Etikettarkiv: konst

Recension: ”Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya”

art criticism, Finland, Konstkritik, kulturjournalistik, Okategoriserade, , , , , ,

Bloggen nu tillfälligt åter på svenska. Vi brukar vid den här tiden på året publicera texter som studenter skrivit som del av kursen Vetenskaps- och kulturjournalistikens genrer, en kurs där studenter från alla ”kulturämnen” vid ÅA (t.ex. konstvetenskap och litteraturvetenskap) kan delta. Texterna är övningar i att skriva en egen recension som skulle kunna publiceras i en dagstidning. I år har ämnesvalet varit fritt: det har kunnat handla om konstutställningar, skönlitteratur, teaterföreställningar, musikaliska arrangemang eller annat som kan vara föremål för ”dagskritik” eller ”kulturkritik” i pressen, inklusive sätt att göra kultur virtuellt tillgänglig under pandemin. Den text vi nu publicerar är skriven av en av våra konstvetare, Edith Lignell, som just nu arbetar med sin avhandling pro gradu (Master thesis). Texten tar upp intressanta frågor om presentationen av finländskt kulturarv i ett museisammanhang:

Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya

Helsingfors Konsthall 7.11–3.1.2020

Av Edith Lignell

I Helsingfors Konsthall hittas nu ett urval av Tuomas Sopanens samling med ca 600 finska ryor. Bland de utställda verken hittas exempel på både det traditionella, men även mer moderna eller konstnärligt ”materialistiska” tolkningar av ämnet (se bild). Utställningen av den imponerande mängden av 130 ryor är ämnad att visa ett tvärsnitt av den finska ryans historia.

Katri Haahti, Tranbärsmosse, planeringsår 2008, vävd av konstnären själv, 160 x 105 cm, ur Tuomas Sopanens kollektion. Bild: Kari Jämsén. Bildkälla: Helsingfors konsthall, https://taidehalli.fi/sv/events/vavt-och-vackert/

Utställningskuratorerna Tuomas Sopanen och Juha-Heikki Tihinen samt utställningschef Eeva Holkeri har valt att ställa fram ryorna ordnade varken enligt kronologi, material eller föreställande motiv. Istället möter man de olika tolkningarna av ämnet sida vid sida, arrangerade snarare efter färg och stämning än något annat. Att kuratorerna valt att framställa ryorna på så vis bidrar till förståelsen den stora mångfalden av motiv och syften när verk från olika tider jämförs. Ryor började först från och med 1800-talet hängas upp på väggar och var innan dess bruksobjekt i nordiska hem. Detta är en tradition som spårats ändå tillbaka till vikingatiden genom textilfynd i bevarade skeppsgravar från den tiden.

Synen på ryor som konstverk är bunden till framväxten av konstindustrins och hantverkets roll för det inhemska konstfältet på 1900-talet. Oberoende av det bruk som ryorna tillverkats för ursprungligen, visas ryorna här på utställningen upp som konstverk, en status som endast förstärks av akten att bli upphängda på en Konsthalls vitmålade väggar. Samtidigt är det inte konstnärskapet som betonas, utan den historiska relevansen – själva traditionen av finsk rya. Nyanseringen av de olika konstnärernas eller upphovspersonernas roll ter sig som en försummad möjlighet i utställningen.

Det är sällan man tar del av en konstutställning i Finland som visar nästan uteslutande kvinnliga konstnärers verk. Att textilkonst historiskt sett är en konstform som utövats av kvinnor är välkänt och en tradition som fortsätter än idag. Konstnärerna bakom verken på utställningen i Konsthallen förblir förhållandevis osynliga, nämnda endast kortfattat på de små vita skyltarna. Dels har det att göra med att ett stort antal av ryorna är så gamla att tillverkarna är okända. Detta leder till betonandet av funktion och historisk relevans. Men här visas också verk av några av den finska konstindustrins mest hyllade namn från både 1900- och 2000-talen.

Detta faktum förblir dock osynligt för alla förutom för dem som känner till namnen och kontexten, och de få som verkligen går med programbladet i hand och läser. Det kan påpekas att väldigt få av de människor som vandrade omkring i konsthallens salar vid mitt besök gjorde just så, möjligtvis på grund av att verken är numrerade kronologiskt men inte uppställda i samma ordning, vilket leder till ett rätt så mödosamt bläddrande i häftet.

