Kategoriarkiv: Årets lärare/handledare

Lärandet som en upplevelse (och lite om Louvre)

Två dagars föreläsningsmaraton (189 slides) kryddat med livliga och högljudda diskussioner. Armar som viftar, upp till 15 av 40 personer som pratar i mun på varandra, skratt, oorganiserade stunder med föreläsaren som försöker ta kontroll över diskussionerna genom att ropa med all sin kraft guys, guys, we’re here to learn from each other. Detta kunde i och för sej äga rum i ett auditorium i Åbo, men just nu befinner vi oss i Mellanöstern, i Abu Dhabi. I och med att Handelshögskolan vid Åbo Akademi är mitt i processen att ackrediteras för AACSB, sitter även jag, i egenskap av arbetsgruppmedlem, på seminariet med den insinuerande titeln ’assurance of learning’, fritt översatt garanti av lärande.

Den utlovade Powerpointrallyn tvingar mej att reflektera över hur hela sessionen är uppbyggd och hur varierande man kan tolka metoden föreläsning i olika kontexter. Finländare tenderar att fokusera på att leverera så mycket information som möjligt under de 90 minuter som finns tillgängliga (grovt karikerat baserat på egna erfarenheter), medan det är mera av en regel att de av icke-finländskt påbrå skickligt bygger sessioner där diskussion mellan deltagare och föreläsare logiskt och smidigt leder föreläsaren vidare genom den planerade presentationen. Talet bryts av och kryddas med små eller stora uppgifter för att hålla uppmärksamheten och energinivån uppe. Berättelsen blir intressantare och aktiverar deltagarna; deltagarnas egna berättelser vävs in i ett större sammanhang. We’re all here to learn, vi är alla här för att lära oss. Jag drar paralleller mellan seminariet och ett senare ex tempore besök till Louvre Abu Dhabi, där man tydligt satsat på att skapa en upplevelse för besökaren. Besökaren är inte aktiv i att skapa berättelsen i detta museum, men stigen genom museet och de korta beskrivningarna av olika föremål, artefakter och målningar får besökaren snabbt att inse människans roll i den stora berättelsen som uppstår. Genast i början av besöket får besökaren se föremål man använt för att skära (droppformade tunna blad av sten), vaser och urnor som använts vid begravningsceremonier, skrin och lådor där man förvarat de första pennorna (som snarare var stickor). Vid dessa vackra skrin och askar stannar jag och reagerar på sättet de beskrivs: då du öppnar denna låda kommer ord att få vingar, berättelsen att få liv. I Finland skulle vi beskriva skrinet som ”Detta är en ask som användes för att förvara de första pennorna”. Praktiskt. Rakt på sak.

Lärandet i sej borde vara en stig genom Louvre. En upplevelse. En upptäcktsfärd. En möjlighet att skapa en berättelse och se sin egen roll i den berättelsen, endera som individ eller som ett kollektiv (disciplinen, nationen, människan). Lärandet är alltid en upplevelse, på ett eller annat sätt. Utmaningen är snarare att som lärare skapa lärandeupplevelser och möjligheten för varje kursdeltagare att väcka berättelsen till liv och låta orden få vingar. I motsats till att leverera fakta, hur kunde vi designa en stig, en upptäcktsfärd för våra studerande?

Självklart relaterar denna tanke inte enbart till strukturen och innehållet under en föreläsningssession, utan också till en kurs som helhet. Hurdan lärandeprocess utgör kursen från början till slut? Vad händer innan och efter kursen, var platsar den i utbildningsprogrammet? Är alla metoder som används ändamålsenliga och stöder sättet vi mäter lärande; är lärandemål och examinationsformer i linje med varandra, och även ämnets övriga kurser? Vilken del av den stora berättelsen utgör just den här kursen, den här föreläsningen, den här essän? Lärande innebär inte en distributionsprocess där man överför kunskap; det är en process av connecting the dots, att länka samman bitar av information, se strukturer och sammanhang, skapa berättelsen, både den individuella och den kollektiva. Guys, we’re here to learn from each other.

För att återgå till seminariet i Abu Dhabi. Som lärare ska vi kunna garantera lärande för våra studerande, vilket innebär ansvar för att planera meningsfullt lärande. Vi kan berätta om saker för våra studerande alternativt be dem läsa om sakerna och i stället berätta åt oss (gärna skriftligen), eller vi kan möjliggöra en stig full med upplevelser, där lärandet är resultat. Var kreativ. Skapa upplevelser och låt dina studenter forma sin berättelse.

Grattis till årets lärare och handledare!

Årets lärare och handledare vid ÅA utsågs i samband med inskripitionerna vid ÅA.

