Kategoriarkiv: Olav Eklund

Om kurser och kostnadseffektivitet

Olav EklundJust nu ser det ut som om effektiv universitetsundervisning är när en universitetslärare föreläser för ett fullt auditorium (50-100 studenter) i kurser där 50 % är katederundervisning och 50 % är uppgifter studenterna skall lösa på egen hand. Vi tänker att vår fiktiva kurs ger 5 studiepoäng (sp) efter 20 timmar kontaktundervisning. Det betyder att ämnet får 500 sp efter avklarad kurs. Om samma lärare håller en likadan kurs varje period, betyder det att ämnet får ihop 2000 sp på ett läsår med totalt 80 timmar kontaktundervisning. Kostnaderna för dessa kurser är minimala och intäkterna goda.  Tyvärr funkar det inte alltid så. Det finns ämnen och ämnen. De ämnen där det ingår laboratorieundervisning eller fältundervisning kan man inte lägga upp sådana kostnadseffektiva kurser och vid Akademin är det få kurser som drar så stora mängder studenter som exemplet ovan.

För att kunna graduera studenter på en hyfsad internationell nivå i mitt ämne, geologi och mineralogi, bör studenterna avverka såväl laboratoriestudier som fältstudier. All primärdata som geologer behandlar hämtas från naturen. Det är frågan om att i fält identifiera i hurudana miljöer bergarter har bildats, strukturmätningar i fält (hur bergarterna uppträder i den tredimensionella ”stenrymden”), vattnets naturliga fysikaliska och kemiska egenskaper i fält, bergarts, sediment och vattenprov för optisk och kemisk analys. Det är väl självklart att detta är sådant som måste undervisas i fält.

Trots idoga försök klarar jag inte av att fixa till det som Muhammed gjorde. Dvs. om Muhammed inte gick till berget gick berget till Muhammed. Jag kan inte få all världens geologiska miljöer till Åbo, utan jag är tvungen att föra studenterna dit var miljöerna finns. Geologiska institutioner runt om i världen håller sina fältkurser i berggrundsgeologi på olika sätt. Från Holland beger sig vissa enheter till Pyrenéerna, från Liège i Belgien drar man till södra Norge, från Vilnius drar man ända till Vesterålen i Norge, från Erlangen i Tyskland drar man till Indien, från Hamburg till Filippinerna (men även Åland), Frankfurt drar till Åland. St. Petersburg åker med studenterna runt halva världen. För att inte tala om Genève eller ETH Zurich som ordnar fältkurser runt hela jorden.

Vi är lyckligt lottade i Åbo som har nära till skärgården. Där har det hållits fältkurser i decennier. Orsaken till detta är att vintrarna ser till att berggrunden längs stränderna hålls väl blottad och det går att utläsa över 300 miljoner år av jordklotets historia i klipporna.

Denna vecka drar 46 studenter och lärare från Akademin och Åbo universitet ut på fältkurs till Ålands Brändö. Efter bara två timmars transport med minibussar och färja (Osnäs – Åva) befinner vi oss på ett av världens bästa områden för undervisning i proterozoiska processer i fält (proterozoicum är tiden mellan 2500 – 540 miljoner år). Det är dels frågan om en kurs på grundstudienivå som ÅA håller och dels en på ämnesstudienivå som är gemensam för ÅA och ÅU studenter. På en vecka skall studenterna få insikter i hur deras teoretiska studier under året stöds av observationer i fält. Det är underbart för en lärare att se hur studenterna får aha-upplevelser och ivrigt börjar göra egna observationer. Det är verkligen frågan om effektiv undervisning som leder till resultat.

Eller är undervisningen effektiv? För att få det att gå ihop behövs det tre lärare per kurs. Logistiken kräver tre minibussar per kurs och övernattningar i stugor. Låt oss se på ÅA-gulnäbbarnas fältkurs. Det krävs tre lärare på 19 studenter! Undervisningen pågår mer än 10 timmar per dag (men det får vi inte skriva in i Reprotronic) alltså har varje lärare dryga 50 timmar kontaktundervisning på en vecka. Kursen ger 2 sp, alltså totala mängden studiepoäng är 38 för en grundkurs eller omräknat 13 sp per lärare efter 50 timmars kontaktundervisning. Kostnaderna för minibussarna är 50€/dygn, alltså 750 € (inklusive bensinkostnader ca 1000 €) och stughyror är 50€ x 4 stugor x 5 dygn = 1000 €.

