Etikettarkiv: kompetensutveckling

Logopedins alumner – från studerande till yrkesverksam talterapeut

En vacker, solig vårmorgon fylldes ASA-husets aula av pigga röster och kära återseenden. Både studerande, personal och alumner från ämnet logopedi samlades den 24.4 för en Utbildnings- och Karriärdag för Logopedistuderanden och Yrkesverksamma Talterapeuter i Svenskfinland. Ett understöd från Akademiföreningen Åbo Akademiker r.f. gjorde det möjligt att förverkliga dagen och logopedins personal och studerande vill varmt tacka föreningen för stödet.

Logopediutbildningen vid ÅA startade 2005 och hittills har 51 talterapeuter utexaminerats – de första 2010. Yrkeskåren är med andra ord ung, även om det förstås finns äldre kollegor som har fått sin utbildning på finska eller i Sverige. Nu var det dags för den första utbildningsdagen ämnat både för studerande och alumner. Dagens tema var också kopplat till kvalitetsarbetet vid psykologi och logopedi, där man vill lyfta fram vikten av att yrkesidentiteten börjar ta form redan under studietiden. Talterapeututbildningen innehåller mycket praktik och leder till ett konkret yrke, så det är intressant att veta hur bra studierna förbereder för de utmaningar som möter en i arbetslivet.

Förmiddagens program var digert – nyligen utexaminerade talterapeuter, logopedins alumner, berättade om sina första steg i arbetslivet och vi fick även lyssna på en erfaren talterapeut, Pia Lindevall, berätta om sin karriär oh sitt arbete som ledande talterapeut på Kårkulla Samkommun. På eftermiddagen berättade Pia Lindevall om hur en talterapeut kan arbeta kliniskt med klienter med pragmatiska svårigheter. Hon presenterade många intressanta metoder och visade praktiska exempel, vilket var intressant både för studerande och yrkesverksamma talterapeuter.

Dagens första taltur viktes för Hanna Ollus som arbetar sedan ett par år tillbaka som talterapeut för Kårkulla Samkommun i Österbotten. Hon fick som nyutexaminerad ett mycket krävande jobb – att starta en tjänst från noll. Erfarenheten väckte många känslor – otillräcklighet och förvirring, men också möjlighet till att påverka sin egen arbetsbild och en känsla av att lyckas.

Följande i tur var Kaisa Gustafsson, som arbetar som talterapeut på Tutoris, berättade om sitt jobb med klienter som ofta har grava funktionsnedsättningar. Det är också ett krävande arbete, och hon lyfte fram arbetshandledningens roll i arbetet. Det ä ett sätt att behandla svåra saker som man möter i sitt arbete, och det bidrar också till att man växer i sitt yrke när man reflekterar över sitt sätt att reagera och agera.

Michaela Holm, som arbetar som talterapeut och förman på Folkhälsans Centret för kompletterande kommunikation och pedagogik berättade både om sina utbytesstudier och sin karriär. Hon ville inspirera alla studerande till personlig tillväxt och att skaffa erfarenheter redan under studietiden till exempel genom utbytesstudier. Hon var mycket positivt inställd till yrkesmässiga utmaningar men påpekade ändå att arbetslivet kan vara lite av en kall dusch efter den trygga och gemytliga miljön vid universitetet.

Tanja Sirviö, talterapeut för Raseborgs stad, tyckte att logopediutbildningen ger en bra grund trots att den inte kan vara heltäckande. Kunskap om många saker måste man ändå skaffa själv när man väl är yrkesverksam. Hon höll med akademilektor Pirkko Rautakoskis uttryck om att utbildningen ger ”ett körkort till arbetslivet”.

Emma Kallvik, doktorand vid logopedi, berättade om hur hon bestämde sig för att börja doktorera. Utmaningar i passliga doser vid rätt tidpunkt, växande ansvar, och lämpligt krävande uppgifter har skapat en gynnsam miljö för att tålmodigt sträva fram mot målet.

Pia Lindevall, ledande talterapeut för Kårkulla Samkommun, berättade om hur hon började arbeta med autistiska klienter och hur det var att inleda karriären som privatpraktiserande talterapeut. Hon har gedigen erfarenhet av talterapeutyrket och är mycket insatt i kliniskt arbete med autistiska klienter, men även hon började sin karriär med en enda föreläsning om ämnet i bakfickan.

