Kategoriarkiv: Peter Nynäs

Fjärde gången gillt

Peter NynäsDet första seminariet med anledning av ÅA:s nya minoritetsprofil inom forskning hålls på fredag denna vecka. Förhoppningsvis är det här ett startskott som inspirerar forskningsverksamheten vid ÅA. Bl.a. tre nya professorer har rekryterats och konkurrensen måste ha varit hård. Befattningarna söktes av nästan 100 personer. Samtidigt har mer än en handfull gästande professorer knutits till ÅA.

I kontrast till vad man kunde förvänta sig av ett universitet som ÅA – det finlandssvenska universitetet – syns det inte mycket av det finlandssvenska i det första seminariet som nu hålls. Tyngdpunkten ligger i högre grad på gränssnittet mellan det finländska och det globala, och på frågan om vilka teman som idag är aktuella och relevanta. Det ger rum för en mängd röster – även om flera kunde och borde höras.

Är det här en fanflykt? Kanske det. Men, dilemmat kan också belysas på ett annat sätt. Svenska Kulturfondens styrelseordförande Stefan Wallin lyfte på ett intressant sätt fram några viktiga aspekter i en insändare som publicerades i både ÅU och HBL lördagen den 14 maj. Wallin problematiserade i viss mån föreställningen om och bevarandet av en enhetskultur. ”Möten mellan olikheter, nya intryck och nya människor har alltid varit en av drivkrafterna då kulturerna i världen formats” slog han fast.

Det här är egentligen ingen nyhet utan en rätt väl etablerad sanning som ofta upprepas, även om den säkert lika ofta ifrågasätts inom populistiska diskurser och kringskärs av våra invanda tankesätt. Den behöver upprepas. Det som jag däremot finner värt att understryka är att betoningen av diversitet så explicit framförs som en grundpelare för en central finlandssvensk institution. Det är inte bara anmärkningsvärt utan hoppfullt inför framtiden.

Det här borde vara en ledstjärna också för Åbo Akademi och speciellt i ljuset av ÅA:s långsiktiga satsning på en minoritetsprofil och ÅA:s strategiska devis ”det gränsöverskridande universitetet” samt med tanke på att  ÅA lyfter fram t.ex. mångfald, öppenhet och delaktighet som strategiska värderingar. Arbetet borde enligt strategin styras av att ”vid akademin ska mångfald värdesättas som en källa till kreativitet och välmående. Vi uppskattar olikhet och arbetar aktivt för jämlikhet och jämställdhet.”

Men – verkligheten är ofta annorlunda och det speglas redan ovan i konstruktionen av ”vi” som är det subjekt som uppskattar olikhet. Jag har tidigare berört liknande utmaningar vid ÅA. Vad signalerar ÅA genom sina hemsidor? Vem är ”vi” och hur kommuniceras diversitet i det här sammanhanget? Tyvärr har jag också mött kraftigt exkluderande hållningar och fördomar hos mina kolleger. Exempelvis har jag ett flertal gånger det senaste året hört att ”vi vill ju inte ha asiater hit”. Motiveringarna som föregått eller följt sådana attityder har tyvärr inte gjort saken bättre. Först nu fjärde gången gillt reagerar jag. Vare sig vi talar om ÅA eller finlandssvenskhet är sådana här fördomar kontraproduktiva, speciellt som man i båda fallen gärna vill flagga med en identitet som konstitueras av det motsatta.

Den här typen av attityder handlar sällan om en genomtänkt hållning. De är snarare slentrianmässiga diskurser som på individuell nivå är relativt oskyldiga. Det är egentligen inte ’de andra’ som man vill säga något om eller som man vill åt. Snarare är det något som man vill förmedla om den egna identiteten, om vem man är eller borde vara. Referenserna till ’de andra’ blir enbart redskap för det här, men det är också här som problemet ligger. Gränserna förstärks och sluts medan ingen egentligen erkänner att de bär ansvar för det eller ens menar allvar med det.

Organisationer är alltid tvungna att systematisk motarbeta former av gränsskapande som gör dem inåtvärmande och som gör att de hellre reproducerar sig själva än tar in nya element och låter sig förnyas. Samma tendens finns ofta också inom minoritetskulturer. I Åbo Akademis fall finns alltså två processer som vill stänga till, utestänga, exkludera och skapa ideala föreställningar om enhet och enhetlighet hos ett ”vi”.

