Etikettarkiv: klimatförändring

Höstmörker och -värme

Johanna Mattila

I år verkar det vara så att hösten aldrig slutar. Temperaturerna envisas att hållas ovanför nollstrecket även på nätterna. Nåja, visst kom det lite snö för en vecka sedan, och någon köldknäpp har det väl varit tidigare också. Men i övrigt har man inte behövt byta klädsel till något varmare än den som man behövde ungefär i slutet på september. Jag kan bra tänka mig att det finns ett stort antal människor som är bara glada för det varmare vädret på grund av hälso- och bekvämlighetsskäl. Ingen halkrisk eller behov av att skotta snö ännu i år. Å andra sidan finns det säkert många andra än bara jag som otåligt längtar efter snö för att kunna idka vintersporter. Lite snö skulle inte heller skada med tanke på det mörkret som dessa molniga och korta dagar orsakar oss. För ljusets skull skulle det faktiskt räcka med bara ett par centimeter snö även om vintersporterna inte ännu gynnas av det.

Det ljumma vädret och de korta, dystra dagarna fick mig att tänka på väderförhållanden tidigare i år och även generellt. Med eftertanke och lite googlande på nätet visade det sig att det pågående året faktiskt har varit och fortsätter att vara ovanligt varmt i sin helhet. Hittills har vi fått fyra nya globala temperaturrekord på månadstemperaturer; maj, juni, augusti och september var varmare än någonsin tidigare sen man började föra statistik på lufttemperaturer på 1880-talet. Dessutom har årets alla andra månader varit bland de fyra varmaste månaderna sedan mätseriens början. Sammantaget har den senaste 12-månaders period varit varmast genom tiderna.

En månad eller ett år är förstås bara en månad eller ett år i en lång räcka, och ingen vetenskapare med självaktning bygger sina teorier på så få iakttagelser eller replikat som det heter på vetenskapsspråk. Dessutom betyder ju inte den höga genomsnittliga globaltemperaturen att det nödvändigtvis har varit varmt i Finland, eller i något annat specifikt område, under alla dessa månader.  Enstaka månads- eller årstemperaturer väger mycket lätt i en diskussion om klimatförändring, eftersom de lokala och sporadiska variationerna i väderleken är av större betydelse på en korttidsskala som ett år är än några större klimatologiska fenomen. Ofta hör dessa varma år dessutom ihop med stora väderleksmönster kallade El Niño fenomen i Stilla havet. El Niño betyder ovanligt varma ytvattentemperaturer i havet, vilka medför varma lufttemperaturer. Det motsatta fenomenet, La Niña, med kallt ytvatten i Stilla havet medför oftast även kalla lufttemperaturer. Det som dock har varit avvikande i år och redan år 2013 att El Niño har inte orsakat eller ens bidragit till dessa ovanligt höga temperaturer, vilket kan stöda tolkningen att klimatet faktiskt håller på att värmas upp.

Förutom avsaknad av snötäcke och om möjligt ännu mörkare novemberdagar än vanligt i södra Finland medför varmare hösttemperaturer även andra förändringar i naturen. Många flyttfåglar stannar upp i flytten och samlas i stora flock på lämpliga ställen utan att fortsätta längs mot sin slutdestination i sydligare områden. I fjol följde jag med ett tjugotal sångsvanar som inte brydde sig att flytta längre än på några åkrar på centrala Åland. Under den milda vintern fanns det tillräckligt mycket öppna vattenområden för dem att söka föda i och det fanns tydligen gott om kvarglömda sädeskorn och annat ätbart även på de åkrar som de vistades på. Även i år verkar det vara ett flertal sångsvanar som inte har någon brådska på att fortsätta vinterflytten längre söderut.

I höst är även havsvattnet ovanligt varmt; ytvattnet är fortfarande närmare 10 grader än 0, åtminstone lite längre ut från kusten. Allting är relativt kunde en ”sommarbadare” tycka. Det varma vattnet påverkar på många sätt livet i undervattensmiljön. Ett exempel på ovanliga fenomen är den fortsatt pågående lekperioden av lax ännu i slutet av november i Dalälven, som är en av de viktigaste laxälvarna i Sverige. Leken borde egentligen ha varit över redan för drygt en månad sedan, men det varma vattnet har betydligt förlängt lekperioden. Vad den sena leken kan ha för betydelse för överlevnad av laxyngel är svårt att säga. Den vuxna fisken åtminstone trivs ovanligt länge i älven till glädje av många sportfiskare, som får njuta av den förlängda sportfiskeperioden i älven.

Kanske det är framtidens melodi att inte packa bort sommarutrustningen allt för tidigt på hösten, om de kommande åren fortsatt bjuder på isfria gator och vägar för cykling och öppna vatten för paddling och spöfiske för att inte tala om alla höstsvampar som väntar på ivriga plockare i skogen. Ifjol gick det faktiskt att plocka trattkantareller ännu på julannandag innan snön föll. Det som dock kvarstår är det påtagliga novembermörkret som inte precis lyfter humöret. Å andra sidan glider vi redan in mot jul, och husen och gårdarna pryds av otaliga lampor och belysta dekorationer så att det finns lite ljusglimtar i omvärlden. Förhoppningsvis faller även vintersnön den här vintern också trots alla prognoser på snöfria vintrar i södra Finland.

