Kategoriarkiv: Digital undervisning

To those about to teach online, I salute you!

Charlotta HilliFall is upon us and we are expected to keep on distancing. Many teachers have probably prepared courses with this in mind. In this post, I’d like to collect some good advice researchers and teachers have published during the summer.

During the Spring I wrote a post about teaching online with some guidelines that are still relevant. As I work with teachers who are moving their teaching practice into the distance domain I can assure you that it takes time to rethink your practice. Ideally, teachers in higher education would have more time allotted for planning distance courses and for providing feedback and guidance.

First of all, you have to know the content you are teaching to make it relevant to your students. Second, you need to learn as much as you can about the digital learning environments you use. Your third task is making sure the content and the learning environments support the students’ learning. You may still struggle after all this.

I came upon a new problem when a colleague of mine logged into Zoom through a seminar room at Academill while I and my students were at our computers. I wasn’t able to access the breakout rooms function. I checked, yes, I was logged in as host. I logged in again just to be sure. After that, the only thing I could think of was that my colleague had to log out of the Academill Zoom-room and only use her computer for access. It turned out to be the issue. The point is that even if you know the technology it still plays tricks on you sometimes. Solving problems is part of using technology. If you get stuck you can always ask your students to take a 15-minute break and try to solve it with the help of your digi-mentor or colleagues. Breaks are good to take anyways. 🙂

When it comes to distance education you have several options to choose from. Leonard Houx wrote a good post about how to plan your online lessons. He points out that you need to consider how to use the course material and assignments so they support students to rehearse and implement what they’ve learned. This is what he calls examples, dual coding, elaborative questions, retrieval practice and so on:

  1. Concrete examples: illustrate ideas with examples that students can easily grasp
  2. Dual coding: integrate words with images
  3. Elaborative questions: ask questions that help students connect new learning with prior learning
  4. Retrieval practice: have students practice with test questions on what they remember
  5. Interleave practice: mix practice test questions from a variety of lessons
  6. Space practice: delay interval periods between practice tests

Houx uses different examples depending on if you are planning a fully asynchronous course with no online meetings, or if you have synchronous meetings as part of the course design besides the individual or collaborative tasks. Take a look at these lessons and maybe you realize how much work it takes to create all of this in for example Moodle.




You need to study the content and decide what kind of assignments are suitable and relevant. Your students are probably struggling with the content at times, which is why these kinds of outlines are important to help them identify what they need to study further and what part of the content they know fairly well after completing the individual/collaborative tasks.

Jennifer Green, Marla Burrow and Lucila Carvalho published a great article in August (2020) on the transition forced upon teachers and students, Designing for Transition: Supporting Teachers and Students Cope with Emergency Remote Education. This is important because what most teachers are doing is not distance education – moving your lectures to Zoom in a hurry or handing out assignments for students to complete on their own is emergency remote education, but it’s not a good distance education. Take a look at the outlines Houx suggests and perhaps you see my point. Distance education means rethinking how to present content and materials, how to design assignments, feedback and learning environments. Asynchronous tasks are as important as synchronous ones.

Breakout rooms in Zoom can be a good choice but if tasks are not structured and planned for properly it can become a chaotic and boring experience for all involved. Green, Burrow and Carvalho give an example of a good breakout session:

A shift into breakout rooms has the potential to be a harrowing participant experience if not managed well. It is essential to provide clear direction, both written and spoken, prior to moving participants into breakout rooms, so that activities and expectations are understood by all and therefore able to be achieved. Once in the breakout rooms, each with 3–4 participants, a low stakes task was proposed (epistemic design), which involved participants introducing themselves and discovering whose birthday was closest to that day’s date, with that person becoming the leader for subsequent group activity. These tasks were based on teaching engagement strategies that students would experience in their course activities in the upcoming months (e.g. working in groups, assuming different roles within a group and participating in quizzes) and involved students using elements of the platform (set design) that would be used in the phase 3 teaching, when the courses in the Bachelor of Nursing programme were live.

Green, Burrow and Carvalho (2020) suggest a good list for those involved in emergency remote teaching. Setting up a team of colleagues to face this together is a very good start. Team teaching is something we should stick to post-corona too, by the way, it’s a great way to share the workload and develop the teaching practice: 

  1. Plan for a phased design that gradually introduces elements of set, social and epistemic design.
  2. Keep it simple to avoid overwhelming learners, include only a few elements at a time.
  3. Start with a ‘low stakes’ learning task, with an element of fun—it helps with the affective mood as well as with focus on learning about new elements rather than disciplinary knowledge content.
  4. Work on conviviality and inclusion with tasks that allow multiple voices to be heard.
  5. Bring the affective to the fore, offering safe opportunities to discuss issues (including anonymously) and use these as the basis for jointly exploring potential solutions.
  6. Offer printable resources for those with low connectivity or using small devices.
  7. Use visual cues, for learners and educators, to signal movement between learning spaces, e.g. the use of icons in a PDF to indicate a task and where it will take place—breakouts, plenary, and polling site.
  8. Privilege tasks and resources that require low bandwidth.
  9. Whenever possible, embrace team teaching—it allows for novice-apprentice exchanges.
  10. Organize staff discussions about their experiences—it allows for learning new pedagogical strategies and ways to tackle problems, and builds a sense of a community.

Teachers in different educational settings have expressed concerns during the Spring term relating to the low quality of teaching online and many are very tired already. Thomas Ryberg professor at Aalborg University in Denmark pointed out that Open University in the UK, which has been working with distance education since 1969, spends about two years on developing distance courses and they have teams of different experts (teachers, IT-personnel, administrators, etc.) to do it. No wonder teachers with no distance experience or training feel tired and overwhelmed. Take care of yourself, your students and your colleagues – together we will get through this although it feels like a bumpy ride at times.

The good, the bad and the ugly of distance education

Charlotta HilliÅbo Akademi University decided to move all teaching online until further notice. Most higher education institutions have made the same decision over the past weeks. Several distance education experts have written down their tips to support staff and students. Donald Clark made ten good suggestions if you’re new to online teaching. Tony Bates narrowed his list down to eight suggestions and he also added useful links at the end of his post. Here are some of my thoughts as a distance education researcher and teacher.

Distance education is suddenly the number one teaching method around the world. Research tells us that there is good distance education – better than face-to-face alternatives. There are bad distance courses that people try their best to forget. And there is the ugly side to it, a lack of resources, no support for students or teachers and lacking infrastructure. It takes time to develop distance education, but now time’s up. We are going online, whether we want to or not.

