månadsarkiv: april 2012

Styckningens estetik (1)

Body Image, Kändisar, Konst, representation, , , , , , , , , , ,
Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

I rosa rampljus styckas här en tårta som föreställer Debbie Harry, och på samma scen styckas en liknande tårtversion av den kända performance-konstnären Marina Abramovic. Det är i själva verket inte en scen utan en stor utställningshall på MoCA (Modern Californian Art museum) för tillfället omgjord till en bankettsal där museets främsta sponsorer och några av kulturlivets främsta kändisar i höstas bjöds på 2011 års version av MOCA Annual Gala. Abramovic var årets galakonstnär och hade fått fria händer. Hon skapade alltså en galaversion av återkommande teman i sin konst, som kretsar kring kropp, död och ideologi. Gästerna satt kring runda bord där levande modellers huvuden verkade stå i mitten, och på vissa bord låg nakna kvinnliga modeller med skelett över sig. Debbie Harry själv gjorde dramatisk entré och sjöng några av sina hits. Hon och Abramovic invigde sedan efterrätten genom att skära ut hjärtana på sina respektive bakade dubbelgångare. Jet-setets följande kamp om bitarna utgjorde en makaber scen, enligt Artforum. Bra konst? Nja. Åtminstone visuellt suggestiv.

Stockholmaren Makode Lindes nyss berömda tårta (se förra veckan) med konstnärens huvud (jfr Abramovic) hade knappast existerat om inte Abramovic gjort det först. Men vissa bloggares kommentarer att Makodes kvinnokropp var styckad redan innan vernissagepubliken högg in, de är fel ute. Makodes utkast till projektet innehåller foton av den istida Venus från Willendorf, en ofta använd symbol för essentialistisk könsteori. I likhet med Venus från Willendorf var Makodes ”Venus” försedd med förkrympta ben och armar. Hon var därmed en släkting inte bara till Venus från Willendorf utan också de representanter för La Femme Tronc som har fascinerat konstnärer, inte minst surrealisterna i 20-talets Paris. Dessa Femmes Tronc, födda utan utvecklade armar och ben, har kommit att stå för kvinnokroppens utsatthet men också den handikappades seger över svårigheter.

Det finns en styckningens estetik (och/eller styckningens retorik) i både konst- och reklamvärlden idag. Se namn som Jake & Dinos Chapman, Hermann Nitsch, Lars Nilsson, Magnus Wallin, Linn Färnström,Marina Abramovic. Eller styckandets betydelse i skräck- och våldsfilm. Eller reklamer som den för Bianco här nedan. Återkommer till det.

Länkning pågår till intressant.se

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

Breiviks leende, och Jokers

Finland, Kändisar, Nyhetsbilder, Psykologi, representation, Tecknade serier, , , , , , , ,
Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se

Ondskans ansikte, iscensatt

Bildsociologi, Fotografi, Kändisar, Nyhetsbilder, Semiotik, , , , , , , ,
Breiviks profilbild på facebook

Breiviks profilbild på facebook

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Skådespelet pågår – vi får inte se det men ändå finns det överallt. Skådespelet, rättegången, mediaritualen (se t.ex. Dayan & Katz, ”Media Events: the Live Broadcasting of History”, 1992). De sakliga orden sorlar oupphörligt – vad säger han, hur tänker han, hur gjorde han, vem är han? Och samtidigt alla dessa bilder – Anders Behring Breivik måste just nu vara en av världens mest avbildade personer. Bilderna är en del av den ritual som nu utspelar sig i massmedierna – en ritual i modern form men av urgammalt ursprung eftersom den handlar om att besvärja ondskan. I ritualen bearbetas vårt kollektiva trauma – att vi är medvetna om detta dåd och varken kan fatta dess fulla vidd eller hur någon kan begå en sådan handling. Den är en ritual i den ”globala byn”, som Marshall McLuhan skulle ha sagt. Lika visuell som vilken exorcism som helst.

I bilderna hoppas vi se ondskan, så att vi kan få den visshet som den oöverskådliga massan av fakta inte kan ge oss. Vissheten att det är så här ondskan ser ut. Det ordlösa visuella beviset. ”Det ser man ju att han är galen”. Men Breiviks kyla och kontroll gäckar psykiatrin, och bilderna gäckar oss. Det är inte en person vi ser i dessa bilder, utan flera. Bilderna fångar ett antal roller – soldaten, talaren, martyren, den glade, den triumferande, den galne, o.s.v. Men personligheten (om det finns någon sådan) slipper undan.

