Kategoriarkiv: Okategoriserade

Ett olyckligt visumbeslut

Bästa läsare,

Jag tänkte skriva ett informativt och underhållande blogginlägg om grön kemi och grön teknologi. Det får bli till ett annat tillfälle i framtiden, för någonting mycket mera akut har skett under de senaste dagarna.

Min doktorand, diplomingenjör från Åbo Akademi, Erfan Behravesh, finsk och iransk medborgare, ska disputera för teknologie doktorsgraden vid Åbo Akademi den 6 mars 2020. Temat för avhandlingen är spännande och högaktuellt: användning av mikroreaktorteknologi och guldkatalysatorer för partiell oxidation av etanol (etylalkohol) till värdefulla intermediärer. Bioetanol finns rikligt i världen och det gäller att förädla det vidare, och inte enbart använda det som bränsle. Det är i högsta grad fråga om ny, miljövänlig, grön processteknologi. Erfan har gjort ett fint jobb och vi väntar med spänning på disputationen. Professor Lars Pettersson från KTH, Stockholm kommer som opponent.

Allt fint kunde man tro – vetenskapligt nog, men för några dagar sedan kom en iskall dusch från Finlands ambassad i Teheran, som nekade Abbas Behravesh visum till sin sons disputation vid Åbo Akademi. Flygbiljetterna är köpta, men han får inget inresetillstånd till Finland. Abbas Behravesh bor i familjens hemland Iran. Han har tidigare rest till Åbo för att hälsa på sin son, som avlade diplomingenjörsexamen i kemiteknik vid Åbo Akademi innan doktorsstudierna. Då var det inga problem att få ett visum.

Beslutet är fullkomligt absurt. Det är ett normalt familjebesök, det är väldigt vanligt att föräldrar reser till sina barns disputationer. Jag har medarbetare i laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik från ca 15 olika länder för tillfället och hittills har allas visumansökningar löpt relativt problemfritt. Det aktuella visumet nekades på alldeles förkastliga grunder. Enligt det dokument som Behraveshs far fick finns det tre orsaker till att han inte fick visum till Finland. En av orsakerna är att man inte kan lita på orsaken till resan. – Obegripligt: en doktorsdisputation är en offentlig tillställning; det är möjligt att när som helst att kontrollera att en disputation på riktigt äger rum vid Åbo Akademi.

Vid ett negativt visumbesked kan det ta två månader att få det omprövat men nu är det endast två veckor kvar till disputationen. Finlands ambassad i Teheran har ett dåligt rykte och kunderna behandlas på ett inkonsekvent, slumpmässigt och förnedrande sätt. Jag  är övertygad om att det finns en hemlig agenda, där man vill refusera en del av ansökningarna från Iran på grund av det politiska läget och därmed bemöta USA:s kolonialistiska och imperialistiska utrikespolitik. Vi är rädda för USA och president Trump, även president Niinistö, tror jag. Jag har skrivit ett brev till utrikesminister Haavisto och till vissa andra politiker om detta fall, som är ett skam för Finland. Jag kräver att verksamheten vid Finlands ambassad i Teheran utsätts för en grundlig utredning och vi har lämnat in en rättelseyrkan till utrikesministeriet.

Jag avslutar med att citera den svenska wikipedian:

’Kyros cylinder eller Kyroskrönikan är en cylinder av lera, daterad till 500-talet f. Kr., upptäckt 1879 i Babylon, där den persiske akemeniderkungen Kyros II lät inskriva information om sin härstamning, sin seger över Babylonien och de förtryckta folkens befrielse. Proklamationen, som utfärdades 538 f.Kr. berör religionsfrihet och rättstrygghet och har betraktats som den första människorättsliga förklaringen.’

Cylindern finns i British Museum, London och delar av texten finns ingraverad över ingången till FN -högkvarteret i New York och krönikan har inspirerat eftervärlden, bl.a USA:s grundlagsfäder.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

ÅAs bästa kurs

”Jag har hört att det här är ÅAs bästa kurs!”. Det var en av kommentarerna jag fick då jag träffade anmälda till kursen Den Nordiska rättegångstävlingen och frågade vad som hade fått dem i rummet att söka sig just till denna kurs. Inte nog med det, de andra intresseanmälda nickade samstämmande med. Det är ju kanske inte helt vanligt att få så spontan feedback, så den omedelbara reaktionen var en slags (urfinsk?) paffhet och generation. Ganska snabbt övergick dock detta i en känsla av glädje. Vintermörkret glömdes bort för en stund och en ny iver och energi infann sig. Man kan väl inte annat än att bli lite smickrad också. Tack för det!

Jag hoppas på och tror att många lärare fått motsvarande feedback. Jag vill alltså inte göra anspråk på att verkligen dra ”ÅAs bästa kurs”. Skulle absolut inte vilja se någon sådan jämförelse göras heller, för den delen. Jag vågar också påstå att alla som har fått spontan positiv feedback känner en känsla av att ha lyckats i sitt arbete – i alla fall för just den kursens del. Det är denna känsla som sporrar mig till att fundera vidare på vad som kan ligga bakom att just denna kurs upplevs som ”ÅA:s bästa”. Vad är speciellt med denna kurs? Kunde element av ”det bästa” kanske introduceras även i andra kurser? Jag vill ju givetvis att alla mina kurser är ”ÅA:s bästa” (även om tanken är något kontradiktorisk).

Till att börja med tolkar jag responsen som att kursen har ett gott rykte. Eftersom ett rykte inte uppkommer över en natt, så betyder det också att det måste vara många studerande som har gillat kursen under en längre period. Ja, jag måste berätta att kursen faktiskt har en egen alumniverksamhet. Tidigare tävlande, som sedan länge har utexaminerats från ÅA, deltar årligen i lagets arbete samt driver en understödsförening. Tänk om samma entusiasm kunde uppnås kring kursen Folkrättsligt ansvar…

Kursen går ut på deltagande i en simulerad rättsprocess, där studerande (såväl rättsnotarier som politices-studerande med folkrätt som huvudämne) tävlar mot sex-persons lag från andra nordiska länder. Huvudsakligen är deltagarna från ÅA, men kursen är även öppen för juristuderande vid Åbo universitet. Inom ramen för tävlingen deltar studerande i en kurs om mänskliga rättigheter i Europa, gör forskning i Europadomstolens rättspraxis och skriver två 20-sidiga inlagor, övar på muntlig framställning såväl inför kollegor, vid tingsrätten i Åbo, och högsta domstolen i Helsingfors. Kursen kulminerar i muntlig argumentering inför domare från Nordiska länders högsta domstolar vid det så kallade finalveckoslutet. Formatet är med andra ord så långt ifrån traditionell katederundervisning som det går att komma. Det kan knappast tillämpas på andra kurser, eller? Till exempel Grundkurs i juridik kunde knappast följa detta format? Fast vänta lite – jag har ju faktiskt tillämpat samma idé inom ramen för den argumentationsanalysbit som jag drar inom FSEs fakultetsallmänna kurs Metod 3 med 50 deltagare. Varför kunde ett slags rollspel inte också kunna fungera för att bekanta sig med grunderna…

Nåväl, den tankegången får jag löpa fullt ut nån annan gång. Tillbaka till tävlingen. Kursen tar ungefär ett halvt år. Den medför en arbetsmängd som inte på något vis motsvarar de futtiga 15 studiepoäng som deltagarna utdelas. Det skriftliga arbetet under mars-april är så intensivt att det kan vara svårt att bedriva andra studier under skrivperioden. Det muntliga å sin sida medför att deltagarna gång på gång måste utmana sig själva och överkomma en eventuell nervositet för muntlig framställning, får utstå feedback som oundvikligen tar fasta på personlighetsdrag (röstanvändning, manér vid uppträdande, uttal, osv.), samt får/måste kommunicera med mottävlande som talar andra nordiska språk. Detta oaktat så har Club Åbo (fråga inte mig varav den konstiga stavningen) haft representation kontinuerligt i tävlingen i 15 år! Anmärkningsvärt tycker jag, med tanke på vårt universitets litenhet.