Frågan vaknar: förstärks konstnärernas anonymitet av uppfattningen att textilkonstens utövare till största delen varit kvinnor? Detta är en aspekt som inte uttalas på utställningen, men som spökar med sin närvaro. Att kuratorerna valt att inte mer synligt presentera konstnärerna stöder denna uppfattning.

Länkar om du vill veta mera:

Om den tidigaste nordiska textilen: Forskning och Framsteg, juli 1999.

”Månadens föremål” från Nationalmuseet (september 2003): Ryan från Vesilahti

Nastja Säde Rönkkö, Årets unga konstnär 2019

art criticism, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , , , ,

For your charred bones and restless soul av Nastja Säde Rönkkö. Aboa Vetus & Ars Nova, Åbo. Utställningen är slut. För aktuella utställningar på Aboa Vetus & Ars Nova, se https://www.aboavetusarsnova.fi/sv/utstallningar.

(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstutställningen som jag har besökt är detta års Årets unga konstnärs Nastja Säde Rönkkös utställning ”for your charred bones and restless soul” på museet Aboa Vetus & Ars Nova i Åbo. Denna utställning innehöll mestadels videoverk som utgjorde delar av olika installationer.

Ur Nastja Säde Rönkkös installation ”How to skin a polar bear” i utställningen på Aboa Vetus & Ars Nova. Fotograf: Jari Nieminen, copyright 2019. Bildkälla: Aboa Vetus & Nova, https://www.aboavetusarsnova.fi/fi/nayttelyt/vuoden-nuori-taiteilija-2019-nastja-sade-ronkko-for-your-charred-bones-and-restless-soul

 

Bland installationerna fanns teckningar och annat material som relaterade till videoverken. Ett viktigt element i dessa videoverk är rösten som talar. För det mesta är det Säde Rönkkö själv som är berättaren i dessa verk. Det som sägs i dessa videos är diktliknande texter som läses upp medan man samtidigt bevittnar till exempel hisnande vyer från Islands glaciärer. Dessa vyer och texter samt musiken och den allmänna ljudmiljön i dessa olika videoverk skapar en stämningsfull och stark atmosfär som är viktig för helheten, och för att åskådaren skall uppleva hela verket och konsten.

Konstnären, Nastja Säde Rönkkö (f. 1985), är även ofta själv porträtterad i dessa verk, vilket skapar en personlig stämning och en känsla av att åskådaren kommer in i hennes värld och förstår hennes känslor och rädslor. Detta var likaså ett viktigt tema i utställningen, men med en tanke om en gemensam rädsla och känslor av oro samt till exempel empati. De teman som är av största vikt i hennes konst är personliga band mellan människor samt hotfulla scenarion om miljökatastrofer och en slags apokalyptisk stämning, vilket skapar denna gemensamma känsla av oro hos människor. Dessa känslor är råa och ärliga och något mycket relaterbart för åskådaren.

Denna råhet är speciellt närvarande till exempel i verket ”How to skin a polar bear” (2019), där konstnären själv porträtteras i dessa vackra vyer bland till exempel glaciärerna på Island. Samtidigt som man beundrar skönheten hör man i hörlurarna konstnären berätta väldigt detaljrikt och även vulgärt hur man skall gå till väga för att flå en isbjörn för att kunna äta dess kött och använda alla dess delar. Isbjörnen har blivit en slags symbol för de smältande glaciärerna samt klimatkatastrofen och är en viktig del av denna utställning, då det första man ser då man gick in i utställningen är ett stort isbjörnsskelett i pappersmassa som är framlagt och byggt ihop av alla de små och stora benen i realistisk storlek och form.

Det kan sägas att denna utställning följde ett väldigt enhetligt tema. Nästan alla videoverk såg liknande ut, tack vare liknande vyer av naturen, himlens olika färger och vattnets centrala roll. Det blev en vackert fungerande helhet som definitivt kunde vara ångestframkallande, dock fylldes man även med en känsla av värme av det nostalgiska och ett slags hopp om att världen ändå klarar sig, vilket symboliseras under verket ”ICELAND”s (2019) sista sekunder av en på morgonen alltid stigande sol och en ny dag.

