Etikettarkiv: kemi

Kemist och kemingenjör i går och i morgon

Tapio SalmiVarför blev jag kemist och kemiingenjör? Skolvitsorden i matematik, fysik och kemi var höga, så det var naturligt att välja en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Undervisningen i dessa ’hårda’ naturvetenskapliga ämnen var på en synnerligen hög nivå i min skola, medan biologiundervisningen var en aning tråkig, tyvärr. Mycket beror på lärarens personlighet och engagemang. Dessutom är jag född och uppvuxen i Pargas, i fabrikens strålande skugga. Överallt fanns det stora bolaget – båolagin, som man uttalar det i Pargas. Det hette Pargas Kalk, senare Partek. Ingenjörer utbildade vid Åbo Akademi fanns överallt i byn. Till kemisk-tekniska fakulteten, den legendariska KTF var slutligen ett självklart val, som jag inte har ångrat en enda stund. Under många årtionden var KTF, som grundades 1920 ett varumärke i hela Finland, långt över landskapets och Svenskfinlands gränser.

Efter att ha blivit antagen till och inlett studierna vid KTF råkade jag träffa familjens gamla och trogna vän Lennart. Han kom emot mig på Gamla Bläsnäsvägen, hälsade och gick direkt in på saken. Jaha, Tapio du valde den där bergsrådsutbildningen, konstaterade han med sin alltid så vänliga ironi. Ung och blyg var jag och replikerade: bergsråd är jag inte så säker på men kemiteknik är jätteintressant. Då ska du bli professor, sade Lennart. Tyvärr måste jag iväg nu, bussen far snart, lyckades jag avsluta diskussionen.

Vi har kommit till Åbo Akademi av olika orsaker för att studera kemi och kemiteknik. De flesta av oss studerar och avslutar sina studier förr eller senare – ibland senare, men berikade av oförglömliga livserfarenheter. Den stora majoriteten stortrivs, vågar jag påstå.

 

Vi existerar inte bara som individer utan som medlemmar av ett samfund, som numera omfattar hela jordklotet. Globaliseringen har utvecklats från en kliché till en levande verklighet. Själv prefererar jag det franska begreppet mondialisation – det låter mera elegant… Ett faktum är att mänskligheten står framför gigantiska utmaningar. Nu talar jag inte om ekonomisk stagnation i det gamla Europa eller Greklands skuldsättning eller inhemska regeringskriser kring social- och hälsovårdsarrangemang.

Jag talar om ny teknologi som baserar sig på hållbarhet och garanterar ekosystemets existens på jordklotet i ett långt perspektiv. Den enda primära och verkligen hållbara naturtillgången är solen, Helios. Den är inte heller förnybar i det långa loppet, men den har ännu några miljarder år framför sig; så har astronomerna räknat.

Vem utvecklar nya teknologier för energiproduktion utgående från förnybara naturtillgångar, speciellt utgående från sol, vind och biomassa? Först och främst kemister och fysiker och ingenjörer, speciellt kemiingenjörer. Vem utvecklar teknologier för vatten- och luftrening, teknologier som inte enbart fungerar tekniskt men som är ekonomiskt genomförbara i ett kortare perspektiv? Kemiingenjörer. Vem utvecklar nya produkter som baserar sig på utnyttjandet av biomassa? Kemister och kemiingenjörer.

Kemisterna anklagas för många brott och vår historiska skuldbörda är onekligen tung. Ibland präglas kritiken av en alltför stor efterklokhet: människans kunskap är alltid bristfällig men den ökar ständigt. Vetenskapen och teknologin är självkorrigerande. Kvicksilver används inte längre av kemisk industri, DDT sprutas inte på åkrar och på husdjur, blyföreningar tillsätts inte längre i bensin, avfallsvatten renas, avgaser renas, biologiskt nedbrytbara plaster utvecklas. I ett högtutvecklat samhälle behöver vi kemikalier varje dag, men de ska sönderfalla till ofarliga, icke-toxiska komponenter i naturen.

Vi som är födda vid havet älskar havet: smältande is i vårsolen, sommardagens bländande fjärd, höstens svarta storm. Vi vill till havet på ett eller annat sätt: med en liten aktersnurra, med en segelbåt eller med ett gigantiskt kryssningsfartyg. Vi renar luften, vi renar vattnet, vi renar världshaven, vi renar Östersjön. Ni ska göra det; den unga generationen ska göra det.

Leve kemiingenjörsvetenskapen, leve Kemistklubben!

 

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för fakulteten vid naturvetenskaper och teknik (FNT)

Texten baserar sig på ett festtal som hölls vid Kemistbalen 2015

Grönt och icke-grönt

Tapio Salmi

T. Salmi på väg mot Högra Tatra, Slovakien.

Kemi är en svår vetenskap och kemisk teknologi är farlig, så tänker många. Ibland är vi t.o.m. i en politisk och journalistisk motvind. En rikssvensk politiker konstaterade att vi äntligen borde bli av med denna kemi. Han tänkte då knappast på tandpasta, farmaka eller tvättmedel eller vätskeformiga bränslen – utan kemi kan vi inte ha dessa livsviktiga produkter. Detta skedde i ett land med en strålande kemisk tradition, med världsberömda kemister som Berzelius, Bergmann, Scheele och Nobel. Flera grundämnen har upptäckts av svenska vetenskapsmän. Landet har en kemisk industri med globala dimensioner – tänk på AkzoNobel, Perstorp och AstraZeneca.