Till årets lärare valdes Anna-Greta Nyström, ekonomutbildningen.
I studieklimatundersökningarna kunde studenterna nominera årets handledare. Johan Korhonen, specialpedagogik, och Anders Ahlbäck, historia, utsågs till årets handledare.
Årets lärare och handledare fick pris ur Harry Elvings legat. Motiveringarna framgår här.

Dessutom har Nina Kivinen av Finlands ekonomer valts till årets lärare bland ekonomutbildningarna i Finland. Se motiveringen.

Årets lärare och handledare gratuleras, liksom övriga pristagare ur Elvings legat!

Att handleda – ett hantverk

Skribent: Mia Österlund, årets handledare på magisternivå

Handledningen är universitetslärarens efterrätt. Handledningen är det där goda som kommer till sist, efter att vi tuggat oss genom basfödan på området och gått tillgrunderna med det vetenskapliga områdets etikettsregler och nuläge. Det är nu studentens eget tänkande på allvar tar fart, får blomstra, kanske måste tuktas lite, fås att rymmas i det vetenskapliga ramverket. Det är en lyx att på tumanhand tillsammans med en studerande få möjligheten att fördjupa sig i ett ämne. Att tänka tillsammans och utveckla idéer till bärande vetenskapliga resonemang, som i bästa fall bidrar med ny kunskap.

Hur blir man då en bra handledare? Att hjälpa studerande som redan är ivriga, motiverade och kunniga är ingen konst. Det är bara att slipa diamanten ytterligare. Visserligen är slipandet en stimulerande uppgift, där också handledaren lär sig en hel del, men den självgående studenten är sällan svår att handleda. Däremot är utmaningen att ge bästa möjliga handledning till alla studerande, oberoende av deras utgångsläge. Att hjälpa till med att sporra och sparra. Det är roligt. Belöningen kommer då det akademiska självförtroendet växer hos studenten.

Personligen jobbar jag med den vetenskapliga triangeln, med en tydlig modell som vi ständigt återkommer till genom studierna och som strukturerar planeringen och tankegångarna. Till triangelmodellen hör också tidsplanering. Att tillsammans lägga upp delmål och deadlines är det enda som för skrivprocessen framåt på allvar.

En bra skola för en handledare är förstås att själv ha blivit handledd. Då lär man sig både hur man ska och hur man inte ska göra. Det allra viktigaste är att sporra och berömma. Att tillsammans tro på både projektets och den handleddas potential. Till sporrandet hör också att kräva arbete och fördjupning. Den handledda ska orka skriva om – om och om igen. Handledaren ska orka läsa om – om och om igen. Nyss bortgångne kollegan lektor emeritus i litteraturvetenskap Roger Holmström brukade berätta om hur handledningen gick till innan man kunde hålla kontakt via sociala medier. Då kunde det hända att skribenterna fick hembesök. Att det knackade på dörren. Och där stod handledaren och frågade efter text. Då jag skämtsamt varnar skribenter för att vi kan ta upp den här traditionen igen, att om de inte levererar blir nästa steg ett hembesök, brukar en del tyvärr se glada ut. Att handledaren sitter vid sidan av skribenterna upplevs som tryggt. ”Jag tänker så bra när jag tänker tillsammans med dej”, säger många. Men det gäller att hitta fram till det egna, självständiga tänkandet, där handledaren finns internaliserad i skribentens skrivprocess, som en apa på axeln eller en viskning i bakhuvudet. Gör så här! Gör inte så här! En bekräftande röst att rätta sig efter.

Själv har jag haft handledare av båda sorterna, de svepande och kryptiska, de detaljborrande och de generösa. Alla sporras inte av kommentarer som att ”den och den redan sprungit förbi dej” eller ”jag är så besviken på det du åstadkommit”. Så skulle jag aldrig säga till en student. Men jag har också haft handledare som låtit mig bo hemma hos dem utomlands för att lösa knutar i skrivandet och som öst frikostigt av både sin tid, sin kunskap och sina kontakter. En handledare är ju så mycket mer än en person som hjälper till att förlösa text. Handledaren är en mentor på sitt område, en orienteringshjälp i en ofta svårframkomlig akademisk terräng.

I början av min bana som handledare fick jag ofta ta över svåra fall, ta vid där andra försökt men stannat. Uppdraget var att hitta vägar till färdig text. Det var en utmaning som i första hand handlade om att återskapa ett självförtroende som skribent hos den handledda. Att lära ut hur man håller sig skrivande också i de mest tysta stunder. Men de allra första jag handledde var påstridiga studenter som propsade på att ha just mig som handledare. De är nu framgångsrika författare båda två: Sanna Tahvanainen och Mia Franck. Vid litteraturvetenskapen där jag är verksam utbildar vi författare, forskare, bibliotekarier, journalister och lärare. Studenterna är i många fall våra kommande kolleger eller någon vi kommer att ha att göra med i vårt yrkesliv då de inleder sin yrkesbana. Därför är vår syn på relationen mellan den undervisande personalen och studenterna kollegial. Det här greppet är också en utgångspunkt i handledningssituationen.

