Kategoriarkiv: Okategoriserade

Internationellt personal- och studerandeutbyte

Om Erasmus+ och dess betydelse

Åbo Akademis Erasmus+-avtal har gett mig många värdefulla tillfällen till fortbildning, ämnesutbyte med kolleger och forskningskontakter. Då jag arbetar med undervisning i franska och franskspråkig litteratur ser jag också vistelserna vid franskspråkiga universitet (företrädesvis i Belgien och Frankrike) som ovärderliga när det gäller att hålla kontakten med samhälls- och universitetslivet i dessa länderna. Även för våra studenter i franska är Erasmus viktigt eftersom en vistelse i franskspråkigt land utgör en obligatorisk del av studierna.

Ämnena Franska språket och litteraturen och Litteraturvetenskap har ett regelbundet utbyte med Institutet för nordiska studier vid Université de Basse-Normandie i Caen. Detta inleddes långt före min tid vid Åbo Akademi och bestod bland av gästföreläsarvistelser av den kände franske skandinavisten Jean Renaud. Sedan 2009 har Åbo Akademi flera gånger gästats av Annelie Jarl-Ireman, lektor i skandinavisk litteratur i Caen, och Marie-Laure Bouté, lärare i franska som främmande språk på samma universitet, medan undertecknad flera gånger gjort besök och undervisat vid institutet i Caen. På senare tid har också Mia Österlund och Katja Sandqvist från Litteraturvetenskap besökt Caen och hållit litteraturvetenskapliga föreläsningar där. Vi har också etablerat kontakt med professor Harri Veivo (med en bakgrund i Finland) och deltar ibland som referentgranskare för tidskriften Nordiques som presenterar skandinavisk litteratur för en fransk publik. Vidare har jag varit gästföreläsare på sommarskolan i världs- och migrationslitteratur vid Groningens universitet i Nederländerna. Beyond Horizons som den heter har arrangerats av Jeanette den Toonder och Petra Bromans vid det holländska universitetet under ett stort antal somrar. Dessa lärare representerar franskämnet respektive skandinavistiken och Åbo Akademi har både ett allmänt FHPT-avtal och ett avtal med litteraturvetenskapen med detta universitet. Åbo Akademi har också besökts av professorn i franskspråkig litteratur, Jaap Lintvelt, nu emeritus. Lintvelt är specialist på fransk-kanadensisk litteratur och har föreläst på mina kurser här i Åbo.

Ett annat universitet som Franska språket och litteraturen har avtal med är Université Mont Blanc i Chambéry. Vi har vid två tillfällen tagit emot lektor Marc Vuillermoz, specialist inom fransk teartervetenskap, här vid Åbo Akademi och en gång gästades vi av Dominique Lagorgette, lärare inom franskspråkig litteratur och språkvetenskap vid universitetet. Lagorgette talade bland annat om den franska kriminalromanens utveckling på en föreläsning i Arken. Jag besökte själv institutet år 2015 och höll ett antal lektioner i fransk litteratur där. Jag besöker regelbundet Université catholique de Louvain i Belgien där jag tagits emot av professorerna Pierre Piret och Costantino Maeder. Senast jag var där var i november 2022, då jag bland annat föreläste om författarna Anne-Marie Berglund och Marianne Alopaeus, båda två svenskspråkiga med anknytning till Finland. Jag planerar en ny resa under vårterminen 2024, bland annat för att delta i en konferens om ekokritik i litteraturen.

I januari 2023 gjorde jag en första kontaktskapande resa till Tartus universitet. Jag kombinerade den med en skrivperiod där jag arbetade på min monografi om den fransk-spanske författaren Michel del Castillo. Under vistelsen bodde jag på Villa Tammekann som ägs av Granöstiftelsen vid Åbo universitet och där man kan hyra rum för kortare skriv- och forskningsvistelser. Anställda vid Åbo universitet kan få stipendium men vi från Åbo Akademi får bo där till ett förmånligt pris för vistelsen. Det var rofyllt och inspirerande att arbeta i huset i Tartu. Vid universitetet besökte jag instituten för skandinavistik, engelska och romanska språk och hade möten med Daniel Sävborg, Eva Rein och Tanel Lepsu. Resan resulterade snart i ett svarsbesök. Professor Sävborg besökte Åbo Akademi och litteraturvetenskapen i september 2023 och berättade bland annat om sitt projekt inom svensk 1700-talsteater. Erasmusavtal har upprättats mellan litteraturvetenskapen och engelskan vid Åbo Akademi och universitetet i Tartu.

Man kan alltså konstatera att utbytena är mycket berikande och utvecklande för oss som lärare men även för de studerande. Vi sänder regelbundet franskstuderande till exempel till universiteten i Caen, Montpellier, Lyon och Louvain för en eller två terminers studier. Här kan man nämna att universitetet i Caen är särskilt intressant eftersom man undervisar i svenska, norska, danska och finska där, vilket ger möjlighet för våra studerande att träffa fransmän och fransyskor som är intresserade av de nordiska länderna. Jag vill tacka Harriet Klåvus och Internationella enheten vid Åbo Akademi som på ett flexibelt och positivt sätt möjliggjort de här viktiga lärar- och studentutbytena. Jag är övertygad om att de kommer att ha betydelse för mobilitet och internationalisering på olika nivåer vid Åbo Akademi även på längre sikt.

Svante Lindberg
Äldre universitetslektor, docent
Franska språket och litteraturen

Ett brev till styrelsen, akademifolket och den stora allmänheten – Academia Aboensis 2019-2021

Ett brev till styrelsen, akademifolket och den stora allmänheten – akademiskt ledarskap vid Academia Aboensis 2019-2021

1 Pandemin – hur försvinner ledningen?

Då pandemin bröt ut i mars 2020 så försvann Åbo Akademis rektor MvW totalt under de första månaderna. Ou est la femme, cherchez la femme, frågade många av oss. Då en kris bryter ut så ska ledningen visa upp omedelbart och uppmuntra folket. Generalissimus Josef Stalin fick ett nervsammanbrott då Hitler  startade Barbarossaattacket mot Sovjetunionen i juni 1941, men generalissimus som hade flytt till sin datja utanför Moskva dök ändå upp och höll ett emotionellt radiotal om det stora fosterländska kriget. Vid ÅA lämnades däremot den operativa ledningen till vicerektor SW, vars uppgift var  att se till att alla restriktioner tillämpades. Det var ett allvarligt politiskt fel att utse vicerektor för vetenskapsärenden till ledare för en ’krisgrupp’ vid ÅA, för vicerektorn för vetenskapsärenden ska först och främst befrämja och bevaka den vetenskapliga verksamhetens intressen, inte verkställa polisiära beslut.