Eftersom studerande enligt min erfarenhet tenderar att föredra koncisa kurser kan knappast kurslängd förklara det goda ryktet. Kursen medför dessutom arbete långt in i Juni! Också en snabb kalkyl av arbetsmängd i förhållande till studiepoäng borde utlösa varningsklockor. Givetvis så söker sig sådana studerande till denna kurs som har bedömt att de har en färdighet att uppträda, samt en möjlighet till den tidsanvändning som krävs. Samtidigt betyder ju inte det per automatik att deltagandet blir en positiv upplevelse.

Hur är det med den pampiga inramningen då? Finalveckoslutet sker i en nordisk huvudstad (i år i Köpenhamn) under pompa och ståt. Det är mottagning vid stadshus, tal av borgmästare, cocktails vid anrika advokatbyråer, exkursioner och bankett med efterfest. Deltagare får individuella diplom och olika pris utdelas (t.ex. för bästa pläderare). Resan till finalveckoslutet och det faktum att arbetsgivare inom juridik tenderar att uppskatta denna typs erfarenhet kan locka till kursen kan jag tänka mig. Å andra sidan, ett par dagars resa i Norden kunde knappast kompensera ifall det halvår som arbetet tar i övrigt skulle upplevas som oinspirerande.

Av allt att döma får deltagarna alltså ut något ur kursen som är dåligt reducerbart till kursens enskilda element. Vad är det egentligen som händer under halvåret då? Jag skulle beskriva kursen som en resa. Det är en resa med ett slutmål, men framför allt så är det en resa som deltagarna gör tillsammans. Kursen kunde också beskrivas som ett gemensamt projekt. Samtidigt så tycker jag att själva begreppet projekt är för snävt och på något sätt statiskt i jämförelsen med rese-metaforen. Jag associerar en resa med erfarenheter och upplevelser, överraskningar och vidgade vyer. En resa framskrider inte alltid rätlinjigt, och kommer även att medföra motgångar. Här, tror jag, börjar vi närma oss kärnan i kursen. Då laget skapas i januari och vi förbinder oss till att hoppa på denna resa tillsammans, är det en samling för varandra okända individer som sitter samlade. Men under resan händer något som gör kursen till mer än ett projektarbete. En gemenskap växer fram, och då laget splittras efter sex månader är det ofta känsloladdat och med visst vemod som deltagarna åker iväg åt sina håll (till sitt ”normala liv” som en tidigare deltagare uttryckte det).

Jag håller inte några föreläsningar under kursen. Inte heller lär jag ut substans (tack Catarina för undervisning i Europakonventionen!). Det finns ingen tentamen och inga skrivarbeten som ska ges vitsord. Jag finns givetvis alltid till lagets förfogande, jag kommenterar och simulerar domare. Och så ser jag till att alla infinner sig i rätt stad, vid rätt domstol, i rätt tid. Men egentligen försöker jag synas så lite som möjligt. Resans mål, tänker jag, kan bäst uppnås genom att jag tar några steg tillbaka och lyser med min frånvaro. Det är studerande själva som uppfinner sitt sätt att arbeta och som tar ansvar för att resan framskrider samt slutförs. Det är studerande själva som lär sig att jämka mellan olika personligheter och arbetssätt. Det är studerande själva som utvecklar sätt att ta itu med motgångar och känsliga frågor utan att förstöra sammanhållning och gruppdynamik. Jag försöker enligt bästa förmåga ”känna pulsen” på laget för att kunna bidra med allt från extra uppmuntran till humanitär intervention vid behov. Ifall min insats inte behövs alls – ja då uppfyller kursen i mitt tycke sina målsättningar perfekt! Det är nog också vikten av att ha tillit till studerande samt tålamodet att tona ner min roll som lärare, som jag upplever som den personligen viktigaste lärdomen.

Okej, så jag har lärt mig något, men vad lär sig deltagarna då? De blir experter på Europeiska människorättskonventionen och de lär sig att processa vid internationell domstol. De blir bekanta med nordisk rättspraxis och nordiska rättssystem, för att inte tala om alla så kallade allmänfärdigheter som kursen uppövar. Men genom det ansvar som deltagarna axlar, den ångest som delas och därmed överkoms, och den sammanhållning som uppstår senast inför intensiva genrep och finalen, lär sig deltagarna framför allt något om sig själva. Jag tror att det är något i just det utrymme för självreflektion som kursen erbjuder (eller till och med framtvingar), som får studerande att känna att kursen för med sig något extra. Detta ”extra” upplevs så värdefullt att kursens alumner vid sidan av jobb och andra sysslor regelbundet vill hjälpa sina yngre kollegor att vara med om samma resa. Och trots att detta ”extra” tar sig olika former för varje deltagare, är det för mig som ”utomstående” år efter år lika häpnadsväckande som det är uppenbart då laget splittras, att var och en har lärt sig något för livet.

Hur har det gått för laget då under dessa 15 år av tävlande? Nja, låt oss säga som så att det skulle vara dags att ta sig till final! Årets lag, om ni läser detta så ska ni sluta här. Vi ses snart och drar en första pläderingsövning. I år gäller det! Till alla andra läsare har jag en sista hälsning. Från ett inlärningsperspektiv är framgången i själva tävlingen egentligen inte relevant. För att dra till med ett slitet uttryck: Det är inte målet som är det viktiga, det är resan.

Bästa Kolleger – My Best Colleagues!

Nu vid juletider vill jag passa på att önska alla kolleger en god start på det nya året. Det finns egentligen flera orsaker till att varför jag nu (äntligen) skriver mitt första blogginlägg:

 

  • Juletiden är en passlig punkt i året då man får en chans att pusta ut och samla sina tankar, samt reflektera över vad som hänt det gångna året
  • Jag har länge beundrat vår Professor Tapio Salmis otaliga talangfulla, lärofulla (men ändå humoristiska) blogginlägg. Mina favoriter kan läsas här, här, här, här, här, och här. Kanhända kan jag även själv generera mina tankar på motsvarande sätt?
  • Jag har ett par år sedan påbörjat universitetspedagogiska studier (Modul-3), men några uppgifter blev och hänga, bl.a. ”övningsuppgift 4a: Att skriva ett blogginlägg till personalbloggen”. Jag blev länge grubblande om vilket tema jag kunde skriva om
  • Sist men inte minst – så vill jag tacka alla mina kolleger och vänner vid ÅA. Inför sommaren 2019 fick jag nämligen motta nyheten om att jag hade blivit utvald till Åbo Akademis Årets kollega – en erkännelse som ordandes för första gången till två kollegor. Priset och diplomet delades ut till Gunilla Widén och mig i samband med Rektors julkaffeservering

Det är den sistnämnda punkten som jag tänkte en aning diskutera om idag. Sedan jag fick den glada nyheten i juni så har jag haft mycket tid att fundera – varför har just jag blivit utsedd, vad förväntas av mig nu, och vad kännetecknar en god kollega överhuvudtaget? Jag tror definitivt det finns otaliga andra som förtjänade detta pris mera än vad jag gör, så vad kan vara orsaken…?

