Kategoriarkiv: Ria Heilä-Ylikallio

Kom ihåg-lappar och smarta telefoner

Ria Heilä-YlikallioMedan vårt Åbo Akademi ritas om inför en framtid som skall vara effektivare röjer jag det som tidigare hade benämnts ”på skrivbordet”. Jag har egentligen inget skrivbord utan en orange axelremsväska innehållande det nödvändiga för att jobbet skall bli gjort. Innehållet är en sammanblandning av den digitala kulturen och penna och papper-kulturen.  För en hyfsad uppdatering behövs hyfsad elektronik, men fortfarande kör jag faktiskt med en kalender i fickformat. Och post it-lappar 😉 Kalendern är till hjälp då resultat skall skrivas in, när deltog jag på vilken konferens eller när satt jag i bedömningsgruppen för det ena eller det andra. I väskan ligger också två telefoner. Funderar på våra bordstelefoner på jobbet. Var det sist och slutligen så fiffigt – eller då effektivt om vi vill uttrycka det så – att ändra om telefonsystemet för något år sedan? Eller skulle valet ha fallit på var sin smarttelefon till de anställda? Med en smarttelefon är man då uppkopplad, och kan jobba, precis hela tiden.

Inom vårt forsknings- och utvecklingsprojekt DiDiDi, dvs. Didaktiska dimensioner av digitalt lärande (www.dididi.fi) intresserar vi oss också för smarttelefonerna. Det är delprojektet Talking Tools som utvecklat en applikation där en QR-kod (typ den som finns på tågbiljetten) avläses med smarttelefoner i till exempel slöjdsalen. Bakom koden finns sedan en instruktion för hur man kan trä tråden i symaskinen. Som ett exempel. Inom DiDiDi-projektet utökas också läranderummet via Second Life. Second Life är en virtuell lärplattform och DiDiDi-projektet har etablerat en lärandemiljö, ett ”hus” där doktorand Charlotta Hilli kommer att utmana gymnasiestuderande i samhällslära. Det delprojektet kallas S2SL, alltså gymnasiets kurs i samhällslära 2 (ekonomikursen) i Second Life. Så ser pedagogisk forskning ut i dag, ett kraftigt framåtpek med de kritiska frågorna ständigt närvarande: Gör detta världen till en vackrare plats att leva och växa i? Vi pedagoger ägnar oss inte åt att utveckla digital teknik, men nog åt att fundera på den digitala teknikens möjligheter och konsekvenser för skola och lärande över lag. Och därför behöver också dessa pedagogiska frågor både ställas och beforskas. Sker detta dessutom inom lärarutbildningen, så når resultatet smidigt skolfältet.

Mitt orange kontor innehåller också listor. Oftast på återanvända kuvert. Fortfarande finner jag en viss glädje och tillfredsställelse i att kunna dra ett streck över det som blivit gjort. Men rätt ofta är jag också tvungen att föra över ogjorda saker från en lista till en annan.

Glada saker finns upplistade: Hälsning till fakultetens nybakade barnträdgårdslärare vid utbildningen i Jakobstad. Att gratulera och lyckönska till viktigt uppdrag inom livslångt lärande, lek, fantasi, trygghet och kultur. Att arbeta med framtiden i nuet, att ta vara på stunden – och blicka framåt i stort och i smått, att nätverka, samverka och också ha kunskap att motverka då det behövs.

Skriver ”kunskap att motverka” i min gratulation och tänker mig att en barnträdgårdslärare alltid arbetar med barnets bästa för ögonen. Därför behöver de ha gedigen teoretisk kunskap om barns utveckling och uppväxtvillkor. Barnträdgårdsläraren behöver kunna skapa lek och stimulans, trygghet och hållbarhet men också kunna identifiera tecken på då barn far illa, eller då samhället inte har tillräcklig förståelse för barn. Då måste man kunna motverka, tänker jag. Och det kräver både energi och kunskap av barnträdgårdslärarna.  Små barn behöver ännu starkare gate keepers än vuxna, för de saknar en röst i den offentliga debatten. Vi gläds över att barnträdgårdslärarutbildningen är ett populärt studiealternativ i vårt land och vid vårt Åbo Akademi. Så får våra barn också i framtiden goda gate keepers.