Vi har att göra med en man som hela tiden är upptagen av vilken bild han ger av sig själv, och som saknar intresse för annat eller andra. Det är inte en psykos vi ser, utan en narcissistisk personlighetsstörning. Psykiatern Sten Levander påpekar att en sådan störning är omöjlig att behandla om personen tillräckligt länge har isolerat sig i sin privata värld (utan behov av emotionellt eller intellektuellt utbyte med andra). Levander vill ändå kalla Breivik psykotisk – fast ett annat stadium av psykos än det som präglas av hallucinationer och upplöst verklighetsuppfattning.

Den etikett vi sätter på en brottsling är beroende på brottets art och experternas olika tolkningar av etiketternas innebörd. Psykotisk? Schizofren? Narcissist? Tillräknelig? I det här fallet handlar det också uppenbarligen om politiska förväntningar. Traumat är ju nationellt.

Men titta också på de här bilderna! Trots vårt hopp att bilder av en person ska visa oss sanningen om personen, så visar de bara en medierad relation. Med andra ord en relation mellan en persons attityd och fotografens ofta blixtsnabba tolkning av denna attityd.

Fotografen kan vara personen själv, eller styrd av personen själv. På facebook ser vi Breivik sådan han vill att vi ser honom- en sympatisk ung man. Vem kunde ana att denne man är massmördare? Soldaten Breivik är sammanbiten, talaren Breivik ser ut som vilken politiker som helst.

Breivik, galningen (16/4-12)

Breivik, galningen (16/4-12)

Vi ser en representation av Breivik. Men vi ser också en interaktion mellan motiv och fotograf. Det lätta grodperspektivet i ”soldatbilden” förstärker det hotfulla intrycket. ”Galningen” har samma min, men här ser vi istället personen snett uppifrån, ur ett överläge – vi är överlägsna denne galning. Den gråtande Breivik och den skrattade Breivik visas varken ur underlägset eller överlägset perspektiv. Han visas som jämställd, en människa som du och jag.

Det skrämmande, skrev Hanna Arendt, är inte ondskans omänsklighet utan dess banalitet. Den onde kan vara vem som helst.

Länkning pågår till intressant.se

Den skrikande svarta tårtan

Afrika, Konst, Nyhetsbilder, Rasism, representation, , , , , , , , , , ,

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

Att skriva en kropp

Bildsociologi, Body Image, Det tredje könet, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, representation, Semiotik, , , , , , , , , , , ,

Detalj av Logan McCrees ben. Utsnitt ur foto nerladdat från www.tumblr.com (17/4 2012)

Vi kommer att ha ett testprojekt i visuella studier under andra veckan i maj, då vi också bjuder in den svenske forskaren Hans T Sternudd att hålla en föreläsning om bild och kropp. Temat är viktigt för Sternudd både i hans forskning och mer privat. Han har länge varit verksam som scenkonstnär i gränslandet mellan teater, bildkonst och ritual. Med andra ord arbetar han med performancekonst. Sin doktorsavhandling i konstvetenskap skrev han om den österrikiske performancekonstnären och mystikern Hermann Nitsch och hans ”Sexdagarsspel” på godet Prinzendorf utanför Wien. Se här. Kroppen och det kroppsliga är en huvudsak i Nitschs ritualer, men de flesta av oss har aldrig haft tillfälle att se dem i verkligheten utan tar bara del av medieringen via bilder. Sternudds forskning i avhandlingen omfattande både ritualen och medieringen. Senare har han genomfört ett större forskningsprojekt om självskadebeteende och fotografins betydelse för den som skadar sig själv.

Här kommer vi närmare rubriken – Att skriva en kropp – för vad självskadaren ”bokstavligen” gör är att skriva sin smärta på den egna kroppen och därmed uttrycka det som inte kan uttryckas i ord. Det har ofta sagts (patologiserande) att detta måste vara ett uttryck för ett narcissistiskt beteende där det viktiga är att få uppmärksamhet och medlidande genom handlingen. Tydligt är hur som helst att uppvisandet av skadorna via bilder (på Internet) är en viktig del av identiteten att vara en cutter, en skärare. Då blir det också intressant på vilket sätt identiteten och smärtan  kommuniceras via bilderna och gemenskapen på Internet. Sternudds projekt har titeln Smärtans semiotik.

