Etikettarkiv: hållbarhet

Bland naturvetare och teknologer

Elina PirjatanniemiDär satt jag, bland alla dessa naturvetare och teknologer, och visste att snart kommer jag att kastas utanför min bekvämlighetzon. Jag kände mig som en rymdvarelse som skickats ut på ett viktigt uppdrag.

För en tid sedan fick jag en vänlig inbjudan till en workshop som skulle arrangeras av MPMT-gänget. Jag vet, jag vet, jag måste förklara. Förkortningen hänvisar till ett av våra strategiska profileringsområden, molekylär process- och materialteknologi.

Med tanke på att mina kvalifikationer inom området närmast består av en kolumn som jag har skrivit om spindlar och strumpbyxor var utgångsläget förstås smått utmanande. Mina lärda kolleger gjorde inte saken lättare. De retades med mig (kärleksfullt, hoppas jag) och verkade ha väldigt roligt när de presenterade sina invecklade kalkyler och formler.

Okej, jag erkänner. Jag förstod inte särskilt mycket av detaljerna, men jag begrep en mycket viktig sak. Det här gänget har otroliga berättelser i lager. Berättelser som har potential att erbjuda svar på vår tids största frågor. När blicken lyftes högre, till frågan om varför vi forskar det som vi forskar, var vi mitt i allt i samma båt. Vi drivs av en vilja att göra världen till en bättre plats att leva i.

Rent konkret är den gemensamma nämnaren Förenta Nationernas hållbarhetsmål 2030. Det handlar om en lista på 17 målsättningar som världssamfundet har kommit överens om att kämpa för. Kontentan i dessa SDGs, som de också kallas, är att avskaffa fattigdom, skydda vår planet och garantera välfärd för alla.

När våra teknologer och naturvetare tog fram SDGs hade jag lust att hoppa jämfota av glädje. Inte bara för att jag äntligen såg en power point slide som jag förstod mig på, utan för att jag insåg att nu börjar vi på allvar tala om mångvetenskapligt samarbete.

Mångvetenskaplighet är må hända ett modeord. Vi tvingas mot mångvetenskaplighet också av våra finansiärer. En del av er är förmodligen allergiska mot hela begreppet. Jag kan förstå det. Men ett faktum är att mänsklighetens stora utmaningar struntar i våra disciplingränser. Vi har alla våra unika kunskapsperspektiv att erbjuda, men vi når inte särskilt långt utan att förena dessa. Åbo Akademi har en enastående möjlighet att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för mångvetenskapligt samarbete. Vid ett litet universitet kan man lätt skapa naturliga plattformar för gränsöverskridande upptåg av olika slag.

Mångvetenskaplighet föds dock inte av intet, utan vi måste aktivt söka varandras sällskap. Skrämmande? Visst. Spännande? I allra högsta grad. Svårt? Inte alls. Släpp bara fram den nyfikna sjuåringen i dig och börja ställa frågor. De akademiska allmänfärdigheterna hjälper dig vidare. Efter en stund verkar allt ganska begripligt, egentligen. Dessutom hjälper du kollegan att bli bättre på att förklara sin sak. En win-win- situation, liksom.

Ingen ska inbilla sig att man som enskild forskare kan bli en toppförmåga inom många olika discipliner. Det finns förstås alltid dessa renässansgenier, men få av oss är sådana. I det mångvetenskapliga samarbetet bidrar vi med det som vi är bäst på. Utöver behövs det en förmåga att lyssna på de andra. Det kan ta en tid att hitta fram till ett gemensamt språk, tålmodighet krävs därmed också. Här är vår litenhet en styrka. Det är lättare och tryggare att kasta sig i det okända med människor som man känner och litar på.

Ingen behöver heller vara rädd för att förlora sin identitet. Vi förväntas också i fortsättningen vara fokuserade på att utveckla oss inom våra egna områden. Du ska med andra ord alltjämt bära ansvar över ditt eget gebit. Det ska nämligen vara toppfolk från olika områden som förenas när det riktigt gäller.

Inom vår organisation finns det redan en hel del människor som simmar som fisken i vattnet i de gränsöverskridande sammanhangen. Nu gäller det att identifiera dessa och låta dem att visa oss vägen till framgång. Och roligt blir det, det kan jag lova.