Någon har räknat ut att 1 sp ger universitetet 150 €. I mitt fiktiva fall med den stora föreläsningskursen får universitetet 75000 € för att ha avsatt 20 timmar kontaktundervisning.  Av en fältkurs får universitetet 5700 € efter att ha avsatt 150 timmar kontaktundervisning – en summa som knappt täcker alla logikostnader.

Kan då fältkurserna effektiveras? Knappast. Om karteringsgrupperna är större än två studenter blir det (av erfarenhet) en som jobbar och två som chillar. En lärare har svårt att hinna handleda fler än tre grupper per dag utan att grupperna står handlingsförlamade om det uppstår problem. Att minska på lärarkrafterna skulle leda till att kursen bör förlängas och därmed öka kostnaderna för transport och logi.

Låt vara att vi just nu har en bildningsfientlig regering som stryper resurserna till undervisningsministeriet, som i sin tur måste strypa resurserna till universiteten. Vad regeringen har lyckats med är att det ställs upp fullständigt orimliga visioner om hur universitetsundervisningen skall effektiveras. Tidigare, då bildning hade ett egenvärde, funderade ingen dess mer på huruvida fältkurser var dyra – de skall nu en gång för alla hållas och de utgör ett fundament för att Åbo geologer är populära på arbetsmarknaden och så skall det förbli – kvalitet kostar. Den av rektor tillsatta arbetsgrupp för undervisningen vid ÅA skall ha en eloge. De kom ju helt riktigt fram till att ämnen är olika och har olika behov av undervisning. Tänk om studenter i medicin undervisades i tillämpad kirurgi i ett föreläsningsauditorium – hemsk tanke!

P.s. Kostnadseffektivitet sänker kvaliteten. Välunderrättade källor berättar att vissa nordiska universitet medvetet sänker kunskapsribban i tentamina. Genom en stor genomströmning av studenter får universiteten mera pengar. Är det så vi skall lösa undervisningsministeriets orimliga krav på effektivitet?

Robinsonakademin

Olav EklundNi känner säkert till tävlingen Robinson. Så heter den i Sveriges TV, men den har en motsvarighet i finsk TV. Tävlingen går ut på att en grupp människor placeras på en ö i söderhavet där de skall klara vardagen med knappa förnödenheter. De knappa förnödenheterna snabbar på förloppet att skapa irritation och rivalitet mellan medtävlarna. Tävlingen går ut på att tävlarna får rösta ut varandra tills det endast finns en segrare kvar. Under tävlingens förlopp kan man bli immun från att röstas ut genom att vinna någon deltävling. Detta är konceptet i stora drag, men det intressanta är hur medtävlarna agerar sinsemellan. Man skapa pakter, dvs. en grupp medtävlare lovar att inte rösta ut varandra, så att personerna inom pakten kan vara med länge i tävlingen. Man kommer överens om att rösta bort obekväma personer, gnällspikar röstas bort eftersom de är jobbiga och smarta innovativa röstas bort eftersom de ses som ett hot. De som vinner Robinsson brukar vara baksluga egoister som kan läsa av spelets gång eller ganska osynliga medelmåttor.

En dag slog det mig att utvecklingen inom universitetsvärden i dag förefaller som en Robinson tävling. Först tar tävlingsledningen (UKM) och minskar på universitetsanslagen så att alla blir tvungna att leva på ett existensminimum. Därefter skapas ett hot om att medtävlarna (universitetets olika ämnen) kan försvinna. Sen är tävlingen i gång. Deltagarna börjar se över sin strategi för att hållas med i tävlingen så länge som möjligt. Man börjar lyfta fram medtävlares svaga punkter och förstorar dem. T.ex. kan det omtalas att ämnet x inte har producerat en enda doktor på de två senaste åren. Detta skall man skvallra om till prefekten eller en prorektor eller varför inte nån i styrelsen. Vad man inte nämner är att ämnet x producerade 3 doktorer för tre år sedan och har en stark magisterproduktion. Sina egna fördelar förstoras i samma utsträckning.