Efter en intensiv och mycket intressant förmiddag med så många olika arbetsbilder gick jag på lunch med tankar som snurrade runt i huvudet. Ger talterapeututbildningen tillräckligt med vägkost för en krävande start i arbetslivet? Kan en utbildning ensam stå för vägkosten, kan man vara redo för allt när man stiger ut i arbetslivet? Under förmiddagen nämndes det att man hade alltför höga krav på sig själv i början, att man upplevde att man var otillräcklig, att man fick en chock när man mötte negativa medarbetare, att man inte hade tillräckligt med kunskap. Men också att man har överlevt och lärt sig mycket, att ‘learning by doing’ är ett bra sätt att lära sig mera, att man räcker till trots att man inte kan och vet allt, att man lär sig att leva med frustration, att arbetet i sig ger glädje och krafter. Många nämnde att de får hjälp och stöd av en mera erfaren talterapeut, även om arbetet är självständigt.

Budskapet från alumnerna kan sammanfattas med att talterapeututbildningen ger mångsidiga färdigheter som stöder i utmanande situationer i arbetslivet, och en bra grund för en yrkesmässig tillväxt, men att studierna inte kan förbereda en för allt som kommer emot.

Jag tror att yrkesidentiteten utvecklas genom hela karriären och att man aldrig är helt färdig, men att en bra utbildning förbereder en för att det är så.

Du får med andra ord ett körkort i handen men det är du själv som styr bilen i rätt riktning och trycker på gasen och bromsen när det behövs.

 

Catharina Nordström

logopedistuderande

 

Utbildningsdag1

utbildningsdag2

Pia Lindevall

Hanna Ollus

Hanna Ollus

utbildningsdag4

Michaela Holm

utbildningsdag5

Emma Kallvik (som också fungerade som dagens fotograf)

Toppenheternas avslutningsfestival – en början till fortsättning

År 2011 blev handelshögskolan och Institutionen för psykologi och logopedi utsedda till kvalitetsenheter för utbildning inom Åbo Akademi. Kvalitetsenhetsstatusen garanterade enheterna extra finansiering för att ytterligare utveckla och satsa på undervisning och lärande på enheterna. Detta arbete har pågått i tre intensiva år i form av flera olika utvecklingsarbeten och projekt som också regelbundet informerats om på denna blogg. Då den finansierade perioden nu lider mot sitt slut, anordnade enheterna tillsammans en avslutningsfestival under namnet Bättre lärande! Festivalen gick av stapeln onsdagen den 3 december – en dag fullspäckad av program, med workshops, föreläsningar och paneldebatt som samlade totalt 70 deltagare från olika håll på akademin.

Dagen inleddes med två workshopsessioner där tre hjärtefrågor per toppenhet presenterades och diskuterades mer ingående. För handelshögskolans del handlade det om projektbaserat lärande, kursdesign och processen Lärande i Fokus. Hur sänka tröskeln för att våga bygga upp en kurs på projekt? Är det möjligt att integrera projekt i olika typer av kurser? Hur planera en kurs för att stimulera en djupinriktning på lärande? Vad är lärarens roll då fokus ligger på lärandeprocessen och studenternas lärande? Vad är resultatet då lärarlag aktivt börjar fokusera på studenternas lärande? Hur få i gång en process som utvecklar tänket kring ”learning by doing”?

IMG_1023

Handelshögskolans workshop om projektkurser samlade intresserade deltagare.

IPL:s workshoppar spann vidare på tre utvecklingsprojekt som man arbetat med under toppenhetsperioden. Till exempel har enheten utarbetat ett heltäckande system för insamling av kursfeedback av både studerande och lärare och integrering av dessa i undervisningsplaneringen. Under workshoppen inbjöds till en kritisk diskussion om kursutvärderingsmetoder: gör vi på bästa sätt, är detta effektivt, är det ens nödvändigt att utvärdera kurser på så här bred bas, blir faktiskt undervisningens kvalitet bättre av det? På workshoppen om alternativa undervisningsmetoder presenterades och diskuterades olika alternativa redskap och metoder som enhetens lärare prövat på, och i rummet bredvid delades det ut tips om hur man som handledare, ämnesansvarig och administratör kan systematisera processerna kring avhandlingsskrivandet både på kandidat- och magisternivå.

På en av IPL:s workshoppas dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

På en av IPL:s workshoppar dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

Workshopparna väckte en hel del diskussioner och tankar som återkom under dagen i anknytning till de andra programpunkterna. Efter lunch fortsatte programmet i CLL:s aula. Tanken var att komma bort från en stel auditoriemiljö, men utrymmet innebar en smärre utmaning speciellt för Tove och MarSu från Lärcentret som ansvarade för distansuppkopplingen och filmningen.

