Etikettarkiv: disputation

Opponenten

Detta inlägg är till alla doktorander som gruvar sig inför disputationen.

En disputation är den högtidliga slutpunkten för ett arbete som uppfyllt ens tankar, själ och hjärta i flera års tid. Resan har många skeden och det är sällan en tråkig resa. Tvärtom, det är ofta en berg- och dalbana, vissa dagar känns arbetet innovativt och nydanande,  man kommer att bidra med resultat som minst sagt förbättrar världen. Andra dagar är det inget värt, resultaten kan ju ett barn lista ut. Arbetet framskrider ibland intensivare, ibland motvilligt, ibland uttråkat. Men oftast med stor iver, nyfikenhet och engagemang.

Slutprodukten, avhandlingen, blir således något man inte bara investerat intellektuellt kapital i, utan även mängder av känslor. Avhandlingen blir nästan som ett eget barn som man vill skydda från oförstående bemötande och elaka kommentarer. Och disputationen, som är upplagd för att slita resonemangen i stycken, är en mardrömmens dag som ingen ser fram emot. Förutom eventuellt av den orsaken att disputationen faktiskt lägger punkt för ett mångårigt arbete och man börjar på riktigt längta efter att få göra något annat.

När man förbereder sig inför den stora dagen är det väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Och kollegerna gör inte saken bättre då de dryftar alla skräckscenarier då en disputationen inte gått särskilt bra. Hur opponenten varit tvungen att svara på sina egna frågor då disputanden varit så nervös att hen inte kunnat svara annat än enstavigt ja eller nej. Eller när opponenten varit utstuderat elak och inte haft andra målsättningar än att lägga disputanden s.a.s på pottan.

Men i verkligheten går disputationerna alldeles utmärkt. Och jag ska ge tre orsaker till varför.

  1. För det första, doktoranden är faktiskt den mesta expertenpå just sitt eget arbete. Samtidigt förstås mycket känslomässigt engagerad, men trots det, den verkliga experten på valen, metoden, analysen och resultaten. Doktoranden har ägnat arbetet flera år av sitt liv medan opponenten har haft ungefär en månad på sig att sätta sig in i arbetet. Doktoranden har här fördel 10-0. Opponenten har förstås mycket längre perspektiv på forskning, har kanske använt samma teoretiska ramverk i ett flertal studier, är expert på just den specifika metod som använts i avhandlingen. Men opponenten har ändå inte varit med i just den specifika forskningsprocessen som doktorsavhandlingen representerar och känner inte till all bakgrund, nyanser och begräsningar.
  2. För det andra, på disputationen är publiken helt på doktorandens sida. Doktoranden har en sann hejarklack på plats när det gäller.Jag minns från min egen disputation att det kändes fint att kunna blicka ut över publiken och känna att alla satt och nickade vänligt mot mig, ”detta går nog bra”. Opponenten har inte några anhängare i publiken precis. Speciellt disputandens familjemedlemmar kan ge opponenten oförstående, ängsliga eller kanske rentav lite arga blickar då opponenten lyfter fram delar i arbetet som kunde ha gjorts bättre eller kanske bara annorlunda. För det är ju den stackars opponentens uppgift att diskutera både styrkor och svagheter, fråga efter tydligare motiveringar, lyfta fram andra alternativ för metodval. Detta för att förvissa sig om att disputanden verkligen satt sig in i sitt ämne på ett helhetsmässigt sätt.
  3. För det tredje, opponenten är också nervös. Man smittas av den allmänna hysterin och nervositeten som en disputation innehåller. Som opponent har man också ansvar för att den viktigaste dagen i doktorandens liv blir en positiv och konstruktiv upplevelse. Och det är alltid lite ovisst hur dialogen faktiskt lyckas. Det är förstås mycket beroende på hur opponenten bygger upp sina frågor, hurdan stämning man lyckas skapa, men lika mycket beror det förstås också på hur disputanden reagerar och svarar. Detta kan man inte förbereda och det skapar utrymme för osäkerhet och nervositet, även för opponenten. Och som min kloka professor sa, disputationsdagen är disputandens tillfälle att glänsa. Det är aldrig opponentens plattform för att visa sin egen förträfflighet. Denna uppfattning delar nog de flesta opponenter tror jag. En kritisk men rättvis granskning ska vara målsättningen, med utrymme för disputanden att visa att hen är faktiskt den sanna experten på sitt område.