Handledandet är en intim relation där handledaren rör sig nära skribentens språk, kliar in konjunktioner, rensar i resonemang och tuktar det talspråk som hotar tränga sig på. Handledningen baserar sig på det allra senaste rönen inom respektive forskningsområde och blir därför engagerande också för handledaren. Ofta vidareutvecklas egna uppslag till artiklar och handledaren hittar källor till sitt eget skrivande genom handledningen. Handledaren får också som alla lärare tåla att vara projektionsyta för studentens frustrationer och utvecklingssteg. Att handleda är bland det roligaste en universitetslärare får göra. Entusiasm och iver kännetecknar handledningsprocessen, men också att förmedla känslan av att forskandet är viktigt och att resultatet kommer att bli spännande och givande.

I seminarierummet gäller grupphandledning och studerande tränas i att ge muntlig respons på varandras arbeten. Också här är det viktigt med en konstruktiv och stöttande modell. Ibland har jag som handledare satt mig i samma situation som studenterna och försöker då i samma takt som dem att skriva en artikel. Då delar jag med mig av mina egna med- och motgångar, för att visa att det akademiska skrivandet och tänkandet aldrig är friktionsfritt, utan att det kräver ständigt arbete. Att det alltid i viss mån pendlar mellan eufori och hysteri. Men också att det är väldigt inspirerande och belönande då man lyckas och ser resultatet, den färdiga texten, där man förhoppningsvis rentav överträffat vad man trodde var möjligt att man kunde skriva.

Seminarierummet fungerar som ett kollektivt rum för grupphandledning. Själv leder jag kandidatseminariet, där vi poängterar att kandidaten gärna får vara första steget mot en magisteravhandling, men också att det bara kan vara en uppvärmningsövning som förbereder för magisteravhandlingen. Seminariehandledningen handlar om att muntligen uttrycka konstruktiv kritik och det är bra att ha tydliga regler kring hur vi diskuterar varandras alster. Modellen vi använder kallas trestegsraketen och består av ett första seminarium där frågeställning, material samt teori och metod ringas in, under seminarium två presenteras ett helt kapitel och vid steg tre är det slutventilering av hela avhandlingen. Inbakat i studiegången finns en progression från de första texter – en recension av en kulturtidskrift- som studenterna skriver i Introduktionskursen och efterhand tränas förmågan att formulera en forskningsfråga och genomföra en vetenskaplig studie. Det är inte illa att lära sig.

Genom handledningen av magisteruppsatser får handledaren bege sig på spännande forskningsexpeditioner till tidigare okända områden. Det är ofta en strapatsrik resa. Frågor jag varit med om att bena ut är: Hur använder sig nazi-Tyskland av barnlitteratur som antisemitisk propaganda? Finns det en dold litterär kanon i den finlandssvenska litteraturundervisningen i skolan? På vilket sätt använder sig Sara Stridsberg av berättarperspektiv och diegetiska nivåer i sin roman Drömfakulteten? Hur ser bilden av nyfamiljer och bonussyskon ut i ungdomsromaner? Och hur gestaltas krononomativitet och oordning i växandet i berättelser för unga? Hur förhåller sig DC Comics serier till asa-berättelserna? Vad gör dagisarna med det genusbokpaket som skänktes av Kvinnoförbundet- inverkar bilderböckerna på dagisets genusfostran? Spelar det någon roll vilken storlek och färg karaktärerna i Tove Janssons bilderböcker har?

De ämnen och tankar och teoretiska diskussioner som uppstår i handlingen breddar handledarens handlingsberedskap. Som handledare börjar man automatiskt dammsuga texter man råkar läsa på citat och källor att tipsa studenten om. Handledandet går också på många sätt hand i hand med handledarens forskning genom att handledaren ofta själv jobbar med besläktade frågeställningar och rentav med samma material som studenterna. Här berikar diskussionerna som förs i handledningssituationer också handledarens forskning, eftersom handledningssituationen ger handledaren tillfälle och möjlighet att fördjupa sin i forskningen på ett område – och inom litteraturvetenskapen orsak att läsa skönlitteratur.