IMG_1061

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare.” Det var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation (video). Marianne pratade kring kvalitetssäkring med egen erfarenhet av auditerings- och ackrediteringsarbete, både utgående från rollen som granskare och som ansökare. Som exempel lade hon fram svenska högskoleverkets utnämning av utmärkelsen framstående utbildningsmiljö samt den amerikanska AACSB-utmärkelsen, ett internationellt kvalitetssäkringssystem för handelshögskolor.

”How do you know that you do what you say that you do?” För en framstående utbildningsmiljö gäller det att kunna utvärdera sina egen verksamhet och definiera sina framgångsfaktorer. De mest prestigefyllda (däribland AACSB) kräver såväl ett helhetsperspektiv som en kvalitetssäkring nere på individnivå.

"Processer gör livet så hemskt mycket enklare", var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare”, var ÅA:s styrelseorförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

Därefter var det dags för en paneldiskussion under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?” Deltagarna, professor Pekka Santtila, universitetslärare Anna Sell, studerande Katarina Kiiskinen och pedagogisk konsult Torgny Roxå, under ledning av akademilektor Barbro Schauman, lade i en initierad och entusiastisk debatt fram sina synpunkter. Var brister det i universitetsundervisningen i dag och hur göra för att förbättra situationen?

Panelen talade om hur vi alla inom ett universitet själva utgör vår största resurs; det är kunskapen som värdesätts framom den ekonomiska vinningen. Detta gäller även inom utbildningen, som ännu mer borde rikta in sig på själva lärandet, ur studenternas synvinkel. Didaktiken ska förankras lokalt ochkopplas till den egna forskningen. Som Torgny Roxå sa: allmän pedagogisk forskning finns det mer än tillräckligt av.

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Inom universitetet borde vi bli ännu bättre på att leva i samspel med samhället i stort. En av frågorna som diskuterades var om relevant kunskap och arbetsmarknadsrelevant kunskap är samma sakeller inte. Ett ökande samhällsintresse för högre utbildning tillsammans med samhällets krav på universitetet i form av effektiv genomströmning och produktivitet, ställer förstås allt högre krav på den enskilda individen inom organisationen. Det blir ett försök att hitta den personliga jämvikten mellan ytterligheterna att bränna ut sig eller bara satsa på sig själv och sin egen forskning.

Torgny Roxå arbetar vid Genombrottet – Lunds tekniska högskolas motsvarighet till Lärcentret. Genombrottet ansvar för högskolepedagogiska kurser och är grundare av LTH:s pedagogiska akademi, en motsvarighet till forskarvärldens docentur. Lärare får sina pedagogiska meriter evaluerade för utnämningen Excellent Teaching Practioner, vilket också innebär ett lönepåslag.

Under Bättre lärande avslutade Torgny dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning (video). Inom akademia är A och O den akademiska friheten, men även en stark lojalitet mot sitt eget ämnesområde. Men hur agerar ett kollegium inbördes, hur många och hur diskuterar vi egentligen vår undervisning med? Och hur agerar kollegiet på yttre förändringar? Hur kommer det sig att vi ibland tar ansvar för något, men ibland inte? Det behövs eldsjälar, men det finns alltid skeptiker. För att nya idéer ska kunna förankras och systemet utvecklas, måste den breda massan som står mellan eldsjälarna och nej-sägarna engageras. Det fungerar inte att bara tvinga alla till ”best practice”.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Åbo Akademis rektor Jorma Mattinen, som inledde eftermiddagens program med några välkomstord, poängterade att man egentligen inte borde tala om ”avslutning” då det är frågan om något så grundläggande som kvalitetsarbete. Utbildningskvalitet är något som enheterna och akademin som helhet konstant ska arbeta med, och målet med toppenhetsperioden har också varit att skapa system och strategier för att kunna trygga denna kontinuitet. Även om finansieringen skulle ta slut vid årsskiftet, fortsätter både handelshögskolan och IPL att satsa på kvalitetssäkring på sina respektive enheter. Den pedagogiska ledningsgruppen vid handelshögskolan och IPL:s så kallade ”kvaligrupp” kommer att fortsätta sitt arbete på våren med oförändrad styrka, och således fungera som en garant för att kvalitetsarbetet fortgår även i framtiden. Arbetet har bara börjat!

