Sternudd på radio om självskada

Body Image, Body modification, Kändisar, Självskadebeteende, Skolskjutningar, Ungdomskultur, , , , , , , , , ,

I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.

Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.

De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.

Länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, Visuell analys, , , , , , , , ,
Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Facebook och bilden

Cencur, Fotografi, Kändisar, , , , , , ,
Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Facebook lever på vår kreativitet, nu tog de också steget att lansera sig på börsen, men aktien dalade snabbt. Kulturteoretiker har velat få oss att tro att vi lever i en ekonomi frikopplad från det materiella men kanske är det svårt att få stabilitet i värden som inte grundar sig på något annat än att användare (låt vara miljoner) delar kreativitet och samtidigt själva blir en produkt (det är ju den tid vi sätter på fb som utgör fb:s värde). Men när kreativiteten avviker från vissa normer drar Facebook en gräns – det blev inte minst tydligt i det senaste fallet av cencurering av användares bilder, se här.

Fallet har uppmärksammats också av en annan anledning – respekt för livet. Det rör sig om ett ungt kristet amerikanskt par som hela tiden vetat att deras son skulle födas med anencefali (utan fungerande hjärna) och bara leva några timmar – ändå valde de att föda honom, övertygade om hans rätt att existera. De tog bilder av honom som på vilket nyfött barn som helst och delade bilderna bland vänner på Facebook – men där ansågs gränsen till det morbida ha överskridits och bilderna togs bort. På bilderna ser han ut som en mycket liten 100-åring, den deformerade skallen döljs av en mössa.Inget upprörande eller skrämmande – Facebook är garanterat fullt av mycket värre bilder.

Enligt vetenskapens och det rationella samhällets bedömning var Grayson James Walker (barnets namn) bara något som snarast möjligt borde ha tagits bort och spolats ner i avloppet, ett naturens misstag. Hans födsel och korta liv gjorde honom till en existens – men vilken sorts? Han hade inget medvetande i någon rationellt begriplig mening. Det var något helt annat som fick föräldrarna att handla som de gjorde.

Om Facebook representerar samtidsnormen för vad livet är och hur det ska levas, så kan bilderna på Grayson inte tillåtas eftersom de visar något bristfälligt (enligt normen). Samtidigt flödar populärkulturen och de kollektiva fantasierna över av styckningar och deformationer – men sådana bilder kan accepteras, antagligen eftersom de inte har någon koppling till faktiska personer. Bilderna på Grayson avviker från de idéer om lyckan som är viktiga för Facebooks attraktionskraft för annonsörerna. Det är av den anledningen de inte får synas.

Ett annat intressant cencurfall är den så kallade mangadomen som för några dagar sedan gick upp till HD (högsta domstolen) i Sverige – men där gäller det tecknade bilder och också vilka omständigheter som kan leda till att innehavet av en bild kan bli straffbart. Jag tror att omständigheter och sammanhang alltid är avgörande. Domstolens ”bildanalyser” under förhandlingarna visar om inte annat det stora behovet av kompetenta bildvetare, tyvärr oftast i sammanhang där vi sällan anlitas.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (3)

Body Image, Body modification, Kändisar, Konst, Okategoriserade, representation, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , , ,
Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

HM och Frankenstein

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Nyhetsbilder, Okategoriserade, , , , , , , , , , , , ,
Från HM, Facebook (detalj)

Från HM, Facebook (detalj)

Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet.  Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.

Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?

Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.

Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras på eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bildsociologi, Bloggar, Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, representation, , , , , , , , , ,
Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (2)

Body modification, Fotografi, Psykologi, representation, YouTube, , , , , , , , , , ,

Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (1)

Body Image, Kändisar, Konst, representation, , , , , , , , , , ,
Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

I rosa rampljus styckas här en tårta som föreställer Debbie Harry, och på samma scen styckas en liknande tårtversion av den kända performance-konstnären Marina Abramovic. Det är i själva verket inte en scen utan en stor utställningshall på MoCA (Modern Californian Art museum) för tillfället omgjord till en bankettsal där museets främsta sponsorer och några av kulturlivets främsta kändisar i höstas bjöds på 2011 års version av MOCA Annual Gala. Abramovic var årets galakonstnär och hade fått fria händer. Hon skapade alltså en galaversion av återkommande teman i sin konst, som kretsar kring kropp, död och ideologi. Gästerna satt kring runda bord där levande modellers huvuden verkade stå i mitten, och på vissa bord låg nakna kvinnliga modeller med skelett över sig. Debbie Harry själv gjorde dramatisk entré och sjöng några av sina hits. Hon och Abramovic invigde sedan efterrätten genom att skära ut hjärtana på sina respektive bakade dubbelgångare. Jet-setets följande kamp om bitarna utgjorde en makaber scen, enligt Artforum. Bra konst? Nja. Åtminstone visuellt suggestiv.