2 Elitism, arrogans och isolering

En arrogant akademisk superelit bildades gradvis vid ÅA under åren 2019-2021,  en elit som njuter av speciella privilegier jämfört med övrig personal vid vårt universitet. Ett exempel på detta var övergången till ett nytt kreditkortsystem, enligt vilket t.ex. alla professorer betalar ÅA:s kreditkortsräkning på förhand, medan för rektorn själv bibehölls det gamla systemet. Professorsförbundet har agerat aktivt i ärendet men denna orättvisa har inte korrigerats. Ekonomidirektören (med ingen erfarenhet från en universitetsmiljö) begärde att de som inte längre vill använda ÅA:s kreditkort ska klippa det i bitar och skicka till honom. Jag – och säkert många andra – vägrade att gå in för en sådan barnslig demonstration.

Högsta ledningen flyttade till  huset Humanisticum  – drottningens kungliga slott – och isolerade sig från den övriga administrativa personalen (som numera kallas ’universitetsservice’). Detta var ett egocentriskt beslut av rektor MvW – trots att ändamålsenliga och traditionsrika utrymmen fanns tillgängliga för den högsta ledningen i ÅA:s huvudbyggnad. Den högsta ledningen borde flytta tillbaka till huvudbyggnaden för att återuppta en daglig kontakt och kommunikation mellan  ledningen och den  övriga administrationen. Hela flytten till Humanicum var ytterst tvivelaktig, för husets donatorer (bröderna Dahlström) betonade i sin testamentdonation att huset ska betjäna vetenskapen, inte administrationen vid ÅA. Donatorns vilja ska alltid respekteras; ifall man inte gör det så finns det risk för en rättegång och man förlorar hela den donerade egendomen. Prejudikat finns.

3 Stagnation och brist på professionalism

’Rektors ledningsråd’ (som tidigare hette Rektors ledningsgrupp) expanderades under MvW:s styre så mycket att den verkliga kommunikationen försvann mellan rektorn och dekanerna, vilket var den ursprungliga idén med rektors ledningsgrupp. Då jag var dekan för FNT under åren 2015-2018 så var jag i kontakt med Rektor M. Hupa ofta flera gånger per vecka och detta berodde ingalunda på att vi ursprungligen kom från samma fakultet, utan av akuta behov att diskutera  taktiska och strategiska frågor. En rektor som tappar kontakten till fakulteternas ledning blir mycket snabbt isolerad och handikappad. Så blev det under de senaste åren. Jag kan nämna som exempel att FNT:s nuvarande dekan har flere gånger klagat över en bristande eller rentav obefintlig kontakt till Akademins rektor.

Långsamt beslutfattande och byråkratisering samt maktkoncentration var karakteriskt för MvW:s stil att leda ÅA. Många ärenden förhalades – med flit eller pga svagt engagemang eller ren inkompetens i sakfrågor. Som exempel kan jag nämna att mitt vikariat (professuren i kemisk reaktionsteknik) blev obesatt för en tid under sommaren 2020 pga att rektor tvekade i ärendet (trots att alla dokument var färdiga för vikarien Johan Wärnå) och rektor fattade ett beslut först just före hösten 2020. Detta var en grov kränkning mot Finlands Akademins principer: en akademiprofessor (FA) ska alltid ha en vikarie för sin ordinarie befattning.

Under MvW:s regeringstid började personalförvaltningen (HR) arbeta ytterst ineffektivt; t.ex. förordnanden för doktorander och projektforskare kom ofta alldeles i sista stunden eller litet efter den, vilket orsakade mycket extra arbete och oro på gräsrotsnivån, speciellt för de anställda som kom utanför Schengenområdet och behövde en förlängning av sitt uppehållstillstånd. Jag vill påpeka att rektor är ansvarig för att förvaltningen på alla nivåer sköts effektivt men tyvärr har ÅA tagit stora steg i motsatt riktning under MvW:s korta regeringstid.

 4 Kontakter och brända broar

Rektor MvW:s kontakt till fakulteterna var ytterst tunn och svag ; man kan säga rentav motvillig. Då Rektora magnifica en gång besökte kemi- och processteknik i Axelia-byggnaden (den facto största enheten inom FNT) fick vissa valda professorer sju (!) minuter tid för att presentera ämnets verksamhet och inga powerpointfolier fick förekomma. Det är mycket svårt att beskriva teknisk-naturvetenskaplig forskning utan illustrationsmaterial. Rektor visade ett totalt ointresse för vår verksamhet då vi hade en snabb rundvandring i Axeliabyggnaden.

Rektor MvW brände broarna till Åbo stad pga sitt arroganta och nonchalanta beteende. Detta är väldigt beklagligt; förra ÅA-rektorer Björkstrand, Mattinen och Hupa hade arbetat mycket för dessa relationer och Åbos nuvarande borgmästare Minna Arve är en varm vän av Åbo Akademi och har starka kopplingar till vårt universitet (t.ex. hennes bror Kalle Arve disputerade i ämnet teknisk kemi och reaktionsteknik vid ÅA och fick ett europeiskt pris för sin doktorsavhandling på bilavgaskatalys). Borgmästaren har också stått till förfogande i olika evenemang som har organiserats av ÅA och vid ÅA. Det som jag säger här om Åbo gäller naturligtvis på ett motsvarande sätt också Vasa; rektorn är i högsta grad ansvarig för de regionala kontakterna. ÅA kan inte isolera sig från Egentliga Finland och Österbotten.

5 Vetenskaplig världsåskådning

Rektor MvW var på många sätt forskningsfientlig och det är fortsättningsvis ett frågetecken om hon alls accepterade den naturvetenskaplig världsåskådning som etablerades under 1600-talet av Galileo Galilei. En del av hennes ’forskning’ (t.ex. forskningsrapporten om fysikläroböcker som hon publicerade i Sverige) vittnar om någonting annat… Denna ’forskningsrapport’ är tillgänglig för alla på internet. Rektor MvW:s stora problem i Sverige, speciellt vid Södertörns högskola borde den förra ÅA-styrelsen ha känt till – det gäller att googla och inte bara lita blint på ’rekryteringsfirmor’ som Mercuri Urval. Deras kompetens i akademiska anställningar närmar sig en absolut nollpunkt. De kan inte undersöka, de kan inte utvärdera, de kan inte läsa akademiska CV, men de kan nog skicka räkningar till universitetet.

6 Sortie

Den ’avskedsintervju’ som MvW gav till Hufvudstadsbladet berättar mycket om intervjuobjektet. En rektor som svartmålar sin tidigare arbetsplats är till skam för det finländska vetenskapssamfundet. En rektor som ser sitt arbete som intern maktkamp  inom universitetet borde aldrig har valts till rektor för ett bildningsuniversitet.