A clear structure is half the workload

Generally when planning distance courses you need to have the course outline ready when it starts. Simply because students need to be able to plan ahead. They need to know the assignments, the workload and the deadlines. Or, the What? When? How? Where? questions of didactics. Remember that the bigger the group of students the more important this is. The workload quickly becomes overwhelming if you have several assignments that need grading throughout the course.

The bad news is it takes time to design a well-structured course, if you are in a rush, my suggestion would be to start by cutting down the content to make the overview of the course and workload manageable for you and for the students. A lot of distance teachers choose to share weekly assignments which also helps students divide the course into smaller parts.

Gilly Salmon has developed e-tivities as a way for teachers to plan their online assignments to make them interesting and informative. It is also a good way to keep the focus and the overall structure of the course in mind.


Diana Laurillard has introduced her ABC model to help teachers identify what kind of learning they are after in their classes, for example, acqusition, discussion, inquiry or production. This is another way to rethink your course(s).

In a situation like this, when students are thrown into online education I would suggest you keep a close eye on your email and try to answer questions promptly and kindly. This is a good way to establish a relationship with those who reach out (although most won’t). If you get a lot of questions you probably have an unclear structure. 😉

Flexible content is king/queen

In most cases, students take distance courses because they are unable to be on campus for different reasons. These reasons differ and they matter. In distance education, flexibility is key and we rarely expect people to be online at the same time. For that reason, content and assignments are accessible around the clock. 

Creating good content yourself takes time. Take a look at the topic you are teaching and ask yourself what the key concepts/theories/practices are and what you want your students to learn from them. This is how I try to narrow the content down. Yes, sometimes I have to kill my darlings to not drag out online sessions. Often we get stuck in interesting background details or additional information that seems relevant to us – but actually it might not be for the students. In online environments, these kind of digressions can be demotivating since there is no relationship between teacher and student to support all those ’fun extras’.

Diana Laurillard (2012) did a study on online video lectures and found interesting differences between two courses. In the first course, 80 % of the students understood the content because the video was clearly focused on the topic, gave examples and provided evidence for it. In the other course, only 46 % of the students understood the content. The video claimed to explain the differences between two theories, but in reality the video provided descriptions of the two theories, while the students were left alone with the difficult task to understand the differences. Pick your focus, stick to it and don’t digress – would be my suggestion.

The platform is your friend

You need to know your online platforms and what they can and cannot provide. The more you know about digital tools and didactics the easier it will be for you to decide what you want your students to do on the platform(s). Examples of bad distance courses include an insane amount of material dumped on a platform without any didactical purpose to it. Take a moment and think about what you want your students to do with the material and why they should do it, when they should do it and where they should do it? The didactical questions are always relevant.

In my view, Moodle works well for structuring individual assignments and it provides a better overview of courses with many different assignments and a set course outline. Teams is better for collaboration and project-based or dynamic courses where the content is negotiated throughout the course and students can add their own content to share with others.

One of my main concerns is that teachers will replace on campus seminars with online seminars and expect everyone to participate as normal. Some students are unable to access online seminars, they may lack the technology or the internet connection. There have been reported issues with, for example, Zoom already – a plan B is good to have for many reasons.

Students need to get comfortable in an online seminar. Make sure you know who is present and get to know the group. Perhaps some personal comments or anecdotes about where you all are spacewise might help. Alastair Creelman asked his participants to show a personal item that is always on their desks as a discussion starter. What a great idea! In my case the Lovi santa is always present. 

In big groups chats work wonders. In Zoom, breakout rooms are excellent ways to create spaces for discussions and joint projects. The whiteboard can be used for brainstorming. Students can share their screens and presentations are generally much easier online. If they cannot take part in seminars perhaps they can share presentations on Moodle or Teams.

One of my students told me that with three children at home it is difficult to focus on an online seminar. My course History of pedagogical ideas is planned around four days (9–16) which is not ideal for an online environment. However, when I looked at my prezi presentation I realized that I had already planned for group assignments, Ted-talks and digital texts that work in Zoom too. I will plan for more breaks during our Zooming and make sure there are reflective individual assignments too that can be done away from the screen. If students cannot make the seminars they can do the assignments at a convenient time for them. Since I use a course journal as main assessment it is easy to follow their reflections there. All in all it was fairly easy to change the course to online mode.

Please be flexible and respectful towards your students and provide alternative ways to completing the course. When you look at your structure there might be several assignments that can be done asynchronously on the platform when the students have time or access. Discussions can be done in Moodle/Teams. Seminars can be recorded. You can do distance education in so many different ways!

Trust your colleagues – you are not alone

The good news is you probably have colleagues that are facing this challenge too. You can learn from and support each other in different ways. Set up a Teams-room or a chat channel (Yammer) where you talk about current issues, successes and share what you are up to. Your digimentors will try their best to answer your questions, perhaps you could meet them as a group? Talking through your courses is always a great way to specify potential pitfalls and unclarities. An online lunch with supportive colleagues is more productive than struggling alone any day.

Photo by Thought Catalog on Unsplash



I made a couple of videos on teaching in higher education in case you want some more pointers. In the playlist you also find Matilda Ståhl’s input on gamification if you are ready to try something slightly different.

If your class starts in a week you might struggle with some or all of the points above. We all did! Start with the things you know and the first classes, then take on more as you gain a footing. No need to worry, students will no doubt understand the pressure you are under if you explain it to them. Flexibility (and a couple of crazy ideas) is always needed in distance education. As my student wrote in the email: thank you for being flexible – I really appreciate it! Meeting each other halfway is the best we can do in most situations.

Digital didaktik – en skiss

Digital didaktik – en skiss

Charlotta HilliUnder hösten har jag föreläst i olika sammanhang om digital didaktik. Didaktik är lärarens vetenskap och redskap för att granska, planera och reflektera över undervisningen. Didaktiken har alltid en teoretisk och en praktisk dimension. Den mer teoretiska bildningstanken är tätt sammanlänkad med didaktiken som förutsätter en autonom och reflekterande lärare och målsättningen är en fritt reflekterande och kreativ studerande. Här skissar jag på en idé för digital didaktik och erbjuder lärare några förhoppningvis relevanta frågor.

Digital didaktiska frågor:

  • Varför är det digitala mediet relevant i din kurs?
  • På vilket sätt stöder det digitala mediet deltagarens förståelse av innehållet?
  • Vad ska deltagaren göra med det digitala mediet?
  • Kan deltagarna hantera/kommer de åt det digitala mediet?
  • Är det digitala materialet överskådligt och logiskt strukturerat?
  • Är det digitala materialet relevant med tanke på kursens innehåll?
  • Har du tillstånd att dela det digitala materialet?
  • Är det digitala innehållet ändamålsenligt upplagt och strukturerat? 
  • Är det digitala innehållet av hög kvalitet (t.ex. läsbarhet, ljus, ljud, bild)?
  • Hur kontrollerar du att kursdeltagare förstått innehållet? 
  • Var, när och hur ges eventuell (digital) respons?