Kemist och kemingenjör i går och i morgon

Tapio SalmiVarför blev jag kemist och kemiingenjör? Skolvitsorden i matematik, fysik och kemi var höga, så det var naturligt att välja en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Undervisningen i dessa ’hårda’ naturvetenskapliga ämnen var på en synnerligen hög nivå i min skola, medan biologiundervisningen var en aning tråkig, tyvärr. Mycket beror på lärarens personlighet och engagemang. Dessutom är jag född och uppvuxen i Pargas, i fabrikens strålande skugga. Överallt fanns det stora bolaget – båolagin, som man uttalar det i Pargas. Det hette Pargas Kalk, senare Partek. Ingenjörer utbildade vid Åbo Akademi fanns överallt i byn. Till kemisk-tekniska fakulteten, den legendariska KTF var slutligen ett självklart val, som jag inte har ångrat en enda stund. Under många årtionden var KTF, som grundades 1920 ett varumärke i hela Finland, långt över landskapets och Svenskfinlands gränser.

Efter att ha blivit antagen till och inlett studierna vid KTF råkade jag träffa familjens gamla och trogna vän Lennart. Han kom emot mig på Gamla Bläsnäsvägen, hälsade och gick direkt in på saken. Jaha, Tapio du valde den där bergsrådsutbildningen, konstaterade han med sin alltid så vänliga ironi. Ung och blyg var jag och replikerade: bergsråd är jag inte så säker på men kemiteknik är jätteintressant. Då ska du bli professor, sade Lennart. Tyvärr måste jag iväg nu, bussen far snart, lyckades jag avsluta diskussionen.

Vi har kommit till Åbo Akademi av olika orsaker för att studera kemi och kemiteknik. De flesta av oss studerar och avslutar sina studier förr eller senare – ibland senare, men berikade av oförglömliga livserfarenheter. Den stora majoriteten stortrivs, vågar jag påstå.

 

Vi existerar inte bara som individer utan som medlemmar av ett samfund, som numera omfattar hela jordklotet. Globaliseringen har utvecklats från en kliché till en levande verklighet. Själv prefererar jag det franska begreppet mondialisation – det låter mera elegant… Ett faktum är att mänskligheten står framför gigantiska utmaningar. Nu talar jag inte om ekonomisk stagnation i det gamla Europa eller Greklands skuldsättning eller inhemska regeringskriser kring social- och hälsovårdsarrangemang.

Jag talar om ny teknologi som baserar sig på hållbarhet och garanterar ekosystemets existens på jordklotet i ett långt perspektiv. Den enda primära och verkligen hållbara naturtillgången är solen, Helios. Den är inte heller förnybar i det långa loppet, men den har ännu några miljarder år framför sig; så har astronomerna räknat.

Vem utvecklar nya teknologier för energiproduktion utgående från förnybara naturtillgångar, speciellt utgående från sol, vind och biomassa? Först och främst kemister och fysiker och ingenjörer, speciellt kemiingenjörer. Vem utvecklar teknologier för vatten- och luftrening, teknologier som inte enbart fungerar tekniskt men som är ekonomiskt genomförbara i ett kortare perspektiv? Kemiingenjörer. Vem utvecklar nya produkter som baserar sig på utnyttjandet av biomassa? Kemister och kemiingenjörer.

Kemisterna anklagas för många brott och vår historiska skuldbörda är onekligen tung. Ibland präglas kritiken av en alltför stor efterklokhet: människans kunskap är alltid bristfällig men den ökar ständigt. Vetenskapen och teknologin är självkorrigerande. Kvicksilver används inte längre av kemisk industri, DDT sprutas inte på åkrar och på husdjur, blyföreningar tillsätts inte längre i bensin, avfallsvatten renas, avgaser renas, biologiskt nedbrytbara plaster utvecklas. I ett högtutvecklat samhälle behöver vi kemikalier varje dag, men de ska sönderfalla till ofarliga, icke-toxiska komponenter i naturen.

Vi som är födda vid havet älskar havet: smältande is i vårsolen, sommardagens bländande fjärd, höstens svarta storm. Vi vill till havet på ett eller annat sätt: med en liten aktersnurra, med en segelbåt eller med ett gigantiskt kryssningsfartyg. Vi renar luften, vi renar vattnet, vi renar världshaven, vi renar Östersjön. Ni ska göra det; den unga generationen ska göra det.

Leve kemiingenjörsvetenskapen, leve Kemistklubben!

 

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för fakulteten vid naturvetenskaper och teknik (FNT)

Texten baserar sig på ett festtal som hölls vid Kemistbalen 2015

Proteiner på vår tallrik

Johanna MattilaMat och matlagning intresserar många av oss. Det finns otaliga tv-program där maten på ett eller annat sätt är i fokus. Endera får vi nya recept eller så följer vi glada amatörer och proffskockar som tävlar mot varandra i matlagningens finaste konst eller alternativt blir utskälda av ilskna stjärnkockar på sina restauranger.