Mer presentationer och material från Bättre lärande finns tillgängligt på: https://www.abo.fi/personal/toppenhetsseminarier

Skribenter: kvalitetskoordinatorerna Cecilia Lundberg (handelshögskolan) och Yasmin Nyqvist (IPL)

 

Nätverk + inspiration = sant

Den 13 november, mitt i det värsta höstmörkret, inleddes den årliga nätverksträffenför språk- och studieverkstäder i Sverige, denna gång i Umeå. Tanken bakom det elvaåriga nätverkets träffar är att de som arbetar vid så kallade språk- och studieverkstäder i Sverige ska ha möjlighet att under två till tre dagar träffas och under avslappnade former utbyta idéer och erfarenheter. Under några års tid har också några av oss från Centret för språk och kommunikation (och representanter från Høgskolen i Oslo og Akershus) haft nöjet att delta. Träffarna har varit mycket inspirerande, och de har inte bara lett till ett utökat nordiskt samarbete utan även till konkreta idéer om hur vi på CSK kan samarbeta med ämnen vid ÅA.

Umeå universitet

Umeå universitet

Precis som tidigare år fick vi en hel del med oss i bagaget också i år. Den här gången var det dels en medvetenhet om hur flera svenska universitet arbetar med att stödja studerande i deras skrivande och övriga studier, dels praktiska pedagogiska metoder.

Samtidigt som det finns mycket vi kan lära oss och tillämpa av de svenska lösningarna finns det också en hel del som skiljer oss åt. Ett ytterst aktuellt samtalsämne då universitetsanställda i Sverige träffas är problematiken med den svenska skolan, som många upplever inte ger tillräckliga färdigheter för akademiska studier. Inte minst lärarutbildningens låga status oroar många som arbetar på språk- och studieverkstäder i Sverige. Vilsna studenter har vi också här, men vi kan vara glada över att det finländska gymnasiet tydligen förbereder studenterna för universitetsstudier bättre.

Gemensamma problem som vi har är studenter som inte klarar av sina studier på det sätt, med det resultat eller inom den tid som universiteten räknar med. Många av språk- och studieverkstäderna vid universitet och högskolor i Sverige (och Norge) försöker angripa de olika problem studenterna tampas med så att säga ”vid samma lucka” – samma avdelning ska kunna hjälpa med både språklig handledning, textstruktur, referenshanteringsverktyg, informationssökning och studievägledning. I Umeå har man gått så långt att man har slagit ihop studieverkstaden (inklusive språkrådgivning) med biblioteket och enheten för universitetspedagogik.

Många bland personalen vid de här avdelningarna eller verkstäderna verkar huvudsakligen se positivt på utvecklingen, men samtidigt rapporterar flera att det i praktiken delvis kan vara svårt och till och med onödigt att integrera verksamheterna. Alla kan naturligtvis inte vara experter på allting, utan det är viktigt att hitta sätt att komplettera varandra och utnyttja varandras expertis. Marlene Bickham från Umeå universitet påpekade till exempel i sitt anförande om studievanor och studieteknik att det hör till vardagen att också hänvisa studenter vidare till andra som kan hjälpa.

Hur är det här hemma vid ÅA – är vi tillräckligt bra på att hänvisa studerande till rätt instans? Hur naturligt känns det för oss som undervisar att hänvisa till egenläraren, biblioteket, skrivhandledningen, lärcentret, studiepsykologen …? Och vet vi egentligen vilken hjälp studenten kan få av alla dessa? Att som lärare försöka hålla koll på vad andra än den egna enheten gör är svårt, men ändå förutsätter ofta studerande att deras lärare har den överblicken.

Visst är vi väl i viss mån bra på att samarbeta redan nu, ÅA-enheter emellan. Olika ämnen samarbetar med varandra; biblioteket har samarbete med många ämnen bland annat i samband med kurser och seminarier; vi språkgranskare har en tradition av att besöka seminarier i olika ämnen och tala om språkbehandlingen i examensarbeten, för att ta några exempel.

