk, både ur logoped-, psykolog- och tolksynvinkel. Åbo stads representanter berättade också under en gästföreläsning om stadens praxis i dessa frågor.

Kursdeltagarna har fått möjlighet att reflektera över de särskilda villkor som gäller i utredningssammanhang där klienten inte är finländsk: undersökningsverktygen är vanligtvis normerade för klienter med finländsk bakgrund. I vilken omfattning kan man då använda dessa när det gäller personer från andra kulturer och med annat modersmål, och hur ska man tolka resultaten?

Under kursens praktiska del har studerande delat in sig i par bestående av en psykolog och en logoped och arbetat med varsitt barn, barnets föräldrar, tolk och daghemspersonal. Under slutseminariet fick studerande ventilera sina erfarenheter av det praktiska arbetet. Via arbetet på daghemmen fick kursdeltagarna konkret erfarenhet av att jobba med barn och föräldrar med en annan kulturbakgrund och ett annat modersmål, vilket upplevts som krävande men lärorikt – i en sådan kontext ställs helt annorlunda krav på kommunikations- och kontaktförmåga.

De praktiska arrangemangen ställer högre krav än vanligt på studerandes flexibilitet – varje träff med barnet bör schemaläggas så att tiderna passar både studerande, daghem och tolk, och ibland även barnets föräldrar, och de testverktyg som ska användas bör bokas separat. Som i det kommande yrkeslivet är det många pusselbitar som måste falla på plats, och det har ställvis varit utmanande att få allt att gå ihop.

Att arbeta med tolk och med en klient som har ett annat modersmål än finska eller svenska skapar många utmaningar som kursdeltagarna konkret har fått konfrontera: man måste se till att informationen faktiskt vidareförmedlas på ett adekvat sätt och att tolken har fått tillräckligt med bakgrundsinformation så att kommunikationen löper. Tolkens yrkeskunnighet är av avgörande betydelse: hen måste kunna skapa kontakt till klienten och vara objektiv i förhållande till denna – möjligheten är stor att en tolk för ett litet språkområde personligen känner den som tolkas. I sådana fall är det viktigt att psykologen/logopeden kan lita på att tolken inte säger sådant som inte hör till uppgiften, eller t.ex. hjälper klienten under testningarna. Att döma av studerandes erfarenheter är ett gott tolksamarbete avgörande för hur arbetet med klienten fungerar.

Oberoende av språk och kultur är barn alltid barn, och kursdeltagarna har fått fundera över hur man bäst kan hålla en femåring koncentrerad ända till slutet av testsessionen: lek- och springpauser har varit standardinslag under mötena med barnen. Stor självständighet har krävts av kursdeltagarna i upplägget och planeringen av sessionerna, även om handledning getts. Friheten och möjligheten till att ”tänka själv” har både upplevts som tung och som en av kursens styrkor.

Föräldrarna till de barn som deltog i kursen har överlag varit mycket angelägna om att få veta hur de på bästa sätt kan stöda sitt barns språkinlärning, och nyfikna på vad som kommit fram i kartläggningen. Under ett feedbacktillfälle med föräldrarna i slutet av kursen har teamet gett rekommendationer om hur språkinlärningen ytterligare kunde stödas i det specifika fallet. Generellt sätt bygger en effektiv inlärning av ett nytt språk på ett starkt modersmål, vilket betyder att det också är viktigt att hemspråket upprätthålls, även om föräldrarna i vissa fall varit så måna om att barnet ska lära sig en god finska, att de övergått till att tala finska med barnet även hemma.

Att arbeta tillsammans i ett team med en person från en annan studieinriktning har upplevts som mycket berikande; psykologers och logopeders fokus och sätt att arbeta kan skilja sig mycket från varandra, och genom att tillsammans utföra en kartläggning av ett barns inlärningsfärdigheter har studerande fått bredda synfältet och fått nya perspektiv på det kliniska arbetet. Även om man som psykolog och talterapeut i yrkeslivet oftast jobbar i mångprofessionella team, är detta den enda kursen under utbildningen där studerande har fått möjlighet att öva sig på detta.

Också samarbetet med Åbo universitet har uppskattats – under kursen har svenska och finska smidigt talats om vartannat och i teamen ingick en person från vartdera universitetet. Föreläsarna har fått använda det språk de själva vill. Kursen fungerar som ett exempel på ett levande samarbete med grannuniversitetet och arbetslivet, som vi hoppas kunna upprätthålla i framtiden.

Yasmin Nyqvist, kurskoordinator och amanuens, psykologi, IPL