Se fram emot disputationsdagen! Den hör till en av de viktigaste akademiska högtiderna. Det fick jag konkret erfara då jag nyligen var opponent i Borås. Högskolan hade faktiskt hissat sina flaggor för att uppmärksamma att det var något speciellt på gång den dagen. Och inte nog med det. Förutom Sveriges flagga, vajade där även Finlands och Storbritanniens flaggor. Finlands för att opponenten kom från Åbo Akademi och Storbritanniens för att en av betygsnämndens medlemmar kom från University of Strathclyde. Den traditionen kunde vi kanske passa på att knycka?

Dags att reformera disputationen

Tapio SalmiJag har många gånger talat emot (onödiga) reformer, men nu blir det annat.

’Om någon av de närvarande har något att anmärka mot min avhandling ber jag honom att anhålla om ord hos kustos…’

Ungefär såhär uppmanar varje doktorand i Finland publiken till en levande (!) vetenskaplig diskussion i slutskedet av doktorsdisputationen. Traditionen är urgammal. Trots att doktoranden i detta skede redan brukar befinna i ett relativt avslappnat tillstånd – det värsta är ju över – tyr sig de flesta till ett skrivet dokument som man har framför sig på bordet: proceduren vid doktorsdisputationen. Så krångligt och verklighetsfrämmande är uttrycket för en nutidsmänniska. Dock skall det läsas upp vid varje disputation, alltid, annars begår man ett formellt fel.

Vi som sitter i publiken eller fungerar som kustos, vet också, vad som väntas av oss: för Guds skull, fråga ingenting, det tolkas ju som misstroendevotum mot doktoranden, handledaren och hela avhandlingen. Om man frågar någonting, så tar man en medveten risk: en extra opponent dök upp, avhandlingen var inte ok, spekuleras det i couloirerna efteråt.

Dessutom väntar kaffe, champagne och tårta i aulan, så bäst att hålla sig tyst. Någon stackars utlänning som inte känner till den finländska disputationskulturen, ställer ibland en teknisk fråga av typen ’Hur uppvärmde Du reaktionsvätskan innan den sattes till reaktorn?’. Han/hon får mördande blickar. Doktoranden ger ett helt tillfredsställande svar, men vid kaffebjudningen upplyser någon av oss den obildade utlänningen om att man inte skall fråga någonting vid en disputation i vårt land.

Mycket sällan dyker s.k. extra opponenter upp och ställer knepiga sakfrågor till doktoranden. Detta skedde i våras vid en disputation vid Uleåborgs universitet Avhandlingen behandlade mätning av elektromagnetisk strålning, då man letar efter en lämplig plats för en brunn ute på stugan. Vi känner till denna gamla folkliga tradition: några av oss har talangen att hitta brunnplatsen, man går runt omkring med en kvist i handen och plötsligt böjer sig kvisten. Magi eller vetenskap? Extra opponenter dök upp och ärendet blev bordlagt. Bordläggning, det är universiteten duktiga på.  Kanske ligger avhandlingen fortfarande på bordet – Suomen Kuvalehti har följt upp med ärendet. En kvistig fråga…

Vi har infört betygsnämnder vid Åbo Akademi men betygsnämndens uppgift är inte att fråga någonting utan att vid behov ifrågasätta opponentens förslag till avhandlingens vitsord, så att det inte blir för högt. Betygsnämndens roll är i praktiken negativ. Dessutom brukar betygsnämndens medlemmar inte vara experter på avhandlingens område.

Utomlands är det mycket trevligare. Därför är jag hellre opponent t.ex. i Sverige eller Holland än i Finland. Om någon frågar mig vilken har varit den bästa disputationen av mina elever (över 40 stycken hittills), svarar jag ögonblickligen: Sebastien Leveneurs disputation om katalytisk preparering av perkarboxylsyror på hösten 2009. Varför?  Det var en cotutelle, dubbelexamen Åbo Akademi – Institut des Science Nationales de Rouen. Eftersom det var fråga om en dubbelexamen måste även den franska traditionen och praxisen respekteras: efter opponenten Jean-Claude Charpentier (Nancy) ställde juryn (medlemmar från Rouen och Åbo) sakliga, men trevliga frågor. Publiken i Åbo erbjöds möjligheten att njuta av en levande vetenskaplig debatt.

Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land, t.ex. då det har varit aktuellt att etablera nya ämnesområden, nya forskningsgrenar, nya professurer. Vårt sätt är diskutera och debattera skiljer sig från den rigida finska traditionen. Det är fint. Varför inte modernisera procedurerna vid disputationerna: de behöver inte vara samma vid alla universitet i vårt land. Någonting skulle jag modifiera endast litet: klädseln, låt oss bibehålla frack och mörk kostym, men en kvinnlig kustos eller respondent borde tillåtas en färggrann klänning. Någonstans går gränsen: en gång då jag var opponent i Sverige, kom respondenten in, spottade högljutt tuggummit i papperskorgen, han hade en vit kostym på sig, medan kustos bar sin gamla, mörkblåa ylletröja och jag var förståss klädd i mörk kostym. Diskussionen blev härlig.

Vive le discours scientifique!

Tapio Salmi

Olatunde och en e-post från den ständige sekreteraren

Tapio SalmiDet är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.

I morgon  disputerar en av mina elever, den första doktoranden från Afrika som jag någonsin handlett. Ett flöde av upplevelser och utmaningar glider genom minnet – arbetet har varit ytterst krävande, men doktoranden har varit kreativ och seg och nu skall allt kulminera i en disputation. Hur skall det gå? Opponenten – jag känner honom väl – är en trevlig, men oberäknelig man. Månne Olatunde är nervös, hoppas han sover någorlunda väl, så att han är redo för morgondagens kamp, grubblar jag.

Det är dags att sluta med e-posten, för den sista varningen kom redan från sängkammaren. Jag överblickar ännu en gång mejllistan och upptäcker ett färskt, men fortfarande oläst meddelande av professor Carl Gahmberg.  Han är läkare och professor och dessutom den ständige sekreteraren för Finska Vetenskaps-Societeten, landets äldsta vetenskapsakademi. Varför skriver Gahmberg plötsligt till mig? Bäst att öppna mejlen omedelbart.

Kan Du vänligen ringa till mig, för jag har ett ärende, skriver Gahmberg lakoniskt i mejlen.  Icke så informativt – månne jag har glömt någonting viktigt? Kanske ändå inte, då skulle han nog ha skrivit det i e-posten, funderar jag. I morgon klarnar det sig säkert. Datorn stängs, ljuset släcks och jag kryper diskret till sängs. Strömmen i hjärnan avbryts inom några minuter.

På morgonen har jag bråttom: det blir ingen frukost. Varför rusar du iväg igen på detta sätt, frågar frun. Olatunde disputerar idag, blommor skall köpas och jag har glömt att delegera ärendet. – Du är verkligen bra på att delegera, hörs en cynisk kommentar från sovrummet. Hej, hejdå, vi ses sent på kvällen, ropar jag hastigt och kastar mig på cykeln.

Blomsteraffärer har en trevlig atmosfär som jag alltid har älskat: inte bara den estetiska upplevelsen tilltalar, utan även expediternas vänliga, glada men samtidigt mycket sakkunniga stil. De verkligen gillar sitt jobb. Varje kund behandlas individuellt och varje bukett paketeras omsorgsfullt. Å andra sidan, har man endast en begränsad tid till förfogande, så kan man blir nervös, medan  man väntar på att paketet skall bli färdigt.

Vad skall jag göra, medan blommorna paketeras? En för lång tid att bara stå och vänta, en för kort tid att gå på kaffe. Plötsligt kommer jag ihåg Gahmbergs mystiska e-post. Jag gräver i fickorna; lyckligtvis kom mobiltelefonen med. Jag tar samtalet. Gahmberg svar omedelbart. Du har begärt att ringa? Javisst, jag har trevliga nyheter: Du kommer att få Magnus Ehrnroots pris, som Finska Vetenskpassocieten delar ut till matematiker, fysiker och kemister. Vart tredje år får en finländsk kemist priset. Jag blir jätteglad – mina elever har erhållit många priser, men detta är det första egentliga vetenskaspriset som jag får motta. Gahmberg varnar att saken skall absolut hållas hemlig ända tills prisutdelningen sker i samband med Kemidagarna om några veckor. Jag får berätta saken endast till de närmaste familjemedlemmarna. Jag avslutar diskussionen med Gahmberg och tar omedelbart ett samtal hem.

Olatunde får sina blommor efter disputationen, som gick utmärkt. Opponenten, professor Andrzej Kraslawski var nöjd med avhandlingen och disputationen och föreslog högsta vitsordet för arbetet. Festen på kvällen var en trevlig blandning av afrikansk och europeisk tradition. Några veckor senare mottog jag Ehrnroots pris vid Kemidagarna i Helsingfors. Pengarna kom till bankkontot samma dag.