En intressant dialog har startat mellan Visuella Studier och ämnet religionsvetenskap, närmare bestämt forskningscentret PCCR – Post-secular Culture and a Changing Religious Landscape in Finland. Det handlar om den postsekulära kulturen – det sökande efter mening och identitet som sker när traditionella gemensakaper brutits upp och sekulära ideologier inte längre ger mening. Den tatuerade kroppsdelen som ni ser här är ett tydligt exempel på postsekulär kultur och på skrivandet av kroppen. Benet tillhör Logan McCree, en man som formar sin identitet via sin kropp och dessutom lever på den, eftersom han är en gay porn star. Samtidigt och oväntat är han en djupt troende kristen som framhäver askes, disciplin och moral. PCCR:s projektledare Peter Nynäs studerar Logan McCrees världsbild i en artikel i antologin Religion and the Body (Donnerinstitutet 2011). Nynäs framhäver tatueringarnas betydelse för McCree. McCree skiljer knappast mellan själ och kropp och han ser sina tatueringar som en del av ett direkt band till Gud, via kroppen och alla kroppsliga handlingar. Detaljen vi ser innehåller tecknet för det tredje könet i kombination med korsriddarens kors och en stil som går tillbaka till Haida-indianernas tatueringar och ornament (en variant av ”tribal style” i tattoo-kulturen). Tatuering kan räknas till body-modification, och body-modification är en av de ”meningsskapande aktiviteter” som PCCR vill studera.

Inspirerade av PCCR kommer vi under testprojektet att samla in ett antal exempel på representation av olika typer av body modification på Nätet och göra dem sökbara för fortsatt forskning i en databas. Det praktiska insamlingsarbetet kommer att göras av fotografen och filmvetaren Eddie Svärd från Malmö.

länking pågår till intressant.se

Här kommer Pavan!

Konst, Okategoriserade, representation, Semiotik, Tecknade serier, , , , ,

Pavan är en cowboy. Han är också ”en dröm i åskådarens medvetande” som kritikern Ulf Linde en gång skrev om den första i en rad små häften med serien ”Pavan”. Jo, Pavan är en seriefigur. Men han är också en pappersfigur som var och en kan vika med hjälp av instruktioner som finns på de första sidorna i det första Pavan-häftet. Den ”Pava” som ni ser här har jag vikt själv. Pavan lever i sin värld (i vårt medvetandes dröm) under ett träd på ”prerien” (så stavas det i Pavan, på Stockholmska) i underjordiska rum med fiffiga gångar och anordningar. År 2007 gav jag ut en doktorsavhandling om Pavans upphovsman, den svenske konstnären Elis Eriksson (1906-2006). Där hävdar jag bland annat att det finns flera sidor av berättelserna om Pavan. Dels är de skämtserier skapade för att vara på skämt och inget annat. Några dolda budskap ligger inte på lut. Men skämten och ”gagsen” i Pavan är också fulla av filosofiska paradoxer. Det gäller i och för sig för många skämt – ett skämt är något som vänder upp- och ner på en förväntad ordning, till exempel den ordning vi förväntar oss att den verkliga världen har. Fast skämten i Pavan ingår dessutom i en hel livsattityd som vi kan se i Elis Erikssons utveckling som konstnär från 1960-talet och framåt. Vissa har kallat den dadaistisk, andra anarkistisk. Framför allt är den lekfull. Och lek behöver inte alltid vara motsatsen till allvar.

Jag har just avslutat en artikel om Pavan och Elis Eriksson för en amerikansk antologi om tecknade serier i Norden. I artikeln beskriver jag Pavan som ett exempel på ”basic comic language”, ett språk (i ord + bild) som närmar sig gränsen för hur långt en tecknad serie kan förenklas. Jag hävdar också att det som sker i Pavan ofta kan beskrivas som ”ontological jokes”, ontologiska skämt – skämt som bryter mot våra förväntningar om verkligt och overkligt. Egentligen är Pavan själv ett sådant ontologiskt skämt. Hans sätt att vara är inte på allvar. (OBS, ”ontologi” kan ordagrant översättas som ”vara-lära”.) Hela serien av Pavan-häften inleds med att Pavan klipps ut och viks – och han klipps ut ur själva det papper som berättelsen är tryckt på! Hela serien igenom är Pavan och de andra figurerna tecknade på ett sätt som påminner om att teckningarna inte avbildar verkliga figurer utan figurer utklippta i papper. Pavan började som urklippt pappersfigur – i en julutställning som Elis Eriksson gjorde på Galerie Burén i Stockholm 1964, Sveriges första så kallade ”installation”. Pavan är inte en människa (utan en pappersfigur) men han agerar och talar som en människa.

Här ser ni en sida ur det första häftet – Pavan och hans kära Häst flyr undan ”indijanerna” (indianerna) men vägen stoppas ev ett berg. Fast berget är ju av papper. Lösningen kommer snart – ”vi tjör ett rör ijenåm berje å så kryper vi inn å så ut på jungeln” (ut i djungeln). Men hur ser egentligen ”berje från söder” ut? Och ”berje från norr”? Och ”berje från höger”? Red ut detta ontologiska skämt om du kan.