På en av post it-lapparna finns frågan om Åbo Akademis forskarblogg. Det är webbredaktör Ben Roimola som frågar om jag vill fortsätta nästa läsår efter två års bloggande. Ben behöver få ett svar och svaret är nej. Nu slutar jag som forskarbloggare. Uppdraget har varit trevligt och inte alls så betungande, vi skriver ett inlägg var sjätte vecka och Ben påminner oss vänligt. Men efter två år är det dags att bereda plats för någon annan pedagogisk forskare. Detta var således mitt sista blogginlägg i detta forum. Tack alla som har läst och kommenterat!

Hugga, rada, rada

Detta är fiktion. Blogginlägget är ett resultat av min fantasi och personerna har inget med verkligheten att göra. Eller så inte.

Professorn hugger ved. Han väljer ut, rullar, lyfter upp på huggkubben, klyver, vänder, hugger och radar upp. Vedstapeln växer. Professorn njuter av att se resultatet av sitt arbete. Han väljer, rullar, klyver, radar. Hugger, lyfter, radar tills en ilsken telefonsignal avbryter.

-Om ärevördige professor kunde komma och tala på föräldraföreningens möte, även lokalpolitikerna är närvarande och professorns forskning intresserar.

Professorn tänker, tänker. Hur var detta nuförtiden? Är pratet på en förening inkomstbringande? Ger det resultatpoäng? Professorn blir osäker. Tittar på vedstapeln och ber att få återkomma.

Väljer, rullar, lyfter, klyver och radar. Hujedamej, så ringer otyget igen. Den här gången en kollega från Norge.

–       Hyggelige du, kan du vara review på en av mina doktoranders artiklar? Nej, det är inte i en internationell journal, men en nationell intresseförenings medlemsblad. De önskar en second opinion hurtigt. Kan du, jeg mejlar artikeln med en gång?

Review i ett nationellt medlemsblad. Hmm. Hur var det med våra sakkunniguppdrag, ingick de i resultatpoängen eller inte, tänker professorn, men vill inte lämna norsk kollega i sticket utan svarar

–       Ja det går fint, i morgon aften, javel då är artikeln kommenterad.

Tillbaka till vedstapeln, hinner ännu i ett par timmar innan han skall gå handleda över skype. Välja, rulla, lyfta, klyva, rada. Å vad det doftar gott av granved, tänker professorn. Han rätar på ryggen och så ringer telefonen igen. Denna gång en kollega från Sverige som önskar att vår professor är sakkunnig på ett lektorat. Det är endast fyra sökande varav tre är intressanta, vi vill hemskt gärna besätta lektoratet så om du kunde tänka dig att granska.

Hur var det med granskning av lektorat? Räknas de enligt resultatnyckeln tänker professorn, och hör sig själv säga: Tyvärr, jag har ingen möjlighet i vår, men du kan bra kontakta min kollega för uppdraget. Hon är ännu bättre på precis det området än jag.

Lyfta, hugga, rada. Lyfte, hugga, rada, rada. Det blir så fint. Rada, rada, rada. Tills avbrott.

– Ja hallå? Ursäkta jag hör lite dåligt.

– Undrar om professorn vill ingå i en nationell grupp vid ministeriet …planerar för hållbar utveckling…och …regionala aktörer…och läroplaner och skolor…

Å vad det hörs dåligt nu, tänker professorn med rasslade telefon i vänster hand och yxa i höger hand.

– Hur många möten? dristar han sig till att fråga, då han tycker sig höra sju möten per termin.

– Ja, sju heldagar per termin på ministeriet, och några besök i regionen, säger den vänliga men bestämda rösten som med ens hörs mycket tydligt.

Jösses, vad många möten, tänker professorn, men samhällsansvaret ingår säkert i mina uppgifter och räknas in i resultatnyckeln, tänker han.

–       Ja okej då, jag ställer väl upp då ifall de andra inte hade tid på grund av artikelskrivandet och ansökningarna om forskningsfinansiering.

Och så återgår vår professor nöjt till att välja, rulla, hugga, rada. Vedstapeln växer. Professorn njuter av att se resultatet av sitt arbete. Telefonen piper för att påminna om att det är dags för handledningen över skype. Och där känner professorn ingen tvekan med sin uppgift. Varken med stunden av lycka vid vedstapeln eller den akademiska tillfredsställelsen över doktorandens frågor. Och där lämnar vi honom, professorn vid vedstapeln.

Hörlurar

-Jo, jag har all tid i värden att prata. Sitter nämligen på tåget, säger en kvinna några bänkar framför mig.
– Å, bespara mig, tänker jag.