Vi har lyckats få vattnets pH till 7, presenterade en ingenjör stolt sin fabrik för den dåtida miljöministern, Sirpa Pietikäinen. Ministern var missnöjd och krävde att pH-nivån noll (0) skall eftersträvas! Stackars minister – hon blev ett föremål för allmänt hån. Alla kan ju inte veta att pH är ett mått på lösningens surhet och ett bra, neutralt och acceptabelt vatten skall ha ett pH-värde ungefär 7. Noll-pH däremot innebär att syrakoncentrationen (förenklat uttryckt) är 1 mol/liter, vilket är en starkt sur lösning och för naturen en förödande miljö. Min fulla sympati är på f.d. ministerns sida: hon är ju utbildad på Hanken, som är en ’brand’. Ministerns personliga problem blev löst genom att hon valdes till det europeiska parlamentet – senast såg jag henne på Charles de Gaulle –flygfältet i Paris.

Några politiker är bättre: den alltid så pratglada riksdagsmannen och f.d. ministern Ilkka Kanerva frågade mig en gång: vad är egentligen Din bransch? Kemiteknik, svarade jag. Ja, det är ett krävande område, konstaterade ministern. Så är även ditt, tänkte jag replikera, men lyckligtvis behärskade jag mig…

Värre är det med alltför självsäkra journalister. En dagstidning i Åboregionen skrev att Åbo har beklagligt mycket industri! Fyj fan – jag blev verkligen arg. Vad skall vi ha om vi inte har industrin? Slottet och domkyrkan och hantverkarmuseet och en av landets finaste konstsamling räcker inte allena till; inte ens då de förknippas med den (ur)gamla aboensiska stoltheten och återhållsamheten. Ett fungerande jordbruk är nödvändigt och turismen och konferenser hämtar pengar till regionen, men största delen av året har vi ett ganska dåligt väder: regn, hagel och snöslask. Vi behöver industri för att kunna överleva vid dessa breddgrader – vi kan inte bibehålla ett modernt välfärdssamhälle endast genom att betjäna varandra eller skicka e-postmeddelanden till varandra eller genom att ständigt leka med den nyaste modellen av en alltför avancerad mobiltelefon. Denna text skriver jag på ca 10 kilometers höjd i ett flygplan som hoppeligen skall landa mjukt på det nyrenoverade Vaclav Havel –flygfältet i Prag. Jag kommer från en konferens i La Rochelle, en stad vid Atlanten. Konferensens tema var grön kemi, d.v.s. kemi som baserar sig på användning av förnybar råvara, förnybara naturresurser, som skogens biomassa och havets alger. Baserad på dessa råvaror skall vi bygga upp framtidens kemi, framtidens samhälle. Egentligen – ju snabbare oljan tar slut (blir otroligt dyr), desto bättre! För  verklig grön kemi och grön processteknologi gäller det att ha både produkten och produktionsteknologin grön. Länder som Finland, Frankrike och Sverige är ledande aktörer i hållbar utveckling. Konferensen hade inte enbart en hög vetenskaplig nivå utan även en stark samhällelig förankring: flera företag från regionen var representerade och evenemanget öppnades av Segolène Royal, la grande dame i fransk politik, ledamot i nationalförsamligen, f.d. presidentkandidat och f.d. sambo av president Francois Hollande. Meritlistan är övertygande.

På konferensen i La Rochelle höll Professor Ferdi Schüth (Max Planckinstitutet, Mühlheim) ett plenarföredrag. Hans föreläsning var till en stor del baserad på Dr Mats Käldströms experimentella uppfinningar. Mats försvarade sin doktorsavhandling i ämnet teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi för några år sedan. Nu är han post doc –forskare i Tyskland – en aboensisk kemist på världskartan. Vid det ögonblicket var jag stolt över att komma från Åbo Akademi. Professor Schüth uttalade visserligen namnet flera gånger ’Kaldstrom’, men so what! Den gröna kemin sprider sig explosionsartat över vårt jordklot och kommer att leda till stora genombrott under de kommande decennierna.

Allt grönt är dock inte grön kemi. För många år sedan lekte en av mina kusiner Mars-lekar med sin kompis och kusin. Min kusin målade kompisen helt grön med cykelfärg som han hade hittat i pappas lager i källarvåningen. Det blev ett Herrens jobb att tvätta killen med äkta terpentin!

Jag önskar alla läsare en solig och kreativ sommar!