7 Finale

En mardröm började på hösten 2019, men eftermiddagen den 1 november 2021  hör till de lyckligaste dagarna i mitt professionella liv: ÅA-styrelsens beslut att säga upp rektorn kom till min e-post då jag satte på ett kafé i Åbo centrum. Denna kväll tog jag flera samtal till mina kolleger och glädjen och lättnaden var stor. Diktaturen har fallit och äntligen tar förödmjukelserna slut. Bageriet Nurmi & Sulonen vid Tavastgatan i Åbo öppnade kl. 8.00 den 2 november. Jag köpte tre stora jordgubbstårtor (jag betalde allt med eget kreditkort och skickade ingen räkning till ÅA:s ekonomidirektör) och bjöd laboratoriets personal på morgonkaffe. Vad firar vi, frågade någon. Vetenskapens frihet och revolution, jag vill tacka styrelsen, jag vill tacka livet, svarade jag. 2022 blir ett bättre år, tror jag.  ÅA har traditionen att måla ett porträtt av en avgående rektor. Jag stöder idén varmt. Det är dags att välja en  frivillig konstnär.

8 Tack!

Jag tackar alla läsare för det gångna året och önskar ett energiskt nytt år 2022!

 

Zelinskijinstitutet för organisk kemi, Ryska vetenskapsakademin, Leninskij Prospekt, Moskva

Finlands självständighetsdag AD 2021,

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

 

 

 

Mot rektorsval – vad har vi lärt oss?


Då den ’nya’ universitetslagen stiftades för ca tio år sedan var målet att utvidga universitetens autonomi, samt att göra verksamheten effektivare och flexiblare. Allt det här låter fint och har säkert i viss mån förverkligats. Varför var jag ändå en stark kritiker av den nya lagen? Därför att lagen i många avseenden innebar en nedmontering av den skandinaviska universitetsdemokratin. Universitetsrektorerna nästan likställdes med verkställande direktörer på företag. Detta krävde naturligtvis att rektorn också fick mycket omfattande befogenheter men måste alltid åtnjuta universitetsstyrelsens förtroende.

Då styrelsens förtroende har försvunnit så får rektorn gå – att avgå på egen begäran i en sådan situation är alltid en elegant lösning; så gjorde filosofie doktor, rektor Anneli Pauli vid Villmanstrands tekniska universitet. Rektor för Åbo Akademi, professor Moira von Wright valde en annan väg. I ett fritt land får man nästan bokstavligen slå huvudet mot väggen, ända tills man blir  medvetslös. Det dramatiska beskedet som Åbo Akademis styrelse sände den 1 november 2021 om rektors avgång mottogs på många håll med lättnad, på vissa håll även med glädje.

En ny akademisk superelit har tack vare universitetslagen bildats i vårt land, en elit som  delvis eller tidvis fjärmats från verkligheteten på gräsrotsnivån. ’Yrkesrektorer’ vandrar från universitet till universitet: om man förlorar förtroendet vid Helsingfors universitet och inte blir omvald för en ny mandatperiod, kan man bli rektor vid Åbo universitet. Detta har skett ganska nyligen. På samma sätt vandrar vissa vicerektorer från universitet till universitet, från högskola till högskola. Mobilitet är fantastiskt – man har mångsidig erfarenhet i bagaget, motsätter sig många läsare. Det är absolut sant, men ett karakterisktiskt drag för dessa professionella makthavare är att problem har funnits på den tidigare arbetsplatsen och personen har ofta synnerligen blygsamma vetenskapliga meriter. Då börjar en obehaglig parasitkokning på universitets korridorer: han/hon har egentligen aldrig gjort någon forskning, pratas det öppet. Då är rektorns ställning  redan från början svag – trots omfattande maktbefogenheter – eftersom den vetenskapliga auktoriteten saknas.

Ledningens position är inte lätt vid finländska universitet. Rektor får bära skulden av allt, t.o.m. då en regering, som Sipiläs regering skar kraftigt ned universitetens basfinansiering. Alltid klagas det om bristande kommunikation, svagt ledarskap eller diktatoriska tag, men Åbo Akademi har haft tur med sina ledare; jag har haft glädjen att som professor och fakultetsdekan samarbeta med stora rektorer som Bengt Stenlund, Gustav Björkstrand, Jorma Mattinen och Mikko Hupa.

Man pratar – ibland nästan skriker – om öppenhet och kommunikation. Mycket kommuniceras och torgmöten (jag hatar detta ord) ordnas, men största delen av isberget blir under vatten, så blev det också vid informationstillfället som Akademins styrelse ordnade p.g.a. rektors avgång. Jag lever dock i den tron att någon dag kommer hela sanningen fram. Universitetssamfundet har rätten till noggrannare information och det har även alla skattebetalare, eftersom universiteten i vårt land till största delen finansieras med statliga medel.

Jag anser att problemet ligger i själva rekryteringsprocessen, som vid många universitet har förvandlats till ett hemlighetsfullt mygel med kandidater som öppet ger ut sitt namn till publiciteten och kandidater som håller sig anonyma. Universitetssamfundet får kanske aldrig veta vem alla som har sökt befattningen. Rekryteringsfirmorna kopplas in och jag vågar tvivla på huruvida de är kompetenta att evaluera kandidaternas akademiska, speciellt vetenskapliga meriter.

Universitetsstyrelsen borde själv vara aktiv och göra utredningar av sökandenas bakgrunder. Det är delvis så enkelt att Google finns – många av de problem som har existerat under de gångna två åren vid Åbo Akademi fanns redan vid Södertörns högskola. Allt detta får man fram ögonblickligen. Också f.d. rektors till grund och botten skeptiska inställning mot en naturvetenskaplig världssyn är väldokumenterad i hennes forskning. Den dåvarande styrelsen bär ett tungt ansvar för misslyckandet i det senaste rektorsvalet vid Åbo Akademi.

Vi uppmanas att titta framåt; så skriver ledningen till oss. Jag vill svara med att en forskare alltid tittar framåt, en lärare tittar framåt, en god administrator tittar framåt och speciellt studenterna tittar framåt, de har ju livet framför sig. Genom att titta bakåt lär man sig hur man ska titta framåt. Åbo Akademi har flera utmärkta interna kandidater för rektorsbefattningen. Vi behöver en rektor som känner till Akademin. Tiden går snabbt och om framtiden vet vi ganska litet: den nya rektorn måste omedelbart bli fartygets kapten – det finns ingen praktikanttid. Lycka till med rektorsvalet!

Tapio Salmi
Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

Bättre inhemska och hemska språk

 

Pga världsmästarskapet  i ishockey har jag läst finska massmedia mera än vanligt  – regelbundet  läser jag endast Åbo Underrättelser (ÅU, Finlands äldsta tidning) och Pargas Kungörelser (PK) på svenska samt Le Monde på franska och Die Welt på tyska och The Jerusalem Post på engelska. Man läser det man vill och ser, även utanför ishockeysfären. Jag är djupt oroad över den snabba degraderingen av de fina finska och svenska språken i massmedia.