Glad lilla jul!

Resandets olidliga lätthet

Johanna MattilaAtt sitta under palmer i strålande solsken och äta sin frukost med färska tropiska frukter är inte så fel så här i början av november. Det här fick jag göra i söndags då jag föregående dag hade anlänt till San Diego för en konferens gällande kustområdens ekologi och hållbar skötsel av dem.

Samtidigt som det kändes skönt att njuta av solskenet och värmen, kände jag ett stygn i hjärtat när jag tänkte på den klimatpåverkan som min resa till andra sidan av världen orsakade. Jag hade funderat på detta redan under flygresan, och på söndagmorgonen kollade jag på nätet hur mycket koldioxid min resa producerar. Kalkylatorn på ICAO:s (International Civil Aviation Organisation) hemsida visade att tur- och returresan med de mellanlandningar som ingår i min resa producerar 1955 kg CO2. Det här här betyder att jag dubblerar den mängd koldioxid som jag producrerar med min bilanvänding (ca 10-15 000 km) på ett helt år – med en enda resa.

Är flygresorna till några dagars möten och konferenser etiskt försvarbara speciellt om syftet på konferensen är att jobba med hållbarhetsfrågor och klimatanpassning? (Eller är det ens klokt att flyga till andra sidan av världen med tanke på den jetlag som jag får gå genom i båda ändorna av resan?) Dessutom är min koldioxidbelastning bara en bråkdel av de koldioxidutsläpp som flygplanen producerar på den rutt jag tar. Det finns ju mellan 100 och 300 medpassagerare på de olika etapperna, så ta koldioxidkilon gånger två-trehundra för totalbelastning.

På flygfältet i San Diego reflekterade jag ytterligare över mötesresandets frekvens. Vid taxiköerna stod en skylt där de lokala taxiföretagarna välkomnade deltagare till minst sex samtidigt pågående konferenser, antagligen i hopp om att tjäna pengar på hotelltransporterna. Om man antar att det finns dryga tusen deltagare vid varje konferens, såsom på vår också, betyder det här närmare 10 000 flygresor av olika längd till bara en stad. Och hur många möten och konferenser det månne pågår den här veckan på olika ställen i världen?

Jag har många gånger funderat över hur bakvänt det känns när de forskare och politiker som jobbar för att minska på klimatförändring håller möten på de mest exotiska ställen i värden. Tänker man på t.ex. Kyoto-avtalet och de möten som har hållits kring det under de senaste åren, kommer ställen som Bali (2012), Cancun (2012), Durban (2011) och Doha (2012) upp som viktiga mötesplatser. Det här betyder att tusentals människor (alla observatörer, lobbare och journalister medräknade) har tagit flyget och förflyttat sig ”till andra sidan av världen” för att diskutera minskning av växthusgaser och att öka hållbarhet i världen. Det finns lite av den gamla prästen över det hela; gör inte som jag gör utan som jag säger…

Kunde man inte sköta åtminstone miljörelaterade vetenskapliga konferenser och politiska möten virtuellt? I teorin säkert. Men även om vi har tekniska möjligheter till virtuella möten och t.o.m. avatar-liv i cyberrymden, är det inte samma sak som att på riktigt mötas med andra i köttvärlden. Åtminstone inte ännu. Möten är så mycket annat också än den officiella agendan och dess genomförande. Alla spontana diskussioner och möten med nya människor och nya upplevelser och insikter som inte ens behöver uppstå på själva mötet utan i en främmande miljö som ger perspektiv på olika saker.

Kanske virtuella möten på riktigt kan bli ersättande den dagen man också får alla sinnesförnimmelser från lukterna till ljuden från mötesplatsens omgivning med, och alla överraskningsmoment som ingår i irl-möten (’in real life’). Fast å andra sidan är jag inte så säker på att det skulle vara samma sak som att mötas på riktigt även om man tekniskt kan locka fram samma sinnesförnimmelser hos en cyborg som riktiga fysiska upplevelser får fram hos en ’eko-människa utan tekniska accessoirer’.

Hur som helst är det inte så entydigt hur man skall agera i den här komplexa världen för att uppnå ädla mål om hållbarare mänsklighet. Hur mycket resande och andra klimatsynder kan man tillåta sig i arbetet mot klimatneutrala målsättningar och andra viktiga ändamål? Jag har inte svaret på frågan, och det har knappast någon.

Det som jag vet är att det är värt att försöka få ut så mycket som möjligt utav de nya forskningsrön som presenteras här på konferensen, utan att heller glömma bort möjligheten att låta tankarna vandra friare än i den normala i vardagsmiljön i Åbo. De bästa ideérna dyker ju oftast upp då man minst jobbar för dem. Dessutom är inte solsken heller fel för kreativiteten, hoppas jag.