Etikettarkiv: variation

Nätkurs som metod

Det är nu 16 år sedan jag bekantade mig med nätkurser första gången. Här använder jag begreppet nätkurs medvetet i stället för nätstödd kurs för att antyda att vi talar om kurser som inte enbart har en Moodle-sida för informationsspridning utan sådana där också en betydande del av undervisningen, eller lärandet, sker via en kursplattform. På den tiden var den här formen av undervisning ny och vid ÅA var verksamheten endast i planeringsstadiet. Den nya utvecklingen ledde också till kritiska röster, ”kan man använda sådant här vid universitet?” ”Kan man lära sig teori och kritisk analys tillsammans med en dator i stället för att gå på föreläsningar och sitta på seminarium?” ”Läser någon om man kan googla?” Känns argumenten bekanta? Dagens nya metoder för undervisning och lärande får nog ofta samma mottagande.

Tillbaka till nätkurserna. Har de kanske blivit gammalmodiga nu när olika former av aktiverande metoder och workshoppar upplevs som det som fungerar bäst? Betyder det att nätkurser varit en misslyckad satsning? Nej i bägge fallen, lärarens verktygslåda utökas med allt flera olika redskap som alla har sina egna användningsändamål. Det är också sällan som en kurs kan kategoriseras som endast det ena eller det andra. De flesta kurserna vid ÅA har väl i dag en Moodle-sida eller någon annan form av nätstöd. Detta gör dem inte till nätkurser. Det är knappast heller många kurser vid ÅA som någonsin varit fullständiga nätkurser, dvs. det som någon gång kallats elektroniska brevkurser, utan några fysiska studieträffar alls. Nya teknologier kommer också hela tiden i bruk, nätarbetet kan ta sig många olika former och studieträffarna, ja, de är sällan rena föreläsningar de heller.

Vi har lärt oss att olika människor lär sig på olika sätt och kanske också på olika sätt vid olika tillfällen eller gällande olika former av innehåll. Element som att läsa, tänka och skriva ensam och att kunna vara med i en diskussionsgemenskap utan krav på on-line snabba svar genast låter inte speciellt främmande i en akademisk miljö. Det gör forskare, när de får forska i fred och det gör studerande, på nätkurser. Ok, det ställer krav på läraren också, det tar tid att läsa och kommentera skrivna texter, i synnerhet om man ska göra det skriftligen. Det gäller också att få studerande att förstå idén, att faktiskt läsa tillräckligt, och att satsa på hur man skriver även om texten kanske ibland inte får bli mer än 200 ord lång. Alltid lyckas det inte, men rätt ofta faktiskt.

Man kan också göra en mängd mycket mera aktiva och interaktiva saker på en nätkurs, det är upp till var och en att pröva sig fram. Men, alltid måste man inte. Ur lärarens synvinkel, hur kul är det egentligen att tala till en webbkamera som inte reagerar, vare sig med nickar eller gäspningar? Riktiga, gamla hederliga föreläsningar har också sina fördelar, men man måste inte det heller. På samma sätt som studerande har olika inlärningsstilar har också lärare anlag för olika former av undervisning. Alla är inte fascinerande, medryckande föreläsare som får åhörarna att sitta i trans i 90 minuter oberoende av tema. Alla är inte heller av naturen sporrande och engagerande lagledare som kan få ett team av studerande att på eget bevåg upptäcka, utforska och kläcka idéer med substans. Man kan lära sig mycket, även som lärare, men i någon mån tror jag att också lärarens personlighet spelar in när det gäller att hitta en optimal kombination av tema, inlärningsstil och metod.

Nätkurser har en styrka i att kunna förena studerande, och lärare, som befinner sig på olika ort eller inte har möjlighet att träffas vid en gemensam tidpunkt. Men, nätkurser fungerar faktiskt ännu bättre om deltagarna träffas ibland, eller åtminstone har träffats då kursen inletts. Vid den träffen är också aktiverande metoder nödvändiga.