Kajsa Lindholm

Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

art criticism, Finland, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , ,

Åbo Konstnärsgilles 95e årsutställning (Turun Taiteilijaseuran 95. vuosinäyttely). Åbo Konsthall/Turun taidehalli, 1 november-8 december. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstnärsgillet i Åbo fyller 95 år och firar med en utställning som skapar skavsår lika mycket som den vill skildra dem.

Ur Milja-Liina Moilainens video ”Eat dirt! / Saa puskea!”, bildkälla https://www.uniarts.fi/blogit/kuvan-kev%C3%A4t-2019/saa-puskea

Redan det första konstverket i Åbo konsthall innehåller en rejäl portion samhällskritik. Konstnären bakom videoinstallationen ”Eat dirt”, Milja-Liina Moilanen, kastar kängor på såväl djurhållning som kapitalism och kroppshets – inga lättsamma ämnen direkt. Med svart humor diskuterar hon sådant som skaver i samhället i dag och synliggör allt sådant som är absurt i vår närhet, allt sådant som just nu diskuteras på dagspressens insändarsidor och i kommentarsfälten till nyhetsbyråers Facebookinlägg.

Moilanens videoinstallation efterföljs av andra konstnärer som med hjälp av olika tekniker försöker komma åt skavsåren i det inre själslandskapet såväl som i människans relation till miljön. Med så pass delikata budskap är det ingen utställning som man hastar sig igenom och som smälter lika lätt som såpoperan på kanal 3. Konstverken kräver tid att upplevas – ”Eat dirt” gör anspråk på hela 08,26 minuter för att vara exakt.

I Konstnärsgillet i Åbos utställning deltar 24 konstnärer med vad som på ytan skulle kunna ses som en brokig skara konstverk. De använder konsthallens utrymmen på många olika sätt –nästan så att brokigheten i sig skaver lika mycket som de samhällsproblem som de försöker skildra. Missförstå mig rätt: skavsåren jag får av utställningen är någonting bra. De gör att utställningen riktigt kryper under huden och etsar sig fast med sin obekvämhet.

Bland de 23 verken finns video- och ljudinstallationer, traditionella oljemålningar, landskap gjorda av hår, tänder och tuggummin, vissnade gravbuketter, massakrerade skyltdockor och tejpremsor. Fastän det är intressant att stå med ett förstoringsglas och betrakta håliga tänder och använda tuggummin är det ändå i det enkla som utställningens ömtålighet blir som mest påtaglig. Jag tror att det är en vacker sandstrand med lyckliga resenärer som Jaana Valtari låter mig betrakta när det plötsligt framträder en gummibåt bland vågorna och idyllen rivs sönder av tanken på flyktingkriser och döda barn. Jag tror att jag med barnslig förtjusning kan pyssla med oskyldiga dockor i hörnet där Mari Metsämäki uppmanar till lek när jag plötsligt inser att någon före mig lagt dockhuvudet på könets plats och således skapat en helt annan tolkningsdiskurs för vad jag trott var barndomens trygga vrå.

Inte ens på toaletten får jag vara ifred. Där påminner Maria Wests ljudinstallation om vad det är som vi med teknikens hjälp bygger vår existens på och det är omöjligt att värja sig från orden som strömmar fram i det trånga utrymmet. 95 år är ingen ålder som rymmer tillbakablickar och nostalgi – tvärtom. Konstnärsgillet gör snarare allt för att provocera och vitalisera, bevisa att man inte är gammal, dammig och grå bara för att man fyller många år. Det får mig att undra vad gillet kan göra som 100-åring. Att kliva ut genom fönstret och försvinna är knappast ett alternativ.

