Etikettarkiv: forskare

Avigsidan av att vara forskare

Anna SoveriDen senaste tidens ekonomiska motgångar vid universiteten i Finland har gjort att många forskare, däribland jag själv, har börjat oroa sig för de egna framtidsutsikterna som forskare inom universitetsvärlden. Att jobba som forskare har länge betytt snuttjobb och osäkerhet om framtiden, men i och med regeringens omfattande nedskärningar som riktats mot de finländska universiteten, har läget blivit ännu svårare. Sparkraven har lett till samarbetsförhandlingar, uppsägningar och sämre möjligheter att få forskningsfinansiering.

Enligt Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) rapport Hur doktorer hittar jobb (se rapporten här) har antalet doktorer i Finland ökat betydligt under de senaste 25 åren. Ifjol tog 1881 personer i Finland ut sin doktorsexamen, vilket är en högre siffra än någonsin tidigare. Men samtidigt som antalet doktorer ökar, minskar möjligheten för dem att göra  akademisk karriär. Endast var tredje doktor i Finland förväntas kunna stanna kvar i universitetsvärlden.

Om man vill höra till den tredjedelen som kan göra karriär inom den akademiska världen, behöver man strategiskt och effektivt bygga upp sin cv så att den blir bättre än de flesta andras. Det betyder att man måste publicera så mycket som möjligt i så bra tidskrifter som möjligt. Det betyder också att det lönar sig att samla på sig undervisnings- och handledningserfarenhet samt god feedback av studerande. Vidare är det viktigt att vara innovativ i sina forskningsidéer, skriva strålande finansieringsansökningar och beviljas finansiering av så många olika instanser som möjligt. Dessutom innehåller en god cv längre vistelser vid utländska universitet efter att man har doktorerat. Att bygga en konkurrenskraftig cv innebär således en hel del arbete och för största delen räcker 1600 timmar per år inte till. De flesta forskare arbetar under ständig tidspress och försöker febrilt hinna forska med den ena handen medan de rättar studerandes tenter med den andra. För att inte tala om svårigheten att hitta balans mellan jobb, fritid och familj. Och all möda till trots, är det bara en liten bråkdel som får fast anställning vid ett universitet. För de övriga som vill göra akademisk karriär gäller det att få extern finansiering. För dem som lyckas, betyder det ofta ändå i praktiken snuttjobb, oro för den egna ekonomin och en osäker framtid. De som inte lyckas få forskningsfinansiering är däremot tvungna att hitta ett jobb utanför universitetet. Men är en doktor konkurrenskraftig utanför universitetet med en cv som ofta visar att man har specialkompetens inom ett ganska snävt område? Hurudana arbetsgivare värdesätter de akademiska meriterna?

UKM:s rapport visar att arbetsgivare utanför universitetet värdesätter det kunnande en doktor har, men bryr sig inte särskilt mycket om att personen har just en doktorsgrad. En doktor behöver därför kunna lyfta fram de förmågor och erfarenheter som har kommit ur doktorandutbildningen på ett sådant sätt att de också tilltalar andra arbetsgivare än universiteten. Eftersom antalet arbetslösa doktorer ökar hela tiden, har syftet med UKM:s rapport varit att komma fram till förslag på åtgärder för att förbättra doktorernas situation på arbetsmarknaden. I och med att de flesta doktorer i framtiden kommer att jobba med något annat än forskning borde doktorandutbildningen enligt rapporten satsa på att ge de blivande doktorerna ett mer mångsidigt kunnande inom det egna forskningsfältet, men också över flera forskningsområden. Dessutom borde karriärplanering i allmänhet ges större utrymme. Viktigt vore också att informera de nya doktoranderna om att en doktorsexamen inte nödvändigtvis räcker till för att göra akademisk karriär.

ps. Medan jag skriver det här inlägget funderar jag på vad det är som gör att den akademiska världen för många, och däribland mig själv, är så lockande trots sin avigsida. För mig handlar det om att få undersöka intressanta fenomen på djupet och vara med och upptäcka nya saker. Det handlar om att få vara kreativ och ha privilegiet att samarbeta och brainstorma med begåvade människor. Arbetet är utmanande och omväxlande på ett tillfredsställande sätt och kräver att man konstant lär sig nytt. Man får vara specialist inom sitt eget område och man får undervisa och handleda studerande som är engagerade och motiverade. Det handlar också om att man har möjligheten att vara flexibel både när det gäller arbetsuppgifter och arbetstider. Och sist men inte minst – man har möjligheten att resa till konferenser omkring i världen och träffa experter som är intresserade av precis samma saker som man själv. Frågan är ändå om det i framtiden kommer att vara värt det.

Vad driver forsking och oss forskare?

Johanna Mattila

Vilka motiv har en forskare och vad är drivkraften bakom en vetenskaplig karriär? Jag har nyligen ställt den här frågan till ett flertal personer och fått nästa lika många olika svar som det har varit personer som jag har frågat. Vanliga orsaker tycks vara nyfikenhet, intresse av att lösa olika problem, tävlingsinstinkt, prestige i form av ära, berömdhet och citeringar. Många anger även viljan att hjälpa mänskligheten eller att lösa miljöproblem som en stark drivkraft.  Det finns alltså en stor variation av olika drivkrafter som får en människa att vilja forska och även att acceptera en mycket hård konkurrens om pengar och andra resurser; en situation som dessutom har rätt stora konsekvenser på ens privatliv t.ex. i form av ekonomisk otrygghet.