Några exempel:

Me mennään ja voitetaan Venäjä (lyckligtvis inte ’ryssät’) skriver man i ishockeykommentarerna. Detta liknar president U.K. Kekkones hatagenda innan han finlandiserade sig  före andra världskrigets slut och passerade sina vänner till fängelse efter en tvivelaktig krigsansvatighetsprocess. Texten borde lyda  ’menemme ja voitamme Venäjän’ eller ’lähdemme puolustustaisteluun voittaaksemme Venäjän’ eller (poetiskt och försiktigt finlandiserat) ’lähdemme ennakkoluulottomasti otteluun rannattoman Venäjänmaan kanssa’

Nyligen läste jag  i kvällstidningarna att ’Suomen peliote levähti käsistä’ – menar man verkligen att det finska landslaget tog en vilopaus (’levähtää’= ’vila en kort stund’)?  Jag tror att skribenten menade  ’levisi käsistä’ eller (i talspråk) ’levahti käsistä’ (vilket i och för sig är helt acceptabelt, ’levahtaa’ menar i talspråket att man tappar kontrollen på något).

Vidare ropas det: Meidän teami voittaa aina !  (Vi besegrar alltid!) Borde vara: Meidän joukkueemme/ryhmämme voittaa aina. I finska språket existerar possessivsuffix, men i vissa andra östersjöfinska språk som estniska finns det inte: Meie kollektiiv vöitab jälle, vöitab alati!

Nostalgi:

En av mina mammas kunder och vänner i Pargas var äldre gymnasielektor, filosofie magister Hedvig Ljungqvist-Skarp som av eleverna kallades Limpan. Hon kunde särskilja mellan skriftspråk, talspråk och dialekt. För henne kom den finska grammatiken alltid först (för att maximera resultaten i studentskrivningarna), men i privata sammanhang pratade hon gärna dialekt. Hon sade till min mamma: te prouva Salmi olet Laitla-Uurenkaupungi pualest niinko mnääki ole  (lektorn var född i Nystad). Siät mnääki ole mut ole jo kaua Paraisil ollu, svarade min mamma en aning blygsamt. Ibland pratade vännerna  svenska sinsemellan, ibland den Nystadska dialekten. I alla fall,  den legendariska lektorn ville utbilda en finlandsvensk intelligentsia som kan perfekt fin finska i skrift. Hon tänkte på elevernas framgång i arbetslivet, men undervisningsmetoderna var minst sagt brutala.

Vidare iakttagtagelser:

Jag har övergått till att läsa Aftonbladet i Sverige och checkat språket där. Anglicismen är en sjukdom i den västra rikshalvan, där alla möjliga ’check in’, ’insiders’, ’honey moon, ’gejter’ och ’sjter’’ förekommer i stället för skandinaviska begrepp. I Sverige tycks man nuförtiden ersätta många prepositioner med ’på’ . På detta sätt  blir det lättare för invandrare: jag lever i huset, tomten är på Åbo slott, Mikael Agricola studerade vid Wittenbergs universitet, i går var vi  på besök hos Karlssons… Ersätt allting  med ’på’ – à vot! Detta är någonting att fundera för Svenska Akademien, där de bästa kulturprofilerna inom den skandinaviska sfären  torde finnas tillgängliga. Det finsk-ugriska samfundet har givit tre viktiga lånord till det svenska språket: pojke, talko och perkele!

Jag önskar alla läsare en kreativ sommar, tänk på språket!

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

Livet 2.0 – sång, åderlåtning och böner?

Pablo Picasso lär ha sagt att det tog honom 10 år att lära sig teckna professionellt och en livstid att lära sig måla som ett barn. Det finns ett viktigt budskap i detta uttalande men jag önskar att han hade avslutat sin mening och även sagt att utan att lära sig teknik och precision skulle han inte kunnat måla alls.

Tittar man på samhällsutvecklingen genom den molekylära biovetarens glasögon har pandemiåret fört med sig glädjeämnen i form av en ökad allmänbildning.  Människan på gatan diskuterar mRNA-vacciner och immunitet med samma lätthet och engagemang som hon diskuterar politik, jämlikhet och demokrati. Åbo Akademis vision är att vara bildningsuniversitetet i Norden. Ett ambitiöst mål som Åbo Akademi arbetar för med nya utbildningar och utbildningsprogram.

Jag hoppas att strategerna vid Åbo Akademi inte definierar bildning snävt och traditionellt.

Globala tankesmedjor har förutspått att de kommande decennierna kommer att kännetecknas av den ”biologiska revolutionen”, Livet 2.0. I början av detta år presenterades den första självläkande levande roboten, Xenoboten. Genetiskt modifierade immunceller används redan som cancerbehandling. Grundläggande kunskap om de biologiska program som styr livet erbjuder möjligheter för nya medicinska, men också andra mindre uppenbara tillämpningar.  Upptäckter kring livets programvara kan tillämpas för kreativa lösningar på dagens stora utmaningar inom hälsa, energi och klimat. Vi kan programmera växter att producera mediciner där dessa mediciner behövs och överkomma utmaningar med transporter och förvaring. Vi kan utnyttja den blågröna algens unika förmåga att omvandla solljus till energi i framtida biologiska solceller för att möta energikrisens utmaningar. Biomolekylär kunskap kan användas för att utveckla den levande mjukvaran där den binära koden bestående av nollor och ettor ersätts med DNA kodens A, G, C och T. Den syntetiska biologin kan använda kunskapen för att kemiskt syntetisera komplexa biologiska system som uppvisar funktioner vilka ännu inte existerar i naturen. Detta kräver långsiktiga strategiska satsningar. Biovetenskaperna vid Åbo Akademi är framgångsrika. Lokala styrkor i bioteknik och infrastruktur, den aktiva läkemedelsindustrin och nya satsningar som placeringen av det nationella centret för läkemedelsutveckling i Åbo ger Åbo Akademi unika förutsättningar att spela en aktiv och strategisk roll.

De som seglar vet att man inte skotar in seglet i medvind. Åbo Akademi har infört ett strikt sparprogram och omdirigerar pengar med bestämd hand. Jag hoppas att detta är ett led i en evolution, den levande naturens sätt att skapa hållbart och robust liv för miljoner och 24 år framåt och inte en revolution, människans sätt att omkullkasta rådande förhållanden. Som molekylär biovetare från Åbo Akademi skulle jag gärna bidra med att bekämpa nästa pandemi med andra redskap än sång, åderlåtning och böner.

Cecilia Sahlgren

Professor i cellbiologi

 

 

Ett annat år, ett annat liv / Another year, another life

[In English below.]