Det går alltså inte att spela ut olika metoder mot varandra, alla behövs och kompletterar varandra. Olika metoder kan användas för olika element i en kurs men samtidigt behöver vi, om vi ser på saken ur den studerandes synvinkel, tänka tidsmässigt. I rätt långt schemalagda kursprogram är det bra om de kurser en studerande deltar i samtidigt är olika till sin natur. En nätkurs, en projektkurs och en kurs som pågår på en viss plats med en fast tidtabell kompletterar varandra bättre än tre kurser som alla är likadana.

Till slut ska vi ägna en tanke åt ordet nätkurs. En liten sökning på internet ger nästan 50 000 träffar på det här ordet i jämförelse med nätbaserad kurs som ger 15 000. Och det är fortfarande inte, lika lite som i början, fråga om tillverkning av fiskeredskap.

Tentamen, check, uppsats, check, flervalsfrågor…

I oktober höll en norsk biträdande professor en kurs för våra studenter. Under de intensiva dagar han var på plats kom man också överens om examinationsform, i samråd med studenterna. Studenterna ville hellre skriva uppsats, än avlägga tentamen. Han berättade också att han frågat studenterna om de brukar ha multiple choice-uppgifter och att de skakat på huvudet och sett förvånade ut. ”Men jag behöver inte ta hänsyn till att man skall få in någon slags systematisk variation i olika sorters examination i kurserna?” ville han ännu försäkra sig om, innan han avlägsnade sig från mitt rum och verkade fullt tillfredsställd med att själv få välja examinationsform.

Spektret av åsikter kring examinationsformer är brett. De flesta kanske kan anses vara överens om kärnan: att olika examinationsformer fyller olika behov, dels eftersom olika människor lär sig på olika sätt och därmed kommer olika bra till sin rätt i olika examinationssammanhang och dels, eftersom det finns en variation i hur inlärningen av olika stoff, material och kunskap bäst testas. (Det är svårt att testa kunskaper om offentlig budgetering i laboratorier avsedda för kemiska experiment.)

Däremot är det osäkert om det råder överensstämmelse om följande nivå i resonemanget;
* att det antagligen är bra om det sammantaget sett finns en variation i examinationsformerna (om inte annat, så för att det kan uppfattas som en rättvisefråga),
* att man måste vara beredd att erkänna att studenterna kan lära sig olika saker genom olika examination, eftersom examinationsformen i sig påverkar hur man studerar, samt
* att det är bra om det finns system som lär ut och uppmuntrar till användning av nya examinationsformer.

Undervisningen vid universitet ändrar inte alltid i takt med kraven som ställs från olika håll och för frustrerade förespråkare inser jag lockelsen i att, förutom att sprida information om nya sätt att testa kunskap, institutionalisera variationen genom att man helt enkelt stadgar att under ett läsår skall ett ämne kunna redogöra för vilka examinationsformer man använt och när; uppsats, check, flervalsfrågor, check, sedvanlig tentamen, check, muntlig tentamen, check, e-tentamen, check, grupparbete, check, presentation/föredrag, check, poster, check och så vidare.

Flera obesvarade frågor finns: Vem avgör vilka examinationsform som skall användas i respektive kurs? Finns det en systematisk planering inför varje läsår, eller är det först till kvarn som gäller? Hur tar man hänsyn till olika ämnens olika resuser och behov? Fyller även påtvingad variation faktiskt sitt syfte eller kräver den energi som går åt till organiseringen av variationen mer än variationen ger?

Trots att jag överlag strävar till viss bredd, så hoppas jag att ÅA avhåller sig från att institutionalisera krav på variation av exminationsformer. Min rätt idealistiska förhoppning är att resultaten i något skede skall tala för sig själva, att institutioner som använder sig av varierande och för situationen lämpliga examinationsformer också är de som gör bäst resultat i form av antal och färdigheter hos de utexaminerade.