Sedan ett par år tillbaka har vi kommunikationslärare vid CSK också experimenterat med att delvis samordna kurser i vetenskapligt skrivande och kommunikation med seminarier på kandidatnivå i en del ekonomiska och humanistiska ämnen. Avsikten är att stödja de studerande i deras skrivande i samband med en uppgift som känns relevant för dem och som de satsar på. Det ser vi som ett betydligt bättre alternativ än att ”öva torrsim” i det akademiska skrivandet genom att på kommunikationskurserna ge lösryckta skrivuppgifter som då enbart kommer att handla om språk och stil, snarare än om innehåll. Det här läsåret har antalet ämnen vi samarbetar med ytterligare utökats jämfört med i fjol, och avsikten är att vi i framtiden ska ha någon form av samarbete med alla ämnen i det skede då de studerande skriver sina kandidatavhandlingar. Hur och i vilken utsträckning samordningen ska ske är ännu inte klart, men utvecklingen av det här hänger samman med de nya kandidatutbildningarna och den kommunikationskurs om fem studiepoäng som går under arbetsnamnet Akademisk framställning. De facto initierades samarbetsprojektet efter en nätverksträff och bland annat ett speciellt inspirerande diskussionsinlägg med erfarenheter från studieprogram i ekonomi i Kristianstad. Utan den idéinjektion vi fick skulle vi inte ha kommit igång.

För att återgå till nätverksträffen i Umeå var en speciellt minnesvärd presentation lingvisten Satish Patels föreläsning om interaktiva verktyg för planering, produktion och feedback. Han presenterade både sådana verktyg som var bekanta för oss sedan tidigare och nya ”mindblowing” (hans ord) sådana, bland annat olika verktyg för att spela in själv och för att ge studerande feedback på ett enkelt och effektivt sätt. Han visade även mindmap-verktyg som både kan underlätta planering av undervisning och kan användas av studerande som ett hjälpmedel till exempel för att få en överblick över tentlitteratur.

Många lärare drar sig för att skapa nätbaserat undervisningsmaterial eftersom de upplever att andra då kan ”stjäla” deras material. Enligt Patel är den här inställningen jämförbar med att slåss mot väderkvarnar, och han anser med andra ord att nätet är en del av den verklighet vi lever i och att vi i stället borde se på verktygen som en möjlighet att berika och stödja vår undervisning. En het trend inom pedagogiken är det så kallade omvända klassrummet. I stället för att ägna närundervisningen åt att presentera teori kan vi med hjälp av virtuella verktyg låta studerande ta del av teorin innan de kommer till kurspassen. Under närstudierna kan de i stället öva, diskutera och tillämpa vad de har lärt sig.

Patel underströk även vikten av att göra nätbaserade presentationer minnesvärda; att vi lärare ser till att vi åtminstone ”blir kända” på kuppen. Det kan vi åstadkomma genom att alltid presentera oss i början av varje videopresentation, genom att alltid använda samma logo eller till exempel genom att skapa en egen jingel som vi inleder varje presentation med. Det här kan låta som en hel del arbete. Enligt Patel är det just vad det är, men på sikt kan det spara tid för andra uppgifter.

Vi behöver dJane och Katie gnistor av nya idéer och motivation som kan tändas då vi får möjlighet att nätverka och delta i konferenser och samtal kring hur vi kan utveckla vårt arbete. De lyser upp hösten och hjälper oss att orka igenom den långa vintern. Och ger oss motivation att göra vårt arbete ännu bättre än tidigare.

Jane Wingren och Kati Palmberg, lärare i svenska respektive kommunikation vid CSK   

 

Vem vågar vi prata om handledarskap?

Jag känner att jag levar i flera världar. Om det är en rikedom eller ett kaos beror väl mest på dagen eller sinnesstämningen: ibland berikande, ibland frustrerande.

I en av mina världar fick jag i en utmärkelse: Utnämnd till årets handledare vid Åbo Akademi 2014. Överraskningen var stor, rent personligen blev jag lika förbryllad som barnsligt smickrad. Jag? Varför? Vem har valt?

När jag insåg att valet gjorts utifrån kommentarer som studeranden vid ÅA gjort i den årliga studentbarometern utan att veta om att deras kommentarer skulle bidra till att någon får en utmärkelse, kändes det, om möjligt, ännu bättre. Någon hade liksom tjuvtittat på den vardagliga verksamheten i min lilla värld där jag bereder tid för att samtala och diskutera med studeranden om deras pågående avhandlingsprojekt.

När den känslomässiga stormen inom mig bedarrat något slogs jag en insikt som inte borde vara märklig, men som jag uppfattar som märklig. Varför talar vi lärare som sällan om erfarenheten och kompetensen att handleda studerande och doktorander? Vi har så småningom lärt oss att använda olika pedagogiska och didaktiska idéer i undervisningen, men oftast handlar det då om kontaktundervisning, inte om handledning, inte om att sitta ensam med en studerande/doktorand och samtala om hens försök att komma tillrätta med den akademiska stilarten.