Är Comenius den första didaktikern?

Johann Amos Comenius (på tjeckiska Jan Amos Komenský) skrev Didactica Magna (1628/1638) i exil mitt under det 30-åriga kriget.  Hans devis var ”Omnes omnia omninó”.  Eetu Pikkarainen (2012) sammanfattar den som att alla människor (oavsett kön och bakgrund) har rätt till en djupgående (inte bristfällig eller ytlig) kunskap om allt (Gud och universum). Verkets målgrupp är lärare och innehåller praktiska råd och teoretiska överväganden. I verket Orbis Sensualium Pictus (1658, The World in Pictures) inkluderade han revolutionerande nog texter på latin och tjeckiska och bilder för att illustrera hur barn lär sig språk.

När jag ber kursdeltagare analysera delar av Comenius verk är de vanligtvis överraskade över hur modern han var när det gäller undervisning. Han ansåg att alla oavsett bakgrund och kön har rätt till grundläggande och andra stadiets utbildning, medan de mest begåvade ska ha rätt till universitetsutbildning. Pikkarainen menar dock att Comenius var ett barn av sin tid och hans syn på bildning var att människan ska vara så sanningsenlig som möjligt gentemot bilden av Gud (imago Dei). Sven-Eric Liedman poängterar att denna version av bildning innebär ett fastställt (kristet) ideal för eller ett mål med processen. Den moderna synen på bildning innebär en fri, kreativ och öppet reflekterande process utan förutbestämda mål.

Ur didaktisk synvinkel finns det en spänning mellan det innehåll som ska läras och individens subjektiva process att förstå innehållet. Bildning har generellt förknippats med litteratur, konst och filosofi och därmed har innehållet fått en humanistisk prägel. Begreppet har stötts och blötts i flera hundra år. Det har kritiserats för att vara elitistiskt, högborgerligt, världsfrånvänt och totalt oanvändbart. Ändå finns det kvar och finska statsrådet beskriver kunskap, bildning och innovation som målsättningar med den finländska utbildningen fram till år 2030.

Berlinmodellen eller tysk systematik?

Paul Heimann är den tyska lärarutbildaren som egentligen inte ville skriva fram en bildningsteoretisk didaktik, men som ändå gjorde det (Jank & Meyer, 2003). Han utvecklade sin modell i Västberlin under 1960-talet i samarbete med Wolfgang Schulz och Gunter Otto. Modellen innefattar bekanta begrepp ur didaktiken nämligen innehåll (vad?), syfte (varför?), metod (hur?). Det finns antropogena/mänskliga faktorer som kursdeltagare inte kan påverka exempelvis sin socioekonomiska eller språkliga bakgrund, men också förmågan att förstå innehållet p.g.a. ålder och erfarenhet. Sociokulturella förutsättningar kan handla om sociala och/eller psykologiska faktorer som rör undervisningsgruppens sammansättning men också samhälleliga eller högskolespecifika strukturer som präglar undervisningen. 

Heimann och Comenius insåg mediets – bilder och rörliga bilders – betydelse. Inom didaktiken ska läraren reflektera över intentionen med och temat för undervisningen (vad- och varför-frågorna). När Comenius inkluderade bilder i sitt språkdidaktiska verk hade han en klar intention med hur bilderna och texterna hängde samman så att de stöder elevens språkliga utveckling. Det förutsätter att läraren har kunskap om ämnesinnehållet och även bildens innehåll så att den passar in i undervisningens struktur och är anpassat till elevens ålder och bakgrund.

Filmer, animationer, 3D modeller eller virtuella simuleringar måste också knytas an till innehållet. Digital teknik används ibland p.g.a. Wow-faktorn – om det är nytt och annorlunda kommer studerande säkert att tycka att det är spännande. Didaktiken frågar istället om kursdeltagarna kommer att lära sig innehållet och förstå varför det är relevant genom mediet?

Lärare vill ibland börja i metoden – hur ska undervisningen ske eller vilken digital teknik ska jag använda i min undervisning? Det går inte att svara på frågan utan att relatera den till innehållet och målsättningen med undervisningen.

Lärarens digitala didaktiska kompetens

Läraren behöver också ha vissa grundläggande kunskaper om det digitala mediet i sig. En film eller en lärobok är strukturerad av någon annan. I digitala lärmiljöer kan läraren själv strukturera innehållet och välja vilka medier som används. Hur du organiserar din Moodle-sida och det innehåll du väljer att presentera där erbjuder en viktig struktur för kursdeltagare. Du behöver överväga vilket innehåll du inkluderar och vad som är relevant i relation till kursens målsättningar och examination. Det är nämligen lätt att överhopa kursdeltagare med digital information och lägga till otaliga länkar i en lista, men är det frågan om nice to know eller need to know information? I bildningens namn kan det vara motiverat att ge extra material som utmanar kursdeltagarna utöver kursmålen men det kan i så fall placeras på ett annat ställe än obligatoriskt material.


Inspelade videoföreläsningar blir vanligare inom högre utbildning. Hur du strukturerar och organiserar innehållet i dina inspelade videoklipp har betydelse. Videoformatet kan inte likställas med en film och det är YouTube/Vimeo/TikTok plattformarna som styr logiken. Överväg alltså att dela in innehållet i kortare avsnitt. 

  • Videoklipp med uppgifter som relaterar till innehållet (förhör, reflektionsfrågor, instuderingsfrågor) gör det lättare för kursdeltagare att greppa innehållet. Respons på deras svar gör det möjligt att hantera eventuella missförstånd.
  • Ett manus/en storyboard för videoklippen kan förtydliga syftet.
  • Det är enklare att redigera innehållet om klippen är kortare.
  • Flera videoklipp kan samlas till en spellista istället för att presentera allt innehåll i ett klipp.

 I den här spellistan finns en kort introduktion till didaktik på engelska med tillhörande övningar på Moodle. Densamma principen gäller för övrigt om skriftligt material används (se bilden nedan).

Videoklipp kan gärna användas för att ge instruktioner och presentera kursens struktur muntligen. Det är värt att dubbelkolla att ljudkvaliteten är bra och att bilder/text är tydliga. Ljus och kameravinkel är annat som behöver granskas om du själv eller andra är med i bild. Tillsammans med Sanna Eronen (Vasa universitet) spelade vi in en kort och mer informell introduktionsvideo till en kurs vi höll tillsammans.