Miranda Eklund

Vilks föreläsning

Okategoriserade, , , , ,
Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till intressant.se

Digitalt sudd på en gammal floppy-disk

Okategoriserade, , , , , , , ,

Hittade i helgen en gammal CD-skiva med filmfiler som jag tog i november 2001. Insåg då att elva år är en oändligt lång tid i den digitala bildens värld. (Någon skrev att ett år i den världen är som 25 år i den vanliga.) Filerna är tolv stycken och har döpts automatiskt så att alla börjar med ”MVC”. Det påminner mig om att de de togs med en kamera ur Sonys MVC-serie som började lanseras 1997. Det här var digitala stillbildskameror för vanligt folk, och det som var extra sensationellt med dem var att de också kunde ta korta filmsnuttar.

Nu satt jag i helgen med YouTubes enkla redigeringsverktyg och satte ihop filerna till en sammanhängande film på 3 minuter. Filmen dokumenterar en utställning med och om nordiska konstnärer som arbetar med måleri. Jag var kontrakterad som ”curator” på Kristinehamns konstmuseum för att göra utställningen och introducera konstnärerna med texter. Detta var alltså 2001. Idag är jag glad att jag har den här filmdokumentationen trots att den är suddig och kort, för att arrangera en utställning handlar mycket om att tänka sig hur besökarna kommer att röra sig i rummet, och hur verken kommer att samspela ur olika vinklar. För att dokumentera och minnas en sådan tankeprocess räcker det förstås inte med stillbilder. Tekniskt sett är resultatet ganska patetiskt (utan adderade pratbubblor och textrutor hade nog flera verk varit oigenkännliga) men här är det iallafall:

A very quick exhibition tour, 2001 (YouTube)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Med MVC-kamera och under tidsbrist blev det inte bättre än så här. En tagning kunde aldrig bli mer än en minut lång, för en minuts film var vad som maximalt kunde gå in på en FloppyDisc, förutsatt att bildkvaliteten inte var bättre än att man bara precis kunde se vad filmen föreställde, om inte motivet rörde sig för mycket.

Tanken svindlar när jag inser att det kanske finns läsare som är för unga för att ens minnas vad en FloppyDisc var… Idag får man leta länge för att hitta någon med en dator försedd med floppystation. Och idag sätter man in ett litet minneskort i sin kamera. Ett kort som inte är större än en kraftig mans tumnagel, men som kan rymma flera Gigabyte. En Floppy var däremot 9 x 9 cm stor och rymde i allmänhet 144o Kilobyte, alltså 1,44 MB. Minns ni?

Idag är detta storleken på en medelstor stillbild i jpg-format. Mina tolv sparade filmfiler är vardera 15 sekunder långa och mellan 300 och 350 Kilobyte stora. Av någon anledning klarade just den här lånade kameran inte av att producera längre filer. Efter 15 sekunder fick jag alltså trycka på ”play” igen och efter bara 4 shots var Floppyn full och jag fick sätta in en ny. Ja, kameran hade faktiskt en lång bred skåra på sidan där Floppyn matades ut med ett utdraget ”bzzzzzzzzz”.

Tanken svindlar. Media Archeology är verkligen ett ämne med allt kortare tidsperspektiv.

Länkning pågår till intressant.se

Kungarikets lätta pengar

Okategoriserade, , , , , , , , , ,
Pressbild svenska Riksbanken

Pressbild svenska Riksbanken

Det nordiska kungariket där på andra sidan havet ska få nya mynt, och mynt är ju en visuell sak. Också. Mynten kommer i cirkulation tidigast i slutet av 2014. Det ser nästan ut som en medveten strategi att gårdagens lansering av mynten (se SvD) sker kort tid efter att kungahuset eller åtminstone Carl VXI Gustaf åter igen gjorts till åtlöje genom modifierade enkronor försedda med en känd fras. Och faktiskt bara sex dagar efter att mannen bakom kuppen, copywritern Karl Fredrik Mattson, trätt fram och blivit rikskändis.

På de nya mynten saknas kungens valspråk, och det har redan undrats huruvida Mattssons kupp kan vara orsaken. Det var ju just valspråket som Mattsson ersatte med den famösa frasen. Hans kupp har tillsammans med Lars Vilks och SION (se gårdagen) blivit huvudexemplen i en uppflammande debatt om konst och etik och hur långt en konstnär kan gå. Vad händer när en privatperson smädar en statschef, kan personen åtalas och blir målsägaren i så fall Statschefen eller Carl Gustaf? Vilka paradoxer kan uppstå när en kung/drottning är statschef i ett liberalt samhälle? Att reklammannen Mattsson också gärna vill skapa en konstdebatt märks när han kallar sin handling för konstprojekt. Då uppstår också frågan hur konstlivet reagerar när en utomstående gör anspråk på att vara konstnär. Han blev genast sågad av en känd kritiker.