Också författare tampas med skrivvånda, det finns en rad dikter om det vita arkets tyranni och om skrivna blad som fladdrar bort genom fönster. Jag vill avsluta med en dikt av nobelpristagaren Tomas Tranströmer, ur hans diktsvit ”Till vänner bakom en gräns” ( Stigar, 1973) som handlar om hur censur eller inre självcensur inte rår på det berättade. Den inger i alla fall mig som läsare ett hopp om skrivandets vedermödor.

Till vänner bakom en gräns

I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.

II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!

III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.

Ja, avhandlingsskrivandet kan vara kargt och ord kan rusa upp som apor. Men ortoceratiter, det är urtida bläckfiskar, numera fossil, får stå för det handfasta och bestående som handledningen så tacksamt leder till, nämligen en lång rad inbundna framlagda avhandlingar, som monument över det självständiga tänkandets styrka.

Mia Österlund, årets handledare på magisternivå

Grattis till årets lärare och handledare!

Årets lärare och handledare utsågs igår och förrgår på Akademins inskriptioner. Vi gratulerar Frank Pettersson, värmeteknik, Mia Österlund, litteraturvetenskap, och Ann-Sofie Smeds-Nylund, allmän pedagogik!
Studenternas motiveringar till varför de är bra lärare och handledare kan läsas här.
(Både årets lärare och handledare nomineras av studenterna; årets handledare nomineras i studieklimatundersökningen).

Även övriga pristagare gratuleras!

Här kan vi läsa inlägg i bloggen av tidigare års lärare och handledare!

Handledning av blivande talterapeuter

Logopedin vid Åbo Akademi fyller 10 år i höst. När logopediprogrammet startade i augusti 2005 började också mitt arbete vid Åbo Akademi. Jag blev lärare i programmet som vår dåvarande professor Susanna Simberg hade planerat.

Att bli nominerad till årets handledare på magisternivå var en överraskning för mig och jag sänder en varm tanke till våra studerande som har gett den här positiva feedbacken i studieklimatundersökningen.

Innan jag började min tjänst vid Åbo Akademi hade jag arbetat länge som klinisk talterapeut eller ledande talterapeut och bara några år i universitetsvärlden. Kanske har en lång erfarenhet som talterapeut varit en fördel i handledningsarbetet. Barbara Czerniawska, som handledarpristagaren från i fjol, professor Mikael Lindfelt, citerar i sitt lärarbloggsinlägg, beskriver ju att ”en handledare är både terapeut och bokredaktör ”.

Logopedin är en humanistisk-beteendevetenskaplig disciplin med ett stort inslag av medicin, eftersom kommunikationsproblem ofta hör ihop med någon neurologisk, audiologisk eller foniatrisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Logopedin har sitt forskningsfokus på olika uttrycksformer av störningar i röst, tal, språk och kommunikation, i eventuella orsaker till dessa störningar, logopedisk behandling och effekten av denna behandling. Magisterexamen med logopedi som huvudämne ger behörighet att arbeta som talterapeut. Legitimation söks från Valvira.

Under de gångna 10 åren har nästan alla som antagits till logopedistudierna slutfört sina studier. Det, att utbildningen leder till en viss profession och att det är lätt att få arbete är goda motivationsfaktorer för studerande. Inom logopedi finns det även mycket intressanta forskningsfrågor att undersöka. Den första disputationen hade vi i juni 2015 och fem av de 60 magistrar som hittills har utexaminerats från logopedin är nu våra doktorander.

Talterapeuter arbetar mycket självständigt inom hälsovården. Med en ny klient gör man först en undersökning för att utreda typen av kommunikationsstörning. Med stöd av undersökningsresultaten, väljs behandlingsmetod, behandling ges och därefter utvärderas behandlingsresultaten. Processen påminner mycket om en fallstudie. Trots att alla utexaminerade inte behöver bli forskare, borde alla lära sig ett vetenskapligt förhållningssätt som stöd för sitt kliniska arbete. Det är viktigt att lära sig använda evidens från vetenskaplig litteratur som stöd för sina vardagliga beslut. Därför är metodstudier viktiga och en egen empirisk studie i form av en avhandling pro gradu i slutet av studierna ytterst betydelsefull.

Jag vet inte om flera av lärarna delar min känsla av en viss osäkerhet man då och då har inför handledning av studeranden. Man funderar om man har kunnat ställa rätta frågor för att föra dem vidare i deras tankegångar, stöda dem i genomförandet av den empiriska studien och slutföra den skriftliga rapporten. Har man gett tillräckligt med stöd men ändå inte för mycket? Har man kunnat stöda studerandena i att utveckla sina kunskaper i att bedriva forskning och tillämpa andras forskningsresultat i sitt blivande arbete? Eller har man i handledningen koncentrerat sig mera på detalj och formalia i texten än på de kunskaper som de studerandena egentligen borde lära sig? De här är frågor som jag oftare borde ställa mig själv för att vidare utveckla mina handledningskunskaper.

