Etikettarkiv: digitalisering

Vem är rädd för digitaliseringen? Del II

Charlotta HilliNär jag nu håller på att avsluta en kurs i pedagogisk idéhistoria slås jag av att värderingar som rör människans personliga, moraliska och kunskapsmässiga utveckling har figurerat hos teoretiker och empiriker. Från al-Fihri till Nussbaum strömmar spännande och sympatiska idéer kring utbildning. Men pedagogiken ter sig som ständigt underställd samhällsekonomiska behov. Utbildningens digitalisering är väl ett uppenbart exempel på just detta.

Neil Selwyn (2016/2017) reder ut diskurser kring utbildning och digitalisering i boken Skolan och digitaliseringen. Blir utbildning bättre med digital teknik? Han svarar på sätt och vis nej på frågan i rubriken. Det är svårt att hävda efter 40 år av forskning att digitaliseringen gjort utbildningen bättre. Det är dock viktigt att stanna upp inför detta “bättre”. Vad är målsättningen med utbildningens digitalisering, vad är det som ska bli bättre? Så länge vi inte kan föra en diskussion kring det här utan mekaniskt upprepar olika mantra om digitaliseringen stampar vi på stället.

Selwyn konstaterar att undervisningskulturen inte är särskilt enkel att kombinera med digitalisering. Det krävs grundläggande förändringar i schematekniska lösningar och lärandemål för att samarbetsformer som kollaborativt lärande och tvärvetenskapliga projekt ska vara möjliga. Det inser de flesta som försökt sig på digitala metoder med en grupp studerande. Han hänvisar (s. 29) till Larry Cubans uttalande att “när datorn möter klassrummet så vinner klassrummet”.

Selwyn studerar de diskurser som omger digitaliseringen och hävdar att begreppet oftast förknippas med “revolution” och “förbättring”. Diskurser om en omodern skola konstruerar samtidigt en bild av att lärare och pedagoger inte går att lita på. Det är i och för sig inget nytt att olika aktörer i samhället har föreställt sig en lärprocess utan lärare. Tidigare har det handlat om läroböcker, radio, filmer och spel. Andra kan ta över och göra utbildningen bättre. Alla kan lära sig allt var som helst. Individens behov ska stå i centrum. Mellan raderna kan läsas att läraren behövs egentligen inte. Det är upplysningsmänniskan som framträder i all sitt förnuftiga och självständiga skimmer. Det vittnar framför allt om en svag förståelse för hur kunskap konstrueras och hur människan lär sig. Digitaliseringen ökar onekligen individens möjligheter, men också ansvar, vilket är särskilt problematiskt i utbildningssammanhang. Studerande med goda lär- och lässtrategier kan hantera digitala texter, men det finns forskning som tyder på att många som saknar dessa strategier får svårt att skapa sammanhang och lära sig djupinriktat.

Om digitaliseringen är svaret på en kritisk fråga riktad till utbildningsanordnare, så vad är då egentligen frågan eller problemet? Selwyn presenterar statistik över andelen studerande som hoppar av skolan som är självklart relevant att beakta. Enligt Nordiska ministerrådet (2013) avbryter mellan 20 och 40 procent av nordiska unga sina vidaregående studier. Mobbning, stökiga skolmiljöer, bristande motivation, studiestress och brist på pedagogiskt stöd är några orsaker. En god pedagog kan och bör förstås hantera dessa faktorer. Det är oklart vilken roll digitaliseringen kan spela för att minska avhoppen om sociala relationer har fått sig en törn eller om studerande inte litar på systemet. Riktad distansundervisning är visserligen ett alternativ, men andra stödformer behövs också som individuell handledning och regelbundna samtal.

Skolans uppdrag kan ses i ett demokratiskt ljus där alla elever och studerande ska få möjlighet att utvecklas till fullvärdiga medborgare och arbetstagare i samhället. Då är kunskap om digitaliseringen väsentlig, men den reduceras lätt till frågor om appar och verktyg. Vissa lärarstuderande blir inspirerade att använda digitala verktyg, som Kahoot för att de tycker sig se ett större engagemang bland elever när ett tävlingsmoment i relativt snygg förpackning erbjuds. Mer erfarna lärare säger att de använder verktyget för att formativt bedöma vad elever kan vid ett visst tillfälle och vad som behöver repeteras. Men det är trots allt inget revolutionerande att använda tävlingsmoment och frågesporter i undervisningen. Elever tröttnar dessutom snabbt. Det stärker heller inte elevernas kunskap om digitaliseringen om det främst är verktyg som läraren använder. Det här är ett sätt att kritiskt reflektera över digitala verktyg, genom att gå till de didaktiska frågorna om vad lärandemålen är och vilken metod som är mest lämplig i sammanhanget. Selwyn föreslår följande fråga för att kritiskt granska digitaliseringen: Vad är det egentligen som är nytt och vilka kan oönskade konsekvenser eller bieffekter vara?