Ett exempel

Under hösten undervisade jag kursen Kollaborativa lärandeprocesser i företag och organisationer för kursdeltagare från allmän och vuxenpedagogik och vårdvetenskap. Innehållet gjorde att jag valde Teams som plattform för gruppernas samarbete. Deras examinationsuppgift var att förbereda en workshop för en valfri/valfritt och fiktiv/t organisation/företag. Jag introducerade centrala teorier som vi arbetade med tillsammans inledningsvis. Sedan skulle grupperna arbeta vidare med en teori för att repetera och praktiskt tillämpa den.

Vid våra gemensamma seminarier introducerades Teams och alla grupper skulle logga in på plattformen innan seminarierna var slut. Den digitala didaktiken innebär att beakta kursdeltagares (för)kunskap om digital teknik. Ett sätt kan vara att gemensamt testa nya plattformar/verktyg inledningsvis. Teams blev i vårt fall det ställe där jag och kursdeltagarna laddade upp filer och kommunicerade sinsemellan. Det fungerade också som ett exempel på en sluten (säkrare) plattform som används inom många organisationer och företag.

Innehållet, temat, metoden och mediet relaterade alltså till varandra, samtidigt som jag beaktade den mänskliga faktorn att det krävs tid för reflektion kring innehållet för att kursdeltagare ska erövra en kunskap om det. Gruppen bestod av deltagare med kortare och längre arbetserfarenhet och olika studieinriktningar vilket hade betydelse för examinationsuppgiften. Strukturen inom ämnet innebar att jag hade 20h för kontaktundervisning och kursdeltagarna förutsattes arbeta självständigt med innehållet 115h. Jag gav muntlig respons vid examinationstillfället till hela gruppen och lämnade skriftlig respons på deras muntliga och skriftliga presentationer och workshopen i Teams-rummet.

Vi reflekterade tillsammans med varje grupp efter att de genomfört workshopen eftersom dylika dramaövningar kan vara både krävande och överväldigande emotionellt, men jag tog också in anonyma utvärderingar. Kursdeltagarna var nöjda och uppskattade den praktiska processen att samarbeta kring en teori, öva sig på att strukturera en workshop, genomföra den tillsammans och pröva den på en annan grupp. Teams var ändamålsenligt för kursarbetet. Moodle har inte samma möjligheter till samarbete eller snabb kommunikation mellan deltagare. Den är mer administrativ än didaktisk till sitt upplägg. Det här är ett exempel på en didaktisk digital reflektion och några didaktiska principer att förhålla sig till.

Pedagogisk digital kompetens?

I det här blogginlägget har jag som avsikt att belysa frågeställningar inom området pedagogisk digital kompetens.

Ett år går mot sitt slut samtidigt som virtualiseringsledningsgruppen vid Åbo Akademi avslutar sin funktion i nuvarande form. Projektet Finlands virtuella universitet grundades 18.1.2001. Det var ett resultat av de visioner och strategier som presenterades i både nationella och internationella styrdokument om utvecklande av virtuell undervisning. Samtliga universitet i Finland följde strategin och kom att utveckla egna lösningar för att förverkliga visionerna. Åbo Akademi tillsatte en virtualiseringsledningsgrupp i Vasa och en i Åbo under ledning av en gemensam styrgrupp. Åbo Akademi valde även att grunda ett Lärcenter i Åbo och ett Lärocenter vid Tritonia i Vasa.

Ledningsgruppens uppdrag har utvecklats under åren. Det senaste året har uppdraget varit att utveckla verksamhetsplanen för nätbaserad undervisning, utreda enheternas behov, sprida information, uppdatera handlingsplanen, följa upp och utvärdera, ansöka och fördela virtualiseringsmedel samt informera ledningsgruppen för kvalitetshantering, Lärcenter och Tritonias EduLab om behov och åtgärder för att utveckla den nätstödda undervisningen vid Åbo Akademi. Då det gemensamma vetenskapsbiblioteket Tritonia inledde sin verksamhet 2001 grundades alltså även det gemensamma Lärocentret, idag kallat EduLab, för högskoleenheterna (Vasa universitet, Åbo Akademi, Hanken, Novia och Vamk) i Vasa.

Virtualiseringsledningsgruppen och dess medlemmar har hunnit uppleva både Finlands virtuella universitets uppkomst och fall. Vad var det som hände? Varför lyckades inte den gemensamma nationella satsningen så som man hade tänkt sig?

Kanske var det för tidigt. Kanske varken tekniken, studenterna eller organisationerna var mogna för det. Det gick på samma sätt för Sveriges nätuniversitet, men universitetens lokala satsningar har däremot haft framgång t.ex. Alexandria och Minerva vid Helsingfors universitet är exempel på detta. I Sverige har vi sett samma utveckling, t.ex. vid Umeå universitet, där enheten Universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) är organiserad som en avdelning vid Umeå universitetsbibliotek.

Den 22.10.2013 inbjöd Helsingfors universitet, Tekes och CICERO Learning-nätverket till ett seminarium om MOOCs och Online-lärande i Finland. Professor Hannele Niemi från HU och CICERO- Learning-nätverket och direktör Suvi Sundqvist från Tekes inledde seminariet med att presentera nya impulser för utveckling av gemensamma nätbaserade kurser och läranderesurser. Digitaliseringen har redan förändrat olika verksamheter i vårt samhälle och nu är det undervisningens tur.  De lyfte fram vikten av gemensam produktion av universitetsresurser för att bygga framtidens Finland i en global miljö. Vad innebär då detta i praktiken för universiteten den här gången?

HU har fått en förfrågan från Stanford University om samarbete med MOOC-kurser. HU önskade därför först diskutera frågan med samtliga finländska universitetet. Frågan ställdes om Finland först borde bygga upp gemensamma MOOC-kurser mellan de finländska universiteten? Detta gick dock om intet redan i och med avvecklandet av Finlands virtuella universitet. Samtidigt konstaterades att vi redan har Öppna universitetet i Finland, som erbjuder universitetsundervisning för alla. Vårt behov är inte detsamma som ute i världen. Följdfrågan blir, kan vi tänka så?

Enligt UNESCO ska alla människor erbjudas lika möjligheter till studier. Det erbjuds redan öppna kurser vid t.ex. Coursera, Future Learn och EdX. Vem som helst, även från Finland, kan delta i dem. Behöver vi fler eller behöver vi dem på vårt eget språk?

HU utvecklar egna MOOC-kurser (som hittas på adressen www.mooc.fi ). De riktar sig främst till dem som är intresserade av teknik och programmering. De som avlägger en MOOC-kurs får förtur vid ansökan till HU:s utbildningar. Är det här ett konkurrensmedel för att locka de bästa studenterna? Hur ska de andra finländska universiteten ställa sig till detta? Vilken roll ska MOOC-kurser ha i Finland?