Också olika dietprogram är populära, och ett växande antal människor är mycket medvetna om – till och med fixerade av- matens näringssammansättning och andra hälsoaspekter. Några av de populäraste dietalternativen understryker behovet av proteiner som näringskälla. Och det facto har finländarnas köttkonsumtion tredubblats på 60 år; idag äter en medelmänniska nästan 80 kg kött per år. Som motvikt till den här trenden rekommenderar de nyaste nordiska näringsrekommendationerna från hösten 2013 att konsumtionen av rött kött inte skall överskrida 300 g per vecka, d.v.s. ca 16 kg per år.

Matproduktion och speciellt djuruppfödning innebär även märkbara miljöeffekter och ger upphov till etiska frågor, vilka för dagens medvetna konsumenter blir allt viktigare. Produktion av proteinhaltig mat innebär oftast att nånting av djurriket skall inkluderas även om många baljväxter också är goda proteinkällor. Nyheterna under förra hösten innehöll en hel del intressanta idéer om potentiella produktionssätt av animaliska produkter för konsumenter som vill ha både etiskt och miljömässigt goda alternativ för produktion av proteiner. Syntetiskt kött producerat av stamceller och odling av olika insekter presenterades som framtidens viktiga(ste) proteinkällor.

Ingetdera av alternativen har gett upphov till stora glädjerop utan båda verkar vara mindre aptitretande, åtminstone hos finländare och andra européer. Insektätande är vanligt på många håll i världen, och dessutom skulle produktionen vara rätt billig redan idag. Det kan dock vara svårt att lancera detta alternativ till västerländska människor på grund av kulturhistoriska skäl, eftersom vi i allmänhet tycker att insekter är smutsiga och rent av äckliga. Syntetiskt kött än så länge svårt att producera, så det tar väl några år innan massproduktion är ens tekniskt möjligt. Priset på den första hamburgaren, 250 000 € för 150 g kött, som tillverkades i höstas överstiger långt medelmänniskans likviditet.

Fisk är ju också ett bra alternativ som proteinkälla. Dessutom anses fisken på många sätt vara hälsosammare att äta än köttet. Tyvärr har vi redan exploaterat värdshaven rätt tomma på matduglig fisk; över 50 % fiskstammarna är kraftigt påverkade om inte helt utfiskade. Fisk kan förstås också odlas, och i brist på vildfisk växer odlingvolymen konstant på alla håll i världen. Enligt en färsk rapport från Världsbanken kommer över 50 % av matfisk att komma från odlingarna år 2030. Odling av fisk orsakar tyvärr oftast stora miljöpåverkningar bl.a. i form av ökad eutrofiering, spridning av sjukdomar och utarmning av genpoolen hos vildfisk. Att äta miljömässigt och etiskt rätt är inte lätt i dagens värld.

Fiskodling i öppna kassar i havet är som att ha en grisfarm i öppet vatten. Det finns ingen reell möjlighet att fånga upp närsalter från avföring eller överlopps mat som fisken inte äter upp. Odling av fisk i bassänger på land skulle ge en möjlighet att leda vattnet genom att reningsverk och på det viset fånga upp största delen av närsalterna innan de sprids ut till havet. Då kan man också minska på risken på rymlingar från odlingen. Problemet har varit och är att priset på fisken som lätt stiger upp till höjderna på grund av dyr teknik och små odlingsmängder jämfört med kassodlad fisk. Under de senare åren har dock en ny teknik med recirkulation av vatten och nästan slutna system kommit till marknaden. Den här tekniken är komplicerad men verkar lovande, även om ingen av de existerande matfiskodlingarna ännu är vinstbringande.

En recirkulationsodling av regnbåge planeras för fullt på Åland. Den nya odlingen planeras att producera ca 3 000 ton fisk per år, vilket skulle nästan fördubbla den nuvarande produktionen på dryga 4 000 ton fisk i kassodlingar. Investerarna planerar att ha odlingen i gång redan år 2015. Tidtabellen verkar rätt optimistisk, men kanske här ändå finns ett alternativ till etisk och miljömässigt bra alternativ produktion av proteiner även i våra havsområden. Recirkulationsodlingar kan nämligen med fördel kombineras med olika växtodlingar och tillverkning av biogas. Låter inte en energimässigt självförsörjande fiskodling med minimala näringsutsläpp mycket lockande? Hälsosamma fiskproteiner och som efterrätt inhemska jordgubbar från odlingens växthus som gödslas av odlingsvattnet och drivs med egenproducerad biogas. En ouppfylld dröm ännu idag, men kanske verklighet inom 10 år.