I nöd och lust, sägs det.

Arlanda sent på kvällen, än en gång väntar jag på det sista flyget till Åbo. Möjligen en efterhandskonstruktion, men visst var det färre människor den kvällen?

Nyheterna droppar allt tätare och känslan av osäkerhet börjar kännas konkret. Jag anstränger mej för att inte komma någon för nära. Men det är svårt att undvika kontakt på lokaltåget i Oslo. På hemvägen känns det skönt att invänta flyget i Gardermoen och några timmar senare få sitta nästintill ensam i F-terminalen på Arlanda.

Många med mig minns antagligen var ni befann er när WHO utlyste pandemin, den 13 mars 2020. Följande dag fick jag besked från den hastigt inkallade krisledningsgruppen: ”vi har just insett att du kom hem från utlandet, det är bäst att du tar 14 dagars karantän hemma, för vi måste vara försiktiga nu”. ”Troligen är jag den första vid ÅA som sattes i karantän”, tänkte jag hemma vid köksbordet, lite förnöjd över den särbehandlingen.

Några dagar senare möter vi alla de ödesmättade orden ”Jag skriver till er för att meddela att regeringens beslut att stänga utbildningsinstitutioner innebär att Åbo Akademi kommer att stänga sina dörrar: våra fysiska campus stängs och all kontaktundervisning upphör från och med onsdagen den 18 mars 2020”. Nästintill profetiskt uppmanade rektor Moira von Wright oss redan då med orden ”håll er på minst två meters avstånd från varandra”.

Det som hände de följande dagarna, veckorna, månaderna framstår i dagens perspektiv som en magnifik uppvisning av flexibilitet, solidaritet och vilja att kämpa med och för varandra, personal för studerande, lärare för kollega, doktorand för handledare, studerande för sin kurs, för varandra, för sin utbildning, ja alla för alla. Allt var lika förutsägbart kaotiskt som överskådligt naivt.

”Jag tror vi bäst behöver se framför oss en vision som kretsar kring balansakten mellan mod och tålamod”, skrev jag själv i mitt mail till personalen för ett år sedan och fortsatte: ”att ständigt tvingas övervinna oss själva och likafullt inte lägga ribban för högt. Mod och tålamod! Nu är det maraton som gäller. På måndagen börjar termin 4. Vila er under helgen!”

Utan träning är det få som springer ett maratonlopp. Utan träning förväntades vi springa ett sådant, och vi springer fortfarande. Entusiasm och känslan av solidaritet, snabba ryck, omformation av stöd, nya former för allt, möten, livet, studier, forskning, det lilla extra, tog vid och med rätt inställning går allt – en tid.

Att inse att våra första årets studerande – trots goda planer men givet pandemins irriterande framfart – nästan enbart har erfarenhet av ett platslöst campus och likafullt uthärda realiteten att antagningen av nya studerande igen sker i skuggan av det pågåendet undantaget är tungt. För att uttrycka det milt.

Ja, jag vill uttrycka mina tankar så milt som möjligt. Det ambivalenta finns där hela tiden, det nöts inte bort. Smärtan över att det förlorade inte finns och det tänkta, det planerade, inte blev – den smärtan lindras endast delvis av att vi trots allt lyckats rätt bra i att balansera säkerhet med att fortsätta vår verkamhet.

Våra första årets studerande har på ett plan klarat sina studier bättre än de föregående årens gulnäbbar. Under 2020 kunde vi utexaminera flera magisterar än på flera år. Samtidigt är det uppenbart att det tär på krafterna att springa maraton otränad. Allt fler är trötta, ensamma, uppgivna. Livsutrymmet snävas in, det sociala är utspätt, det rekreativa är, känns och förblir stumt.

I backspegeln noterar jag följande antagande: ”Nästa vecka kommer studeranden in i den nya studiemiljö vi skapat. De är som vi. Vissa är stora och utstrålar stort självförtroende, andra bryts nästan sönder av osäkerhet och ensamhet. Jag vet att ni gör allt ni kan för att förbereda er för det kommande, men minns att osäkerhet finns på båda sidorna”.

Jag är helt övertygad om att vi alla gjorde och tänkte så. Idag, ett år senare, finns osäkerheten säkert kvar, men den har ändrat form, kanske t.o.m. karaktär. Efter hundratals timmar av Zoom, Teams, Yammer, Mural, efter tusentals suckar och tankar fyllda med längtan efter kramar, fester, social samvaro, fri tillgång till rum, bibliotek, laboratorier, seminarier, vänner, debatter, flanörskap, ja allt vad ett campusliv för med sig, kvarstår den enkla frågan: när blir det nya bestående och i vilken form?

Ett år, ett liv, ditt och mitt liv. Festens undantag och undantagens olidliga vardag.

Undantag jo, hela tiden. Men vi har inte stängt, inte gett upp. Snarare tvärtom har efterfrågan på det vi gör ökat. Vi kan helt enkelt inte stänga, vi vill inte ge upp.

#Åakärlek är som andra slags kärlekar, tänker jag mig. Den hittar sina vägar och trotsar t.o.m. allt förnuft. Hoppas jag.

 

Mikael Lindfelt, prorektor

 

 

 

For better or for worse, it is said.

Arlanda late in the evening, once again I am waiting for the last flight to Turku. Possibly a post-construction, but I’m pretty sure there were fewer people that night?

The news is trickling in more and more often, and the feeling of insecurity is starting to feel concrete. I make an effort not to get too close to anyone. But it is difficult to avoid contact on the local train in Oslo. On the way home, it feels good to wait for the flight in Gardermoen Airport and a few hours later to sit almost alone in Terminal F at Arlanda.

Like me, many probably remember where you were when WHO announced the pandemic, on 13 March 2020. The following day, I received a message from the hastily convened crisis management team: “We have just noticed that you came home from abroad, it is best that you quarantine yourself at home for 14 days because we have to be careful now.” “I’m probably the first at ÅA to be quarantined,” I thought at home at the kitchen table, a little pleased with the special treatment.

A few days later, we all received those fateful words, “I am writing to you to announce that the government’s decision to close educational institutions means that Åbo Akademi University will close its doors: our physical campus will close and all contact teaching will cease starting on 18 March 2020”. Almost prophetically, Rector Moira von Wright urged us already then to “stay at least two meters apart”.

What happened in the following days, weeks, and months seems, from today’s perspective, like a magnificent display of flexibility, solidarity and willingness to fight with and for each other, personnel for students, teachers for colleagues, doctoral students for supervisors, students for their courses, for each other, for their education, yes everyone for everyone. Everything was as predictably chaotic as it was clearly naive.