Vidare kan tävlandena skapa pakter, dvs. ämnen utser lämpliga medtävlare som lovar varandra att dyrt och heligt hålla ihop i vått och torrt och se till att ämnen utanför pakten kan röstas bort.

Vidare kan vissa medtävlare skaffa immunitet. Det får man genom att vinna någon deltävling arrangerad av tävlingsledningen (UKM). Dessa deltävlingar är ganska ensidiga – de går ut på att ragga forskningsfinansiering. Det som här gäller är att få sin normala forskningsverksamhet att passa in i ett nytt ramprogram inom Finlands Akademi, Tekes eller EU. Lyckas man bra med detta kan man få en sköld (ursäkta spjutspets) av tävlingsledningen eller av domarkåren (rektor + styrelsen). Lyckas man få en sköld blir man immun, man kan inte röstas ut och kan då sitta och mysa självupptaget en stund. Vidare kan domarkåren skapa regler, utöver sköldarnas immunitet, som gynnar medtävlare som tävlar på mer perifera öar än på huvudön Åbo.

Verkar det bekant? Om man bara vrider och vänder på universitetsämnenas situation idag och ser på det från ett utanförperspektiv, så ter det sig som om allt vad universiteten genomgår just nu endast är en kopia av ett lyckat TV-underhållningskoncept. Det gäller alltså att fundera på hur man spelar sitt spel. Ser dina medtävlare och domarkåren på ditt ämne som om det var en gnällspik eller som den var smart och innovativ bör du byta strategi. Om det ses på ditt ämne som det var en bakslug egoist eller som en osynlig medelmåtta har ditt ämne stora chanser att vinna i Robinsonakademin. Dags för öråd!

Sjung om studentens lyckliga dar?

Olav EklundO gamla klang o jubeltid! Så sjungs det om studietiden och visst var det en bekymmerslös tillvaro i många år. Själv förkovrade jag mig i sång och musik i Akademins ensembler. Det var konserter, turnéer, fester och kamratskap och massor av övningar. Vidare var jag aktiv inom Kåren och satt bland annat ett år som styrelseordförande. Nog fick man dagarna att gå alltid och inte tog det längre tid för mig att bli magister jämfört med studiekompisarna. Det tog mig 61 månader att bli fil.mag.

Naturligtvis skulle jag ha kunnat klara av det på långt kortare tid. Garanterat under 55 månader, men varför skulle jag ha gjort det? Studielivet var givande och roligt och studierna hade jag inga problem med. Nog visste jag att jag kan göra mig färdig bara jag bestämmer mig för det.

Studielivet erbjuder idag lika mycket, om inte mera än på det glada 80-talet. Musikensemblerna håller hög kvalitet och många föreningar har en seriös motiverad verksamhet. Största skillnaden för studenterna idag är att studierna har blivit mer strömlinjeformade och att studiestödet stryps efter 55 månader. Ministeriet belönar universiteten för studenter som presterar 55 sp i året, men studenterna struntar blankt i det. Naturligtvis, varför prestera 55 sp då studiestödet kräver 45 sp?

Vi finlandssvenskar gillar att diskutera och att ha det trevligt. Det rika utbudet på aktiviteter inom Åbo Akademis Studentkår är ett bevis på denna särprägling. De finlandssvenska studenterna har i generationer satt tid och energi på att skapa ett unikt studieliv i Åbo. Naturligtvis skall dagens studenter upprätthålla denna kulturyttring – sånt tar tid och skall få ta tid.

De stora studentföreningarna har budgeter som smärre företag och en välplanerad motiverad verksamhet (visst har många mindre föreningar en välplanerad verksamhet, men mycket blygsamma budgeter). Att sitta med i styrelser för dessa föreningar kräver ett stort ansvar. Dels är man traditionsbärare och dels skall finanserna skötas. Man skolas i samarbete och retorik och man får människokännedom för hela livet. Ja, föreningsverksamheten ger många färdigheter för livet som inte kan ersättas med studier. Detta måste få ta tid!