Enligt Europeiska kommissionens meddelande om öppen utbildning: Innovativ inlärning och undervisning med ny teknik och öppna utbildningsresurser för alla (Bryssel den 25.9.2013 COM(2013) 654 final) föreslås en rad konkreta åtgärder för att främja högkvalitativa och innovativa inlärnings- och undervisningsmetoder med hjälp av ny teknik och digitalt innehåll. Bl.a. att hjälpa utbildningsanstalter, lärare och inlärare att skaffa sig datafärdigheter och inlärningsmetoder, stödja utvecklingen av tillgången till öppna utbildningsresurser, koppla samman klassrum och tillhandahålla digital utrustning och digitalt innehåll samt mobilisera alla intressenter (lärare, inlärare, familjer, ekonomiska aktörer och arbetsmarknadens partner) till att genomföra en förändring av digitalteknikens roll vid utbildningsanstalter.

Projektet Pedagogisk digital kompetens (http://www.epedagogik.eu/), är det femte samarbetsprojekt som Tritonias EduLab och ÅA/PF utvecklat tillsammans med universitetsenheterna i Umeå. Syftet med projektet är att genom gränsöverskridande samarbete mellan universitet och högskolor i Umeå och Vasa undersöka och kartlägga vilken pedagogisk digital kompetens (PDK) som är nödvändig idag för att säkerställa hög kvalitet i undervisning via Internet, samt för högre utbildning och i näringslivet. I arbetet har ingått att definiera vad pedagogisk digital kompetens står för. Definitionen som utarbetats av pedagogiskt sakkunniga och lärare vid de deltagande universiteten lyder:

”Med pedagogisk digital kompetens menar vi lärares förmåga att regelmässigt tillämpa det förhållningssätt, de kunskaper och de färdigheter som krävs för att planera och genomföra samt kontinuerligt utvärdera och revidera IKT-stödda utbildningsinsatser, med grund i teori, aktuell forskning och beprövad erfarenhet och i syfte att på bästa sätt stödja deltagarnas lärande.”

Projektet har bl. a. utvecklat en egen KVOOC, dvs. en Kvarken Open Online Course. Alltså en typ av MOOC, en öppen kurs riktad till alla högskolelärare i Kvarkenområdet. Kursen är ett samarbete mellan lärosäten i Vasa och Umeå och ges på svenska. Mera information om projektet och om den gemensamma KVOOC-kursen finns på PDK-projektets hemsida.

Vid högskolorna och universiteten i Vasa men också i Norden, finns ett stort intresse och behov av universitetspedagogiska studier på svenska, finska och engelska. Universitetspedagogiken vid Åbo Akademi har utvecklats och år 2013 tog man ett beslut om möjligheten att läsa universitetspedagogiska studier omfattande 25 sp. Det bör även noteras att Åbo Akademis universitetspedagogik innehåller hela 10 sp nätpedagogiska studier. Flera universitet i Finland har redan i många år erbjudit möjligheten att läsa 60 sp universitetspedagogik. Hur kan Åbo Akademi strategiskt utveckla och synliggöra universitetspedagogiken, för att möta den efterfrågan som finns?

I blogginlägget har jag ställt många frågor och det ska bli intressant att följa med hur den digitala kompetensen kommer att förändra undervisningen de närmaste åren.  ”Tempora mutantur et nos mutamur in illis!” Tiden förändras och vi med den, som min 100-åriga mormor brukade säga.

Jag vill samtidigt rikta ett varmt tack till alla ÅA-medarbetare som under åren deltagit i virtualiseringsledningsgruppernas arbete eller på annat sätt deltagit i aktiviteter som utvecklar undervisningen vid Åbo Akademi.

Med önskan om en fridfull jul!

Framåt med nya undervisningsformer

Öppna universitetet vid Åbo Akademis mission – en av dem – är att föra ut kurser och utbildning i regionerna. Som utbildningsplanerare för kurser sedan ca 13 år har mycket hänt, såväl inom kursutbudet så som undervisningsmetoderna. Det gäller liksom att hänga med i svängarna.
En pedagogisk metod som härstammar från 1600 talet är att skriva på tavlan. Då kunde det handla om att rista ner på griffeltavla. Sedan kom vi till krittavla, efter det whiteboard och sedan/ nu ofta powerpoint presentationer. Allt mera sällan sitter studerande och kursdeltagare och antecknar. På gott och på ont. Deltagarna gör ju givetvis en inbesparing på att skaffa litteratur som hör till kursen samtidigt som jag kan känna att det inte gagnar den inre lärandeprocessen lika starkt. Men som med mycket annat är detta individuellt- hur man lär sig och hur man använder kunskapen efteråt.
Långt senare kom John Deweys begrepp ”Learning by doing”. Kanske en reformpedagogik för att betona betydelsen av kunskap och handling.Bland annat scoutrörelsens sätt att arbeta ses som ett gott exempel på Deweys tes.
Alla har vi väl fått pröva på ”kruxa i övningar”. Avsikten med dessa lär vara att uppmuntra studerande att se helheter med hjälp av delar och kunna ta till sig sammanhang. För vissa studerande är detta bra men i det stora hela så gagnade inte syftet framgång.
Vi har väl var till mans prövat på instuderingsfrågor, grupparbeten och PBL ( problembaserat lärande). Tanken var väl med dessa metoder att införa mera forskande, undersökande och elevaktivitet i klassrum och i undervisningen. Nu blev läraren mera något av en handledare och ”coach” i klassrummet.
Detta må stå för en del av resan när pedagoger tagit fram olika undervisningsmetoder för att för att få kunskap att förankras, ge verktyg för reflekterande för den som sitter i undervisning och kunna använda kunskapen ( motsatsen till korvstoppning -alltså).
Med stor säkerhet har vissa pedagogiska metoder från olika tidevarv trillat bort – men du som läsare, se detta mera som ett svep från dåtid till nutid (sedan kan man för sig själv reflektera om nu – sist och slutligen-så mycket har ändrat i sättet att lära ut och i sättet att lära). Människan är ju dock den samma som för tusentals år sedan, det är omvärlden som bjuder oss på nya möjligheter och verktyg.
Själv är jag nu helt tagen av att streama föreläsningar för att sedan lägga upp detta på moodle 2.4. Det är en mycket god kvalitet på filmningen och deltagarna kan sedan backa till baka föreläsningarna för att till sig på bästa sätt för att sedan utföra de prestationer som hör till studierna och kurserna inom en given deadline. Detta har vi prövat nu i ett par år inom idrodrottspsykologin där studiehelheten är i samarbete med Umeå universitet och två av huvudlärarna finns i Umeå och en huvudlärare, Jan- Erik Romar finns vid Pedagogiska Fakulteten i Vasa. Mycket intressant och denna metod har fått bra feedback så detta kommer vi att utveckla.
Sedan skall vi inte glömma att – läraren och mottagaren är de viktigaste personerna i alla skolor och i alla undervisningsformer. Man måste spela på samma spelplan för att lyckas nå det bästa resultatet. Utan goda pedagoger som är villiga att satsa på nytänkande så kommer vi ej framåt. Utan vilja att lära, av kursdeltagare och studerande, så lyckas vi inte heller. Då är risken att vi landar i ett 1600- tals tänk ännu idag trots alla verktyg som utvecklas hela tiden till vårt förfogande. Det har vi inte råd med, vi måste möta de nya generationerna på den spelplan de befinner sig i sättet att ta till sig ny kunskap och för att hålla dem kvar i det livslånga lärandets karusell. Här krävs satsningar av stat, kommuner och samtliga undervisande instanser! Jag vill vara med- så det så.