En snabb googling visar att det finns tonvis av relaterad litteratur om hur man skall vara en god kollega. Jag måste erkänna att jag inte har läst en ända bok eller artikel om detta. Det man hittar från nätet som kännetecknar den ideala kollegan  t.ex. har ett perfekt organiserat arbetsrum, alltid bjuder på sötsaker, alltid bjuder på hjälp vid ett problem, har en lugnande effekt och hittar de rätta orden då samkollegan har det dåligt, är lojala och etiska vid alla situationer, är roliga och energiska… listan är lång! Några av dessa kan jag kanske känna igen mig från – jag har så länge jag kommer ihåg, iallafall sedan lågstadietiden, haft det enkelt att stöda de klasskamrater i skolan som känt sig ensamma eller blivit rent av retade. När jag flyttade till Åbos Studentby, var jag troligen den enda från Finland som umgicks tillsammans med utbyteseleverna i det gemensamma köket, hade dörren till rummet öppen och de fick komma och titta på TV tillsammans – mitt sovrum blev deras vardagsrum! Än idag har jag otaliga vänner som jag träffade under dessa 12 första månader i Åbo. Om vi spolar tillbaka till nutiden, så kan en likartad trend observeras – men adressen är Axelia. Sedan jag påbörjade min forskningskarriär (diplomarbete och doktorsavhandling) vid laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik, så har mina professorer låtit mig ta hand om alla inkommande praktikanter, nya diplomarbetare samt doktorander, vilka, oftast i vårt labb, kommer utomlands ifrån. Alla nykomlingar till labbet måste ju förstås köras in på rätt sätt till den finländska livsstilen – SIM-kort, sjukhus, möbler, flyttning, Facebook Fleamarket, gemensamma lunchstunder, bastu, ishockey, fotbollstippning, karting, frisbeegolf, restauranger osv… mycket att sköta för att få allting att rulla! Och så klart har jag hjälpt till där det behövs. Jag minns att jag läste nyligen om att en ideal arbetare använder 80% av tiden till själva arbetet och resterande 20 %  för att diskutera och med kollegerna, modifierat från den såkallade Paretoprincipen. I mitt fall kunde jag påstå att jag nog spenderat 80% av tiden för arbetet, men sedan ytterligare 80 % för kollegerna, så en del stor del spenderat utanför den egentliga arbetstiden, på familjetidens bekostnad. Här får jag tacka hustrun och dottern för stort tålamod!

Men summa summarum: Dessa små saker har troligen alstrat den positiva energi som slutligen ledde till att mina kära kolleger röstade för mig till en av Årets kollega. Jag borde främst tacka här mina två doktorander Adriana och Soudabeh, samt prof. TS vilka jag misstänker att var grundarna av motionen. Detta var ungefär vad jag hade förberett mig att säga, ifall given ordet, vid prisutdelningen. Tiden var ändå begränsad vid Rektorskaffet så jag fick inte mikrofonen. Men efter ceremonin fick jag tillfället att snabbt byta några ord med vår nya Rektor (Moira). Jag tackade henne för det fina diplomet samt ÅA-designade manschett-knapparna, och lovade henne att, fastän jag nu fått priset för årets kollega, så kommer jag ändå inte att sluta att vara najs, utan kommer nog ändå att försöka bli en ännu bättre kollega det kommande året! Moira skrattade glatt och önskade lycka till i det nya året 2020.

Så, kära goda kolleger, jag önskar er nu en effektiv och hygglig start på det nya decenniet tjugo-tjugo. Kom ihåg att vara snälla och öppna, kom ihåg att ha roligt även utanför arbetstiden med varandra, och kom ihåg att diskutera vid kaffebordet även om annat än arbetet, ansökningar och artiklar, så kommer arbetsatmosfären automatiskt att förbättras. En trevlig arbetsplats är ett ställe dit man längtar att komma på morgonen.  Vem vet – kanske just DU blir vald till detta års kollega!

    Åbo Akademis Linkedin post av evenemanget här   

Leve öppenhet – eller inte

Öppenhet

Min far hamnade som ung soldat till Hangöfronten efter att fortsättningskriget bröt ut i juni 1941. Fredsavtalet från vinterkriget 1939–1940 var strängt mot Finland, som hamnade att avstå från stora delar av Karelen, speciellt Finlands näststörsta och mest kosmopolitiska stad, Viborg. Ett öppet sår i den unga republikens kropp blev Hangö, Ultima Thule i det allra sydligaste Finland. Denna vackra och eleganta stad med starka industriella traditioner utarrenderades som militärbas till Rådsförbundet (faktiskt: man kallade Sovjetunionen ’Rådsförbund’ i finländsk politisk jargong under flera årtionden). Fronten var livsfarlig pga. att avståndet mellan skyttegravarna endast var några hundra meter, men unga pojkar var unga pojkar: de lyfte upp en hjälm på en stav ovanför skyttegraven. Efter några minuter träffades hjälmen av en kula. Min far skrev om dessa händelser till sin fru i Pargas. Brevet kom snabbt fram (Finlands Post var en effektiv och centralstyrd organisation dåförtiden, inte som idag…). Min mor öppnade brevet med stor glädje: han är vid liv fortfarande. Innehållet var dock förbryllande: största delen av brevet var täckt av bläck (eller trycksvärta). Krigscensuren hade öppnat brevet och strukit alla militära detaljer och pessimistiska känsloyttringar; kvar blev endast personliga nyheter: vi mår bra och jag älskar dig. Senare i familjekretsen skrattade vi åt detta: under krigets tid kan man inte berätta om vad som helst; en fullkomlig öppenhet är otänkbar, men det viktigaste är budskapet: jag lever och jag älskar dig…

Yttrandefrihet och pressfrihet är självklarheter i dagens västerländska demokratier, men ett ord som i ökande grad missbrukas är öppenhet. Det ska skrivas in i alla strategiska dokument, från den minsta fiskarföreningen till regeringsprogrammet. Många företag definierar ’öppenhet’ som en av sina centrala värden, för att inte tala om offentliga institutioner som universitet. Företagen måste kunna behålla affärshemligheter och utveckla långtidsstrategier osynliga för konkurrenter, men universiteten i vårt land – även de två stiftelseuniversitet som vi har –  finansieras huvudsakligen av offentliga medel, skattebetalarnas pengar från statsbudgeten, så slagordet ’öppenhet’ borde betyda någonting i verkligheten och inte bli enbart tom propaganda.

I och med att den s.k. nya universitetslagen instiftades för ca tio år sedan inskränktes den interna demokratin avsevärt och öppenheten vid finländska universitet minskade radikalt: ett universitet ska de facto bli ett toppstyrt företag. Universitetsstyrelsen är efter lagförändringen minimal till sin storlek och valet av universitetets högsta makthavare, Rector magnificus, sker helt i kulisserna. Under demokratins tid behövde en rektorskandidat vid Åbo Akademi få det stora valkollegiets majoritet bakom sig (kollegiet bestod av över hundra medlemmar), nu räcker det med att få sex styrelseledamöter av tio bakom en kandidat för att bli vald. Så gick det till med den organiserade statskuppen mot rektor Jorma Mattinen år 2014. Efter en förlängd procedur plockades fram konkurrerande kandidater och slutresultatet i omröstningen blev: rektor, professor Jorma Mattinen (organisk kemi) 2 röster; professor Pekka Santtila (psykologi) 2 röster; prorektor, professor Mikko Hupa (oorganisk kemi) 6 röster. Valet var klart med minsta möjliga majoritet. Bra så, men ingen god utgångspunkt för en nyvald rektor. Ingen förklaring gavs till den stora allmänheten och det blev fullständigt oklart huruvida dessa kandidater representerade olika strategiska visioner eller olika programförklaringar för Akademins framtid. Detta var ett mörkt ögonblick i Åbo Akademis historia vad öppenhet och demokrati beträffar. Vem var bakom denna smutsiga kupp, hemlighetsmakeri, subjektiv maktgirighet eller personliga sympatier och antipatier? I alla fall; detta blev det fulaste rektorsvalet i den moderna Akademins (1918-) historia. Professor emerita Marianne Stenius, f.d. styrelseordförande för Åbo Akademi kunde kanske avslöja mera, men det kräver en attityd av öppenhet och en moralisk självrannsakan.

Så blev det då, men idag installerar man kulisserna på ett betydligt skickligare sätt: nya ledare väljs formellt enhälligt, de nya rektorerna vid Åbo Akademi och Åbo universitet är härligt enhälligt valda av respektive styrelser i ett fullständigt vakuum, från vilket ingen information läcks ut. Vi på gräsrotsnivån vet ingenting om bakgrundsdiskussionerna, vi har inte givits en minsta möjlighet att ta ställning till en kandidats framtidsvisioner, vi har förvandlats från medlemmar av det akademiska samfundet till undersåtar, vilkas främsta uppgift är att producera ekonomiska resultat (observera: främst ekonomiska, ej vetenskapliga resultat) så effektivt som möjligt. Jämfört med makthavarna i vårt land är ledarna av Folkrepubliken Kina mer framsynta: de vill i första hand premiera vetenskapliga framgångar och de ger tillräckliga resurser till de mest framgångsrika grupperna i riket.