Det är intressant men också tröttsamt att ofrivilligt lyssna på folks berättelser. Där satt jag igen på tåget mellan Åbo och Vasa och hade svårt att stänga ut samtalet om huruvida gudföräldrarna skulle uppvakta flickebarnet på lördag eller på söndag. Nisse jobbar ju om lördagar och så var det den där Nalleklubben på söndag förmiddag.

– Stille!
Så sade konduktören i Norge till doktoranden och mig en gång då vi ivrigt diskuterade avhandlingen. Så ivrigt, att vi inte lade märke till skylten som konduktören pekade på ”Detta är en tyst vagn”. Varken prat, musik eller telefoner tillåts i en sådan. Oj, vad fiffigt, tänkte vi. Dock lite skamsna över tillsägelsen.

Jag har mycket, mycket lättare att stänga ur radioprat eller musik, men telefonsamtal är svåra, kanske svårast, eftersom man ju inte hör den andra samtalsparten. Så ett telefonsamtal ger ett litet utmanande tomrum till den ofrivillige lyssnaren. Ett tomrum att fylla ut och fantisera vidare vad Nisse ska jobba med på lördag, till exempel.

Därför önskade jag mig ett par hörlurar. Inte att lyssna med, utan att utestänga med.

Det var varken enkelt eller direkt billigt att få sådana hörlurar. De första jag skaffade på Kodin Anttila var så tunna att ljudet från omvärlden sipprade igenom (jag lyssnade ju på inget med lurarna, utan hade dem bara för att stänga ut omgivande ljud). Dessutom var sladden så kort, att jag sällan ens ides plugga den i datorn. Alltså behövde jag bättre hörlurar och fick ärva ett par stora bamselurar som kostat drygt 90 euro av musikersonen. De ljudisolerar mycket bättre, sladden är mycket längre, men så tar de också utrymme i väskan. Och så glömmer jag att packa ner dem ibland.

– Jaa det blir mycket stickat på tåget, sade en annan resenär i sin mobiltelefon. Men hennes stickor var så tysta så, och samtalet var över på några röda sekunder.

Samtalen på tåget sker i nuet, men jag återkommer till dem, analyserar och återberättar dem. Tänker att det är lite som nobelisten Doris Lessings beskrivning av litteratur i boken Den femte sanningen. Litteratur är analys i efterhand, skriver Lessing och fortsätter med att så snart man har levt igenom något bildar det ett mönster. Det är därför allt det här är osant. För medan man lever något tänker man inte på det sättet.

Kanske jag kan unna mig att lyssna på ett och annat ofrivilligt telefonsamtal eftersom jag tenderar att analysera och bära med mig något av det jag hör. Irrelevant eller inte, sant eller inte, tja det spelar faktiskt ingen roll. Litteratur blir det inte, men ett blogginlägg som beskriver en ansenlig del av min forskarvardag: att sitta och jobba på tåg.

Thanks!

Den här bloggen tar avstamp i en slutscen. Platsen är Academill, tidpunkten den 16 januari 2013 och evenemanget är dialogseminariet Lärarutbildningen samverkar.

På bilden ses från vänster Bob Karlsson från Utbildningsstyrelsen, Dan Johansson från Finlands Svenska Lärarförbund, Michael Uljens från Åbo Akademi, Micaela Romantchuck-Pietilä från förbundet Hem och Skola, en skymd professor emeritus Peter Mortimore från London University, en skymd Kurt Torsell från Finlands kommunförbund, en beige ryggtavla tillhörande Agneta Eriksson från Sydkustens landskapsförbund och en röd ryggtavla tillhörande Gun Jakobsson från Vasa övningsskola.

Gruppen bildar den panel som dels kommenterade Mortimores plenarföreläsning kallad Dilemmas in education today, dels sammanfattade de diskussioner som förts i dialoggrupperna. Professor Mortimore gjorde en stark insats i att höja vårt självförtroende beträffande skola och utbildning. Han berömde det finländska skolsystemet och skickade direkta hälsningar till lärarna att de skall bli bättre på att berömma barn och bättre på att förklara för elevernas föräldrar hur bra vi klarar oss nationellt och internationellt. Vidare menade Mortimore att den bästa informationsgången i skolvärlden sker på den ”lägsta” nivån, från elev till lärare och från lärare till föräldrar, inte uppifrån och ner, dirigerade av test

Paneldeltagarna tackade, och ställde ytterligare frågor till Mortimore.  Och Mortimore svarade, uppmuntrande och övertygande, ”Ändra inte på strukturen i det finländska utbildningssystemet!”, menade han.