Om universiteten verkligen vill raska på studietakten, så gäller det att förbjuda studentföreningsverksamheten. Det blir slut på adventskonserter, spex, teater, motionsverksamhet, diskussionskvällar, exkursioner, sitzar och besök av vänföreningar. Visst skulle det då finnas möjlighet att snabba på studierna.  Men NEJ NEJ NEJ! ALDRIG! Förhållandet mellan studier och studieliv bör korrigeras i en annan riktning. Eftersom Åbo Akademis studieliv är en exklusiv kulturbärare för finlandssvensk särart skall upprätthållandet av studielivet belönas. Studenterna skall ha ordentligt med studiepoäng för föreningsverksamhet (styrelseposter) och Akademin bör bli belönad av ministeriet för alla studenter som presterar 45 sp!

Vad är ett stort ämne vid ÅA?

Olav EklundFör ett tag sedan satt en grupp och funderade på hur man definierar ett stort ämne vid ÅA. Frågan kan te sig enkel om man spontant ska svara på den, men så fort man börjar syna frågan närmare blir den ganska komplicerad. Vad ska man ta i beaktande då man ska definiera ett stort ämne? Är det antalet huvudämnesstudenter? Är det antalet studiepoäng ett ämne presterar? Är det antalet doktorer? Är det antalet kandidater och magistrar? Är det antalet publikationer? Är det mängden utexaminerade som snabbt kommer in på relevant arbetsmarknad? Är det antalet personal? Eller ska man mäta ROI (return of investment) per enhet? Eller är det den gamla jargongen som avgör?

Har ett ämne många huvudämnesstudenter i förhållande till personalstyrkan blir forskningen lidande. Professorn eller professorerna kan inte agera resande projektraggare om hen måste handha stort utbildningsansvar i form av kurser och handledning. Det går alltså att skjuta ned en enhet med bra genomströmning av studenter som liten om den inte drar in stora projektmedel.

Vissa ämnen kan få massvis med studiepoäng om de ger grundkurser som berör flera huvudämnen. Ser man t.ex. på filosofi och kemiämnena kan de te sig som stora om man endast räknar studiepoäng trots att antalet huvudämnesstuderande är litet.

Ett tag var det vikigt för undervisningsministeriet att universiteten skulle spotta ut doktorer, vare sig samhället behövde dem eller inte. Då det inte fanns lokalt intresse för doktorsstudier började många ämnen importera doktorander från andra sidan av världen. Då kunde ett litet ämne bli stort på doktorer. Importen av doktorander passar naturligtvis bättre för ämnen där inte språket eller regional kunskap (kulturell, politisk, natur) är det viktigaste.

Antalet kandidat och magisterexamina är ofta ett resultat av enhetens goda utbildning och handledning som avspeglas i låg avbrytarprocent eftersom studenterna är motiverade. För att detta ska lyckas bör enheten ha en kritisk massa av goda lärare så att det blir intellektuella resurser kvar för att sköta forskning och springa på möten.

Publiceringspolicyn varierar stort från ämne till ämne. En del ämnen kan få korta manuskript publicerade i peer-review serier efter en relativt kort arbetsinsats om förutsättningarna för den typens forskning finns inom universitetet. Andra ämnens journaler kräver ett bredare spektrum av metoder, vilket naturligtvis förlänger tiden för att publicering av resultat.  Många ämnen är begränsade regionalt på grund av sin karaktär. Hur ska man t.ex. jämföra en publikation i nordisk historia på svenska eller en publikation i analytisk kemi? Ett ämne med många forskare publicerar naturligtvis mer än de med få forskare.

Arbetsmarknadsrelevans ligger tyvärr inte så högt i kurs när man mäter vad som är stort. Tyvärr blir många ämnen belönade för att de utbildar för en mättad arbetsmarknad. Men tyvärr är det så, att ofta går ett ämnes popularitet inte hand i hand med arbetsmarknadsrelevans.

För tillfället definierar Akademin ett ämnes storlek utgående från storleken på personalen. Men då räknas inte t.ex. heltids stipendiatforskare inte till personalen. En förbannelse som inte ändrats trots att decennierna flyter förbi. Stipendieforskarna bringar ära och pengar till universitetet då de disputerar, men behandlas som paria innan det – de är i princip rättslösa och klassas inte ens som personal. Nog är det konstigt. Jag har doktorander i forskarskolan, i Finlands Akademiprojekt och stipendiater, men alla sköter sitt arbete på exakt samma sätt. De duktiga stipendiatforskarna ger ÅA resurser genom undervisning och handledning, publiceringsverksamhet och Dr-avhandling, men som personal räknas det inte.