Resandets olidliga lätthet

Johanna MattilaAtt sitta under palmer i strålande solsken och äta sin frukost med färska tropiska frukter är inte så fel så här i början av november. Det här fick jag göra i söndags då jag föregående dag hade anlänt till San Diego för en konferens gällande kustområdens ekologi och hållbar skötsel av dem.

Samtidigt som det kändes skönt att njuta av solskenet och värmen, kände jag ett stygn i hjärtat när jag tänkte på den klimatpåverkan som min resa till andra sidan av världen orsakade. Jag hade funderat på detta redan under flygresan, och på söndagmorgonen kollade jag på nätet hur mycket koldioxid min resa producerar. Kalkylatorn på ICAO:s (International Civil Aviation Organisation) hemsida visade att tur- och returresan med de mellanlandningar som ingår i min resa producerar 1955 kg CO2. Det här här betyder att jag dubblerar den mängd koldioxid som jag producrerar med min bilanvänding (ca 10-15 000 km) på ett helt år – med en enda resa.

Är flygresorna till några dagars möten och konferenser etiskt försvarbara speciellt om syftet på konferensen är att jobba med hållbarhetsfrågor och klimatanpassning? (Eller är det ens klokt att flyga till andra sidan av världen med tanke på den jetlag som jag får gå genom i båda ändorna av resan?) Dessutom är min koldioxidbelastning bara en bråkdel av de koldioxidutsläpp som flygplanen producerar på den rutt jag tar. Det finns ju mellan 100 och 300 medpassagerare på de olika etapperna, så ta koldioxidkilon gånger två-trehundra för totalbelastning.

På flygfältet i San Diego reflekterade jag ytterligare över mötesresandets frekvens. Vid taxiköerna stod en skylt där de lokala taxiföretagarna välkomnade deltagare till minst sex samtidigt pågående konferenser, antagligen i hopp om att tjäna pengar på hotelltransporterna. Om man antar att det finns dryga tusen deltagare vid varje konferens, såsom på vår också, betyder det här närmare 10 000 flygresor av olika längd till bara en stad. Och hur många möten och konferenser det månne pågår den här veckan på olika ställen i världen?

Jag har många gånger funderat över hur bakvänt det känns när de forskare och politiker som jobbar för att minska på klimatförändring håller möten på de mest exotiska ställen i värden. Tänker man på t.ex. Kyoto-avtalet och de möten som har hållits kring det under de senaste åren, kommer ställen som Bali (2012), Cancun (2012), Durban (2011) och Doha (2012) upp som viktiga mötesplatser. Det här betyder att tusentals människor (alla observatörer, lobbare och journalister medräknade) har tagit flyget och förflyttat sig ”till andra sidan av världen” för att diskutera minskning av växthusgaser och att öka hållbarhet i världen. Det finns lite av den gamla prästen över det hela; gör inte som jag gör utan som jag säger…

Kunde man inte sköta åtminstone miljörelaterade vetenskapliga konferenser och politiska möten virtuellt? I teorin säkert. Men även om vi har tekniska möjligheter till virtuella möten och t.o.m. avatar-liv i cyberrymden, är det inte samma sak som att på riktigt mötas med andra i köttvärlden. Åtminstone inte ännu. Möten är så mycket annat också än den officiella agendan och dess genomförande. Alla spontana diskussioner och möten med nya människor och nya upplevelser och insikter som inte ens behöver uppstå på själva mötet utan i en främmande miljö som ger perspektiv på olika saker.

Kanske virtuella möten på riktigt kan bli ersättande den dagen man också får alla sinnesförnimmelser från lukterna till ljuden från mötesplatsens omgivning med, och alla överraskningsmoment som ingår i irl-möten (’in real life’). Fast å andra sidan är jag inte så säker på att det skulle vara samma sak som att mötas på riktigt även om man tekniskt kan locka fram samma sinnesförnimmelser hos en cyborg som riktiga fysiska upplevelser får fram hos en ’eko-människa utan tekniska accessoirer’.

Hur som helst är det inte så entydigt hur man skall agera i den här komplexa världen för att uppnå ädla mål om hållbarare mänsklighet. Hur mycket resande och andra klimatsynder kan man tillåta sig i arbetet mot klimatneutrala målsättningar och andra viktiga ändamål? Jag har inte svaret på frågan, och det har knappast någon.

Det som jag vet är att det är värt att försöka få ut så mycket som möjligt utav de nya forskningsrön som presenteras här på konferensen, utan att heller glömma bort möjligheten att låta tankarna vandra friare än i den normala i vardagsmiljön i Åbo. De bästa ideérna dyker ju oftast upp då man minst jobbar för dem. Dessutom är inte solsken heller fel för kreativiteten, hoppas jag.