Årets lärare och handledare har utsetts

I samband med Åbo Akademis inskription delades det ut pris till Årets lärare och handledare.
Saara Haapamäki, professor i svenska, blev årets lärare, medan Pirkko Rautakoski, akademilektor i logopedi, blev årets handledare på magisternivå, och Anna Forsman, universitetslärare i utvecklingspsykologi, årets handledare på kandidatnivå.

Motiveringarna hittas här – vi ser att det som uppskattas bl.a. är att lärarna har tid för studenterna och engagerar sig i dem (tiden är ju en begränsad resurs, men årets lärare och handledare verkar kunna fokusera på och prioritera det som studenterna behöver). Men också krav och tydlighet uppskattas.

Årets lärare och handledare gratuleras!

Både årets lärare och handledare nomineras av studenterna (årets handledare nomineras i studieklimatundersökningen).

Vem vågar vi prata om handledarskap?

Jag känner att jag levar i flera världar. Om det är en rikedom eller ett kaos beror väl mest på dagen eller sinnesstämningen: ibland berikande, ibland frustrerande.

I en av mina världar fick jag i en utmärkelse: Utnämnd till årets handledare vid Åbo Akademi 2014. Överraskningen var stor, rent personligen blev jag lika förbryllad som barnsligt smickrad. Jag? Varför? Vem har valt?

När jag insåg att valet gjorts utifrån kommentarer som studeranden vid ÅA gjort i den årliga studentbarometern utan att veta om att deras kommentarer skulle bidra till att någon får en utmärkelse, kändes det, om möjligt, ännu bättre. Någon hade liksom tjuvtittat på den vardagliga verksamheten i min lilla värld där jag bereder tid för att samtala och diskutera med studeranden om deras pågående avhandlingsprojekt.

När den känslomässiga stormen inom mig bedarrat något slogs jag en insikt som inte borde vara märklig, men som jag uppfattar som märklig. Varför talar vi lärare som sällan om erfarenheten och kompetensen att handleda studerande och doktorander? Vi har så småningom lärt oss att använda olika pedagogiska och didaktiska idéer i undervisningen, men oftast handlar det då om kontaktundervisning, inte om handledning, inte om att sitta ensam med en studerande/doktorand och samtala om hens försök att komma tillrätta med den akademiska stilarten.

Alla som kommit till en position där man har privilegiet att handleda någon annan har själva blivit handledda. Lite mästare- gesäll stuk över det hela, alltså – även om själva termen handledning ger en missvisande bild av vem som är aktiv och passiv i kosntellationen. Vi har åtminstone den erfarenheten att falla tillbaka på, och tanken är väl likartad som när man blir förälder: man vet vad det är att bli fostrad och man har sin glasklara bild av hur man både vill vara och inte vill vara i den rollen.

Men tystnaden kring hur vi gör när vi handleder är slående. Jag har i alla fall inte ännu hört om förslag till ”best practices” när det gäller handledarkompetensen. Samtalen kolleger emellan ekar med sin frånvaro. Alla lärare förväntas liksom bara kunna handleda.

När jag för ett antal år sedan gick kursen i universitetspedagogik hade vi ett delmoment där vi fick feed-back på en handledningssituation. Jag har haft både nytta och glädje av den sessionen i mitt handledarskap, även om den kändes svår att just då hantera. Känslan av en intimitetsgräns fanns med redan då, och jag tror inte jag är den enda som känner av den.

Handledarskap handlar om att utveckla ett ledarskap och att introducera en forskningstradition, men minst lika mycket om att ingå i en relation med ömsesidigt förtroende som drivkraft. En relation är inte alltid öppen för vilken exponering som helst. Den lever – som alla relationer – med varierande grad av intensitet, närhet och distans. Lägger man därtill Barbara Czerniawskas handledarerfarenhet som hon själv sammanfattar i orden: handledare är både terapeut och bokredaktör (i Lars Strannegård (red.): Avhandlingen. Om att formas till forskare, Studentlitteratur 2003), blir engagemanget än mer intimt, i betydelsen högst personlig.

Samtidigt är varje handledarskap insatt i en komplex kontext av maktkomponenter med riskpotential och förväntanshorisonter som kan bli mer eller mindre orealistiska – från båda hållen. Riskpotentialen och mindre lyckade erfarenheter talar starkt för ett behov av öppenhet och arenor för samtal om handledarskap. Studeranden och doktorander för sinsemellan sådana samtal och den den akademiska folkloren är full med anekdoter, men det seriösa samtalet handledare emellan tycks svår.

