På internet hittar man många hemsidor där vem som helst får rapportera observationer från naturen och vår omgivning. Även inom mitt forskningsområde det under de senaste åren dykt upp ett flertal sådana här sidor både i Finland och internationellt. Som exempel kan jag nämna t.ex. Finlands miljöcentrals sida för rapportering av algblomningar Järvi-meriwiki och Naturhistoriska museets sida för rapportering av invandrararter Vieraslajit.fi. Tyvärr är båda dessa sidor enbart på finska. Det finns även mer eller mindre globala sidor för privata människors observationer. Ett nyligen publicerat exempel är en sida för observationer och foton på sjögräsängar i olika delar av världen, Seagras Spot. Det är uppenbart att många människor är idag intresserade av att skicka in sina natur- och miljöobservationer och på det viset delta i olika forskningsprojekt. Den här typen av medborgaraktivitet är idag mycket bekvämt och behändigt i och med att man ofta kan mata in uppgifter via speciella ”appar” på mobiltelefoner eller via helt vanliga hemsidor på internet. Extra bonus är ofta att man ser i realtid hur ens observation bygger på en större helhet som ofta anges i ett så kallat georefererat format eller på ett enklare vardagsspråk, på en vanlig karta.
Den här typen av aktiviteter kallas för medborgarvetenskap som kommer från det engelska begreppet ”citizen science”, vilket helt enkelt betyder att personer som inte har forskarutbildning deltar med aktiva insatser i olika typer av forskningsprojekt. Ofta är det frågan om som i exemplen ovan att vanliga människor samlar in dataunderlag över stora områden och/eller under en längre tid. Ekologi och miljövetenskaper generellt är forskningsområden som i ökande grad utnyttjar medborgarvetenskap eller glada amatörers frivilligarbete. En annan form av medborgarvetenskap är när vanliga privatpersoner tillåter forskare utnyttja nätkopplade datorers processorer för att tillsammans bilda superdatorer som klarar av att behandla stora mängder data och utföra körningar av komplicerade matematiska modeller. Sådant här engagemang utnyttjas åtminstone inom medicin, statistik och även teknologi.
Medborgarvetenskap har blivit så populärt att det finns ett flertal nätportaler som samlar ihop olika forskningsprojekt som efterlyser insatser från icke-vetenskapare. Många av dessa hittar man genom att bara skriva ”citizen science” på en sökmotor. På dessa portaler kan man ”browsa sig” fram till teman och projekt som intresserar en och endera aktivt delta i forskningsprocessen genom att registrera observationer eller bidra på något annat sätt som efterfrågas eller bara följa projekten på nätet.
På sätt och vis är det lite intressant att se den här utvecklingen som nästan är som återgången tillbaka på vetenskapernas rötter och ursprung. Det var egentligen först på 1800-talet som forskning blev tydligt vikt för professionella forskare. Tidigare var det ofta människor som egentligen hade helt andra yrken eller som var rika adelsmän som både hade pengar och tid och kunde samla in mer eller mindre vetenskapliga observationer och utföra även experiment. Jag kommer att tänka på ett antal präster och läkare som vid sidan av sina normala yrken ägnade sig åt vetenskapliga studier inom helt andra vetenskapsgrenar än sina egna. Tänkt till exempel på Gregor Mendel (präst), Lars Levi Laestadius (präst) och Elias Lönnroth (läkare), som alla är mera kända för sina insatser inom genetik, botanik respektive folkloristik än för de riktiga yrkena. Man kan även tillägna stommen för Carl von Linnés mästerverk ”Systema Naturae” till samtida präster i Sverige i och med att de samlade in stora zoologiska och botaniska material åt Linné. Man kunde nästan kunna kalla även Linné för en amatör inom naturvetenskaperna eftersom att han fick sin utbildning inom medicin i vilket han även erhöll en professur vid Uppsala universitet. Först senare bytte han den här professuren mot en i botanik med den dåvarande professorn i botanik som i sin tur helt plötsligt blev professor i medicin. Smidigt eller hur?