Storlek har väldigt lite att göra med effektivitet och arbetsmängd. Ett sätt att mäta effektivitet är att titta på return of investment (ROI). Då måste man dela ämnenas resultat med antalet undervisande personal eller antalet professorer. Att använda sig av ROI medför ofta gråt och tandagnisslan, bortförklaringar och mediebevakning. Det medför avundsjuka, pajkastning och annan osund traditionell akademisk verksamhet. Det går alltid att visa att man är störst och vackrast. Har ämnet inga examina hänvisar man till stor extern finansiering eller massiv biämnesundervisning som inte leder till examina.

Det som förefaller vara en god praxis är ty sig till gammal jargong. Man lever med en föreställning om vad som är stort eller litet, man bryr sig inte om siffror utan argumenterar med argument tagna ur luften. Ett ämne som genom hårt arbete jobbat upp sig från litet till större (då man ser på examina och extern finansiering) behöver nödvändigtvis inte bli identifierat som ett större ämne – låt dem hållas små, det är lättats så, verkar det som. Ämnen som tappar sin ställning vägrar att ge upp tjänster till växande enheter. Resultatet är hårdare arbete åt enheter med god genomströmning och mindre arbete åt enheter med mindre genomströmning.

Alltså går det inte att ens försöka definiera stora och små enheter. Vi kan kanske nöja oss med att konstatera att vi är ett litet universitet. Men även i ett litet universitet behöver vi en bredd, annars kan vi inte länge kalla oss ett bildningsuniversitet.

Upp till kamp mot allehanda framgångsnycklar som skapar dålig stämning bland landets intellektuella elit! Undervisningsministeriet ska sluta jämföra simpla statistiktabeller och i stället stiga upp och applådera universitetens vilja att vara samhällets bildningshärdar för landets och mänsklighetens framtid.

Snälla nån, bekräfta oss

Olav EklundNär man har ett bra flyt i sitt jobb känns det bra eftersom ”studiestupröret” funkar och man blir erbjuden nya intressanta projekt. Det innebär också att doktorander och studerande är motiverade och arbetsmarknaden är god. Då upplever man positiv stress och man märker inte egentligen hur stor insats man personligen gör för att få saker och ting att gå runt. När jag märkte att min dagliga arbetstid var runt 10 h, började jag fundera hur andra professorer har det. Svaret fick jag för nån vecka sedan då Professorsförbundets i samarbete med Arbetshälsoinstitutet enkätundersökning om professorns arbete presenterades.  Minoriteten av professorerna (26 %) som svarade på enkäten (741 svar) utförde sitt arbete inom ”normal arbetstid”. 43 % av de svarande jobbar mellan 8 h 45 min och 10 h per dag. 31 % jobbar mer än 10 h per dag.

Ibland jobbar jag mer än 10 h per dag, det gäller oftast fältkurser och handledning i fält, ibland jobbar jag mindre än 10 h per dag, så 10 h per dag stämmer nog ganska bra in på mig.

Men jobbar jag 10 h per dag på riktigt?

Vi universitetsanställda är skyldiga att så noggrant som möjligt rapportera hur vi fördelar vår arbetstid mellan olika uppgifter i programmet reprotronic. En motivering till detta är att det lättare skall kunna allokeras rätt antal timmar på olika projekt, varken för mycket eller för lite. Visst är det bra att de finns styrinstrument som reprotronic på stora arbetsplatser, men där finns ett litet fel. Det går inte att fylla i den faktiska arbetstiden. Vi måste akta oss noga att inte överskrida 7 h 25 min per dag. Jag vet inte vad som händer om jag rapporterar mera, men något hemskt måste det vara eftersom jag har blivit allvarligt varnad från flera håll att inte göra det.

Den högre förvaltningen har med största tydlighet låtit mig förstå att lönen jag har betalas utgående från 7h 25 min per dag, totalt 1600 h i året – det är mitt arbete! Allt annat gör jag frivilligt på min fritid. Nu vet jag det.