Vi landar i en spänningsfylld situation av exponeringsskräck och exponeringsbehov. En diskussion om handledningskompetensen behöver bevara respekten för denna dubbelhet. Det finns en ”tyst kunskap” (Polanyi) som ingår i traditionsförmedlingen, men tyst kunskap får inte handla om kunskap som tystats ner.

Jag tror frågan är alltför viktig för enbart överlåtas till anekdoternas alltför lockande värld. Vad vill du berätta?

Mikael Lindfelt

Akademilektor i systematisk teologi

Nyttiga idioter?

Nyttiga idioter?

När man studerar världshändelserna idag, är det lätt att hålla sig för skratt.

”Gratulerar, er son är nu paradiset”, fick en mamma från Hamburg höra för en tid sedan. Sonen Ulf hade rest på semester till Turkiet, men kom inte tillbaka. Han var en av de europeiska ungdomar som reser till Irak och Syrien för att kämpa för den så kallade islamitiska staten. Vissa kommer desillusionerade tillbaka, andra vill fortsätta kampen i Europa.

Hur kan det komma sig att radikaliseringen sker så snabbt och att också välutbildade väljer att delta i ISIS fruktansvärda aktiviteter? Frågan kan inte reduceras enbart till ett muslimskt problem eller ett integrationsproblem. Händelserna i Irak och Syrien har fått mig att tänka på 60- och 70-talets vänstervåg här i Finland. Att så många begåvade ungdomar på så kort tid blev förblindade av marxismen-leninismen hör till de stora mysterierna från min uppväxt. Själv drogs jag också med i politiken under gymnasietiden, men nådde aldrig blåskjortenivån. Mina besök i den kommunistiska världen var avgörande för min utveckling.

Jag hann korsa järnridån två gånger. Första gången i Berlin, år 1970, med min tyska kompis Heinrich. När vi på kvällen flög in över Berlin, kunde muren tydligt urskiljas, eftersom Östberlin verkade sakna elström. I Västberlin imponerades jag av människornas vänlighet. I Östberlin tyckte jag om gatureklamen, som krävde ett slut på imperialisternas krig i Indokina. Jag fick ändå en dålig magkänsla. Människorna verkade inte nöjda och servitörerna var ovänliga. Och så var det ju ”Scheisse”, som Heinrich uttryckte det, att folk inte kom ut därifrån.

Våren 1976 åkte jag till Leningrad med Ryska institutionen vid ÅA. Min flickvän studerade ryska och jag fick åka med. Redan mötet med Viborgs station stärkte mina tvivel på kommunismens landvinningar. Breschnew hade inte lyckats fixa fungerande toaletter. I Leningrad var servitörerna lika ovänliga som i Berlin. Jag minns att allt vi såg tolkades olika, beroende på vilka ideologiska glasögon resenären hade valt att sätta på sig.

Det finns förvånansvärt lite forskning om vänstervågen på svenskt håll i Finland. Jag läste därför Camilla Berggrens och Marianne Lydéns bok Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Det är en uppriktigt skriven bok som verkligen försöker förstå vad som hände. Ur boken kan man dra förvånansvärt många paralleller till dagens situation om rekryteringen till rörelsen, om kampen för visionen och inte minst om återgången från euforin, ”stalinistkrapulan” som det heter i boken.

Yngre läsare som inte upplevt 70-talet kan bilda sig en autentisk bild av tidsandan genom att studera en av lystringssångerna från den här tiden. Sången har sjungits helt på riktigt och börjar i A-moll, för den som vill kompa:

Ständigt allt större blir hären som strider

Uti den kampen som kräver folk av stål

Kampen för klassen som utsugs och lider

Kampen för framtidsstatens hägrande mål

Modigt och stolt i den kampen vi blöder

Modigt och stolt vi dör för frihetens sak

Det fanns en klar plan för hur nya medlemmar skulle rekryteras. Man skulle lära känna personen och vinna förtroende och sedan bjuda in hen till kvällssitsar och fester. De sena tonårens sökande efter sammanhang gavs enkla och klara ramar.

[citat] Jag var lycklig över att ha fått ett intellektuellt redskap, marxismen, att ordna upp min världsbild med.

Idag erbjuds liknande förenklade intellektuella redskap, också om tanken om det hägrande paradiset har bytt skepnad. Dessutom hade (har) rörelsen en social dimension, det var roligt att vara med de ”rätta” människorna.

[citat] Känslan var underbar. Det fanns ett sammanhang och det fanns en klar väg mot ett rättvisare samhälle. Människorna jag träffade här var kreativa och intelligenta.