Alla som kommit till en position där man har privilegiet att handleda någon annan har själva blivit handledda. Lite mästare- gesäll stuk över det hela, alltså – även om själva termen handledning ger en missvisande bild av vem som är aktiv och passiv i kosntellationen. Vi har åtminstone den erfarenheten att falla tillbaka på, och tanken är väl likartad som när man blir förälder: man vet vad det är att bli fostrad och man har sin glasklara bild av hur man både vill vara och inte vill vara i den rollen.

Men tystnaden kring hur vi gör när vi handleder är slående. Jag har i alla fall inte ännu hört om förslag till ”best practices” när det gäller handledarkompetensen. Samtalen kolleger emellan ekar med sin frånvaro. Alla lärare förväntas liksom bara kunna handleda.

När jag för ett antal år sedan gick kursen i universitetspedagogik hade vi ett delmoment där vi fick feed-back på en handledningssituation. Jag har haft både nytta och glädje av den sessionen i mitt handledarskap, även om den kändes svår att just då hantera. Känslan av en intimitetsgräns fanns med redan då, och jag tror inte jag är den enda som känner av den.

Handledarskap handlar om att utveckla ett ledarskap och att introducera en forskningstradition, men minst lika mycket om att ingå i en relation med ömsesidigt förtroende som drivkraft. En relation är inte alltid öppen för vilken exponering som helst. Den lever – som alla relationer – med varierande grad av intensitet, närhet och distans. Lägger man därtill Barbara Czerniawskas handledarerfarenhet som hon själv sammanfattar i orden: handledare är både terapeut och bokredaktör (i Lars Strannegård (red.): Avhandlingen. Om att formas till forskare, Studentlitteratur 2003), blir engagemanget än mer intimt, i betydelsen högst personlig.

Samtidigt är varje handledarskap insatt i en komplex kontext av maktkomponenter med riskpotential och förväntanshorisonter som kan bli mer eller mindre orealistiska – från båda hållen. Riskpotentialen och mindre lyckade erfarenheter talar starkt för ett behov av öppenhet och arenor för samtal om handledarskap. Studeranden och doktorander för sinsemellan sådana samtal och den den akademiska folkloren är full med anekdoter, men det seriösa samtalet handledare emellan tycks svår.

Vi landar i en spänningsfylld situation av exponeringsskräck och exponeringsbehov. En diskussion om handledningskompetensen behöver bevara respekten för denna dubbelhet. Det finns en ”tyst kunskap” (Polanyi) som ingår i traditionsförmedlingen, men tyst kunskap får inte handla om kunskap som tystats ner.

Jag tror frågan är alltför viktig för enbart överlåtas till anekdoternas alltför lockande värld. Vad vill du berätta?

Mikael Lindfelt

Akademilektor i systematisk teologi

Stort kunnande och mångsidiga färdigheter inom undervisningsplanering och handledning

Läsåret 2013-2014 har inom universitetspedagogik erbjudits kursen ”Undervisningsplanering och handledning” som modul 3.  Lokalt pedagogiskt utvecklingsarbete i denna form har som syfte att ge konkreta verktyg för lärarens utvecklingsarbete. Tyngdpunkten är lagd på universitetslärares teoretiska och praktiska färdigheter inom planering, undervisning, handledning, examination och utvärdering. Examinationen består av valbara kortkurser, videoföreläsningar och skuggning med minst ett tillfälle inom varje område. Som övningsuppgift gjordes en fullständig kursbeskrivning och till slut sammanfattade deltagarna sina kurser och reflektioner i en kursportfölj.

Jag har haft förmånen att av examinator prof. Michael Uljens vara utsedd tentator och sålunda seminarieledare under slutseminarierna. Inför och under seminarierna har ett tjugotal deltagare reflekterat över det som de lärt sig under kursen. Deltagarna har haft varierande lärarbakgrund, så att en del har undervisat och handlett redan flera år, andra har inte ännu haft någon att handleda eller har inte ännu haft en egen kurs. Doktoranderna har blivit allt ivrigare att få omsätta sina teoretiska färdigheter i praktiken. Lärare som redan undervisat och eller handlett under flera år har reflekterat över hur viktigt det är med att få påminnelser om regler och fortbildning som lärare. Kursen har också varit en källa till inspiration och att få nya idéer för undervisningen. Eftersom de kortkurser som ingick i helheten var valbara, kunde man välja sådana områden som man själv bedömde att man behövde mest stöd för.

Vad lyfte deltagarna fram som det som gett dem mest under kursen?

