En del av mina vardagsrutiner handlar om att radera. Dagligen rinner det in e-post från diverse listor. Det mesta handlar om konferenser som arrangeras, lediga tjänster eller stipendier, eller uppmaningar om att skicka in förslag till artiklar till tidskrifter eller kapitel till böcker. Största delen är ointressanta meddelanden, även om de är hör till kategorin ’bra att känna till’. Parallellt dyker det naturligtvis upp annat som skall raderas så som affärsförslag eller meddelanden om någon okänd gynnare som tänkt på mig i sitt testamente eller glädjande nyheter att jag vunnit ett stort pris. Alla dessa brukar vara värda miljoner, men jag brukar radera dem. Jag har det ju ändå ganska bra och behöver inga extra miljoner.

Jag höll nyligen på att radera ett meddelande bland andra när jag av någon orsak stannade upp och läste extra noggrant. I det här brevet fanns en del detaljer som gjorde att jag läste en gång till. Och nej, det var inte ett skämt. Det var ett brev från en seriös head-hunter firma i London som fått i uppdrag att söka innehavare till en professur vid ett universitet i Storbritannien. Universitetet hade satt mig på sin lista över sådana som de ville att skulle kontaktas.

Jag var naturligtvis smickrad och det ryckte i den narcissistiska ådran i mig. Det här var min första (och framöver antagligen den enda) kontakt jag haft med en head-hunter. Det är ju sådant man hört om från den stora världen och jag kunde för en stund känna mig viktig. Men, det krävdes inte många ögonblicks eftertanke för att jag skulle kunna konstatera att firman från London bör få arbeta vidare längs sin lista med namn. Visst, jag drömmer om ett liv i ett annat land av mjälk och honung i samma utsträckning som så många andra, men jag vill de facto stanna här i Åbo, nära de människor som betyder så mycket för mig. Därtill finns för tillfället tillräckligt med utmaningar vid ÅA och jag tror inte att jag motsvarar vad det engelska universitetet egentligen söker i form av kompetens. Det var ett enkelt att skicka ett brev och tacka för visat intresse.

Men, det hela var en intressant erfarenhet och gav en konkret bild av de förskjutningar som är på gång inom den akademiska världen. Att ett universitet ger en rekryteringsfirma i uppdrag att söka fram lämpliga professorer är för mig, och många jag talat med, något nytt. I det här fallet verkade det vara så att det uppdragsgivande universitetet i fråga genomför en omstrukturering. Med den följer nya sätt att arbeta inom organisationen, nya samarbetsparter och med dem även nya värderingar och tyngdpunkter. Att söka en ny professor är inte längre en strikt akademisk fråga, dvs. en fråga om vägande och relevanta forskningsinsatser. I lika hög grad handlar det om att hitta en person som har även andra kvalifikationer, och för den bedömningen kan universiteten utlokalisera till sådana experter som vanligen tjänar näringslivet.

Jag har ingen definitiv åsikt om det här förfarandet är bra eller dåligt. Men – ett är säkert. Om den akademiska världen har utgjort grunden för vår syn på vad kunskap är och hur man skapar kunskap, så indikerar de här nya organisationspraktikerna även att detta synsätt förändras. Tillvägagångssättet innebär att universitet ifråga på ett mera konkret sätt aktualiserar vissa aspekter så som ledarskap, förmåga till nätverksbyggande, resultatmedvetenhet, projekthanteringskompetens etc.

Å ena sidan kan man hävda att en del av de värderingar som finns med i detta bryter med den överbetoning av individen som den akademiska världen lidit av, och att brottet sker till förmån för en större och välkommen betoning av gruppers gemensamma förmåga. Å andra sidan finns här en möjlig betoning av en för den akademiska världen ny form av maktutövande, dvs. en form av makt som handlar om genomslagskraft och som är starkt beroende av både individ och grupp men som inte är bunden till givna kriterier. Det är mera som att vinna melodischlagerfestivalen eller någon av tv-serierna Survivors. Kvalitet har säkert en stor roll, men i första hand räknas den om någon göra den synlig och det finns en publik som röstar för fortsatt medverkan i spelet.

Avslutningsvis en mera personlig synpunkt. Det spelar inte så stor roll vem som vinner Schalgerfestivalen eller Survivors. Jag kan vänta på nästa omgång och nästa år om det råkar vara så att vinnaren inte faller mig i smaken. Men, för mig har kunskap en annan dignitet. Vad som är kunskap i den värld jag lever i har en betydelse vare sig jag vill eller inte. Den är mitt live eller blir mina barns liv. Därför är frågan om de strukturer som omger kunskapsproduktionen också viktiga och kunde kräva en diskussion eller två. Å andra sidan har man kanske inte samma ansvar om man utlokaliserar den delen.