Selwyn menar att digitalisering lätt börjar handla om frågan hur vi ska göra saker och ting. Däremot är det inte lika vanligt att reflektera över vad digitaliseringen innebär för användarna. Jargongen gällande digitaliseringen har anammats från det ekonomiska området. Företags målsättningar är att göra vinst och konkurrera om kunder genom bättre och mer innovativa produkter. Det har inget att göra med utbildningens uppdrag. Studerande är inte produkter eller konsumenter. Ett dylikt tänkesätt skapar problem både för studerande och för de lärare som ska undervisa dem. Utbildning handlar inte endast om kognitiva förmågor som kan pluggas utantill med stöd av digitala föreläsningar och förhör. Utbildning har många andra uppdrag där sociala samspel är fullständigt centrala. Det kan påpekas att vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier önskar studerande vanligen mer seminarier. Antagligen för att spännande tankelekar och teoretiska utsvävningar kan göras tillsammans med andra. Antagligen för att människan alltid lärt sig av och med andra människor. Antagligen för att de kan få direkt respons, svar på frågor och ställa frågor. Antagligen av andra orsaker också som att de får umgås med kurskamrater.

Pedagogisk forskning avslöjar att elever vet inte så mycket som de tror att de vet, därför är det vanskligt att lägga ett stort ansvar på individen när det gäller kunskap och lärande. På något plan tror jag studerande inser det och därför söker de sig till seminarier eller nätverk för att lära mer tillsammans. Att endast erbjuda dem ett trots allt bristfälligt nätbaserat bibliotek i form av digitala sökmotorer betyder att de ska ta sig an en mödosam process att formulera lärandemål och bedöma sin kunskap själva, samtidigt som de också har hela ansvaret för om de inte lär sig. Frågor som gäller strukturell ojämlikhet eller socioekonomiska faktorer för framgångsrika studier beaktas förstås inte, utan de som tidigare varit exkluderade av olika orsaker förblir så även i detta scenario.

Pedagogiska frågor berör hela samhället en lång tid framöver. Därför behöver olika röster höras om, hur och när en utbildning ska digitaliseras. Det är talande att de som ska använda den inköpta digitala tekniken oavsett om det gäller administratörer, lärare eller studerande sällan hörs. Det gör att vissa diskurser lätt tar överhand. Det är naivt att tro att företag inte har ett ekonomiskt intresse i att ständigt utmana rådande utbildningsstrukturer. Den frihet och flexibilitet som ofta omger idén om den studerande är den gångbar på arbetsmarknaden? Kan det förstås som att arbetstagaren ska själv utbilda sig så det inte lastar företagets budget?

Digitaliseringen väcker både oro och glädje, den inspirerar och förnyar, den utmanar och förstör. Den skapas och upprätthålls av människor med olika intressen. Och Selwyn (s. 34) ger oss ytterligare en fråga att grunna över. Vad finns det för potentiella vinster? Vad har vi att förlora? Det är oerhört viktigt att vi tar oss an dessa frågor så att vi formar digitaliseringen enligt utbildningens intressen och önskemål.

 

Rundgång

Av olika orsaker har jag haft anledning att gå igenom pappershögar därhemma, sorterat, slängt och fastnat i allehanda minnen. Bland pappren fanns också en ÅU sparad från 11.11.2004. Bläddrade igenom numret, funderade varför jag sparat just dethär numret och slogs samtidigt av att rubrikerna kunde lika bra ha hämtats från en ÅU 2017!

”Varvsarbetare marscherade ut”
”Stämningen hårdnar i Holland: tillslag mot terrormisstänkta i Haag”
”Pensionärer beskattas orättvist”
”Nu ska halkolyckor förebyggas”
”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

”Bara stora universitet klarar konkurrensen

En ny rapport om universitetens verksamhetsförutsättningar har i november 2004 överräckts till undervisningsminister Tuula Haatainen. Utredningen lyfter fram behovet av en strukturell utveckling av universiteten och yrkeshögskolorna. Slagord som samarbete och nätverk skymtar även här liksom att den interna förvaltningen borde utvecklas mot koncernförvaltning. Man konstaterar vidare att mindre universitet inte kan tävla internationellt, dessa borde i stället satsa på nationella eller regionala styrkor. Bara de stora universiteten har förutsättningar att bli spetsenheter. Rapporten tar inte ställning till vilka universitet det är frågan om men konstaterar samtidigt att det för närvarande bara finns ett stort universitet i Finland.