Stiftelseuniversiteten i vårt land är regeringarnas älsklingsbarn; de får extra tillgångar från statens kassa utan att behöva tävla om ekonomiska resurser på samma villkor som de övriga högskolorna. En av mina mest begåvade och fantasirika doktorander sökte en befattning vid superuniversitetet Aalto. Han fick inte befattningen men på begäran fick han se sakkunnigutlåtandena: de var strålande för honom men vissa delar av utlåtandena var täckta av svart färg, t.ex. kommentarer om hans konkurrenter. Inofficiellt fick vi veta: vi ska inte välja honom till Aalto, för han har en alltför stark koppling till professorerna Tapio Salmi och Dmitry Murzin vid Åbo Akademi. Såhär, i andan av öppenhet för vi Finlands vetenskap vidare. Texten såg visuellt ut som min fars brev från Hangöfronten till världens mest eleganta och mest älskade kvinna… Jag beundrade henne som barn: hon var så oerhört vacker och intelligent.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

 

 

 

 

 

The ÅAU Champion of Open Access competition: A win-win situation!

The ÅAU Champion of Open Access competition was a success. Five teams, representing all faculties, participated and the open access numbers of all teams were great.

Picking out the champions turned out to be a hard nut to crack. The top OA percentage between the teams for all reported publications 2017-18 was 86 %, scored by the Pedagogical leadership team headed by Prof. Michael Uljens (FPV). The other teams were not far behind: Historia, headed by Laura Hollsten, got 77%, Human Rights hit 74%, and the other History-Department affiliated team KoKo (Kommunicerande Konsumption) with Johanna Wassholm as the team leader scored 73% while Anna Sundberg’s 3PK (wood and paper chemistry, chemical engineering) came in last, but not least with 61%. (These numbers are based on reported instances, which means that in the case of co-authoring, the publication will count many times if co-authors are included in the team – or in another team for that matter.)

Anna Sundelin 2019

Photo: Anna Sundelin 2019 CC-BY 4.0

So much for the open access percentage. The total (absolute) number of open access publications in each team varied greatly, with Team KoKo on top with 68 open access publications, followed by Human Rights with 47, then History 46, 3PK with 34 and Pedagogical leadership with 21. Furthermore, the composition of the team varied, not only the number of members (6-8) but also career levels, which may correlate with authorship intensity. The collected number for all teams is great: 216!

More importantly, challenges to openness vary greatly between fields of research. The 3PK team members mainly co-author and papers often have 8-12 authors. In this set-up, parallel publishing is no piece of cake for those who are not the corresponding authors: getting your hands on the final draft, the version you are most likely to be allowed to parallel publish, a long  time after submission is not always easy. The main option would be gold open access (open access provided by the publisher), which in this field as a rule is pricey and would require a thousand or two Euros for fees for each paper. Also, the field of chemistry is in a special position – one of the most important publishers (American Chemical Society) is less open than many central publishers in other fields (see Björk et al 2018), with lacking transparency regarding sharing policies. Not only is it sometimes difficult to find clear information on the policies, but at least some of the journals require the author to go through contacting procedures to get permission to parallel publish. This might have cost the 3PK team some points since the validators (who check the publication reporting information and the rights issues) have to delete uploaded fulltexts if it seems that they might infringe on copyright agreements.

In history and pedagogy again, gold open access options without fees exist, however some as delayed open access only, a model of gold open access which doesn’t count in the ministry’s crediting system, which is applied in the research database Artur. In these fields, it is not uncommon for publishers of research literature to have no policy at all. Some of them, when asked about their policies during the validation process, came up with policies which raised the scores for both teams of historians.

The total number of publications varied greatly between teams. Some are likely to wear out their keyboards every second year – Team KoKo (8 members) had published altogether 99 papers within two years. And one of the team members had no reported publications whatsoever! A score of 82% open access on peer-reviewed publications (which will render extra funding 1,2 times in 2021) and 64 % on non-peer reviewed publications is impressive. Both Team KoKo and the Human Rights team included columnists, a fact which skyrockets the number of publications. However, parallel publishing policies or permissions or information about them is not always easy to obtain for this kind of publication, an obstacle faced in particular in these fields of research, where some publishing venues are aimed at a broader audience rather than the research community.

The Human Rights team had altogether 66 publications, 17 peer reviewed, 39 others, of which 33 were Elina Pirjatanniemi’s columns. Historia reported altogether 60 publications, out of which 35 were peer reviewed. 3PK had reported 56 publications, all peer reviewed, and Pedagogical leadership 27, out of which 21 were peer reviewed.

However, Pedagogical leadership also provided us with a juicy example of when open access really makes sense: Professor Uljens’s and Rose M. Ylimäki’s co-edited anthology Bridging Educational Leadership, Curriculum Theory and Didaktik, which was published gold open access with Springer in 2017 has achieved over 80000 downloads in less than two years! The single chapters were downloaded 800-6000 times within the first 1,5 years (April 2018 – See current metrics here.) It is a crucial feature of open access that the threshold for access is low and this is of course the key to the citation advantage of open access (see Piwowar et al 2018). Professor Uljens sends his best regards, that open access sometimes really works!

Most teams have celebrated with cake already – congratulations, well done!

The 100% Open Access Champions

The competition also included an individual heat, which didn’t require enrollment. ICT Service’s Niklas Grönblom extracted the numbers from the Artur database and the result was that for reported publications 2017-18, altogether some 300 affiliated researchers scored a 100% Open Access count! Out of these, 93 researchers had reported two or more publications. These champions have been contacted over e-mail, and invited to our hall of fame (below). Congratulations to all of you too! (If you are a 100% OA champion, and have not been contacted over e-mail – please do let us know!)


What we learnt from this exercise was something that we knew, however not in this precious detail – that publication-wise, different fields of science live in different worlds – at least to some extent. And this means that different kinds of support and different advice is needed in different parts of the organization.

The open science team will be happy to visit your department if you invite us, to hear more and help you cope with – and increase! – open access publishing in your spectrum. If you have ideas as to how we could help you publish more in open access, do let us know (openscience (a) abo.fi).

The open access competition 2018 was arranged by staff at ÅAB, the open science team and the Planning unit together, with great support from the ICT-service. Thank you, and keep your eyes on the staff newsletter for more challenges!

Yrsa Neuman (the open science project manager)
ORCID iD iconhttps://orcid.org/0000-0002-9323-0694


NEW 2019 guides to open access publishing for researchers at ÅAU :
libguides.abo.fi/openaccess_eng /på svenska: libguides.abo.fi/openaccess

Sources

Björk , A , Paavola , J-M , Ropponen , T , Laakso , M & Lahti , L 2018. Opening academic publishing – Development and application of systematic evaluation criteria . Open Science and Research Initiative https://helda.helsinki.fi/dhanken/handle/123456789/195700

Piwowar H, Priem J, Larivière V, Alperin JP, Matthias L, Norlander B, Farley A, West J, Haustein S. 2018. The state of OA: a large-scale analysis of the prevalence and impact of Open Access articles. PeerJ 6:e4375 https://doi.org/10.7717/peerj.4375

 

Wall of Fame: 100% Open Access at ÅAU 2017-2018

Adnan Ashraf Information Technologies
Anna, Törnroos Environmental and Marine Biology / The Sea
Anna-Stina Hägglund Faculty of Arts, Psychology and Theology
Camilla, Hambro Musikvetenskap, FHPT
Carina Saarela Dpt of Psychology
Christer Glader FNT/Matematik och Statistik
Elina Pirjatanniemi Institute for Human Rights
Emil Kaukonen History
Hilda Ruokolainen Information Studies
Jalal Khademi Social science, peace and developmental psychology
Janne Elo FPV, Allmän pedagogik
Jarl-Thure Eriksson Emeritus Chancellor
Jenny Lindholm Statskunskap med masskommunikation
Johan Ehrstedt History
Karin Sandell Nordisk folkloristik
Katarina Frostell Institute for Human Rights
Klas Backholm Statskunskap med masskommunikation
Kristian Nybom FNT/Informationsteknologi
Käthe Dahlström Bioscience
Marek Budzynski Cell Biology Subject, Faculty of Science and Engineering
Maria Hofman-Bergholm FPV
Marie-Sofie Lundström Konstvetenskap
Marika Sjöqvist Cellbiologi
Mia Heikkilä Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier
Michel Rouleau-Dick Institute for Human Rights
Naima Akhtar Malik Developmental Psychology
Naima Akhtar Malik Developmental psychology
Owen Ndoromo Developmental Psychology
Patrik Hettula History
Peter Ehrström Adult Education
Pia, Vuorio Faculty of Arts
Robin Lybeck Sociology (FSE)
Saija Merke finska språk
Sonja Hagelstam Nordisk etnologi
Staffan Dahlström Physics
Suvi Manner
Thomas Nyman Psychology
Viljam Engström FSE/Folkrätt/IMR

… and 55 more (awaiting online publishing consent).