Nätstödd undervisning kan bli en ödesfråga. Är lärarna flaskhalsen?

Skribent: Helena Hurme

För en timme sedan (innan jag blev påmind om att jag under hösten lovat skriva i Lärarbloggen) avslutade jag en av de trevligaste undervisningsstunder jag haft under mina nästan fyrtiosju år som lärare. Det var fråga om en liten grupp studerande på kursen Fördjupad utvecklingspsykologi, sju studerande.

På kursen har vi gått igenom boken ”Advanced developmental science”, som innehållsmässigt är väldigt bra men som ser ganska trist ut: mycket text och några få svartvita bilder. Studerandena har presenterat var sitt kapitel som PowerPoint, där de klippt in länkar, bland annat YouTube-snuttar. Dessutom har de varje vecka på moodle diskuterat föregående veckas kapitel  och  jag har sedan kommenterat inläggen. Jag har också läst kapitlen och ofta sträckläst dem, för innehållet är så intressant (också en studerande använde ordet sträckläsa när hon berättade om hur hon förberett sin presentation). Studerandena tycks också ha trivts. En studerande sa en gång att ”det harmade mig så att jag inte kunde vara närvarande” och det är inte ofta man får höra det!

Det som gjorde den här gången så unik var, att en studerande under diskussionen frågade om hon får visa en filmsnutt med Sir Ken Robinson http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U eller www.vimeo.com/29485820 . Detta var helt oplanerat och ledde till att många av oss, mig inkluderad,  för första gången såg denna absolut fantastiska och tankeväckande presentation som faktiskt har att göra med inlärning. Situationen påminner om det som den kända antropologen  Margaret Mead kallar för ett postfigurativt samhälle i motsats till co-figurativa och  prefigurativa samhällen (Margaret Mead, Culture and Commitment: A Study of the Generation Gap (Garden City, N.J.: Natural History Press, 1970) . Enligt henne lever vi idag i ett postfigurativt samhälle där inlärningen inte sker enbart från den äldre generationen till den yngre eller mellan jämnåriga, utan också från de yngre generationerna till de äldre. Detta har inneburit en verkligen behövlig uppluckring av hierarkierna inom undervisningsstrukturerna. Nätstödd undervisning kommer in i denna process på åtminstone två sätt: För det första anammas den teknologiska utvecklingen lättare av de yngre generationerna, som inte är fast i cementerade tankemönster och sätt att utföra saker och ting på.  För det andra innebär närvaron av teknisk utrustning (Smartboards, datorer i klasserna, tabletter, smartphones) en större flexibilitet i att presentera material som man kommit i kontakt med under andra lektioner eller utanför universitetet. Båda dessa faktorer ökar de co-figurativa och postfigurativa inslagen i undervisningen. Det enda som behövs är att lärarna är beredda att låta detta ske.

ÅA har redan, trots nedskärningarna, det mesta i utrustningsväg när det gäller nätstödd undervisning och dessutom har många studerande en egen dator, pekplatta eller smartphone. Med dessa kan man koppla upp sig mot ÅA:s homeserver och mot världen och följa med undervisningen från nästan vilket ställe som helst. Jag är rädd för att flaskhalsen inte är studerandena, utan just lärarnas cementerade sätt att se på undervisningen.

Bilden visar, att man kan koppla upp sig mot moodle fast hemma på motionscykeln.

Det ska bli intressant att se, hur länge det tar innan trycket blir så stort, att alla lärare är tvungna att gå över till nätstödd undervisning. Trycket kan för det första komma från studenterna, som både i skolan och privatlivet vuxit upp med elektronisk utrustning och anser det vara en självklarhet också vid universitetet. För det andra kan universitetens försämrade ekonomiska situation leda till krav på att i allt större grad använda sig av nätstödd undervisning. Det är dyrt att hyra utrymmen, som står tomma en del av tiden. Kanske en viss del av undervisningen i framtiden förläggs till utrymmen som hyrs ut av firmor vid behov i stället för att universiteten själva hyr dem flera år i sänder eller äger dem? Man kan till och med föreställa sig nästan utrymmeslösa universitet i framtiden, för redan nu är det möjligt att tillgodogöra sig föreläsningar på nätet  när man vill eller till och med ha onlinediskussioner med upp till åttio samtidiga deltagare (som Adobe Connect). Vid sådana utrymmeslösa universitet är nätstödd undervisning ett måste.

En annan trend som skapar tryck på lärarna att börja använda nätstödd undervisning är också  bunden till universitetens sparkrav. Pengar måste fås in från olika källor och en sådan är produktion och försäljning av kurser. Jag har redan länge förutspått att också finländska universitet kommer att vara tvungna att gå med i denna konkurrens och inte enbart skaffa  kurser från de stora universiteten utan producera egna kurser. ( De stora universiteten har samlat sina gratiskurser på en webbsajt, http://www.openculture.com/freeonlinecourses. Dessutom finns det direktlänkar till universitetens egna gratiskurser, till  exempel Harvard och MIT  (se https://www.edx.org/school/harvardx/allcourses).) Också Coursera (se https://www.coursera.org/ ) har många onlinekurser gratis.