Jag hoppas att det finlandssvenska kommer att vara en del av de teman som tas upp på det inkommande minoritetsseminariet och då inte enbart som en fråga om hur man i ännu högre grad värnar om och förvaltar ett kulturarv under ökande hot. Ett sådant värnande är de facto beroende av en konkret öppen hållning, av ett ”vi” som kraftigt vågar ifrågasätta och utmana sig självt. Det är – om jag förstår det rätt – något sådant som Wallin betonar i sin insändare.

Min poäng handlar inte om vikten av att tänka rätt, och därefter tänka ännu mera rätt, om att kunna uppvisa de efterfrågade attityderna. Det är vi tillräckligt bra på både vid ÅA och i Svenskfinland. Det handlar om vikten av konkreta organisatoriska åtgärder som förkroppsligar och verkliggör sådana värderingar: om antagning, om rekrytering, om didaktik, om utformningen av fysiska rum etc. Eller, för att peka på en aktuell fråga: att ÅA:s ledning reagerar omedelbart när undersökningar antyder att kvinnor vid ÅA är underbetalda i förhållande till män.

Det finns sätt att översätta värdet av diversitet till en levd verklighet. Diversitet är ett egenvärde som inte kan ifrågasättas eftersom det på andra sidan finns människor som exkluderas genom någon av de mängder av obskyra kategorier vi använder för att hantera oss själva och varandra. Men – det är i lika hög grad ett funktionellt värde: diversetet och öppenhet är en förutsättning för att upprätthålla vitalitet och utvecklingsförmåga inom organisationer. Jag hoppas att den nya minoritetsprofilen kommer att generera en mängd olika förändringar.

 

Tråkig repris?

Peter NynäsRas? En diskussion om mänskliga raser har blommat upp i Finland. Jag tänker inte ta ställning till den diskussionen – en del mycket kloka inlägg har funnits och en del av dem kommer till min lycka från forskarresurser vid ÅA. Men – jag kan inte låta bli att förvånas över det absurda i att vi befinner oss här.

På väg hem från Helsingfors för en vecka sedan tittade jag på filmen ”Mississippi burning” från 1988. Den utspelar sig i sydstaterna för cirka 50 år sedan och handlar om utredningen av mordet på några afroamerikaner, om det tysta medgivandet som gav Ku Klux Klan livsrum, och om det allmänmänskliga men farliga djupet som gömmer sig bakom känslan ’om jag inte är bättre än alla ”de där”, vem är jag då bättre än’. Förakt – för sig själv och ändra – sammantvinnat i våld.

Jag har ett vagt minne av att jag också såg ”Mississippi burning” en tid efter att den producerades. Jag minns att den var gripande, och att den var bekräftande. Den var ett barn av sin tid precis som jag var; den var en av berättelserna om det vi lämnat bakom oss och det som kanske fanns kvar enbart i form av en liten men irriterande växtvärk i samhällets marginaler. Den var en av berättelserna om de tidigare generationerna som helt enkelt inte visste bättre.

Det var omtumlande att se filmen på nytt. Jag kände mig lurad. Jag kände mig naiv. Jag förstod att jag hade haft fel. Jag trodde länge att jag hade varit del av en självklar samhälls- och kulturutveckling som förde oss i en helt annan riktning, byggd av en strävan att ge människovärdet en position som inte var förhandlingsbar oavsett ekonomiska och politiska konjunktioner.

Men, igen ras? Och igen våld – direkt och indirekt – mer eller mindre politiskt sanktionerat?

Jag har inte närt en föreställning om att rasism kan försvinna som en individuell tendens. Jag har ofta sett den hos mig själv och andra har påtalat den. När jag i slutet av 80-talet åkte lokal buss i USA förstod jag att  jag var mycket ensam i det valet, även om bussen var närapå fullsatt. Det fanns inte en skylt på utsidan, men främlingskänslan som infann sig berättade för mig att bussen inte var för ’vita’. Jag kunde se det.

En annan gång korrigerade mig en vän skarpt när jag talade om hans asiatiska vänner – en rak höger låg de facto i luften – eftersom mitt tänkande var genomsyrat av värderande föreställningen om distinktioner mellan olika raser. Det såg jag inte själv. Samma budskap kände sig min goda kollega från Israel tvungen att en gång förmedla även om han var mera diplomatisk. Hans senaste bok antyder förresten hur hela staten Israel tenderar att vara en konstruktion byggd på vithet. Den sidan är gömd bakom föreställningen om religion och kultur som en skiljelinje.