Nu skall jag berätta vad jag gör frivilligt på min fritid. Jag rättar tentor och inlämningsarbeten, läser uppsatser, både kandidatuppsatser, magisteruppsatser och delar av doktorsavhandlingar, evaluerar bokmanuskript, evaluerar manuskript för journaler, bedömer doktorsavhandlingar, skriver ansökningar, skriver forskningsrapporter och försöker upprätthålla mina nätverk – hmm, denna ”fritidssysselsättning” påminner nog ganska mycket om mina arbetsuppgifter. Skillnaden är att jag då inte har undervisning, handledning eller annan direkt kontakt med studenter.

Nu skall jag vara riktigt fräck, jag vill påstå att det ovan nämnda nog är professorsjobb. Alltså jobbar jag ca 10 h per dag. Jag har inget emot det och jag kräver ingen ersättning för övertiden (ännu), men, jag vill han en bekräftelse av ledningen för universitetet att de är medvetna om att jag och största delen av mina kolleger jobbar mer än 7 h 25 min per dag. Denna gråzon måste behandlas på ett värdigt sätt, för att inte såra oss jobbare som kan leda till negativa konsekvenser. Ett tu tre börjar vi hålla våra arbetstider och det vore en katastrof för hela universitetsväsendet i Finland.

Eller, låt oss vända det till något positivt. Vi som har 10 h arbetsdag, vi jobbar 2300 h per år i ställt för de 1600 h vi rapporterar. Nu skall universiteten spara in 5 % av budgeten. En stor besparing görs om vi kapar 5 % av 2300 h. Då är vi nere i 2185 h per år. Äsch, låt oss vara frikostiga och spara in 10 % av 2300 h då är vi nere i 2070 h per år, fortfarande långt över 1600 h. Resultatet blir solklart. Akademin behöver inte minska sin budget. Vi rapporterar 1600 h, besparingarna har gjorts i form av arbetsinsatser som inte får rapporteras, men som utförs ändå!

Vad vill jag med detta raljerande?  Jo, upplysa styrelsen om att inte använda information baserat på reprotronic som ett styrinstrument. Det funkar helt enkelt inte eftersom delar av informationen inte stämmer överens med verkligheten. När man medvetet undanhåller fakta brukar man visst tala om lögn, skall vi ägna oss åt sådant?

Finns det akademiska värderingar i vetenskapens värd?

Olav EklundSamhället runt universitet, särskillt Åbo Akademi, brukar förhålla sig ganska likgiltigt mot Akademins och universitetsvärdens utmaningar och interna konflikter. Man får höra att ”ni gör ju inget annat än gnäller” eller ”det verkar som om ni bara råddar”. Inte är det ju roligt att höra att man representerar en arbetsplats som ger en sådan bild utåt. Själv ser jag mest kolleger som gör sitt bästa för att hålla maskinen i gång. De forskar, undervisar och försöker kommunicera med samhället i centrala frågor.

Det ställs allt högre krav på personalen i fråga om kompetens. En lektorstjänst som på 80-talet kunde skötas av en äldre studerande i många år innehas idag av en doktor, ofta med docent eller professorskompetens. För att få en professur i ett internationellt kompatibelt ämne måste man ha spelat sina kort rätt under en lång tid. Förutom bunten med internationella peer review publikationer och böcker ska du påvisa goda undervisningskunskaper, internationellt samarbete, utlandsvistelser och förmågan att ragga pengar – ja, du ska helst vara ung också.

Men hur går det? Personalen är kompetent och behärskar sitt jobb, men ändå får stora delar av universitetets personal höra att den är ineffektiv och skapar ekonomiskt förlust för universitetet – Wow, prata om konstruktiv feedback till en intellektuell elit.

Hur gick det då så här? Att bildningens ymnighetshorn förvandlats till ett förlustbringande affärsföretag med inre spänningar? Det finns många förklaringar och ännu fler åsikter om hur degenereringen gått till. Jag  tänker peka på några aspekter som gått fel och även visa att de enkilda enheterna fortfarande är samhällets kompetenscentra.