När folk nu kommenterar de nya mynten är det inte konstnärliga värden som engagerar, för hela kollektionen är en återgång till konventionell myntstil, alltså den som fanns i kungariket före 1973 och före Carl XVI Gustafs första enkrona (världens mest utskällda mynt?). För den som vill se ett tidens tecken stämmer detta bra överens med neokonservatismen och det fortsatt starka stödet för kungahuset. Nej, det som engagerar är myntens färg och vikt. Enkronan och tvåkronan (som även den är en återkomst från gamla tider) ska nu vara kopparfärgade. För de som minns kommer de därmed att likna de gamla ett- och tvåöringarna. Femkronan ska vara guldfärgad precis som tiokronan samtidigt som den innehåller mer metall. Är det något som är helt uppenbart, så är det att myntens värde inte längre har någon som helst koppling till sina materiella egenskaper. Observera att det bara är kopparfärg och guldfärg. Silverfärgen måste undvikas av miljöskäl eftersom den bara kan göras med nickel. Det blir rent komiskt när Peter Egardt från Riksbanken säger att mynten trots allt får ”en viss tyngd för att inte kännas som leksakspengar”. För leksakspengar är just vad många tycker att de är. Den stora saken vid lanseringen var baksidesdesignen på temat ”sol, vind och vatten”. Som ju stämmer bra överens med miljövänligheten.

länkning pågår till intressant.se

Lars Vilks och SION, idag 11 september

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

SIONs (Stop Isamization Of Nations) affisch för dagens kongress

Idag befinner sig Skandinaviens i särklass mest kände doktor i konstvetenskap, Lars Vilks, i New York på den ”islamkritiska” organisationen SION’s kongress. Datumet är förstås djupt symboliskt – 11/9. Bakom det program som nedtonat brukar kallas ”islamkritiskt” finns en krets människor med sympatier långt ut på yttersta högerkanten, en helt öppen anslutning till sionismen som ideologi (se ordföranden Pamela Gellers bloggtexter) och uppfattningen att media i såväl USA som Europa förtiger vad man kallar ”sanningen” om islam och muslimer. Läser man SIONs skrifter och program blir det tydligt att organisationen inte bara är ”islamkritisk” utan entydigt fientlig mot hela den muslimska kulturen och tankevärlden. Muslimska civilisationer och stater beskrivs som mindervärdiga, muslimska bidrag till kultur och vetenskap förnekas och vi uppmanas att alla delta i kampen mot vad organisationen beskriver som ”islams strävan mot världsherravälde”. För den som vill titta närmare på SIONs världbild är Pamela Gellers blogg den kanske bästa källan:

Pamela Gellers blogg

Efter att Lars Vilks accepterade SIONs inbjudan till dagens kongress har något märkligt hänt. Det fortgående ”konstverk” som från början handlade om det fantastiska och inspirerande bygget Nimis i sydsverige, och en stimulerande debatt om vad konst är (se tidigare inlägg här om Vilks), har övergått till att bli ett tydligt politiskt ställningstagande. Och inte vilket ställningstagande som helst. Alltsedan teckningen ”Muhammed som rondellhund” har Vilks fått stark support från nationalistiska och islamfientliga krafter i Sverige och Danmark. I sina uttalanden har Vilks också gradvis alltmera närmat sig dessa krafter, använt sig av deras kanaler för att sprida sin konst och deltagit i arrangemang i deras regi. Hela tiden har han dock försäkrat att han deltar ”som konstnär” utan att ta ställning politiskt. Detta förändrades på några minuter onsdagen den 5 september då Vilks skickade ett offentligt epostmeddelande till Geller där han försäkrar att ”SION is firmly against all forms of racism and religious supremacism. I also strongly support SION’s important critique of political islam.”