Ett flertal deltagare konstaterade att de mycket uppskattat att få träffa, diskutera med de andra och att få använda dem som bollplank för egna tankar och idéer. Flera nämnde rent konkreta fenomen de lärt sig om, t.ex. hur man kan använda kurs- och andra utvärderingar eller att man få vetskap om vart man kan vända sig i olika ärenden. Någon konstaterade att man lärt sig hur ett universitet fungerar och någon var överraskad över hur mycket som redan görs från akademins sida för att stöda lärare.

När det gäller att koppla teori med praktik inom undervisningsplanering lyfter de allra flesta fram att de först nu tydligt sett och lärt sig tillämpa konstruktiv länkning, d.v.s. det samband som finns med lärandemål, undervisning och examination. Biggs begrepp ’Constructive alignment’  fick härmed en stor betydelse under denna kurs.  Konstruktiv länkning torde därför vara en naturlig del av deltagarnas kursplanering i fortsättningen.

Vilka kurser uppskattades mest?

Kortkurser ordnades under hela läsåret inom ramen för personalutbildningen. Många finns tillgängliga som nätföreläsningar, vilket medger en stor flexibilitet för deltagarna. De kurser som fick flest röster var sådana som handlade om att genomföra undervisning, t.ex. Kristina Edströms ’Lärartricket’ och Satu Eerolas olika föreläsningar. Inom handledning förde flera fram den föreläsning studiepsykolog Klara Schauman- Ahlberg höll om handledningsgruppen och hur man kan få den att fungera så bra som möjligt.

De två som nämndes oftast var

  • Teaching Teaching and Understanding Understanding from a Student Learning Perspective.Daimi Edutainment presents A University of Aarhus production. Illustrates John Biggs’ model about constructive alignment
  • Part 1: Learning. Student Perspective (8 min.)
  • Part 2: Understanding. Knowledge Perspective (6 min.)
  • Part 3: The Solution. Constructive Alignment (4 min.)

Vilka förbättringar kunde förverkligas under nästa kurs?

Under seminarierna förde deltagarna fram både positiv och negativ respons, vilket också var ett syfte med slutseminarierna. Det är värdefullt att få ta del av hur kursen kan utvecklas. Det kom fram ett flertal konkreta förbättringsförslag t.ex. att kursbeskrivningen och –kraven borde formuleras tydligare, att det kunde finnas en tydligare startpunkt där man ger en helhetsbild och går igenom det som förväntas samt att man saknat regelbundna gruppträffar.  Alla kortkurser erbjöds också på distans, vilket deltagarna uppskattade, men samtidigt också var något kritiska till eftersom delaktigheten i diskussioner på distans upplevdes som mindre tillfredsställande än om man var på plats.

Vilka kurser skulle det finnas behov för?

Deltagarna lyfte fram en del ämnesområden där de skulle önska sig kurser. Ett område gällde studerande av idag, t.ex. hur man kan förstå dagens mediemedvetna studerande, uppmärksamma studerande med specialbehov eller studerandes olika lärstilar. När det gäller handledning skulle man önska sig mera verktyg när det gäller handledning av enskilda studerande eller handledning i sådana situationer där man är chef med ekonomiskt ansvar.

Ta gärna kontakt med synpunkter och förslag för kommande utbildningar!

Monica Nerdrum, FD, utbildningsplanerare, lärcentret

Fritt fram för alternativa examinationsformer!

Institutionen för psykologi och logopedi är nu inne på sitt tredje år som kvalitetsenhet inom utbildning. Efter att under det första året ha jobbat med strukturen och innehållet i respektive utbildningsprogram, har fokus detta år legat på utveckling och implementering av nya pedagogiska metoder. Startskottet för detta var höstens kvalitetsseminarium i Nagu, där experter från Finland och Sverige föreläste om alternativa pedagogiska metoder och examinationsformer (läs mera om detta i IPL:s blogginlägg om Naguseminariet daterat den 19 november 2013).  De inspirerande föreläsningarna med påföljande smågruppsarbeten fick flera lärare att lockas till att prova nya alternativa examinationsformer, något som också studerande efterlyst genom åren. Under året pågår också en institutionsanpassad modul i universitetspedagogik, ledd av professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet. Under kursens gång arbetar lärarna med egna kurser och projekt och uppmuntras inom ramen för kursen att utveckla och experimentera med de pedagogiska metoderna. Kursen har hittills varit populär bland lärarna, som upplevt att den gett förutsättningar och tid att tillsammans med den egna gruppen och med experthjälp fundera över de tekniker som används inom undervisning och examination samt deras ändamålsenlighet. Arbetet som lärarna gjort under kursens gång kommer att presenteras och diskuteras på ett ÅA-allmänt seminarium den 16 maj.