I kampen för kommunismen gavs, trots att människorna var kreativa och intelligenta, väldigt lite utrymme för kritik. Det fanns alltid någon som hade läst Det Stora Budskapet. De som hade knäckt koden om ”teorin för allt” utvecklade en von oben-attityd.

[citat] Jag orkade inte med folk som tänkte fel eller inte tänkte till slut. Vad som var fel kunde man ju läsa ur Lenins böcker.

Kampen för kommunismen fick småningom religiösa drag.

[citat] Inställningen till Sovjetunionen var som i en religiös sekt och jag var helt blind.

De som inte var med i rörelsen sågs som ideologiska hedningar och, underligt nog, var det värre att ideologiskt ha en annan tolkning inom samma grupp. Jag vet att detta är en förenkling, men nog är det ju märkligt att jämföra följande citat med de kontinuerliga bataljerna mellan sunni- och shiamuslimer:

[citat] Allra märkvärdigast är den oförsonliga fiendskapen mellan människor i samma parti. Vi funderade då inte så mycket på hur det kunde vara på det viset.

De unga studerande som småningom kom att bilda kärnan i en hel journalistgeneration hävde ur sig upprop som detta:

[citat] Framåt kamrater på kampens väg! Stora uppgifter och stora segrar väntar oss!

Aggressiviteten lurade under ytan. Organisationen var hierarkisk, man talade om kaderskolning och om vikten att bli reservofficerare. Till all lycka skedde emellertid en avmattning och en tillnyktring. Och efter tillnyktringen kom baksmällan: Hur hade detta varit möjligt?

Boken Nyttiga idioter berättar att vissa av de tidigare aktivisterna inte vill träda fram i offentligheten. De återhämtar sig från ”taistoitkrapulan”. Andra har identifierat problem i verksamheten när de nyktrat till. Också om det förnuftsmässigt var svårt att vara kvar i rörelsen, var det besvärligt att kapa de känslomässiga banden.

[citat] Skulle jag kapa banden till min nya familj? Att plötsligt tillhöra förrädarnas, avhopparnas och svikarnas oberörbara kast. Det var inte lätt, men det här äpplet var moget.

Efterklokheten tar sig olika uttryck. Vissa anser sig fel behandlade och tycker att deras analyser åtminstone till en del är korrekta. Vissa känner att de bränt sina fingrar. De nollställer sina värderingar och undviker att påverka de egna barnen. Förmågan att lämna gamla tankestrukturer varierar. Medan vissa rannsakar sig själv på djupet, omtolkar andra skeendena så att kampen för revolutionen blir en tonårsfest med solidaritetssånger. Den gamla förklaringsmodellen, ”Wir wussten nichts”, dyker också upp.

I en kommentar hävdas att läget var exceptionellt på 70-talet.

[citat] Man måste ta till sig den oroande tanken att varje människa i exceptionella lägen kan bli offer för grupptryck och fanatism.

Jag frågar mig vad det som var så exceptionellt med just den tiden. Mina morföräldrars generation var med i två krig, mina föräldrars i ett, min egen har levt i ett Finland där allt i det stora hela har blivit bättre hela tiden, utan ett enda krig.

Hur skall vi, mot den här bakgrunden, utveckla undervisningen för att undvika att ungdomar okritiskt omfattar destruktiva idéer? Vi har idag synnerliga skäl att ställa oss den frågan.

Uppriktigt sagt vet jag inte. Också om det handlar om rörelser med olika samhällelig påverkan, är jag lika förbryllad över 70-talet som jag är över dagens kalifatiska förenklingar. Det verkar vara en biologisk nödvändighet att överdriva under ungdomstiden. Sedan 1970-talet har vi ju också haft en rävflickevåg, lika tvärsäker om att ha rätt. Lika tvärsäker på behovet att ställa allt till rätta.

Det råd som en av författarna till boken Nyttiga idioter fick av sin mamma motsvarar ganska väl min egen uppfattning.

[citat] Du låter väl inte hjärntvätta dig? Man måste skapa sig en egen uppfattning. Väga för och emot. Inte bara tro vad man hör och läser. Forska, lyssna också vad andra partier säjer!

Eftersom rådet inte fungerade på 1970-talet borde andra åtgärder övervägas. Kanske det finns dolda mekanismer i skolan som vi inte får syn på? Undervisningen i historia verkar exempelvis vara en gubbig affär. Samtliga professorer i historia i Svenskfinland är män. Läroböckerna är också väldigt manligt dominerade. I gymnasieböckerna föreställer 70 procent av bilderna män. Kan lidandet som ledarna förorsakat synliggöras mera än krigsförloppen?