Dialogseminariet som samlade 200 deltagare (198 för att vara exakt) var uppbyggt så, att mitt på dagen fanns två hela timmar för gruppdiskussioner. I de utvärderingar som lämnades in (av 36 deltagare, ja jag vet, usel svarsprocent) framkommer tydligt att gruppdiskussionerna var uppskattade. Grupperna kunde rent av ha varit ännu fler till antalet och ännu mindre till storleken, så ännu fler hade kommit till tals, skrev någon i utvärderingarna. Vidare uppskattades lärarstuderandes medverkan under dagen, som inledare i gruppdiskussionerna och vad mer, lärarstuderandena var mycket nöjda med att bli hörda.

–        Det är första gången jag har blivit hörd i ett så stort sammanhang. Folk ville faktiskt lyssna på det jag hade att säga!

Gruppordförandena hade ingen enkel uppgift att på scenen sammanfatta dessa breda och djupa diskussioner på en kort tid. Dock, motsvarade tiden det man brukar tilldelas i en TV-soffa, tänkte jag uppmuntrande där jag satt på första raden i publiken i egenskap av ansvarig för seminariets planeringsgrupp, ett ansvar som tilldelats mig av Åbo Akademis första prorektor Christina Nygrén-Landgärds.

Gruppordförandena på scenen lyfte fram vikten av denna aktiva dialog där olika aktörer för det finlandssvenska utbildningsfältet mötte lärarutbildare, ämnesrepresentanter, skoldirektörer, lärarstuderande, övningsskollärare och lärarfortbildare. Humaniora, naturvetenskaper, biovetenskaper, teologi, slöjdpedagogik, specialpedagogik och gymnastikens didaktik var representerade bland diskussionsinledarna vid sidan av läromedelsförlaget Schildts & Söderströms, Borgå stad, Sjundeå kommun, Grankulla stad och Larsmo kommun.

Lärarstuderandenas möjlighet att göra fältpraktik i olika skolor steg fram som ett centralt tema i gruppdiskussionerna. Där problematiserades ekonomiska faktorer som fördyrar en fältpraktik avsevärt i jämförelse med en praktikperiod vid Vasa övningsskola. Till exempel det finska Turun yliopisto har helt fått slopa fältpraktiken på grund av kostnader.

–        Måhända vi identifierade ett finlandssvenskt problem som vi kan åtgärda med gemensamma ansträngningar? Att gemensamt arbeta för finansiering för att täcka kostnader för fältpraktiken ute i skolorna och förstås att utveckla och uppdatera handledarnätvecket ute på skolorna intresserar.

Kommunerna har en nyckelroll för att lärarna skall trivas och hållas vid sin läst. ”När nya lärarstuderande väl har sina behörighetspapper i handen kan de inte lämnas ensamma med sin utbildning. Då kommer de förr eller senare till korta. För att detta inte ska ske behövs naturligtvis kompetensutvecklande fortbildning men arbetsgivaren måste låta sina anställda lärare få chansen att del av den. Annars förtvinar skolan. Lärarutbildningen ger en fast grund att stå på, men ingen lärare klarar sig bara med sin utbildning om arbetsgivaren inte kan eller vill satsa på lärarna. Då kan man inte skylla på Pedagogiska fakulteten” skriver Dan Johansson efter seminariet Lärarutbildningen samverkar i tidningen Läraren 24.1.2013 . Jag tackar Dan Johansson för de orden och instämmer i att den dialog som fördes under seminariet både förebygger fördomar och minskar missuppfattningar.

Detta gör vi om i januari 2014 men då under två dagar. I januari 2014 skall vi blicka både framåt och bakåt, eftersom Åbo Akademis pedagogiska fakultet fyller 40 år. Och vi skall ordna lite mer luft i programmet och se till att ni alla som vill har möjlighet att sitta ner och njuta vid ett festmiddagsbord. Vi återkommer ännu i vår med datum för uppföljaren av Lärarutbildningen samverkar.

Tack alla ni som tog er till Academill och bidrog till dialogerna!

Välkommen att diskutera lärarutbildning!

Handen på hjärtat: Hur många gånger har du funderat på hur skolan och utbildningen egentligen är organiserad? Om man själv, ens grannes barn eller rent av ens eget barn blir felaktigt behandlad i skolan av lärare eller andra elever eller kanske bara inte blir sedd eller hörd i tillräcklig utsträckning händer det sig lätt att man harmset om inte väser så i alla fall funderar för sig själv: Vad gör de där i lärarutbildningen nuförtiden?!