“I think we really need to picture a vision that revolves around the balancing act between courage and patience”, I wrote in an email to the personnel a year ago and continued: “to constantly be forced to exceed ourselves while still not setting the bar too high. Courage and patience! Now it’s the marathon that counts. Term 4 begins on Monday. Rest during the weekend!”

Few people run a marathon without training. We were expected to run one without training, and we are still running. Enthusiasm and the feeling of solidarity, quickly adapting, regrouping of support, new forms of everything, meetings, life, studies, research, the little extra, took over and with the right attitude, everything works—for a while.

Realizing that our first-year students—despite good plans but given the pandemic’s annoying progress—have almost exclusively experienced a vacant campus, and still weathering the reality that the admission of new students is again happening in the shadow of the ongoing exception, is tough. To put it mildly.

Yes, I want to express my thoughts as mildly as possible. The ambivalence is always there, it does not let up. The pain of what was lost not existing and the thought of the plans that did not come to fruition—that pain is only partially relieved by the fact that we have, after all, succeeded quite well in balancing safety and continuing our activities.

Our first-year students have, in a way, managed their studies better than the freshmen of previous years. In 2020, we were able to graduate more master’s students than we had in several years. At the same time, it is obvious that running a marathon untrained is draining. More and more people are tired, lonely, feeling defeated. The space in which we live is limited, our social lives are watered down, our recreational activities are, feel and remain non-existent.

In hindsight, I note the following assumption: “Next week, the students will enter the new study environment we have created. They are like us. Some are optimistic and radiate great self-confidence, others are almost broken by insecurity and loneliness. I know that you are doing everything you can to prepare for the future, but remember that there is uncertainty on both sides”.

I’m absolutely convinced that we all acted and thought like that. Today, a year later, the uncertainty certainly remains, but it has changed form, perhaps even character. After hundreds of hours of Zoom, Teams, Yammer, Mural, after thousands of sighs and thoughts filled with the longing for hugs, parties, social gatherings, free access to rooms, libraries, laboratories, seminars, friends, debates, strolling around, yes everything a campus life brings with it, the simple question remains: when will the new become permanent and in what form?

One year, one life, your life and mine. The exception of the party and the unbearable everyday exceptions.

Exceptions, yes, all the time. But we have not closed, not given up. On the contrary, demand for what we do has increased. We simply cannot close, we do not want to give up.

#Åakärlek is like other kinds of love, I think. It finds its way and defies all reason. I hope.

 

Mikael Lindfelt, Vice-rector

Öppet brev: distansarbete, utbytesstudenter och bibliotek

Kära läsare,
denna gång exceptionellt ett blogginlägg på engelska så att alla, så att speciellt vår utländska personal förstår. Detta är ett öppet brev som jag idag har skickat till mina kära medarbetare vid Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik vid ÅA.
God fortsättning på våren,
Tapio Salmi
Akademiprofessor
Dear colleagues, dear friends,
I would have liked to approach you with a more positive letter, but I am obliged to tell the truth and you have the right to know what I think, without any diplomatic decorations.
The year 2020 was an Annus horribilis, which has been worsened by the anti-scientific attitude and escapism of the leadership at ÅA. The result is an enormpous damage of the scientific productivity, scientific interaction at ÅA, the alienation of the personnel, the disturbances in the motivation and mental health of the students.
The complete lock-down of the research laboratories last spring was a catastrophe, but we managed to partially re-open the laboratories after active actions taken by the trade union and the leading scientists at our university.
I have some comments on the recent actions originating from the highest level of our Alma Mater, summarized in three (3) points (as recommended by the former Prime minister of Finland, Dr Alexander Stubb):
P1) The vice-rector of scientific affairs tells in a very recent letter to all personnel as follows:
”Staff will mainly continue to work remotely. To enable us to further lower the total number of people on site, we ask those permitted to work on campus to consider, if their work could not be done remotely instead.”
This is a strongly demoralizing statement and a direct (envious) blow on the faces of the laboratories/groups (including us), which are the most active in experimental sciences and publishing activities. We know that sometimes it is good to stay at home to finalize a thesis or an article, but otherwise the science progresses mainly through personal interaction. Those who stay at home or go for weeks on (semi)holidays for egoistic personal reasons, become very soon outsiders, they lose the internal contacts and the scientific career declines very rapidly and time-limited work agreements cannot be prolonged because of weak commitment and poor performance. These kinds of persons should have no future at ÅA. It is a shame that the vice-rector in scientific affairs encourages to laziness in this brutal and imperative manner.
P2) The unclear and changing rules for the reception of exchange students damages seriously the internationalization of our university. Who is allowed to come and under which conditions? ÅA should follow the practice of Republic of Finland – that’s it. With corona test taken before entering our territory and a reasonable reason it is possible to come. We should remember that Finland is not in the very centre of Europe; therefore we must always be active in promoting international studies and keep our doors as open as possible. Erasmus and other exchange students must be allowed and are always welcome!
P3) The fate of the institutional/laboratory libraries in connection of the move to the new departmental building Aurum is a cultural scandal. In 2017, the consulting office Ramboll involved in the planning of Aurum asked how many meters of space we need for our Laboratory library. The Laboratory manager of our lab (K. Eränen) gave the objective information to the planners of Aurum. Now, more than three years afterwards, we have been informed that the we will lose about 80% of the shelf space of our combined library and meeting space. We should select a very, very minor fraction of the books (please, go and see the marked shells in the library). The rest of the books will be sent to a remote storage, where, we do not know. From there, we can order our books back, but it is clear that this procedure is uncertain and slow and the risk that that a big part of the ‘old’ books will be demolished is huge. The idea of a ‘handbibliotek’ (small laboratory library) is that you can spontaneously have a look and pick up what is interesting and what you need. Small is beautiful; no complicated computer search is needed to glance fresh information in reaction engineering and catalysis. This opportunity will be destroyed, if we do not take actions asap. The ÅA library is on our side, but as characteristic under the current leadership, not even the director of the ÅA library, Dr. Pia Södergård had been contacted/informed on this highly destructive action. The message from the highest level has been: no books are needed in Aurum. If I would be provocative, I would give an encouragement: burn them all – we have the experience from these kind of actions from 1930’s. This destruction of the university library concerns all the groups/labs moving to Aurum. – Throughout the years, ÅA has declared the strategy of preserving the cultural heritage in our country and it has done it, with a great enthusiasm, success and effort. Now the wind has turned.
This is an open and a public letter, which I publish as my blog on the website of ÅA. You are completely free to cite and use the material in this letter.
Yours very truly
TS

Ett år och flera år i en diktatur

 

Under ca ett års tid har vi – även vi som tror att vi lever och arbetar i ett fritt land, i en västerländsk demokrati – levt under ett autoritärt styre, en halvdiktatur, som endast kan jämföras med världskrigets tider. Under 1939-1944 var det fråga om fosterlandets frihet och självständighet och allt kunde motiveras, åtminstone efteråt.