Finland är ett stort land med nästan inga invånare. Vidare är statsfinanserna mycket knappa jämfört med länder som vi ofta vill jämföra oss med. Med detta som grund började staten under Kekkonens ledning att grunda universitet och högskolor runt om i landet. Snart hade vi en högskola under 200 000 invånare. I centraleuropa räknade man en högskola per 1 milj invånare, det var före centraliseringsreformerna där. Det intressanta var att det inte grundades skolningsenheter i landet motsvarande populationen, nej, så mångfacetterade enheter som möjligt – allt skulle finnas överallt! Med kraven på kompetens fylldes småningom högskolorna med en intellektuell elit som ställde krav på sina högskolors infrastruktur så de kunde hålla samma nivå som sina internationella kolleger. DET hade inte högskolearkitekterna räknat med. Den intellektuella eliten nöjde sig inte med pennvässare och räknestickor.

När statens pengar inte räckte till att utveckla högskolorna kom en period med internationell evaluering, ungefär samtidigt som en massa yrkeshögskolor grundades. Evalueringarna visade tyvärr att de flesta enheter fyllde en funktion och kunde därför inte stängas. Sedan kom en tid där högskolorna skulle rankas utgående från forskningsframgång. Den utredningen gick helt åt skogen, eftersom de gamla forskningsuniversiteten i södra Finland (Helsingfors universitet, Tekniska högskolan, Åbo universitet och Åbo Akademi) klarade sig klart bäst, något som gick tvärt emot centerns syn på högskoleutbredningen i landet. Följaktligen kunde inte staten dra några drastiska slutsatser av detta, utan högskolepolitiken gick in i en fas av osthyvelnedskärningar i kombination med framgångsparametrar och identifiering av s.k. spjutspetsenheter. Det tokiga är att det mesta är baserat på nyckfulla grunder – det måste man ju ta till då de akademiska kriterierna ger fel resultat för akademisk verksamhet.

Till exempel. Vi läser i media att de humanistiska ämnena vid ÅA är i kris. Men hallå! Humanistiska är den enda resultatenheten  vid ÅA som uppnått och överskridit sitt examensmål för antalet doktors-, magisters-  och kandidatexamina. Även numerärt står humanistiska i toppen med antalet examina. Jag frågar är detta en enhet i kris? Om du svarar nej, de humanistiska ämnena vid ÅA är inte i kris har du en hopplöst föråldrad syn på hur man räknar effektivitet vid ett universitet. Du är en akademisk tönt, en relikt från 1900-talet,  som inte förstår hur dagens universitet ska fungera. Resultatenheterna ska gå på vinst enligt nya sätt att räkna! Här räcker det inte med god undervisning och god forskning – nu är det ekonomiska kriterier som styr! (om detta kan ni läsa i mina tidigare bloggar om BRA pengar för forskningsfinansiering och DÅLIGA pengar för forskningsfinansiering).

Hur stör den moderna högskolepolitiken mig som naturvetare? Jo, jag har blivit vald till professor på basen av min kompetens i vilka processer som styrt och styr vår planets utveckling. För att uppnå denna kompetens har jag jobbat i internationella team med tillgång till avancerade laboratorier i kemisk mikroanalys och i isotopbestämningar.  Denna laboratorieapparatur är så dyr, att fastän alla Finlands universitet skulle gå samman, skulle de knappast med de befintliga budgeterna kunna finansiera apparaturen och personalen runt den. Må så vara, vi har tillgång till dessa laboratorier om vi vill (Stockholm, Uppsala och St.Petersburg är inte så långt borta). Problemet är att innan man får tillträde till dessa ”högkapacitetlaboratorier” måste man kunna hänvisa till en grundlig förundersökning. En undersökning som kräver vissa typer av analyser framställda med hjälp av instrument som är självklara vid geo-institutioner vid universitet runt världen…men, inte i Finland. Vår regionalpolitiskt dikterade högskolepolitik har gjort det omöjligt för oss att hålla jämna steg med omvärden.

Men hur skall medel fördelas till universitet både nationellt och internt? Vi behöver en värdediskussion såväl som en fokusering så att humanister kan njuta av sin framgång och naturvetare får den apparatur den behöver. Om så inte sker kan jag för tillfället inte erbjuda gästande forskare mycket mer än det som finns i mitt och mina kollegors huvuden och en jäkligt trevlig utsikt mot Braheskvären.