Jouni Välijärvi, erkänd pedagog och utvärderare brukar säga att vi i vårt land har si sådär fem miljoner experter på skola och utbildning. Och jag ger honom rätt. Alla vi som nu lever och verkar i Finland har erfarenhet av skola. Erfarenheten kan naturligtvis vara olika, vi har gått i skola och varit elever eller så jobbar vi själva, sambon eller kusinbarnet som lärare eller också har vi tagit avstånd från det offentliga skolsystemet genom att ordna hemundervisning för det egna barnet.

Många, ja faktiskt väldigt många, av oss som arbetar vid Åbo Akademi utbildar lärare. Även om man undervisar i historia, franska, kemi eller psykologi för att ge några exempel så bidrar man ofta till att utbilda lärare. Ämneskunskaperna erövras vid ämnesinstitutionerna och den pedagogiska behörigheten vid pedagogiska fakulteten. Vårt Åbo Akademi är nästan självförsörjande på lärarutbildning. Det är endast undervisningsämnena gymnastik, musik, bildkonst och geografi vi behöver få från annat håll, och det ordnar vi genom att samarbeta med Helsingfors universitet eller Turun yliopisto, Sibelius Akademin, Jyväskylä universitet och Aaltouniversitetet.

Onsdagen den 16 januari 2013 välkomnar Åbo Akademi det finlandssvenska skolfolket och alla intresserade till ett seminarium kring lärarutbildning. Seminariets tema är Lärarutbildningen samverkar och genom att låta olika röster höras strävar arrangörerna efter att belysa lärarutbildningen ur olika perspektiv. De olika perspektiven och rösterna syns i seminariets logo av Peter Siegfrids. Tre frågor styr diskussionerna:

1. Lärarutbildningen och skolans verklighet
2. Lärarutbildningen och undervisningsämnet
3. Forskningsbaserat utvecklingsarbete och kompetensutveckling

Fråga nummer ett öppnar upp för behovet av att ständigt ompröva lärarutbildningen. Att fundera om och hur samhällsförändringar syns eller inte syns i lärarutbildningen. Under de senaste åren har till exempel tragiska skolskjutningar färgat skolans vardag. Hur syns sådant i lärarutbildningen? Trygghet är ett spår en av inledarna, Thomas Sundell vid Regionförvaltningsverket, kommer att lyfta fram i sitt bidrag under seminariet.

Undervisningen i den grundläggande utbildningen baseras på vetenskap. Men hur förändras vetenskapsämnet och vilka konsekvenser medför det för skolämnet? Sådana utmaningar utgör underlag för fysikern, filosofie doktor och övningskollärare Markus Norrbys inledning under den andra frågan.

Hur kan då skolan utvecklas i enlighet med det pedagogisk forskning kommer fram till? Vilka förväntningar ställs på lärarfortbildning och vilka resurser tilldelas den? Kan utvecklingsbehovet starta på verkstadsgolvet och en helt vanlig skola bli en forskningsbaserad miljö genom aktivt utvecklingsarbete och aktionsforskning? Sådana tankar ligger bakom den tredje frågan om forskningsbaserat utvecklingsarbete och kompetensutveckling som doktorand och bildningsdirektör Rolf Sundqvist och lärarfortbildare, TL Maggi Bast-Gullberg skall ta sig an. Den på forskning baserade grundutbildningen och livslånga lärarfortbildningen bildar ett kontinuum vid ÅA, faktiskt helt enligt UKM:s önskan.

Utöver de ovan nämnda inledarna engagerar seminariet fem högt ansedda skol-och utbildningspersoner som ordförande under gruppdiskussionerna. Dessa är Bob Karlsson Utbildningsstyrelsen, Dan Johansson Finlands svenska lärarförbund, Agneta Eriksson Sydkustens landskapsförbund, Kurt Torsell Kommunförbundet och Micaela Romantschuk på förbundet Hem och Skola. Många röster skall få höras dirigerade av dessa meriterade ordförande.

För att vi inte skall bli alltför hemmablinda i vår finlandssvenska skoldiskussion ges ytterligare ett europeiskt perspektiv på skola, utbildning och lärarutbildning av professor Peter Mortimore från London. Mortimores plenarföreläsning kommenteras av en panel och till slut sammanfattar och avslutar prorektor Christina Nygren-Landgärds seminariet.