Nu är det fråga om någonting annat. Vad? Folkets hälsa, säger de som har makten. De har rätt, men samtidigt är besvikelsen stor i hela Europa och frustrationen och illamåendet urartar sig bl.a. i våldsamma demonstrationer överallt i världen. Det gamla, goda och toleranta EU-Europa har splittrats till aggressiva och egoistiska stater som ställer och styr sina medborgare med regler och restriktioner och dekret som ändras  från dag till dag.

Pandemin utnyttjas av gangsterregim som i Viktor Orbans Ungern och Jaroslaw Kachynskijs Polen för att kväsa demokratin med hjälp av undantagslag och restriktiv lagstifning som kränker de mest primära mänskliga rättigheterna. Just nu, före den Internationella kvinnodagen är det chockerande att Polen har infört en abortlag, som vrider klockan tiotals år bakåt. Resultatet kommer att bli illegala avbrott av graviditet, korruption och otaliga dödsfall av kvinnor som lever i fattigdom och misär (vilka fortfarande förekommer i stor utsteckning i Polen). Ungern kan redan betraktas som ett  förlorat territorium i den europeiska gemenskapen: då revanschismen blomstrar, ger det inget hopp för landet, varken i ett nationellt eller internationellt perspektiv. Landet har börjat två världskrig och förlorat två världskrig men vill inte acceptera det, trots att Parisfreden slöts 1947. En grov antisemitism är det som präglar dagens Ungern – vi vet vart det leder till.

Vi ska inte enbart kritisera de gamla Östblocket, utan oroväckande totalitära tendenser finns nästan överallt, även i väst. Ett skrämmande exempel är Spanien, som formellt demokratiserades efter fascistdiktator Francesco Francos död på 1970-talet. Den spanska lagstiftningen härstammar fortfarande delvis från denna epok av autokrati och statstortyr. Europeiska unionen svär för demokrati, pluralism och frihet, men då flera demokratiaktivister från Katalonien för några år sedan jagades till landsflykt och/eller dömdes till fängelsestraff upp till 13 år (!) stod Västeuropa tyst, med flit. Francisco Franco Bahamonde  log i sin grav då han fick beskåda detta – över 40 år efter sin död. Spanien är ingen demokrati i ordets klassiska mening.

Europeiska Unionen bör förstärka sin sammanhållning och bli en verklig allians för frihet och mänskliga rättigheter. Egoistiska och populistiska beslut som tas av de nationella regeringarna under epidemins tider skadar hela det fria och demokratiska samfundet och gynnar totalitära stater i världen och totalitarism i största allmänhet. Europeiska unionen bör eftersträva en gemensam invandrings- och pandemistrategi. Vårt liv har redan skadats alltför mycket av olika länders hastiga och egoistiska och vacklande beslut under det gångna året. Vid många universitet i Europa finns det fortfarande hopp – vi kan fortsättningsvis debattera utan att behöva vara rädda för repressalier. Den internationella kvinnodagens idealism måste leva vidare.

Trevlig internationell kvinnodag 2021, trots allt!

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (Finlands Akademi) och professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Putin och Niinistö – diplomatisk dialog

 

Diplomatisk dialog mellan V. Putin och S. Niinistö den 28 december 2020

Putin: Min käre vän och ärade kollega, Herr President Niinistö, jag hälsar Er så hjärtligt! Ni är en av de stora internationellt erkända gestalterna i dagens ’diplomatie mondiale’; Ni Herr Republikens president är en av grundpelarna för en positiv och konstruktiv dialog mellan våra nationer under årtiondenas gång. Vår vänskap och växelverkan har utvecklats i gynnsam riktning under det gångna året; igen, tack vare Era outtröttliga och osjälviska insatser! Ni har konsekvent arbetat för en stabiliserad världsfred med paritet: där ligger Er politiska visdom och storhet som alltid kommer att få ett starkt stöd av Finlands folk.

Niinistö: Till Eder Excellens, den högt  folkvalda Presidenten för den historiska Ryska Federationen, den högst uppskattade ledaren för ett förenat men diversifierat fosterland: jag framför det finska folkets och mina personliga lyckönskningar och  sympatier till Er starka och ansvarsfulla nation och framför allt, till Er och till Eder familj och kolleger personligen.  Under det gångna året har stora framgångar präglats av den ryska högteknologin, tack vare Ert ständiga och outtröttliga stöd och medverkan: kemisk gift mot nationens fiender, provokatörer och separativa terroristiska element samt en motgift mot den mänskligt så tragiska pandemin Corona.  Vaccineringen mot Corona är Sputnik mot denna förfärliga epidemi; det vittnar om Er vetenskap, Er teknologi och forskarnas starka vilja för mänsklighetens bästa ! Endast den framtida historiska forskningen kan fullt uppskatta Era insatser för mänskligheten, för Europa och – framför allt – för Finland. Alexander I gav oss autonomi, Nikolaj II gav oss folkvald riksdag (som första nation med kvinnornass rösträtt i Europa), V. I. Lenin erkände Finlands självständighet den 31 december 1917. Ni Herr President Putin är en stabil och kär vän av mig och hela den finländska nationen. Jag tackar Er djupt, vi står tillsammans, vi kämpar tillsammans!

Putin: Herr President Niinistö, jag tackar Er för den vänliga, detaljerade och intellektuella analysen av världssituationen och våra bilaterala förhållanden. Jag önskar Er och hela det finländska folket ett Gott Nytt År 2021!

Tapio Salmi, Akademiprofessor (FA), Professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

PS. Denna text är fullständigt fiktiv. Jag önskar alla läsare ett trevligare år 2021!  Vi återkommer med nya inlägg 2021.

 

Nya kreditkortsprinciper och nytt resesystem – men varför? / New credit card principles and new travel system – but why?

Bästa kollegor,

Ni har säkert hunnit läsa förra veckans nyhet om det nya resesystemet och de nya kreditkortsprinciperna, som Åbo Akademi tar i bruk i oktober. Resesystemet byts till SAP Travel och för kreditkorten kommer innehavarna att få räkningen hem. Jag förstår mycket väl att framför allt kreditkorten väcker känslor. Jag ska här förklara varför vi gör detta.