Det är också möjligt att framtidens studenter är mera rörliga än studenterna är nu. Studenterna kan också skriva in sig för nätstödd undervisning vid universitet runt om i världen i stället för just vid vårt lilla universitet.  I detta fall kan vi förlora studenter och därmed finansiering, som åtminstone i dagens läge är beroende på antalet studerande. För ÅAs del innebär det att ett möjligt bortfall av svenskspråkiga studerande måste kompenseras med antingen finska studenter eller svenskspråkiga studerande från de andra nordiska länderna eller alternativt av produktion av engelskspråkiga moduler som kan säljas på en global utbildningsmarknad. Då krävs bra färdigheter i produktion av nätstödda kurser.

Summa summarum tycker jag att man inte nog kan poängtera vikten av att alla lärare förstår, att det redan har skett en brytning i sättet att se på undervisning och att en förändring i sättet att undervisa är en nödvändighet av ovan nämnda orsaker. Det kanske börjar vara på tiden att belöna dem som infört nätstödd undervisning eller rent av att göra en del av lönen beroende av detta.

Helena Hurme, professor i utvecklingspsykologi

Deadlines med Moodle

Min närmaste – och bästa, icke självgående – samarbetspartner i mitt värv som lärare är Moodle. Jag gillar Moodle. Fanns en tid då jag saknade den tidigare partnern, Blackboard, men som tur är är minnet flyktigt så idag utgör Moodle fundamentet och stabiliteten i mitt lärarvärv. I Moodle har jag allt och lite till jag behöver för min undervisning. Plockar in material i kurser och skyfflar om det, meddelar studenter än det ena än det andra och allt detta via Moodle. Experimenterar och prövar på alla rackerier men framförallt med Moodles förträffliga hjälp kan jag kräva av mina studenter att lämna in sina alster i tid, för Moodle stänger elegant inlämningsboxen då tiden för inlämning gått ut. Att en och annan liten student ödmjukt kommer in med sina försenade inlämningsuppgifter via dörren, som oftast står uppe på vid gavel, är sen en annan historia. Det här med att hålla deadlines är en av de återkommande ”stora” frågorna bland oss lärare. Hur få studerande att förstå att deadlines är ju till för deras eget bästa och givetvis för att underlätta arbetet för oss lärare? Det är ju ändå bara att hålla reda på sin kalender och allokera sin tid förnuftigt – enkelt och behändigt och dessutom med alla tidtabeller väldefinierade i Moodle.

Som sagt gillar jag Moodle. Då grannuniversitetet här i stan erbjöd en intressant nätkurs via Moodle anmälde jag mig med tanken att kursen fyller ju två syften; kursinnehållet fungerar som fortbildning och att kursen dessutom går på Moodle gav ju möjlighet att spionera lite på hur andra jobbar med Moodle.

Kursen började med en lång introduktionsföreläsning som fanns på Moodle att ta del av när man ville. Nu vet jag att det är synnerligen långrandigt att se på ett guppande huvud i 136 minuter på en skärm, ingenting att ta efter där inte. Efter huvudguppandet var det dags för kursens Modul 1, tidpunkten var given i den första beskrivningen som öppnades i Moodle. Modulen sku avverkas under tre givna veckor och som alla vanliga studerande lämnade jag öppnandet av själva innehållet i modulen till den sista veckan. Vid det laget hade redan en deadline passerat och den följande deadlinen var samma dag. En synnerligen prekär situation – läraren, som till vardags missionerar om det fundamentala i att hålla deadlines, strular till det redan i första modulen av en nätkurs – skämdes nog lite grann.

Det är mycket hälsosamt att var studerande ”på riktigt” i en nätkurs. Fastän jag som lärare kan byta roll till studerande med ett klick i Moodle och se hur studeranden ser på kursen ur sin vy, är det ljusår från den verklighet man som riktig studerande och deltagare möter i en Moodlekurs. Det är inte alltid så rätlinjigt och klart att orientera sig igenom en nätkurs som är uppbyggd med en annan lärares logik. Jag börjar känna en ödmjuk respekt för våra studerande, som lyckas med att orientera sig igenom instruktioner, material, inlämningsuppgifter, videosnuttar, meddelanden, diskussioner och rubbet på Moodle, i ett upplägg som  läraren finner helt åskådligt och logiskt, men som kan uppfattas som något helt annat för en deltagare. Inte undra på att deadlines då kan bli något som passerar obemärkt förbi.

Appar att prova på?

Via Facebook följer jag med de artiklar/inlägg som TeachThought gör. Organisationen  TeachThought hittas också på http://www.teachthought.com/ där man kan läsa att TeachThoughts mantra är “learn better”. Vidare beskriver man sig så här:  “TeachThought, LLC is a fluid platform dedicated to supporting educators in evolving learning for a 21st century audience.” Artiklarna vänder sig ganska ofta till grundskollärare och andra stadiets lärare, men idéer kan man alltid snappa upp ändå.

En av deras artiklar som igen en gång fick mig att fundera på hur nätundervisningen kunde utvecklas för oss alla men kanske främst med tanke på den generation som kallas för google-generationen (födda 1994 eller senare) var:  ”The 55 Best Free Education Apps For iPad”. Alltså  fritt tillgängliga appar som bara borde vara att ta i bruk. Det är klart det kräver ju att studenten har en iPad eller en annan tablett, eftersom många av de nämnda apparna också fungerar på andra tabletter än enbart iPads. Men en tablett har säkert redan många av våra studenter idag.

Artikeln ger tips om appar som kan användas i undervisningen. En så enkel sak som ”Google Maps Street View” nämns och den kunde vi kanske utnyttja då vi pratar om arkitektur eller det kunde ju vara intressant att t.ex. på latinlektionerna söka upp texter på latin på olika historiska byggnader. En annan app ”Phrasal Verbs Machine”, där man på ett roligt sätt utgående från korta animationer väljer rätt partikelverb. Jag måste ju erkänna att jag kanske är lite för gammal för den, men rolig är den ändå 🙂 För att nämna ett tredje exempel ”Scoopit” där man kan samla sina webbtips och andra kan ta del av dem på ett enkelt och tillgängligt sätt.

Jag nämnde google-generationen som man ju kunde anta är informationskompetenta, men forskning visar att det inte alla gånger är så, de är inte så duktiga och effektiva på att söka information och utvärdera den som man kunde tro. En artikel som belyser detta och som kan vara värd att läsa är Google-generationen en myt?

Hur nätstöda studierna?

Jag skriver i egenskap av studeranderepresentant i ledningsgruppen för nätstödd undervisning. Som datateknikstuderande väcker begreppet ”nätstödd undervisning” väldigt mycket tankar.