Allt detta känns nu alltför bekant. Strukturella förändringar är fortfarande nödvändiga åtgärder för att effektivera universitetsverksamheten. Samarbete och nätverk ska fortsättningsvis vara lösningen för effektivare (och billigare) verksamhet inom högskolesektorn. Behovet av att finländska universitet utvecklas till toppenheter och når den internationella toppen understryks. Volym är nyckeln till kvalitet. Har vi inte kommit någon vart i denna diskussion under de senaste 13 åren? Har vi inte satsat på de rätta strukturella förändringarna, har vi inte utvecklat de rätta samarbetsnätverken och var är de finländska universiteten på de internationella rankinglistorna?

Alldeles säkert har våra universitet utvecklats på alla dessa områden. Vi lägger också kanske in andra betydelser i orden strukturell, nätverk och toppenhet. Och visst finns det vissa skillnader till rapporten ovan.

En väsentlig skillnad är att man föreslår att 90 miljoner euro ges till universiteten för att stöda grundforskning, utveckla den internationella verksamheten och stärka infrastrukturen. Sådan generositet har dessvärre inte synts till på rikspolitisk nivå under den senaste tiden. Vidare kan jag konstatera att digitaliseringen inte nämns med ett enda ord även om Finland då, 2004, var ett av informationssamhällets mönsternation där utvecklande av IT, Internet och tjänster på nätet var aktivare än i något annat land i världen. Vi var informationssamhälle nummer ett. Vi hade inskrivet i regeringsprogrammet att Finland även i framtiden skulle vara på topp gällande informationssamhällets parametrar. Digitalisering var en väsentlig del av detta arbete – ändå har digitaliseringsretoriken lyfts fram först långt senare. Och det känns aningen som om vi missat den bästa chansen nu, 13 år senare, då vi rasat på de olika topplistorna som mäter informationssamhället (t.ex ICT development index). Listan toppas numera av Sydkorea, Island, Danmark och Schweiz. Finland återfinns knappt bland 10 bästa, beroende på vilket mätinstrument man använder. Men visst ska vi tro att Finland kan komma igen – och speciellt vad gäller att tillvarata alla möjligheter som ett välutvecklat informationssamhälle kan ge. Men det sku ha varit bättre om vi också här hade haft lite mera rundgång, dvs att man redan 2004 hade lyft fram digitaliseringen.

Ja och så har vi ju en skillnad i att Tuula Haatainen numera är presidentkandidat och inte minister. En viss rundgång, men med variation. Hur denna förändring kan tänkas förändra det finländska universitetsväsendet är ett oskrivet blad 🙂

Hur som helst, trots att jag börjar känna mig aningen trött på den retorik som upprepas över årtionden, ska vi hoppas att vi lyckas göra någotslags ryck i all denna rundgång. Att vi igen under det nya läsåret ska lyckas med att skapa gränsöverskridande nätverk, effektiva strukturer och kvalitativa forskningsresultat som uppskattas på den internationella arenan. Och bevisa att inte bara de stora universiteten är vackra. Åbo Akademi kan istället räkna sig till ett litet, stort universitet där det finns mycket rum under taket för både bredd och djup!

 

Digitaliseringen förändrar allt, men (hur) påverkar det oss?

lindaJag höll i slutet av september en presentation med samma rubrik för ÅA:s LUMA-grupp och beslöt skriva ner mina tankar i ett blogginlägg. Inför presentationen blev jag ombedd att ge ett svar på den ”evinnerliga digitaliseringsfrågan”. Lika litet som jag kunde tackla den enorma frågan under en 35-minuter lång presentation, kommer jag kunna göra det i ett blogginlägg. Men förhoppningsvis kan jag väcka några tankar.

Digitaliseringen har blivit något av ett buzzword som används mer eller mindre slentrianmässigt i en mängd olika sammanhang – man digitaliserar än det ena, än det andra. Ofta läser man utdrag ur strategidokument i stil med ”digitaliseringen ska genomsyra all verksamhet”. Visst låter det bra, men vad betyder det rent konkret för olika delar av verksamheten?