Å andra sidan har jag också träffat många forskare och före-detta-forskare i den typiska ”medelåldern” av en forskarkarriär som säger att de inte alls gillar de vassa armbågar som ofta träder fram i den hårda konkurrensen och som tycker att den traditionella ”aggressiva” universitetsmiljön hämmar deras prestationsförmåga. Många anser att de faktiskt presterar bättre i en lugnare och vänligare miljö. De som har lämnat forskningen och hittat jobb utanför universiteten säger ofta att den blodiga konkurrensen var den viktigaste orsaken till varför de har styrt om sin karriär.

Teori och empiri bekräftar att konkurrens ofta sporrar till bättre resultat och större produktion. En miljö som präglas av stark konkurrens gynnar vissa typer av individer som är stresståliga och kanske även behöver den extra adrenalinkick som konkurrens och osäkerhet orsakar för att kunna prestera bra. De som bäst tål den här miljön framstår ofta som ”stjärnor” på den akademiska himmelen. Å andra sidan har det visats att en allt för hög konkurrens motverkar produktion. Men när finns det för mycket konkurrens? Och behövs konkurrens överhuvudtaget till bra resultat?

Jag har fått bekanta mig med en forskningsmiljö där armbågarna saknas nästan helt och där de kännetecknande karaktärsdragen är samarbete och hjälpande. I den här miljön har man enligt chefen mer eller mindre aktivt uteslutit de revirbildande ”alfa-hanarna”, som I det här fallet förstås också kan vara kvinnliga forskare. Man kunde kanske tänka sig att produktiviteten och kvaliteten av arbete i en sådan här miljö inte blir så häva. Men i själva verket är det precis tvärtom. Publikationerna kommer ut i exakt samma, ledande vetenskapsjournaler som publikationer från de mest konkurrenspräglade miljöerna. Dessutom via samarbete blir den sammanlagda produktionen, d.v.s. antalet artiklar, väldigt hög. Det mänskligt kanske bästa resultatet är dessutom att stämningen på hela arbetsplatsen är öppen, välkomnande och inkluderande för alla medverkande från de främsta forskarna till teknisk personal, studerande och tillfälliga gäster.

Det går alltså att skapa hög kvalitet och produktion även i mindre konkurrensbenägna miljöer. De enskilda forskarna drivs av många olika saker som i vilken annan miljö som helst, men kanske viljan att göra nytta för samhället och miljön träder fram oftast bland de viktiga drivkrafterna i stället för den egna prestigen.

Jag har funderat på hur mycket viktiga andliga resurser och t.o.m. ”genier” som går förlorade när vår rådande forskningspolitik och arbetsmiljöerna vid universitet sätter så stor vikt vid konkurrensen och lyfter upp enskilda ”stjärnor” på bekostnad av mindre konkurrensbenägna individer. Det skulle kunna vara ett intressant experiment att skapa stora forskningsmiljöer som skulle vara mindre konkurrerande och fokusera mindre på enskilda toppforskare. Vi skulle säkert förlora några stjärnforskare och deras prestationer. Men hur mycket kunde vi eventuellt vinna i forskningsvolymen och den sammantagna ”gruppintelligensen” av många begåvade individer som idag mer eller mindre aktivt väljer att hoppa av forskningen? För att inte tala om bättre arbetsmiljöer som man kunde skapa. Kanske det här är bara en dagdröm av en obotlig världsförbättrare eller så inte. Exempel som verifierar potentialen existerar ju.

Internetforskning vid Åbo Akademi

Kim HolmbergFör ett par veckor sedan hade internetforskarna vid Åbo Akademi sitt första möte. Detta var den första gången som man fick se hur mångsidig och intressant internetforskning det pågår vid Åbo Akademi. Det är synd att vi inte tidigare vetat något om varandra, men det skall vi nu korrigera.

Cirka 20 forskare deltog i mötet och lika många tog kontakt och beklagade sig över att de inte kunde delta den här gången. Jag tror att alla fakultetsområden var representerade på mötet och nästan lika många ämnen var representerade som det var forskare på plats. Mötet inleddes med korta presentationer i pecha kucha stil där alla presenterade sig själv och sin forskning. Internet forskningen vid Åbo Akademi är verkligen mångsidigt, med forskning om mobil användning av webben till politikers bloggar och från psykologiska aspekter hos webbanvändarna till hur informationen sprider sig på webben.

Internetforskarna är ofta ganska ensamma med sin forskning. De närmaste kollegerna behöver inte finnas vid det egna ämnet eller det egna universitetet utan de kan finnas var som helst på jorden. Till exempel, de forskare som jobbar med samma metoder och frågor som jag gör (dvs webometriska metoder för att kvantitativt analysera webben och webbens fenomen) finns i Storbritannien, Spanien och Sydkorea. Jag tror att många andra internetforskare vid Åbo Akademi är i samma situation och därför är det viktigt att träffas och lär känna varandra. Vi kan lära oss massor från varandra och hjälpa varandra. Kanske kan detta leda t.o.m. till sampublikationer i framtiden och ökad produktivitet (en möjlighet som bör betonas i dessa tider då allting mäts i antalet publikationer). Jag ser många spännande möjligheter med det samarbete som inleddes under detta första mötet och det ska bli spännande att se vart detta för oss.

Det vi forskar i varierar, men metoderna kan vara de samma eller de kan vara användbara för olika ändamål. Det är också därför som vi i framtiden kommer att organisera bl.a. metodseminarier och andra möjligheter för utbyte av tankar. Till att börja med har vi startat en epostlista för att underlätta kommunikationen i gruppen. Om du anser att du också är en internetforskare vid Åbo Akademi, kom med på urlen: https://mailman.abo.fi/mailman/listinfo/internetresearch.