Teknopedagogik i frankofon tappning

Det lugna vattnet på Genèvesjön speglar de enstaka vita stackmolnen som dröjer kvar på den vackert ljusblåa himlen. De långa, lata skälvningarna på vattenytan upplöser dem till mjuka dansande ljusgråa skuggor som smälter samman med kustlinjen på andra sidan sjön. Den låglänta bergskedjan vill sig massiv och stark, men mjukas upp av allt det omkringliggande vackra som dränker den i bara en lite mörkare nyans av behagligt blått.

I den här bildsköna miljön ordnade tre universitet, Université Savoie Mont Blanc (USMB), Haute École Spécialisée de Suisse Occidentale (HES-SO) och Université du Québec à Trois-Rivières (UQTR) den 1-3 oktober en fortbildning i digipedagogik under temat Enseigner à l’ère du numérique, som det var möjligt för mig att delta i inom ramen för Erasmus+ Staff Training Mobility-programmet. Målet med fortbildningen var att diskutera och belysa från olika perspektiv frågan på vilket sätt digitala lösningar på bästa sätt kan motivera studenterna och stöda dem i deras utveckling i samverkan med andra. Betoningen i presentationerna låg på innehållet mera än på själva digitaliseringen och inläggen lyfte på olika sätt fram deras inbördes förhållande. Den viktigaste frågan som diskuterades var: vilken teknologi stöder bäst lärande av ett visst innehåll?

Diskussionerna kring digitalisering i och av undervisningen gick långt i samma banor i de franskspråkiga länderna som hos oss: unga och äldre använder inte nätet på samma sätt. Hur ska vi lägga upp undervisningen optimalt för alla ålderskategorier, i synnerhet om de går på samma kurs och oberoende av om kursen ges som närstudier eller på distans? Har vi insett i vilken utsträckning unga studerar på mobiltelefonen? De vill gärna ha en fungerande app för olika innehåll så att den bäst stöder deras lärande. Hur ska vi lägga upp informationen om våra kurser på nätet så att studenterna hittar den: en på seminariet citerad studie menar att om studenten inte hittar den sökta informationen inom 7 sekunder så finns den inte.

Alla tre högskolor integrerar datorspel i olika moduler i formella lärsituationer i klass och på nätkurser. Vi fick ta del av hur de använder serious games på sina kurser, men fick också själv testa VR-glasögon och spelkonsol som används t.ex. inom utbildningarna för vårdare och farmaceuter vid HES-SO. I UQTR i Québec simulerar man inom ingenjörsutbildningen farosituationer där broar på hjul transporteras från ett ställe till ett annat. Man använder också spel inom kommunikationskurserna där studenterna utbildas till att i olika typer av krissituationer (naturkatastrof, terrorattack, etc.) bemästra kommunikationssituationerna med allmänheten och öva sig i att inge förtroende för att läget är under kontroll.

Enligt studier vid HES-SO finns det inte belägg för att alla skulle lära sig allt innehåll bättre med datorspel, men deras studier visar att inom alla ålderskategorier ökar motivationen när man använder sig av digitala hjälpmedel i formella undervisningssituationer. I Québec använder man sig också av olika typer av belöningssystem i spelen; man samlar pengar eller blir hjälte när man räddat människor eller samhällen i nöd.

Ett annat viktigt digitalt instrument som presenterades var eportfolio som först används på en viss kurs för att sedan utvidgas till att vara ett samlingsdokument online för kunskaper och färdigheter som studenterna samlar på sig under hela utbildningen. Slutligen tar de portfolion med sig ut i arbetslivet för att dels visa upp vilken kompetens de har, dels för att utvidga den med sina erfarenheter från arbetslivet.

Det tredje stora temat var integreringen av studenter ”en situation de handicap” i UQTR. Man hade statistik på olika synliga och osynliga, fysiska och psykiska, ”troubles” som förekommer bland studenterna och i Québec beaktar man alla och allt: från ansökan om att få ta djur in i byggnaderna till val av golvmaterial, färger och placering av vattenbehållare mobila, bäst så för alla. Attityden är just den att det som är bäst för en student som behöver särlösningar också är bra för alla andra.

Studenterna uppmuntras att med ett team studierådgivare diskutera sina behov genast de inleder studierna och listan på lösningar som universitetet erbjuder är imponerande lång: bl.a. hörapparater i alla auditorier och blindskriftsmaskin med kopieringsfunktion till förfogande för studenter med nedsatt syn. Attityden och servicen gör att man t.ex. haft en blind person som studerat anatomi. Ja, varför inte? Personen var hyperintelligent och viljan satt i fingrarna. I stället för bilder med kroppsdelar som studenter ska peka ut tänkte man ut andra, kinestetiska, lösningar. Läraren ser automatiskt om det finns personer med särskilda behov på en kurs och vilka lösningar som diskuterats fram. Allt är centraliserat.

Presentationerna och diskussionerna tar slut kring halv fem. Jag stiger ut ur det vackra Palais Lumière i det bländande solskenet och går över gatan mot vattnet. Sätter mig på en bänk vid sjön och låter tre dagars enorma dos av teknopedagogiska funderingar och lyckade digtala experiment och lösningar långsamt sjunka in medan vattnet mjukt sköljer över stenarna som är uppstaplade mot strandpromenaden.

 

Mia Panisse

lektor i franska

Centret för språk och kommunikation/CLL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjønn og skjønn ved Norges Arktiske Universitet ved slutten av europavei 8 i uke 8

Jeg ankommer et Tromsø badet i sol, som viser seg fra sin beste side og blir møtt av dekanen, den ansvarlige for internasjonal utveksling, forskningsteamet for likestilling i kunstfagene i Norge, medlem i komité for kjønnsbalanse og mangfold i forskning for perioden 2018-20 og en kollega jeg skal overta åtte timer undervisningen til. Denne heftige og begeistrede gjengen følger meg tett faglig og sosialt i en tettpakket og uforglemmelig uke på Eramus-utveksling i Nordens Paris.

Jeg underviser i musikkhistorie denne uka. De lokale utøvende musikkstudentene og jeg kobler teori med praksis, så de sørger for levende musikk og jukeboks med gode innspillinger  til undervisningen. For sette kvinnelige komponister på dagsordenen, undervises det i år ikke i Mozart og et par andre kanoniserte døde mannlige komponister, et modig valg. Musikkhistorien undervises heller ikke kronologisk tidsmessig. Den ene av undervisningsøktene våre handler om musikk og nasjonalisme: Studentene har forberedt seg med å gå på Nordlyskonserten Å leve det er å kjempe, i Ishavskatedralen, Tromsøs kanskje mest kjente signaturbygg. Den norske fiolinisten Atle Sponberg er gjest på videolink og forteller oss om arbeidet med konserten. Han har sendt tekster som en skuespiller framførte på konserten om komponistene på programmet. I økta arbeider vi hovedsakelig med musikk av Signe Lund, som var nazist med statsstipend under krigsårene. Dermed er ikke bare genusperspektiver, men også utøvende perspektiver og etiske dilemmaer knyttet til å arbeide som musiker og komponist under krigsårene på agendaen. En annen undervisningsøkt er viet Fanny Hensel og hennes påskesonate, som man inntil en amerikansk doktorgradsstudent utførte et imponerende stykke detektivarbeid, trodde var komponert av hennes yngre bror Felix Mendelssohn. En slik inngang til arbeid med historiske kilder og musikkanalyse engasjerer virkelig studentene, som ser hvordan man blir forsker og dermed påvirker musikkhistorieskrivingen. I sine evalueringer av undervisningen er de også meget fornøyde med å ha gjestelærer.