Ja, sånt kan man också syssla med i Visuella studier. För övrigt har vi en kurs i Bilderbokens estetik som startar imorgon, ledd av litteraturvetaren Maria Lassén-Seger.

Mer om  Pavan kan du läsa här.

länkning pågår till intressant.se

”Om blickar kunde döda”

Afrika, Bildsociologi, Fotografi, Nyhetsbilder, Video, , , , , , , , ,

Är tillbaka i Finland efter en vistelse i Sverige där jag bland annat hann se aktuella utställningar på Fotografiska (museet för fotografi) i Stockholm. Det är faktiskt ett privilegium för oss i Åbotrakten att ha ett sådant museum tillgängligt via bara en nattresa med färja. Museet ligger alldeles vid Vikinglines kaj vid Stadsgården i Stockholm. Nu när vi blivit så präglade av ett ändlöst överflöd av immateriella fotografiska bilder kanske många frågar sig vad det är för poäng med att gå på Museum för att se på foton. Dem kan man väl lika bra se på datorskärmen? Kan ett fotografiskt museum bära sig ekonomiskt? Jodå, trots sitt undanskymda läge drar museet till sig ett imponerande stort antal besökare med stora fotografinamn som Diane Arbus, Cindy Sherman, Andy Warhol (jodå!) och nu senast Anton Corbijn, rockfotografen. Att se foto handlar minst lika mycket om materiella kvaliteter som att se måleri. Kanske gör det digitala överflödet att folk bara ännu mer hungrar efter riktigt bra papperskopior av riktigt bra kopister, från riktiga mörkrum. Att se Anton Corbijns svartvita bilder spotbelysta i den mörklagda huvudsalen på Fotografiska är en urstark upplevelse.

Corbijns utställning slutar på söndag, men i samma sal kan man också se pionjären André Kertész bilder ända fram till 27 maj. Ungraren Kertész blev efter sin emigration till Paris en av de främsta förnyarna av fotografin under 1920- och 30-talen. I museets övre våning visas just nu också fotojournalisten Marcus Bleasdales utställning om offren för Joseph Kone och hans rörelse LRA (se föregående inlägg). I utställningen finns både svartvita bilder och färgbilder, och i en video pratar Bleasdale själv om estetikens betydelse. Svåra ämnen kan skrämma bort betraktaren, säger Bleasdale, men själv vill han alltid försöka få in ett moment av skönhet även i de mest brutala motiv. Han berättar om bilden av en kvinna som fått läpparna och ena örat bortskurna av LRA och lämnats att dö, men överlevt. Hon hade själv accepterat sitt utseende och ville inte framstå som ett offer. På bilden sitter hon i sina finaste, färgstarkaste kläder. Detta är ett exempel på hur färg kan ha en bärande funktion i en bild, säger Bleasdale. Här hjälper den oss att närma oss bilden och att se den avbildade personen som en människa och inte ett monster.

Samma dag har jag suttit i bilen och av en slump hört ett radioprogram om August Strindberg och naturvetenskapen. Strindberg var kanske inte en seriös naturvetare i vår tids mening, men i likhet med brevvännen Nietzsche var han en skoningslös sanningssökare. Att inse tillvarons och naturens ondska ger bara två alternativ: självmord eller att ge insikten en estetisk form som gör den uthärdlig. Ungefär som Bleasdale i sin bild. Och trots olika syn på saken verkade deltagarna i programmet åtminstone eniga om att Strindbergs naturvetenskapliga försök måste förstås så. Som försök att ge naturen en estetisk form.

Ur min bilradio strömmar också kommentarer om attackplanet JAS39 Gripen som av tillverkaren SAAB marknadsförs med devisen ”see first, kill first”. Men det är inte en offentlig kampanj, utan bara avsedd för de slutna sammanhang som nyligen uppdagades och ledde till försvarsminister Tolgfors avgång. Att modern krigföring i första hand är visuell har varit mycket tydligt sedan USA:s första anfall mot Irak. Man kan inte studera 1900-talets mediehistoria utan att veta hur mycket av utvecklingen inom visuella medier och datorteknik som startades och finansierades av det militär-industriella komplexet. ”Se först – Döda först”, att se och att döda har blivit samma sak. Blickar kan numera döda. Den som tvivlar kan väl åter igen ta en titt på det mest berömda exemplet:

collateral murder

länkning pågår till intressant.se