Vad kan då räknas till medborgarvetenskap? Vi har säkert alla läst om så kallade ”grodmän” som spår midsommarvädret på grodornas lek eller om personer som läser sommarens väderprognoser ur abborrars färgsättning på våren eller från liv i myrstackarna. Även om dessa personer gör iakttagelser i naturen och dess fenomen, kan prognoserna kanske ändå inte kallas som vetenskapliga. Jag tror att under alla tider har det funnits individer som under stora delar av sitt liv har dagligen noga bokfört olika väderobservationer och på det sättet även skapat egna teorier om vädermönstrens beroende av varandra. Enskilda personers tidsserier som sådana kanske inte ännu är vetenskap, även om några gärna vill påstå det till exempel vid deltagande i debatten om klimatförändring, men när man sätter ihop flera sådana serier från olika håll i världen kan vi kanske närma oss vetenskapligt acceptabla material.
Förstås kan man alltid ifrågasätta kvaliteten i amatörernas mätningar och därmed även kvaliteten i den forskning som baserar sig på medborgarvetenskap. De som talar för den här nya(?) metoden betonar att den här typen av felkällor försvinner i det stora materialet som då tål även små, sporadiska felmätningar. Båda synvinklarna är säkert relevanta. Det finns förstås även andra aspekter som juridiska och etiska bör funderas över. Vem har äganderätt till det insamlade materialet och eventuellt de upptäckter som görs på basen på det? När det gäller medicinskt material kan man även fundera på hur och för vilka syften man till exempel får använda enskilda individers hälso- eller genetiska information. De här frågorna har väckt även forskarnas intresse och numera pågår det flera projekt där man studerar specifikt medborgarvetenskapens influens på forskningens vetenskapliga nivå och andra projekt som koncentrerar sig på de juridiska och etiska aspekterna. Kanske forskningens cirkelgång?
Personligen välkomnar jag varmt medborgarvetenskap som säkert kan vara till stor nytta för olika forskningsgrenar som kräver stora mängder iakttagelser över stora geografiska områden även om materialet onekligen ställer nya krav på forskarnas förmåga att på ett trovärdigt sätt behandla varierande insamling av forskningsmaterial.
En annan fördel som jag kan se är förhoppningsvis en positivare grundsyn på forskningen i allmänhet. Även om det med jämna mellanrum rapporteras om sviktande intresse för och tilltro till vetenskap, och vetenskapligt framtagna resultat och underlag för beslutsfattande, känns det bra att kunna se att det finns en ökande skara människor som själv vill vara en del av och bidra till forskningen. Kanske den här vågen av medborgarvetenskap även väcker intresse för mera seriös involvering i forskning och därmed lockar nya forskarkandidater till universitet. Åtminstone borde eget intresse och egen delaktighet öka förståelsen och uppskattningen för forskning.
Det här var min sista blogg på den här sidan. Jag vill tacka för mig för de gångna åren och önskar alla
Trevlig Jul och Gott Nytt År 2017!
”Biometri i den digitala ekologin” läste jag nyligen rubriken för en artikel i senaste MfÅA. Min fantasi satte genast i gång när jag började fundera vad denna rubrik kunde betyda i klartext, samtidigt som jag funderade lite på varför mina kolleger inte hade pratat om den här typen av forskningsintressen de måste ha. Miljö- och marinbiologi är ju de enda ämnen vid ÅA som sysslar med ekologi, dvs. läran om ekosystem. Digital ekologi, vad kunde det vara? Kanske modellering eller beskrivelse av strukturen och funktionerna i ett ekosystem i en digitaliserad form. Någon sorts simulering av t.ex. kustekosystem eller skogsekosystem eller digitalisering av habitatkartor över algbestånd i våra skärgårdar. Och vad är biometri i detta sammanhang? Kanske mätning av bottendjurens eller fiskarnas livsprocesser såsom puls eller andningsfrekvens på individbasis. Kanske man faktiskt kunde skapa en fungerande modell av ett ekosystem på det här sättet, tänkte jag. Matematisk modellering är ju väldigt populärt inom ekologin också. När jag började läsa artikeln förstod jag ganska snart att mina kolleger inte hade nånting med denna tidningsartikel att göra, och att jag inte heller hade någon orsak att vara ledsen över missad information. Artikeln handlade om pulsmätare som kan kopplas över internet till laptops och andra typer av datorer och inte alls om de ekosystem och funktioner jag känner till.