Leslie Ragans originalaffish

Leslie Ragans originalaffish

Anledningen till meddelandet ska ha varit att Geller blivit irriterad när Vilks i svensk TV sagt att han inte gör någon skillnad mellan olika organisationer som vill bjuda in honom – ”jag skulle tacka ja till Ku Klux Klan” (Aftonbladets chatt, 30 augusti 2012). Torsten Kälvemarks analys att Lars Vilks ”gjort en pudel” och tvingats bekänna sin lojalitet (för att inte gå miste om framträdandet och publiciteten?) verkar trolig. Kälvemarks kommentar finns här. Detta försätter Vilks i en omöjlig situation. Men också vissa svenska konstnärer och kritiker måste anses vara komprometterade av affären. Särskilt Marianne Lindberg-De Geer och andra som i somras hoppade av en utställning på museet Jamtli för att Vilks portats från museet efter att hans medverkan hos SION blivit känd. Den senaste intervjun med Vilks i svensk media skedde i Dagens Nyheter, länk här. Se också Aftonbladets ledare i förrgår: ”Lars Vilks, nu spårar han ur”.

Var och en måste förstås ta ställning i frågan. Det är viktigt att framhålla att vi som representanter för ett universitet inte får driva privata kampanjer varken för eller emot någon person eller någon organisation. Det känns ändå naturligt att ta upp ämnet här på bloggen och jag kan motivera den tid jag ägnat frågan, ifall det skulle ifrågasättas. Att en akademiker och respekterad skribent och konstnär som Vilks nu gör just det som anses strida mot intellektuell och konstnärlig integritet – entydigt ställningstagande för en ideologi – bör rimligtvis tas upp till debatt vid universiteten. Särskilt intressant blir frågan för ämnena filosofi/estetik och konstvetenskap eftersom Vilks agerande väcker frågan hur långt en konstnär kan gå med hänvisning till att den gör ”konst”. Inom konstvärlden ses konstens autonomi som okränkbar, men är konstens speciella ställning (som en autonom sektor i samhället) automatiskt ett skydd mot alla sorters komprometterande allianser?

Ämnet Visuella studier fokuserar som vanligt på det visuella – i det här fallet affischen som SION spridit inför kongressen. Som ni kan se (klicka på bilderna om  ni vill ha dem större) har man tagit en av II världskrigets mest kända amerikanska propagandaaffischer och ändrat några detaljer. I originalet (höger) ser ni Sovjets flagga. Den är förstås borta. Istället har man satt dit Israels. Dessutom har man lagt till fanorna för sina regionala organisationer – SIOA (Stop Islamization of America) och SIOE (Stop Islamization of Europe). Panamas flagga (blå, röd och vit med två stjärnor) har också tagits bort (landet är väl för litet) och ersatts med Kanadas. Parollen ”The united nations fight for freedom” har man dock behållit – kampen mot islam jämställs alltså med kampen mot Hitler och Mussolini. Ett intressant exempel på vad som i konstvärlden skulle kallas appropriering – att ta något och använda det för egna syften.

Länkning pågår till intressant.se

Den skrikande svarta tårtan

Afrika, Konst, Nyhetsbilder, Rasism, representation, , , , , , , , , , ,

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

Göra bild är en konst

Bloggar, Kändisar, Konst, Sverige, , , , , , ,
Konst

Konst

Läser just nu Lars Vilks senaste bok som han kort och gott har valt att kalla Art. Men i övrigt är boken på svenska. Långt innan han gjorde en teckning av profeten Muhammed som rondellhund och blev polisbevakad kändis visste Lars Vilks vad konst är. På 70-talet studerade han konstvetenskap i Lund och orsakade redan då viss uppståndelse. Senare doktorerade han på avhandlingen Konst och konster som utgick från ett enkelt faktum: det finns konst och det finns konster. Men konster kan vara många olika saker, till exempel retorik och fårskötsel (i antikens Rom) eller kökets konster. Än idag kan en akademis officiella namn vara ”Kungliga akademien för de fria konsterna” (i Stockholm) och en studerande i humaniora och språk blir ”mästare i konster” (Master of Arts). Vilket syftar på en mängd konster – utom just det som de flesta kallar ”konst”.