Eventuellt kunde 70-talsgenerationens insikter om den ideologiska förvandlingen undersökas noggrannare. När IS-kämparna återvänder till Europa, behöver de hjälp med att bota den ideologiska baksmälla som kan vara betydligt värre än den som aktivisterna här drabbades av efter 1970-talet. När ex-marxist-leninisterna bland professorer, chefredaktörer, bankdirektörer, EU-parlamentariker osv. börjar komma i memoaråldern, kanske det finns öppenhet och vilja att synliggöra både ideologiska radikaliserings- och läkningsprocesser. Åtminstone finns den analytiska förmågan.

IS ger oss goda skäl att studera radikaliseringen. Jag tänker speciellt på en mamma i en tysk talkshow. Hon hade medvetet låtit bli att truga sina egna åsikter på barnen. De skulle själva få välja sin världsåskådning. Ändå avled ett av barnen i kriget för kalifatet i Irak. Han var infödd tysk.

 

Litteratur

Berggren Camilla & Lydén Marianne (2009): Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Helsingfors: Söderströms.

Why so serious?

Jaha, då ska jag göra ett försök i att skriva ett blogginlägg. Det första någonsin. Bloggar läser jag gärna (på en daglig basis), men att skriva själv? Lättare sagt än gjort.

Kanske jag börjar med ett hissfoto och en #ootd, som ”kidsen” gör nuförtiden (både i bloggar och Instagram).

Icca Krook

Jag har då fått äran att emotta priset för Årets handledare som egenlärare år 2014. Det är ju fantastiskt roligt, speciellt med tanke på att jag tillhör kategorin ”Övrig personal” och inte Akademisk personal. Voffor då då? (som Rumpnissarna i Ronja Rövardotter frågar).

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att både handleda studerande, och att vara egenlärare. Sådär riktigt på riktigt. Det är de sakerna jag gillar mest i mitt jobb. Då man trivs med något, så syns det. Och vilken tur att det inte bara är jag som tycker att det är roligt på handledningstillfällena, utan också studeranden som jag handleder (och de som nominerat mig). Det skulle ju vara snopet, om endast jag tyckte att handledningssessionerna var roliga och givande.

Ett tema som verkar dyka upp här och där (och även på Handelshögskolans Höstkonferens den 7.11.2014, smygreklam!) är First year experience. Min First year experience var inte den bästa, vilket kanske innebär att jag lämpar bra som egenlärare för bl.a. de första årets politices kandidat-studeranden. ”På min tid” hade vi varken egenlärare det första studieåret) eller studierådgivare att vända oss till för att få hjälp med studieplaneringen. Och för att vara riktigt ärlig, så låg kanske inte mitt främsta fokus på att studera det första studieåret. Nåväl. I dagens läge finns detta på alla ämnen och institutioner, och då är det ju bara dumt att låta det rinna ut i sanden, då det finns duktig personal vid ÅA som har utvecklat dessa system. Och som sagt, det är ju roligt att träffa de nya studerandena!

Hur kan vi få alla studerandena att trivas vid ÅA? Efter att vi ”sålt” ÅA, måste vi nu leverera. Vi måste visa, inte bara säga, att vi är ett litet och trevligt universitet. Då är det lätt att som ÅA-personal vara mera familjär och välkomnande, än de andra stora universiteten. Det samma står i princip i Guide för egenlärararbete vid Åbo Akademi  (2013: 3) angående egenlärarens uppgifter: Att garantera en förtroendeingivande och trygg atmosfär för nya studerande vid Akademin. Och det är ju precis de nya studerandena man genast vill komma åt, att få dem inkörda i systemen. Så därför lönar det sig att satsa på de nya studerandena.

Hur klyshigt det än låter, så varar ärlighet längst. Det är, enligt mig, det bästa och första steget till en god handledningsrelation. Andra deviser som jag troget följer är:

–          Inte hyckla, utan säga sanningen.
–           Lyssna på studeranden.
–          Ställ de rätta frågorna.
–          Var naturlig och förstående.
–          Bjud på dig själv.
–          Uppmärksamma studerandena som individer.
–          Lära känna dem.
–          Relatera till dem.

monkey

Som sagt, bjud på dig själv. Jag gör det dagligen. Not always so serious.

Vi hörs och ses!

Icca.

Årets lärare och handledare har utsetts

I samband med att läsåret vid Åbo Akademi öppnades utsågs årets lärare och handledare.

PeD Tom Wikman, lektor i pedagogik, utsågs till årets lärare.
Till årets handledare för examensarbeten utsågs TD, FL Mikael Lindfelt, akademilektor i systematisk teologi, och  till årets egenlärare PM Icca Krook.

Det är studenterna som nominerar – årets handledare och egenlärare nomineras via studieklimatundersökningen.
För motiveringar, se ÅA:s webb.

Årets lärare och handledare gratuleras!