Stockholmaren Makode Lindes nyss berömda tårta (se förra veckan) med konstnärens huvud (jfr Abramovic) hade knappast existerat om inte Abramovic gjort det först. Men vissa bloggares kommentarer att Makodes kvinnokropp var styckad redan innan vernissagepubliken högg in, de är fel ute. Makodes utkast till projektet innehåller foton av den istida Venus från Willendorf, en ofta använd symbol för essentialistisk könsteori. I likhet med Venus från Willendorf var Makodes ”Venus” försedd med förkrympta ben och armar. Hon var därmed en släkting inte bara till Venus från Willendorf utan också de representanter för La Femme Tronc som har fascinerat konstnärer, inte minst surrealisterna i 20-talets Paris. Dessa Femmes Tronc, födda utan utvecklade armar och ben, har kommit att stå för kvinnokroppens utsatthet men också den handikappades seger över svårigheter.

Det finns en styckningens estetik (och/eller styckningens retorik) i både konst- och reklamvärlden idag. Se namn som Jake & Dinos Chapman, Hermann Nitsch, Lars Nilsson, Magnus Wallin, Linn Färnström,Marina Abramovic. Eller styckandets betydelse i skräck- och våldsfilm. Eller reklamer som den för Bianco här nedan. Återkommer till det.

Länkning pågår till intressant.se

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

Breiviks leende, och Jokers

Finland, Kändisar, Nyhetsbilder, Psykologi, representation, Tecknade serier, , , , , , , ,
Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se

Ondskans ansikte, iscensatt

Bildsociologi, Fotografi, Kändisar, Nyhetsbilder, Semiotik, , , , , , , ,
Breiviks profilbild på facebook

Breiviks profilbild på facebook

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Skådespelet pågår – vi får inte se det men ändå finns det överallt. Skådespelet, rättegången, mediaritualen (se t.ex. Dayan & Katz, ”Media Events: the Live Broadcasting of History”, 1992). De sakliga orden sorlar oupphörligt – vad säger han, hur tänker han, hur gjorde han, vem är han? Och samtidigt alla dessa bilder – Anders Behring Breivik måste just nu vara en av världens mest avbildade personer. Bilderna är en del av den ritual som nu utspelar sig i massmedierna – en ritual i modern form men av urgammalt ursprung eftersom den handlar om att besvärja ondskan. I ritualen bearbetas vårt kollektiva trauma – att vi är medvetna om detta dåd och varken kan fatta dess fulla vidd eller hur någon kan begå en sådan handling. Den är en ritual i den ”globala byn”, som Marshall McLuhan skulle ha sagt. Lika visuell som vilken exorcism som helst.

I bilderna hoppas vi se ondskan, så att vi kan få den visshet som den oöverskådliga massan av fakta inte kan ge oss. Vissheten att det är så här ondskan ser ut. Det ordlösa visuella beviset. ”Det ser man ju att han är galen”. Men Breiviks kyla och kontroll gäckar psykiatrin, och bilderna gäckar oss. Det är inte en person vi ser i dessa bilder, utan flera. Bilderna fångar ett antal roller – soldaten, talaren, martyren, den glade, den triumferande, den galne, o.s.v. Men personligheten (om det finns någon sådan) slipper undan.

Vi har att göra med en man som hela tiden är upptagen av vilken bild han ger av sig själv, och som saknar intresse för annat eller andra. Det är inte en psykos vi ser, utan en narcissistisk personlighetsstörning. Psykiatern Sten Levander påpekar att en sådan störning är omöjlig att behandla om personen tillräckligt länge har isolerat sig i sin privata värld (utan behov av emotionellt eller intellektuellt utbyte med andra). Levander vill ändå kalla Breivik psykotisk – fast ett annat stadium av psykos än det som präglas av hallucinationer och upplöst verklighetsuppfattning.

Den etikett vi sätter på en brottsling är beroende på brottets art och experternas olika tolkningar av etiketternas innebörd. Psykotisk? Schizofren? Narcissist? Tillräknelig? I det här fallet handlar det också uppenbarligen om politiska förväntningar. Traumat är ju nationellt.

Men titta också på de här bilderna! Trots vårt hopp att bilder av en person ska visa oss sanningen om personen, så visar de bara en medierad relation. Med andra ord en relation mellan en persons attityd och fotografens ofta blixtsnabba tolkning av denna attityd.

Fotografen kan vara personen själv, eller styrd av personen själv. På facebook ser vi Breivik sådan han vill att vi ser honom- en sympatisk ung man. Vem kunde ana att denne man är massmördare? Soldaten Breivik är sammanbiten, talaren Breivik ser ut som vilken politiker som helst.

Breivik, galningen (16/4-12)

Breivik, galningen (16/4-12)

Vi ser en representation av Breivik. Men vi ser också en interaktion mellan motiv och fotograf. Det lätta grodperspektivet i ”soldatbilden” förstärker det hotfulla intrycket. ”Galningen” har samma min, men här ser vi istället personen snett uppifrån, ur ett överläge – vi är överlägsna denne galning. Den gråtande Breivik och den skrattade Breivik visas varken ur underlägset eller överlägset perspektiv. Han visas som jämställd, en människa som du och jag.

Det skrämmande, skrev Hanna Arendt, är inte ondskans omänsklighet utan dess banalitet. Den onde kan vara vem som helst.

Länkning pågår till intressant.se