De og lærerne sørger for mye levende musikk, den ene konserten og forelesningen med fakultetets personale og studenter avløser den andre i Tromsøs kulturhus. Dessuten har jeg viktige faglige møter med forskningsgrupper, der vi utveksler forskning og bygger nettverk videre. Paraplygruppen MAGIC (Multimodality, Art, and Gender in Intersiciplinary Communication), sikter bredt, har nettopp startet prosessen med å diskutere metodologier samt hvor de kan søke forskningsmidler. Et delmål for gruppa er å spille en rolle i studentenes læringsopplevelser: De oppmuntrer studenter i slutten av kandidatstudiene og i prosesser med å skrive masteroppgaver til å delta. På sikt ser gruppa dessuten for seg å bidra til fakultetets master-blokker, så vel som å være del av mulige nye mastergradsprogram, et eksempel til etterfølgelse.

«Kjønn og skjønn i kunstfag – «nye» karrierebarrierer for kvinner» er også et ganske forbilledlig prosjekt og drives av en meget slagkraftig og framgangsrik gjeng som er i ferd med å avslutte et prosjekt med støtte fra Norges forskningsråds BALANSE-program. Her deltar en tidligere doktorgradsstudent jeg har veiledet, nå som postdoktor. Prosjektet startet med kickoff for samtlige ansatte og ledelsen ved fakultetet og har sørget for suksessiv implementering av endringer som skal bidra til mer likestilling og mangfold blant studenter og ansatte. Slik ble fakultetet tildelt Universitetets likestillingspris. Gruppa har blant annet studert anbefalingsbrev i tilsettings- og opprykksprosesser i musikkfagutdanning. Den har utforsket hvordan institusjonene kan sørge for at kvinner hyres inn som eksterne eksperter eller på timebasis (noe som ikke uytlyses), hvordan kvinner kan slippe akademisk «husarbeid», til fordel for mer meritterende oppdrag, hvordan skaffe mer balanse og mangfold blant søkere til utlyste stillinger og hvordan alle involverte i prosessene kan tenke mer likestilling og mangfold i alle ledd. Fakultetet har vært pådriver for å få kvinnelige komponister inn på det nasjonale repertoaret ved prøvespill til høyere musikkutdanning, hatt flere leder- og personalseminar om likestilling og mangfold, arbeidet for mer balanse i innholdet i egen undervisning og delt ut studentenes likestillingspris. I april reiser jeg tilbake for å delta i sluttkonferansen til prosjektet, der jeg har blitt med i referansegruppen og vi regner med å holde livlig kontakt videre.

eTandem – nytt tänk inom främmandespråksinlärning vid Språkcentret vid Åbo Akademi

Under hösten 2016 anlades ett nytt perspektiv på främmandespråksinlärningen vid Centret för språk och kommunikation vid Åbo Akademi i och med piloteringen av en eTandem-kurs i främmande språk vid enheten. Fröna till projektet hade planterats över ett år tidigare: kursen togs fram som ett delprojekt inom ramen för ett mer omfattande utvecklingsprojekt av undervisningen vid enheten. Kursen erbjöds som ett komplement till och inte en ersättning för de redan existerande språkkurserna.

Idén med tandeminlärning är att man lär sig av och åt sitt par. Det är naturligtvis svårt att fastslå precis i vilken social och historisk kontext metoden har sin upprinnelse: sannolikt har den funnits i olika former lika länge som människan lärt sig. I modern tid anses det i Europa vara L’office franco-allemand pour la Jeunesse som efter andra världskriget satte i system metoden; man ville att de forna krigsmakterna skulle närma sig varandra via ett språkligt och kulturellt utbyte riktat främst till de unga.

Tandeminlärningen kan ske båda vid närträffar och på distans. Två viktiga principer styr inlärningen: principen om autonomi, dvs. att man själv tar ansvar för sin inlärning och principen om ömsesidighet, dvs. att man stöder varandra under inlärningsprocessen. Autonomin har också tolkats så att deltagarna i kursen själv ansvarar för att ta fram de teman man vill behandla under närträffarna. e:et har naturligtvis stått för användningen av elektroniska hjälpmedel när deltagarna befunnit sig på olika orter. eTandem-projektet vid Språkcentret gjordes till en blandform: oberoende av om studenterna var på samma eller olika orter förutsattes de vara i kontakt med varandra via olika medier : epost, telefon, etc. Också principen om autonomi sågs över så att det skapades en kurs i Moodle med uppgifter för träffarna. Detta uppskattades av studenterna som tyckte att det var lättare att ha material att utgå från vid diskussionerna än att vara tvungna att till varje träff själva fundera ett tema. De uppmanades naturligtvis varmt att ändå utvidga och fördjupa diskussionerna enligt egna behov. Teman och nivån på innehållet i Moodle-kursen utgick från nivå A1/A2 i den europeiska referensramen för språk (CEFR).

Vid tandeminlärning utgår man ofta från att deltagarna på en viss kurs har två olika modersmål som man lär varandra. eTandem-projektet testade ett vidare koncept: alla modersmål och önskemål om målspråk beaktades och studenten antogs till kursen om det bland de anmälda fanns ett lämpligt par med motsvarande modersmål och önskat målspråk. Anmälningarna togs emot under cirka en månads tid i september via en e-blankett på svenska och en annan på engelska. Svenska och engelska var också kursspråken som användes vid de tre närträffarna och i uppgiftsbeskrivningarna i Moodle.
Inalles inkom 33 anmälningar inom utsatt anmälningstid. Av dessa bildade slutligen 21 studenter 11 par (en student arbetade i två par mot två olika målspråk). Språkparen var svenska-franska, svenska-tyska, svenska-spanska, finska-tyska och också svenska-finska, som togs med även om kursens upplägg var inriktat främst mot främmandespråks- och inte andraspråksinlärning. Önskemålen som inte kunde tillfredsställas utgjordes dels av en del av de nämnda språkparen, dels av par som tyska-franska, tyska-spanska, svenska-ryska, finska-kinesiska, franska-spanska och tyska-italienska.

Kursen gick under tio veckor och gav 5sp. Varje vecka öppnades en sektion i Moodle och studenterna träffades antingen fysiskt eller på distans för att utföra dem tillsammans. Uppgifterna kunde bestå av t.ex. spel, ordförrådsuppgifter, läs- och hörförståelseuppgifter, diskussionsuppgifter kring bilder och kortare eller längre filmer, planeringsuppgifter kring en gemensam semester, miljöfrågor, framtid etc. Mest muntlig produktion hade de uppgifter genererat som engagerat deltagarna känslomässigt, t.ex. könsrollerna i familjen eller hur världens bästa skola borde se ut.

Varje vecka laddade alla studenter i Moodle en kort sammanfattning av veckans arbete och i slutet av kursen en lite längre inlärningsdagbok. Av de 21 studenterna fick 19 sina studiepoäng. De två som inte tog sina studiepoäng meddelade om detta i god tid, men bad att få fortsätta för att de tyckte om kursen och i synnerhet av pur altruism: de ville att partnern skulle kunna fullfölja kursen även om de själva var tvungna att hoppa av.
Ur ett studentperspektiv var det främsta målet att sänka tröskeln för muntlig produktion på målspråket. Att målet nåddes bekräftar de allra flesta av studenterna som diskuterade utvärderingen på den tredje och sista närträffen vid kursslutet: ”talet flyter”, ”vågar prata mera”, ”vågar ta mera plats på målspråket”, ”vågar mera” kort och gott.