I många fall sätter man likhetstecken mellan digitalisering och införandet av datorer, programvara, nätverk och olika typer av digitala verktyg. Digitaliseringen handlar dock mer om verksamhetsutveckling än om datorer och IT-utveckling. Precis som industrialiseringen gjorde på 1800-talet förändrar digitaliseringen vårt samhälle i grunden. Allt berörs. Processer, strukturer, arbetssätt och samarbetsformer förändras. Vår syn på demokrati och lagstiftning utmanas. Yrken försvinner och andra kommer till.

Hur ska man hantera denna utveckling? Tempot är snabbt och vi kan inte kontrollera utvecklingen, däremot kan vi skaffa oss förutsättningar att dra nytta av de möjligheter digitaliseringen ger upphov till samt förstå de risker och begränsningar som finns. Den finländska grundskolan har i höst tagit i bruk en ny läroplan, där mångsidig kompetens, som baserar sig på EU:s så kallade 21st century skills, ska ingå i alla ämnen. Den mångsidiga kompetensen inkluderar sju delområden, däribland digital kompetens.  Det finns olika definitioner på detta begrepp och jag gillar personligen Skolverkets (Sveriges motsvarighet till Utbildningsstyrelsen) definition som bygger på tre förmågor: att

  1. använda och förstå digitala system och tjänster,
  2. förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt, och
  3. lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik.

Den första förmågan grundar sig långt på att lära sig hantera, använda och välja bland det allt större utbudet av verktyg och system som vi stöter på både i vår vardag och vårt yrkesliv. Denna bit dominerar till stor del den allmänna diskussionen, men jag vill här fokusera på de två senare punkterna.

Den andra delen – ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt – hänger ihop dels med det allt större informationsflöde som vi omsluts av, dels med de teknologiska framsteg som görs inom till exempel artificiell intelligens och robotik. Resultatet blir att vi ställs inför en mängd frågeställningar kring inte bara teknik, utan även om etik, säkerhet och integritet. Är vi medvetna om hur vår världsbild formas av våra Google-sökningar, vem vi följer på Twitter och vilka inlägg vi gillar (eller t.o.m. bara skrollar förbi saktare) på Facebook? Vem ska bestämma hur algoritmen som styr en självkörande bil ska bete sig i en situation där valet står mellan att köra in i en femårig flicka på cykel eller en buss? Ändras svaret om bussen skulle visa sig transportera en stor grupp dagisbarn? I vilka situationer tycker vi det är okej att förbättra eller modifiera kroppen med teknik, till exempel med implantat eller genom att koppla upp hjärnan till nätet?

En annan aspekt handlar om de enorma datamängder som samlas in på daglig basis. Hur många uppkopplade enheter har du med dig där du sitter eller står just nu? Tänk sedan tillbaka några år – hur många uppkopplade enheter gick du omkring med för 10 år sedan? Relatera sedan detta till prognoserna för det så kallade Sakernas Internet (eng. Internet of Things, IoT) som säger att det kommer att finnas 6,4 miljarder uppkopplade enheter i slutet av år 2016. Med tanke på att under hälften (46 % i oktober 2016) av världens befolkning har tillgång till Internet, kan detta ses som rejält många enheter. Antalet bleknar dock i relation till prognoserna för år 2020 som ligger på 21-50 miljarder enheter. Förutom bekanta uppkopplade enheter (datorer, telefoner, pekplattor), blir det allt vanligare att koppla upp enheter som tidigare inte varit det (klockor, bilar, kylskåp). Dessutom får vi tillgång till helt nya typer av produkter som vi inte ännu sett. Alla dessa enheter samlar in data – sensorer loggar data ute på stan och våra egna enheter samlar kontinuerligt in en mängd information om hur, var och när vi rör oss, vilka platser vi besöker, vilka varor vi handlar i butiken, etc. Vad händer med alla dessa data? Vem har tillgång till dem? Vad kan och vill vi göra med dem? Vad innebär en detaljerad och till stor del automatiserad analys av stora mängder data för vår förståelse av samhället och oss själva?