En konstnär som gått på högskola kallas istället MFA, ”Master of Fine Arts”. Eller på svenska: ”mästare i sköna konster”. Man ser ibland akademiernas sköna konster i form av kvinnofigurer som beskyddar måleri, skulptur, arkitektur och (ända sedan antiken) musik. Först på 1700-talet uppstod det moderna konstbegreppet när filosofer började teoretisera om ”skön konst” – konst i allmänhet. I det längsta sågs ”skön konst” eller bara ”konst” som summan av måleri, skulptur och arkitektur.

Men på 1950-talet hände något. Unga konstnärer började höra talas om en märklig fransman som hette Duchamp och som 1917 försökt få en urinoar i porslin utställd som konst. I Duchamps och andras efterföljd uppstod verk som inte varken kunde definieras som måleri, skulptur eller arkitektur. Vad skulle man göra? Man blev tvungen att alltmer tala om ”konst” i singularis och mena allmänt kreativa och gränsöverskridande aktiviteter. Frånvaron av vedertagna estetiska kvaliteter i mycket ny konst ledde snart fram till den så kallade institutionella konstteorin med innebörden att ”det som konstvärlden betraktar som konst är konst”. Filosoferna George Dickie och Arthur Danto formulerade teorin. Lars Vilks är deras profet. Hans blogg är ett ständigt svällande berg av polemik. Han hör till Sveriges i särklass mest produktiva bloggare. Vilks har verkligen vigt sitt liv åt att sprida den institutionella konstteorin – han har upprepat sitt budskap i ett flertal böcker sedan Konst och konster men det har förblivit detsamma: det som konstvärlden betraktar som konst är konst. Någon förändring av budskapet lär inte komma. Det fungerar nämligen utmärkt – med andra ord ger det upphov till mängder av kommentarer. Ungefär som urinoaren som Marchel Duchamp signerade år 1917.

Länkning pågår till  intressant.se

Bilder är inte konst

Konst, ,
Inte konst

Inte konst

Att säga att bilder inte är konst är förstås märkligt och att sätta en sådan rubrik är väl att tigga om uppmärksamhet. Men det är inte märkligare än att säga att bilder är konst. Båda påståendena är ”lösa”, dvs. innehållslösa.

”Bilder är inte konst” säger rubriken. Vad menas då med ”bilder”? Menas bilder i största allmänhet eller bara vissa typer av bilder? Meningsfullt blir det förstås först när man säger att ”vissa bilder är inte konst” respektive ”vissa bilder är konst”.

Teoretiskt skulle man visserligen kunna tänka sig att alla bilder (inklusive kartor, stapeldiagram och liknande) skulle kunna kallas konst, men det skulle i praktiken tömma begreppet ”konst” på allt innehåll. Det är många som trots detta sätter likhetstecken mellan bilder och konst. Även många forskare. Det finns till exempel en alldeles utmärkt bok av den amerikanska psykologen Margaret A. Hagen från 1986. Den heter ”Varieties of Realism: Geometries of Representational Art”. Hagens målsättning är att demonstrera att även de enklaste och primitivaste avbildningar överensstämmer på något sätt med optisk geometri, och att det därför finns realism (men på olika nivåer) i all avbildande ”konst”.

Redan från bokens första sida tar Hagen för givet att konst = bilder och att bilder = konst (det som i logiken kallas ekvivalens). Med ”representational art” menar hon helt enkelt avbildning. Detta blir ännu tydligare mot slutet där hon låter ett kapitel handla om ”children’s art”, barnkonst. Hon utgår ifrån att ”konsten är underkastad lagar” (”art is subject to laws”) och att dessa lagar är optiska.

Sammantaget förutsätter hon alltså att konst alltid handlar om visuell perception och att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst (till exempel av barn). Bild och konst blandas samman. Det sker väldigt ofta. Och det får konsekvenser för hur ämnet Visuella studier uppfattas.

Någon sade att ”alla vet vad som är konst men ingen kan definiera det”. Å andra sidan finns det också några personer som har en mycket enkel och klar definition av konst och som verkar ha vigt sina liv åt att förklara varför de flesta andra har fel. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se