Lärarutbildningen vill verkligen samverka – har du tid att vara med en eftermiddag?

Anmäl dig i så fall på länken https://survey.abo.fi/lomakkeet/3238/lomake.html. Förfrågningar kan riktas till seminariesekreterare Carina Österåker på CLL, carina.osteraker@abo.fi, tfn. 06-324 7454. Notera att busstransport från Åbo ordnas.

Vi är glada om du vill vara med i diskussionen.

Mejl på anslagstavla

Ria Heilä-YlikallioHör du till dem som skriver ut e-postmeddelanden på papper? Så där för säkerhets skull, om webben plötsligt skulle upphöra att finnas. Då hör du till den så kallade mejlgenerationen till skillnad från messengergenerationen. Ibland kallas mejlgenerationen för digitala invandrare, och messengergenerationen för digitalt infödda. Skiljelinjen brukar gå ungefär vid år 1991, det vill säga personer födda efter det året är digitalt infödda. De skriver inte ut i onödan, de litar på att det som finns på webben inte försvinner och de använder smarttelefonen till mycket mer än att ringa.

Det riktigt intressanta just nu är, att många av oss som jobbar med forskning, undervisning och administration vid vårt Åbo Akademi hör till mejlgenerationen, medan våra grundexamensstuderande börjar höra till messengergenerationen. De som är födda år 1991 skrev studenten och inledde sina universitetsstudier år 2010, och kan alltså studera nu för andra året.

Hur kommunicerar vi då med dessa digitala infödingar? Via våra smarttelefoner? Tja, vi har väl inte sådana. Vi kör med bordstelefoner vid vårt universitet. Mejl funkar förvisso, och det är vi flitiga med vid vårt universitet. Vi mejlar riktigt duktigt. En del mejl får man flera gånger, andra får man riktigt många svar på när många väljer funktionen ”reply all”. En del mejl hinner man kanske inte ens läsa, skam att säga, men så kan det gå. Och då måste man välja, vilka läser jag genast, vilka får vänta och vilka slänger jag på direkten. Avsändaren brukar vara ett riktmärke i urvalet, och förstås ämnet, ”subject”. Men mejl som är skickade via e-postlistor kan ha flera klamrar med benämningar på olika e-postlistor, så man ser inte ärendet utan att hålla på och klicka framåt.

En del mejlväxlingar blir riktiga långkörare med många re: re: re: medan andra, kan heta re: re: re: och ändå helt byta tema. Någon i ringen plockar upp en ny tråd utan att ange det i ärenderutan. Nej, men hinner ju inte tänka på allt. Själv läser och besvarar jag mellan 30 och 60 mejl om dagen. Sätter jag två minuter per korrespondens så tar det ett par timmar. Sätter jag flera minuter per mejl så tar det flera timmar.

Riktigt glad blev jag när jag förstod att rektor har tillsatt en arbetsgrupp som skall fundera på vår interna kommunikation, bland annat på mejlväxlingen.

Just för att vi är så vana att kommunicera elektroniskt är jag fascinerad av anslagstavlor. Speciellt gulligt är det med utskrivna mejl upphängda på anslagstavlor.

Raka rader

Undrar om en del universitet har särskilda kuratorer för anslagstavlor? Det såg riktigt fint ut vid Stockholms universitet häromveckan. Raka rader av anslag på en del anslagstavlor, mindre raka men riktigt spännande anslag på andra. Och flera meter höga anslag om nya kurskataloger uppe vid trappan. Anslagstavlorna vid SU var både höga och låga, de gick alltså ner i knähöjd.

Stora affischer

Ibland utser jag mig själv till kurator för vår anslagstavla vid F4 i Academill. Aj att vad jag gör då? Jo, jag plockar ner anslag. Information om kurser där anmälningstiden gått ut, lappar om lediga jobb, upphittat och något seminarium där bäst före datum gått ut för länge sedan. Förr lagrade jag anslagen som jag plockat ner, ifall någon skulle behöva, eller kanske för historieskrivningen. Det gör jag inte mera, lagrar alltså. Utan numera bara slänger jag. Kanske börjar jag lita allt mer på webben eftersom jag slänger papper även om jag är långt från messengergenerationen? Kanske vill jag ha både och? Både mera mejl och mindre mejl, både anslagstavlor med affischer i raka rader och inga papper alls. Hur tänker du om våra anslagstavlor?