Den tredje punkten handlar om att skapa med teknik. Då den första iPhonen kom hade Apple sloganen ”There’s an app for that”. Tanken var att ge användaren en bild av att allt som man kunde tänka sig behöva redan fanns tillgängligt. I dag är situationen en annan, då vi i stället uppmuntras att gå från att vara passiva konsumenter till aktiva producenter. Om vi har ett behov behöver vi inte sitta och vänta på att någon annan ska skapa något som möter behovet – i stället har vi tillgång till en mängd verktyg, material och arbetssätt som gör att vi kan ta itu med våra problem, idéer och utmaningar själva. Medan industrialiseringen karaktäriserades av en massmarknad och en ”one size fits all”-mindset, flyttar vi oss allt närmare en användarfokuserad och individualiserad ”market for one”.

Samtidigt blir datorerna smartare och kan ta över allt fler av de rutinuppgifter som tidigare utförts av oss människor. Denna utveckling kan kännas skrämmande (”robotarna tar våra jobb”) och ofta beskrivs digitaliseringen som ett hot mot det bestående snarare än något som möjliggör det nya. Men precis som industrialiseringen gjorde en del yrken onödiga och skapade nya arbetstillfällen, kommer digitaliseringen att leda till samma sak. De nya arbetstillfällena kommer dock att kräva att man kan arbeta tillsammans med datorerna och robotarna – vi måste helt enkelt lära oss utnyttja maskinerna till det som de är bra på, samtidigt som vi själva kan bidra med nya idéer, kreativitet och olika sätt att lösa problem. Erik Brynjolfsson vid MIT menar att detta är vår stora utmaning – att lära oss se och använda de allt smartare maskinerna som kompanjoner (”race with the machines”) i stället för att se dem som konkurrenter (”race against the machines”).

Under senare år har begreppet datalogiskt tänkande (eng. computational thinking) blivit allt mer populärt för att beskriva en uppsättning koncept, färdigheter och arbetssätt som hjälper oss lösa problem så att vi till så hög grad som möjligt kan låta datorn hjälpa till. Här finns ingen universell modell, utan olika områden har olika behov. Inom naturvetenskap lyfter man till exempel särskilt datahantering och -analys, modellering och systemtänkande, medan textanalys, och källkritik och etiska frågeställningar blir särskilt viktiga inom humaniora. Inom ekonomi ökar å sin sida exempelvis behovet av att kunna utveckla och genomföra simuleringar samt analysera stora mängder data av olika typ.

De frågeställningar och problem vi möter blir allt mer komplexa och ämnesövergripande. Vi kan inte överlåta beslutanderätten till dem som traditionellt jobbat med IT – alla berörs. Det går inte heller längre att tala om en IT-bransch, utan alla områden förutsätter digital kompetens. Alla måste känna att de vet tillräckligt för att kunna ha en åsikt. Alla behöver tillräckliga färdigheter för att kunna utnyttja digitaliseringens möjligheter inom det egna området.

Vilken roll spelar då digital kompetens i universitetens verksamhet? Är det tillräckligt att vi publicerar kursmaterial på webben, ser till att våra artiklar finns i de digitala databaserna och erbjuder kurser online? Eller ser vi också behovet av att inkludera de två andra mer innehållsmässiga punkterna i våra målsättningar? Vad kan vi göra enskilt och tillsammans – även över ämnesgränserna – för att nå målen? Vad krävs för att vi ska känna att vi lyckats på kort sikt? På lång sikt? Hur kan vi mäta om vi lyckats?

Efter LUMA-presentationen fick jag motfrågan ” vad tycker du att vi ska göra?” Jag har tre konkreta förslag:

  1. Ge en konkret definition för vad digital kompetens innebär för utbildning och forskning vid ÅA och skriv in denna, samt konkreta – och mätbara – målsättningar, i såväl strategidokument som lärandemål på utbildnings-, ämnes- och kursnivå.
  2. Utveckla kurser på temat digital kompetens för olika fakulteter som möter deras behov, så att även ämnesövergripande element ingår. Här kan man ta inspiration från internationella motsvarigheter vid till exempel Berkeley University och Virginia Tech. Sedan gäller det att pröva, utvärdera, ändra, och pröva igen!
  3. Skapa ett ämnesövergripande kursblock eller biämne på samma tema med målsättningen att öka kunnandet om och intresset för teknologi, och samtidigt stärka grunden för framtidens innovationer inom olika områden. ÅA bär ett ansvar för att ge svenskspråkiga studerande dessa möjligheter.

Då jag började studera datavetenskap år 1998 var den stora drömmen för många att börja jobba vid Nokia. En av lärdomarna vi borde bära med oss efter Nokia är att man inte vinner något på att bli kvar för länge i en gammal sanning.