Just nu pågår med andra ord experiment med alternativa examinationsformer i flera olika kurser. Den traditionella sluttentamen som varit vanlig även vid IPL upplevs ofta som oändamålsenlig och rekommenderas inte enligt de senaste rönen på det pedagogiska fältet. Det man borde sträva till att mäta vid examinationen är hur väl studerande förmår tillämpa den kunskap som lärts ut. Denna aspekt kan inte mätas i traditionell tent med utantilläsning.

Nedan följer ett axplock av examinationstekniker som just nu prövas på institutionen:

– i en kurs om personlighetsutredning ordnades en öppen debatt där studerande delades in i grupper för att argumentera för och emot användningen av projektiva test i kliniska utredningar. På detta sätt fick studerande i praktiken omsätta den kunskap de inhämtat. Flera studerande såg detta som skäl att ytterligare läsa in sig på forskning inom området för att slipa sina argument. En panel ur personalen fungerade som expertkommentatorer vid tillfället.

– på en fördjupad kurs i utredning av barns kognitiva funktioner och socioemotionella utveckling bestod examinationen av en muntlig tentamen där studerande delades in i grupper för att arbeta med riktiga fall och diskutera sig fram till resultatet. Sedan slogs grupperna ihop och fallen presenterades av grupperna varefter studerande fick se de riktiga utlåtandena och diskussionen fortsatte under ledning av de ansvariga lärarna. Katarina Alanko, en av lärarna på kursen, upplever att man på detta sätt konkret fick se frukterna av sitt och studerandes arbete då man fick följa med hur de omsatte sina kunskaper i praktiken.

– i kursen Neuropsykologi och kognitiv psykologi har läraren prövat en så kallad ”fusklappteknik” där studerande gör skriftliga anteckningar inför varje föreläsningsgång som sedan får medtagas till tenten. Tekniken var ovan för flera kursdeltagare, men mottagandet har i regel varit positivt; många har också uppgett att de inte vid tentamen sist och slutligen behövde fusklapparna, men att de varit till stor nytta under kursens gång. Lärare Petra Grönholm-Nyman har skrivit mer detaljerat om experimentet i ett inlägg daterat den 3 december 2014.

– under en grundkurs i beteendevetenskaplig forskning fick studerande rätta varandras uppsatser. Enligt läraren Anna Soveri var det en lärorik erfarenhet. Det visade sig ändå vara en för svår uppgift för studerande på grundkursnivå, även om de fick kriterier för bedömningen. Kriterierna var uppenbarligen för vaga för målgruppen och dessutom syntes en klar tendens att ge höga vitsord. Utvecklingen av denna examinationsform fortsätter.

– Inom logopedin har lärare Pirkko Rautakoski använt sig av partent under en av sina kurser. Det innebär att alla studerande får samma frågor men sedan delas upp i par i skilda rum där de tillsammans får formulera gemensamma skriftliga tentsvar under diskussion med varandra. Tekniken har fått bra respons av studerande som upplevt det som ett givande inlärningstillfälle.

– Logopedin har också testkört den så kallade röd penna/blå penna-tekniken under en grundkurs i talvetenskaper. Tekniken innebär att studerande skriver skriftlig tentamen i vanlig ordning, men efter att de lämnat in svaren och lärarna korrigerat dem, får de tillbaka sina tenter och svaren gås igenom på ett seminarium där studerande har möjlighet att korrigera sina svar med en annan färgs penna. På detta sätt strävar man efter en mer aktiv form av inlärning.

– på den engelska kursen i Rättspsykologi har man redan i några års tid använt simulerad rättegång baserad på ett verkligt fall som examinationsform. I kursen deltar både juridik- och psykologistuderande, och i rättegången fungerar psykologistuderande som experter  medan juridikstuderande sköter juristens bit. Kursen har varit en framgång bland studerande och fått mycket positiv feedback. Se artikel i Meddelanden.

Arbetet med de nya examinationsformerna utvärderas och diskuteras kontinuerligt, inte minst vid seminarierna i universitetspedagogik och på personalmöten. Många av metoderna testkörs nu för första gången, och det är givet att man inte på förhand kan veta hur väl de lämpar sig för specifika kurser och ämnesstoff; arbetet blir därför både spännande och lärorikt och kommer förhoppningsvis att berika institutionen i framtiden.