Nätstödd undervisning är inte bara Moodle. I stort är Moodle ett bra verktyg som föreläsaren kan använda för att distribuera kursmaterial och ta emot övningar med, på samma sätt ser studerande Moodle som en möjlighet till distansarbete, mindre papper och färdigt kursmaterial. Det saknas trots det ännu många funktioner som från studerandenas synvinkel skulle göra platformen mer användbar, speciellt vad gäller grupparbeten. Eftersom Moodle ännu saknar de här funktionerna, tycker jag att föreläsarna borde bekanta sig med olika former av nätstödd undervisning och tipsa sina studerande om hjälpmedel som finns för att göra studierna smidigare.

I kurser som bygger på grupparbeten är kommunikation inom gruppen det viktigaste för att få arbetet gjort. För att jobba i grupp krävs såklart diskussioner, vilka kan vara svåra att sätta igång då de flesta personer har en hög tröskel för att skriva mail och långa mail-diskussioner med flera deltagare också blir svåra att hänga med i. De flesta studerande använder sociala media som Facebook eller Google+ i privatlivet, och många använder dem också flitigt för grupparbeten. Att föreläsaren skulle rekommendera olika chat kanaler som verktyg skulle säkert öka på användningen av dem och på det sättet underlätta kommunikationen i gruppen bli enklare. Ibland ligger problemet i att alla i gruppen inte använder sociala media, då är t.ex. Skype ett användbart program för chat-diskussioner. Överlag gäller att tröskeln att delta i diskussioner är lägre i chat program, och ju mer man deltar desto mer får man ut av kursen. Nu kan man ju fråga sig varför studerande inte träffas personligen under grupparbetet, men för att göra arbetet smidigt är face-to-face-kontakt inte alltid det ideala.

Förutom att kommunicera är det viktigt att kunna arbeta ihop och kunna följa med vad som blivit gjort inom gruppen. För att smidigt kunna arbeta på distans tillsammans finns det flera olika verktyg man kan använda. En metod är att dela filer, eller de texter man skrivit, bakgrundsmaterial etc. För det finns det flera olika företag som erbjuder gratiskonton för att enkelt kunna dela filerna mellan gruppmedlemmarna och samtidigt ha en internetbaserad backup av det man producerat. De kanske vanligaste är Dropbox och Copy, men det finns som sagt många flera av dessa molntjänster. Vad händer då om två gruppmedlemmar arbetar samtidigt med samma fil och sparar på skilda håll? Vems version är det som sparas? Ofta är dessa problem redan färdigt lösta, t.ex. Dropbox-programmet upptäcker dubbelsparandet och sparar filerna enskilt och märker dem ”conflicted copy”. Ifall gruppen vill vara ännu effektivare och flera i gruppen vill arbeta samtidigt på samma fil finns det internetbaserade skrivprogram också för det. T.ex. i Google docs kan flera användare editera en text samtidigt och följa med vad de andra skriver i realtid.

Gällande nätstödda studier vill jag ännu påpeka en sista, mycket viktig, sak jag kommit i kontakt med under åren. Backup av filer. De verktyg jag nämnt tidigare går alltså också att använda privat, som ett eget lagringsutrymme. Föreläsare och handledare bör uppmana sina studeranden att hålla en bra backup på sina filer, åtminstone när de går in i gradu-skrivandet och de tillfälligt livsviktiga filerna ska hållas bra i förvar. Det sista man skall göra är att jobba från ett USB minne. Jo, man kan använda USB minnen för att ha en backup eller transportera filer men det skall absolut inte vara den enda kopian man har. Jag har länge försökt lära ut åt mina icke-IT-studerandebekanta att ifall man endast har en kopia av sin fil är den inte sparad utan bara temporärt lagrad. För att kunna garantera att man inte tappar bort filer skall man ha åtminstone två, gärna flera kopior.

De hjälpmedel/program jag har nämnt är som sagt inte de enda som finns, jag vill bara väcka tankar om vad det finns för hjälpmedel som studerande, och varför inte också lärare, kan använda sig av för att utnyttja teknologin bättre.

Andreas Johansson

Att göra kursmaterial tillgängligt på Moodle

Åbo Akademis studentkår önskade i publikationen 59 förslag till smidigare studievägar vid Åbo Akademi att ÅA skulle se till att det finns flexibla studiemöjligheter i olika livssituationer. Ett förslag som studentkåren framförde var att göra kursmaterial tillgängligt också elektroniskt via Moodle.

Det är en god idé, som förhoppningsvis redan också förekommer mera allmänt än förr. Det är ofta fråga om något slags ”materialbanker”. För egen del har jag i flera år använt mig av Moodle för materialdistribution och inlämningsuppgifter i de kurser jag håller. Först var det lite trögt och kanske också ovanligt med tanken att kolla material och lämna in på Moodle, men de senaste två åren har de studerande funnit det vara ganska självklart att föreläsningar och annat stoff går att titta på i Moodle efteråt. Det har visat sig vara till nytta vid repetitionen. De anteckningar den studerande eventuellt för under föreläsningen eller övningen kan då vara andra anteckningar än de som syns i de dokument som visas på skärmen. Dem får man ändå tillgång till senare.

Följande steg är att göra själva föreläsningen och diskussionen i samband med den tillgänglig på Moodle. Det lyckas i ÅA via programvaran AdobeConnect. Det här har experimenterats med i mina sammanhang. Det var lite opraktiskt att vi hade två datorer på föreläsningen; föreläsardatorn som delade skärmen och visade vad videokanonen visade, och den bandande datorn som styrde kameran och mikrofonen. Föreläsaren kan inte heller vara alltför rörlig i rummet, därför att rörlighet förutsätter att det finns en som sköter kameran och riktar den mot den som för tillfället talar. Det kan ju också vara en student. Den bandande datorn behöver också en fast internetuppkoppling för att bilden ska bli tillräckligt bra. Bandning över wifi ger hackigare bild.

Hur väl vi än sköter oss med det tekniska i föreläsningssalen blir dock resultatet omintetgjort om det inte finns tillräckligt med serverutrymme när filen ska lagras. Det hände en gång vid senaste kurs, och den gången var det speciellt förargligt eftersom kursen var en kurs i samarbete med Öppna universitetet. En kursdeltagare befann sig i östra Finland och hade glatt sig åt att kunna titta på föreläsningen i efterhand. Därav blev intet. Det enda spår som var kvar att sätta ut på Moodle var några webblänkar som hade visats som åskådningsmaterial. Utan föreläsningen gav webblänkarna ganska litet.

Det är ganska jobbigt att titta på en dubbelföreläsning via nätet, där kursdeltagarna också kommer in med frågor och kommentarer. Men det finns stoppknapp, det går att titta i etapper. Det är också en hel del arbete att gå igenom och redigera filmen innan den läggs ut bland det övriga kursmaterialet.


Introduktionsföreläsning, ”Rum för det heliga”