Som projektplanerare och lärare på kursen kan jag bara konstatera att det var ett sant nöje att få pilotera detta projekt. Ett varmt tack går till mina aktiva kollegor vid Spåkcentret som lyckades trolla fram många deltagare när jag var i behov av partner till någon anmäld för att kunna bilda ett par. Utan deras insats både vad gäller information om kursen till sina studerande och potentiella deltagare hade pilotprojektet inte blivit den fest det blev. Ett stort tack också till de personer som vid olika fakultet via epostlistor skickade reklam om kursen vidare till studenterna. Tack naturligtvis också till alla studenter som var med och piloterade kursen!

Kommentera eller kontakta mig om du har frågor. En fråga kan jag i alla fall genast svara på: Ja, kursen kommer att ges igen nästa höst. Bienvenue alla intresserade!
Mia Panisse

Lektor i franska

När kursen inte går som i Strömsö

Det var -20 grader ute den fredagen och där stod alla 80 deltagare utanför Axelia utan jackor och frös medan brandalarmet ringde inne i aulan. Som tur hade jag predikat HMS (Helse, Miljø og Sikkerhet) på måndagen det första jag gjorde då kursen startade. För det kom till nytta i kursens sista händelse.

Hösten 2010 tändes tanken med min chef, Professor Mikko Hupa, att vi skulle ansöka om finansiering från Metallinjalostajien rahasto (övers. Metallförädlarnas fond) för att hålla en fördjupad specialkurs om kemisk termodynamik i industriella högtemperaturprocesser med fokus på förbränning och pyrometallurgi. Vi lyckades håva in en ansenlig summa från fonden senare under vintern för att arrangera kursen hösten 2011. Vår idé var att involvera forskare från både förbränningskemi, vilket är ett av våra starka forskningsområden på vårt laboratorium för oorganisk kemi, samt från material- och metallurgiforskningen, huvudsakligen från Aalto-universitetet. Dessutom var tanken att locka studenter och forskare från både finska universitet och utländska universitet, speciellt nordiska universitet, samt människor från industrin, huvudsakligen från bolag som vi samarbetar med.

Kursen är en ad-hoc kurs, men en liknande kurs ordnades vid Åbo Akademi 2002 inom ramarna för det Nordiska Energiforskningsprogrammet, finansierat av det Nordiska ministerrådet. Kursen 2002 var min första erfarenhet att organisera en kurs och den nya kursen var tänkt som en fortsättning av den, trots den långa pausen. Således, upplägget blev tre dagars intensivkurs och två dagars vetenskapligt symposium relaterat till kurstemat.

Då kursen inte finns med i det ordinarie kursprogrammet, var tidpunkten för kursen inte spikad. Detta ledde till en början att organiserande av kursen drog ut på tiden och den initiala planen att hålla den hösten 2011 blev en omöjlighet och istället flyttades den till februari 2012. Detta orsakades delvis av min överoptimistiska tidsplanering. Efter att ha flyttat fram kursen, gjorde vi dock mycket reklam för kursen. Till vår glädje visade det sig att det fanns en stor efterfrågan på vår kurs. Till vår förskräckelse så var intresset så stort att antalet intresserade var trefaldigt jämfört med det planerade maximala deltagarantalet. Istället för att begränsa deltagarantalet då det starka intresset visades, ändrades kursplanerna så att vi kunde låta alla intresserade delta. I slutändan deltog över 90 personer på kursen och symposiet.

Jag tog hela ansvaret att föreläsa de två första dagarna medan Mikko och en professor skulle föreläsa halva dagen på onsdag och jag föreläste resten av den dagen. De två sista dagarna skulle vara i symposiumformat, med presentationer av inbjudna deltagare.

Min första lärdom kom redan före kursens start. Det behövs väldigt mycket tid att förbereda kursmaterial, så som powerpointpresentationer, utprintningar, övningar, med mera. I samma veva, fungerade jag som kontaktperson för utländska deltagare, som hade massvis med frågor om rese- och boendearrangemang med mera. Efter en massiv slutspurt, lyckades jag färdigställa allt inför kursen, även om jag satt i mörkret i Axelias aula dagen före kursstarten stansandes hål i utprintningar av kursmaterialet och samtidigt organisera allt i mappar.

Efter första dagens föreläsande från morgon till kväll, insåg jag att en hel dag med föreläsningar är utmattande. Ett intressant fenomen var att jag inte kunde hålla pauser, då det ofta blev långa köer med studeranden som utnyttjade pausen till att ställa frågor till mig. Dessutom, ifall det var goda frågor som intresserade hela publiken, tog jag upp dem på nytt i början av nästa föreläsning. Följdaktligen, hade jag väldigt lite tid att vila upp under pauserna och återhämta mig. Till råga på allt, fick jag magsjuka natten till tisdag och det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig till jobb och föreläsa hela tisdagen. I normalfall skulle jag stannat hemma för att återhämta mig från nattens strapatser, men då jag hade ett fullt auditorium som väntade på mig, med en del ditresta från Österrike, Sverige och Norge, och föreläsningsmaterial som svårligen kunde ha använts av någon annan lärare på så kort notis, bestämde jag mig att försöka orka igenom dagen. Här kom andra större lärdomen då man planerar kurs: Ta i beaktande Murphys lag. Saker kan gå snett då man minst önskar det.

Fram till fredagen gick det någorlunda bra, utan större katastrofer. Men då den sista presentationen startade på fredag eftermiddagen, satte brandalarmet igång. Ofta är brandalarmen i Axelia relaterade till relativt ofarliga händelser, men det finns alltid risk för att det är bränder eller farliga kemikalieolyckor som förorsakat larmet. Då var hela åhörarskaran illa tvungna att lämna sina platser och gå ut i kylan, som var speciellt bitande denna vecka. Temperaturerna sjönk ner till -20 grader. Till min lycka hade jag utnyttjat en lärdom från min tidigare arbetsplats SINTEF, ett stort forskningsinstitut i Trondheim, Norge. Alla möten och tillställningar inleddes alltid med något som kallades HMS (Helse, Miljø og Sikkerhet) före man övergick till mötets egentliga ärenden. Mötesledaren informerade alltid om var de närmaste nödutgångarna finns och var uppsamlingsplatsen finns, samt övriga säkerhetsrelaterade ärenden. Det kunde lätt kännas tjatigt efter par gånger, men man vet ju aldrig ifall det finns nya människor som deltar på mötet. Så detta hade jag med i bagaget då jag flyttade tillbaks till Finland 2010. Det första jag gjorde vid kursstarten var att förklara för åhörarna var nödutgångarna finns och hur man skall gå tillväga ifall brandalarmet ringer. I efterskott var det ju ett lyckat drag. Överlag är detta något som lärare och ansvariga mötesdragare kan ta i beaktande, speciellt ifall man har studenter och gäster utifrån Åbo Akademi på besök.

Efter att alarmet var över, kunde vår sista presentatör avsluta sin presentation. Jag kunde avtacka de närvarande och med det, kändes det som att en enorm tyngd föll av mina axlar, nästan så tung att jag var tvungen att hålla mig för gråt. Lättnaden av att klarat sig igenom den fysiskt och mentalt utmanande veckan var enorm.

Några viktiga lärdomar fick jag med mig. Flera av dessa är självklara, men man kanske inte alltid tänker på det:

  • Börja planera i god tid. I vårt fall hade vi 1,5 år på oss men under den sista veckan kändes det som att tiden inte räcker till.
  • Ha en reservplan för undervisningen ifall det är en specialkurs. I vårt fall kom det tre gånger flera studenter än ursprungliga planen för vår kurs, och min magsjuka hade kunnat ställa till problem för alla 80-90 deltagare. Nu lyckades vi genomföra allt trots dessa utmaningar.
  • Fundera på praktiska arrangemang vid nödfall och andra oväntade situationer. Man kan aldrig vara alltför förberedd.