Tapio Salmi

Kemiåret och familjen Curie

Tapio SalmiFörenta Nationernas organisation för utbildning, kultur och vetenskap, UNESCO har förklarat året 2011 till ett internationellt kemiår. Årets symbolfigur är Marie Sklodowska-Curie, den första kvinnan som fick ett Nobelpris i kemi. Detta skedde 1911. Några år tidigare, 1903 hade hon fått tillsammans med sin make, Pierre Curie och en annan berömd fransk fysiker, Henri Becquerel, Nobelpriset i fysik. Dåförtiden fanns det inga organiserade forskarskolor: doktoranden kämpade med sitt projekt tills det blev fullbordat.  Den 25 juni 1903 försvarade Marie sin doktorsavhandling i Paris och den 10 december samma år fick hon sitt första Nobelpris!

Jag läser igen Ève Curies biografi om sin mor, La vie de Madame Curie, denna gång en svensk folkupplaga med titeln Min mor. Egentligen borde den svenska översättningen ha titeln Marie Curies liv, för Eve försöker beskriva sin mor utifrån, inte som familjemedlem. Boken är rikligt illustrerad med bilder ur Curie-familjens privata och professionella liv: den unga polska studenten Marie Sklodowska i Warschawa, sedan kemi- och fysikstuderande vid Sorbonne, det ytterst anspråkslösa laboratoriet, egentligen ett övergivet skjol, där Pierre och Marie utförde banbrytande experiment som ledde till upptäckten av två nya grundämnen, radium (grundämne 88) och polonium (grundämne 84, döpt efter Maries fosterland). Också bilder om familjens och den närmaste vänkretsens utflykter till havskusten visas i boken. Pierre och Marie hade två döttrar, Irène och Eve.

Ève, den yngre dottern, som skrev den ypperliga boken om sin mor, måste ha varit död redan för länge sedan, funderar jag och lägger boken åt sidan. Då man skriver om sina närmaste släktingar, har texten oundvikligen starka subjektiva tendenser – Èves bok är dock mycket bättre: hon beskriver sin mors seghet som ledde till upptäckten av radium och polonium, hon beskriver familjens skrala ekonomiska läge (innan två Nobelpris och andra hedersbetygelser kom), hon berättar även om sin ensamma barndom, som inte var särskild lycklig. Fadern, Pierre Curie hade dött i en trafikolycka 1906, då Ève var endast två år, modern Marie arbetade långa dagar vid universitetet och Radiuminstitutet och Ève blev lämnad i guvernantens händer. Den äldre systern Irène fanns dock tidvis som lekkamrat.

Internet avslöjar allting snabbt: Ève Curie blev 102 år gammal, hon dog först 2007 i New York. Hon var den enda i familjen, som inte valde en vetenskaplig bana. Däremot blev hon en utomordentlig författare, journalist och diplomat, som hade en lång karriär i fredens tjänst. Ève var också musikalisk mycket begåvad och inledde en karriär som koncertpianist på 1920-talet, men livet tog en annan vändning: hon blev författare och krigskorrespondent, som med sin vassa penna kämpade för France Libre under andra världskriget.

Maries äldre dotter, Irène föddes 1897, och började som sin mor och far studera fysik och kemi i Paris. I laboratoriet träffade hon en yngre man, Frédéric Joliot, som Marie efter en viss tvekan hade tagit som preparator till laboratoriet. Frédéric hade bristande grundutbildning och han älskade jazzmusik och livet njutelser. Maries goda vän och kollega, Paul Langevin, hade dock starkt rekommenderat den unga mannen och slutligen blev han anställd. Frédéric visade sig vara mycket begåvad och han försvarade sin doktorsavhandling med ett högt betyg. För familjen Curie hade anställningen även en annan konsekvens: år 1926 gifte sig Frédéric med Irene och ett år senare fick de sitt första barn, Hélène. Svärsonen fick Maries fullständiga acceptans. Irène och Frédéric Joliot-Curie fick Nobelpriset i fysik 1935 för sin upptäckt av artificiell radioaktivitet. Ett instabilt, radioaktivt grundämne fick senare namnet curium (grundämne 96). Den vetenskapliga traditionen har förts vidare i familjen: Hélène blev fysiker och gifte sig med Paul Langevins son. Hon använder namnet Langevin-Joliot och uppträder gärna vid olika evenemang tillägnade Sklodowska-Curie-Joliot-Langevin-familjens liv och arbete. Hèlènes yngre bror, Pierre är också professor i fysik.

Familjens liv präglades av en hög arbetsmoral och pliktkänsla – många av dem har inte bara varit vetenskapligt aktiva, utan även deltagit i samhällslivet: Irène var stadssekreterare i Léon Blums folkfrontsregering före andra världskriget, Fréderic Joliot var med i motståndsrörelsen under naziockupationen och senare aktiv i den internationella fredsrörelsen. Familjen hade en icke-ceremoniell livstil och en rationell livssyn. Framför allt, präglades Marie, Pierre, Irène och Frédéric av en stark vetenskaplig intuition och en outtröttlig nyfikenhet – därför kunde de upptäcka saker som många andra kolleger förbisåg. – En finsk damtidning skrev att Maries liv var tråkigt; jag är inte av samma åsikt: nästan hela sitt liv fick hon göra det som hon egentligen ville, forska i kemi och fysik. Familjens upptäckter ledde till en revolution av grundämnenas periodiska system. Idag är kemin världens största vetenskapsgren.

Marie och Irène Curie i laboratoriet (1923)

Tapio Salmi