Jag börjar med det enklare: bytet av resesystem. Det var oundvikligt, eftersom vår gamla Aditro Travel & Expense kommer att stängas ner. SAP Travel erbjuds av Certia och fungerar för slutanvändarna – resenärerna och godkännarna – i samma portal där vi har Martti, alltså sakgranskningen och godkännandet av inköpsfakturor. Det nya systemet är smidigare och mera intuitivt än vårt gamla, och därmed förväntar vi oss att resenärerna och godkännarna kommer att använda mindre tid på resehanteringen än tidigare. Vi har också sett över reseprinciperna och kommer att slopa kravet på formella resplaner för inrikes resor. Resplanerna ansågs ha lågt informationsvärde och vara ett oändamålsenligt extra steg. Utrikes resor är mera sällsynta, dyrare och resplanerna förser akademin med informationen om var våra anställda befinner oss, skulle någon krissituation uppstå någonstans. Man kommer åt den nya portalen också med mobil, så man kan redan under resan ladda upp sina kvitton elektroniskt till portalen om man så vill.

Åbo Akademis kreditkort kommer från och med oktober att följa en ny process. Det som det har mest kommit reaktioner på är detaljen att fakturorna kommer hem till kortinnehavaren. Det har kommit frågor såsom ”litar ni inte på oss?” och ”måste man betala ÅA:s utgifter först själv, före man får pengarna?”. De här är de mest allmänna frågorna, så jag vill besvara dem redan nu.

Det är inte fråga om brist på förtroende. Det är vedertagen praxis i olika organisationer att kortinnehavarna får fakturan hem, och arbetsgivaren ger kortet garanti. Det ändrar sist och slutligen väldigt lite i praktiken. Visst, man måste se till att man betalar fakturan i tid. Men det är en faktura per månad, förutsatt att man använder kortet varje månad. Banken kommer att erbjuda e-fakturering så betalningen är lätt att göra. Andra ändringar är väldigt få – man har hittills också varit tvungen att förklara sin kortanvändning i resesystemet. Det gör man i framtiden också, bara i ett smidigare system. Det borde bli lättare för slutanvändaren att göra sina rese- eller kostnadsersättningsansökningar, eftersom kreditkorten kommer att vara kopplade till det nya resesystemet. Transaktionerna kommer att finnas färdigt i resesystemet och man kan lätt plocka dem till sin reseräkning. Tack vare det nya systemet kan vi undvika extra utredningar och eventuella återkrav på pengar i efterskott, som är enligt min mening felanvändning av resurser och som kunde användas mycket bättre.

I samband med att processer ses över, ska de byggas som sådana att de förebygger missbruk och risker. Jag vill upprepa, att det inte är fråga om brist på förtroende. Det är fråga om helhetsriskbedömning. Vi föredrar att undvika risker i stället för att rätta till saker efteråt. Denna approach gäller inte bara resande, utan är en av nyckelfrågorna i all processutveckling. Det nya systemet synliggör också mera tydligt de anskaffningskanaler som används vid Åbo Akademi.

Man ska inte heller behöva betala räkningen själv först. Banken skickar fakturan månatligen, alltså 1-4 veckor efter själva transaktionen. Därtill har man 30 dagars betaltid. Man har alltså gott om tid att ansöka om och få pengarna före förfallodagen. Vi kommer också att betala ut ersättningarna oftare, en gång per vecka.

Jag är själv övertygad om att denna ändring kommer att underlätta resenärernas arbete. Jag är mycket medveten om att framför allt den forskande och undervisande personalen känner en börda av det administrativa arbetet. Det är en svår ekvation för vilken det inte finns en enkel eller enstaka lösning – men jag hoppas på att vi med denna ändring kan lite bidra till att underlätta situationen.

Om du har frågor kring denna ändring, ber jag dig skicka in dem via blanketten senast 27.9. Frågorna och svaren sammanställs till ett dokument som publiceras på intranätet.

Med vänlig hälsning,
Tapani Harkila
Ekonomidirektör

***
Dear colleagues,

I am sure that you by now have read the news item from last week regarding the new travel & expense system and credit card principles, which are to be taken in use in October. The T&E system will be switched to SAP Travel and the credit card invoices will be sent home to the cardholders. I can very well understand that in particular the credit cards are causing mixed feelings. I will in this post explain why we do this.

Let me begin with the easy part: the change of T&E system. It was unavoidable, as our old Aditro Travel & Expense is end-of-life and will be shut down. SAP Travel is provided to us by Certia, and the end users – travellers and approvers – will be using the same portal where we have Martti, our purchase invoice review and approval activities. The new system is more smooth and intuitive than our old one, and thus we are anticipating that the travellers and approvers will have to spend less time on travel & expense management than before. We have also reviewed the travel principles and decided to remove the requirement for formal travel plans for domestic travel. The domestic travel plans were deemed to have low added value and therefore an unnecessary extra step. International travel is less common, more expensive and the travel plans provide ÅAU with information on where our employees are located, in case a crisis situation would emerge somewhere. The new T&E portal is also accessible with mobile devices, so you can upload photos of your receipts to the system already during your trip.

The ÅAU credit cards will follow a new process from October onwards. The detail which has caused most questions to arise is that the credit card invoices will be sent home to the cardholders. I have received questions such as ”do you not trust us?” and ”do I have to pay up personally first and only then get my money back?”. These two are the most common questions, so I want to answer them already now.

It is not a question of mistrust. It is a best practice, which is utilized in various organisations, that the cardholders get the invoice home, and the employer issues a guarantee on the card. In the end, and in practice, this change is very minor. Sure, you must ensure that you pay the invoice on time. However, it is one invoice per month, provided of course that you use your card every month. The bank will also offer e-invoicing, making the invoice handling even smoother. Other changes are also scarce – you have already now been obliged to disclose of every single expense and usage of your card in the T&E system. Going forward, you do it as well, only in a more streamlined system. It ought to be easier for the end user to do any travel or expense claims, as all credit cards will be linked to the new system. All card transactions will be transferred overnight to the system and it’s easy to pick the relevant ones to your claim. Thanks to the new system, we also avoid additional investigations and possible repayment demands, which in my opinion is wrongful usage of resources and the time could be used much more effectively.

As the processes are thoroughly reviewed, they will also be built so that they prevent abuse and risks. I repeat, this is not a question of mistrust. It’s a case of overall risk management. We prefer to avoid risks instead of correcting them afterwards. This does not only apply to travel processes, but is a key element in all process development. The new system will also increase transparency in all procurement channels that are used at ÅAU.

You will also not need to pay up first. The bank will send the invoices monthly, practically 1-4 weeks after the transaction. And the invoice will have 30 days until due date. Therefore, you will have ample time to make your travel claim and get reimbursed before you will have to make payment. We will also start paying out the reimbursements more frequently, once per week.

I am personally very convinced that this change will cause less burden on the travellers. I am very aware that in particular the academic staff are struggling with the load of administrative work. That is a question with no silver bullet answer, but I am truly hoping that with this change, we can nudge it in the right direction.

If you have questions regarding the changes, I would kindly ask you to submit them via the form by Sep 27th. The questions and answers will be composed to a document which will be published on the intranet.

Sincerely,
Tapani Harkila
Chief Financial Officer