Om tid, kall och arbetsplaner – undervisningens dimensionering och kvalitet

Flumhumanisten ser sin kollega Excel-ingenjören på studentrestaurangen och störtar andfådd fram till hans bord: ”Har du hört att det finns chefer vid ÅA som för en kurs på 5 sp med flera hundra deltagare endast godkänner 120 h arbetstid i arbetsplanen på 1600 h? Jag menar … med den sortens matematik … nån stackars lärare kan ju i teorin komma att undervisa 13 sådana kurser per år!” ”13.33 för att vara exakt”, säger Excel-ingenjören. ”Låter effektivt. Det löser en hel del problem med finansieringen av verksamheten.” ”Men … ingen människa kan ju klara av det! Inte en gång och inte 13-nånting gånger! Och samma sak nästa år!” Flumhumanisten låter gråtfärdig.

”Hur så inte?”, frågar Excel-ingengören. ”Låt mig se … ” Han öppnar sin laptop och börjar knacka in något i rasande fart. ”30 h föreläsningar, 90 h återstår … 10 h förberedelser … man hinner kolla genom powerpointen från ifjol så man vet vad man ska prata om … 80 h återstår … 10 h extra om man ska uppdatera nåt … 70 h återstår … Jo, det går riktigt finemang!”

”Men tenten, att rätta tentamina för flera hundra deltagare! Och några tiotal av dem kommer att behöva tenta om! Och alla övningarna under kursens gång! Och den där tentamen ska ju planeras också! Och man ska ju hålla kontakt med deltagarna!” ”Du har så rätt”, säger Excel-ingenjören, ” den där tentamen måste planeras också. Vi reserverar hela 10 h för det. Väl planerat är hälften gjort. Men att rätta tentamina är såååå 90-tal! Det finns system som kan rätta dem automatiskt, och resultatlistan kan exporteras direkt till Excel. Det ger 0 h för att rättningen, 10 minuter för att importera filen och att granska resultatet.”

”Men det där går väl bara med flervalsfrågor”, försöker Flumhumanisten invända. ”Inte alls, jag har ett system som rättar kod också. Både Python, Java, C och C++ understöds. Att planera tentamen och koda det system som granskar koden tar nog aningen längre … vi reserverar 20 h för det … 50 h återstår! Nej, 49 h och 50 minuter. Dem kan jag använda till att planera kursövningarna. De rättas ju av samma system. Allt sker via nätet. Jag behöver varken träffa deltagarna eller förklara nånting för dem eller se på deras patetiska lösningsförslag. Mitt system kommer att ta hand om ALLT, precis allt!”

”Men … mina kurser har ingenting att göra med giftiga ormar eller Sumatra eller vad-det-nu-var som du nämnde! Tänk om kursen går ut på att analysera invandringens effekt på demografin och ekonomin … eller hur Den Poetiska Eddan har inverkat på 1800-talets nordiska litteratur … eller epistemologi … eller ontologi …”

”Aldrig!”, ropar Excel-ingenjören, ”Aldrig att det sitter hundratals deltagare på en kurs om Den Poetiska Eddan!! Men inom t.ex. ekonomi eller naturvetenskaper … det går nog att fixa. Inga problem. Man får bara lite fundera hur man formulerar frågorna … typ … invandringens effekt på ekonomin i ett 20-årsperspektiv är a) positiv b) neutral c) negativ d) vet ej. Piece of cake!” Men han talar till sin laptop. Flumhumanisten har bytt bord.

I det nya bordet sitter Labbrocken som har tjuvlyssnat diskussionen. ”Vet du, jag håller helt med dig”, säger hon. ”Om jag tänker på våra kurser så är de nog resurskrävande. Föreläsningarna ska hållas och förberedas noggrant, och uppdateringen tar sin tid, eftersom hela området utvecklas med himla fart. Och så måste vi ha de praktiska labbarna, och där ryms det endast ett bestämt antal deltagare åt gången. Försöker man tvinga dit flera blir det en säkerhetsrisk. Och det krävs personal som ska handleda de där labbarna. Minst 2 av oss ska vara på plats samtidigt. Och så ska deltagarna skriva sina labbrapporter, och de måste granskas och bedömas. Och så kommer tentamen, som inte kan ha flervalsfrågor. Vi måste försäkra oss om att deltagarna har förstått sig på alla skeden av processerna och de kausala sambanden. Minst 300-400 persontimmar krävs för en sådan kurs.”

Flumhumanisten suckar av lättnad. Här förstår någon henne. Hon har alltid ansett sig vara en kulturbärande och kulturförmedlande aktör, fast på sistone har hon ofta känt att ledningen mera sett på henne som en utgiftspost. Hon har sett framemot att få introducera sina studerande till idéhistoriska tankegångar och till klassiska litterära mästerverk, hon älskar ögonblicket när någon av hennes adepter har insett sammanhang och hittat mönster i hur vi tänker och handlar, och brinner nu av iver att få utveckla dessa, helst med sin lärare som villig åhörare. Det är hennes viktigaste arbetsuppgift.

Att försöka forcera tankegångarna om Den Poetiska Eddans inverkan på senare litteratur ner på en powerpoint som omvandlas till pdf för nätet har varit tungt nog, men ett flervalsprov … då pratar man om ett helgerån. Hon vaknar till när Labbrocken säger: ”Jag har blivit välsignad med en chef som inser att om man får betalt för 1600 h så ska man inte behöva jobba mer än 1600 h. Det är ju den planen som ska följas, eftersom de gamla undervisningstaken är gammalmodiga. En stor del av vår undervisning har ju de facto bytt skepnad, och i stället för att stå i föreläsningssalar, datorklasser och laboratorieutrymmen dagarna i ända jobbar vi en hel del med att producera material som ska stöda lärande, med att handleda studerande, besvara studentmejl … och oj, det skulle vara roligt att hinna forska också. Eller ens hinna läsa vad andra har kommit fram till.

Våra chefer inser allt det där, och varje år kollar vi i utvecklingssamtalet hur det har gått att följa arbetsplanen och ändrar den vid behov. Precis som sig bör.” Flumhumanisten ler varmt. Underbart att det finns chefer som vet att 1600 timmar betyder 1600 verkliga, konkreta timmar bestående av sextio minuter var. Inte sjuttio, inte hundra, inte tvåhundra. Men länge hinner hon inte njuta av känslan, Excel-ingenjören har blivit klar med sina kalkyler och tränger sig på.

”Hörni, jag har räknat färdigt och det ska nog gå!! Och allt går att förverkliga på 1600 h! Man har tre kurser per period, och de ska alla följa exakt samma format: 30 h föreläsningar, 20 h förberedelse, 10 h tentplanering, 40 h planering och kodning av uppgifterna, 5 h för att uppdatera Moodle-sidorna, 5 h för att planera, utföra och granska kursfeedback, 5 h för att besvara frågor på kursanslagstavla, det lämnar ännu 5 h för att koordinera arbetet med kolleger … nej, 4 h 50 minuter, för de där tentresultaten ska exporteras och skickas vidare … men det blir nog bra. Det blir 12 kurser under året, och så har vi den trettonde under sommaren, precis som regeringen önskar.

Dessutom ryms de kalkylerade 13 x 30 h närvaroundervisning, som ger 390 h, riktigt fint inom undervisningstaket som det gällande avtalet specificerar, 392 h, som nu med det nya konkurrenskraftsavtalet ska förresten höjas till 396 h! Skönt med chefer som vågar vara innovativa och moderna! Hög tid att införa lite businesstänkande i högskolorna! Det förbereder gänget för det verkliga arbetslivet! Return of investment … och av 1600 h totalarbetstid blir det ännu 40 h över per år, då hinner man gå på toaletten, hur många minuter blir det per arbetsdag …?”

Men han talar till väggarna. Labbrocken och Flumhumanisten har flytt, den ena till laboratoriet där hon borde kontrollera det kemiska lagret före höstens stora labbkurser, den andra till sin forskarlya där de tjocka opusen ser förebrående på henne i de överfyllda bokhyllorna: hur många timmar har du tänkt reservera för tanke, fördjupning och reflektion i din arbetsplan? Hur många timmar tänker du spendera med oss?

Lektorsföreningen vid Åbo Akademi, styrelsen 2016

  • Johan Werkelin, ordförande
  • Lena Marander-Eklund, sekreterare
  • Mårten Björkgren
  • Mira Karrasch
  • Jonas Lagerström
  • Annamari Soini