Jag hade i de här och andra liknande situationer kunnat gömma mig bakom obskyra definitioner av rasism, bakom en kvasivetenskaplig retorik, men det hade knappast tjänat annat än mitt behov att gardera mitt eget värde i mina egna ögon. Det värdet är naturligtvis värt sin vikt i guld för mig själv, men min poäng är enkel. Jag levde i många decennier i ett samhälle och en kultur där centrala kulturella och samhälleliga aktörer hjälpte mig att balansera och hantera den här mänskliga problematiken. Och det var i tilltron till det värdet jag sökte mig till universitet.

Jag är osäker om det samhället och kulturen finns längre. Det håller på att bildas nya berättelser om nu och då, om grunderna för hur vi kan och bör styra och leda vårt samhälle och vår kultur, och de här dirigerar vem vi är och vem vi kan vara, vad vi gör och bör göra. De politiska ledarna kan inte frånta sig ansvaret för de här berättelserna, men många av dem gör det tyvärr.

Universiteten som lever inom ramen för samma rådande kulturnivellering har den senaste tiden fått kämpa med sitt livsberättigande. De har ett speciellt ansvar. Det behövs ett trots mot det konkurrenstänkande som bara gynnar politikens söndra och härska tendenser och undergräver dess existensberättigande. Det behövs ett samfällt engagemang för människa, kultur och kunskap. De som idag kan och behöver bära det engagemanget är universiteten i Finland. De behöver bära det för sin egen skull, men ännu mera för de andra omkring oss och de behöver bära det för framtiden.

Jag vill inte att mina barn ska behöva se en film om vår tid, en film som tematiserar våra dysfunktionella politiska aktörer, de konkreta våldsstrukturer som ledande politikers rasism skapar och den stumma samtid som ger allt detta stort livsrum. Då blir det bara en berättelse om en repris och människans misslyckande är inte ett undantag utan en regel.

Hitchcocks grepp

Nyligen greps två män i Finland för något som kallades ”terroristiska mord”. När jag var i Atlanta i november höjdes säkerhetsnivån på grund av möjligt hot. Men – allt det här är ändå marginellt i ljuset av händelserna i Paris. Frågor om terrorism når oss vare sig vi vill eller inte.

NynäsDet satsas för tillfället mycket resurser på frågor i anslutning till terrorism. Även inom universitetsvärlden syns det här t.ex. i form av forskning i radikalisering. Den har ökat exponentiellt sedan början av 2000-talet. Utvecklingen är tydlig och forskningen är i takt med sin tid. Tidigare skrevs inte många artiklar alls och det bedrevs inte många forskningsprojekt. Nu går forskningen på högvarv. Tidigare handlade radikaliseringsforskningen främst om olika ideologier, nu är terrorism kärnfrågan i radikaliseringsforskningen. Tidigare handlade radikaliseringsforskningen om politik, nu handlar den mest om Islam.

Allt det här kan också vägas mot lite fakta, t.ex. Global Terrorism Index. Den ges ut av The Institute for Economics and Peace (IEP), ett oberoende forskningsinstitut. Rapporten är överskådlig och budskapet är lätt att ta till sig: Terrorism ökar både i omfattning och geografisk spridning, och den skördar i allt högre grad civila offer. Det är ett reellt problem vi talar om.

Ämnet blir däremot lite mera intrikat när man ser närmare på resultaten i rapporten: terrorism är ett problem främst i några länder (Irak, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Syrien). Här hittar man 78% av dödsfallen som beror på terrorism. 60% av länderna i rapporten har inga sådana dödsfall alls. Några viktiga iakttagelser görs också i rapporten: terrorism tenderar att uppstå i länder där det redan förekommer politiskt våld, där det saknas trygghet, samt där respekten för mänskliga rättigheter och internationella organisationer är låg.

Vad hände med kopplingen mellan Islam, radikalisering och terrorism? huvudfåran i forskningen? Den är tydligen en myt byggd på flera element. Ett element är föreställningen om att religion spelar en betydande roll, men den föreställningen saknar grund. Terrorism är ett politiskt fenomen som uppstår lättare under vissa politiska förutsättningar. Ett annat element är myten om att radikaliserad religion eller politik är en grogrund för terrorism. Det här är också en myt, och det finns inget som stöder den. Tvärtemot. Om vi lyfter blicken ser vi att den bygger på logiska felslut.

Både vår samtid och vår historia har tydliga inslag och trender av extrem och stark religion (eller politik) men de här fenomenen har inte på något speciellt sätt varit grogrunder för terrorismliknande aktiviteter. Däremot tenderar vår känsla för vad som är rätt och fel att ta avstånd från tanken att våld och terror är ideologiskt berättigat och vi söker sätt att uttrycka sådana normer och gränser. Då använder vi ord som extrem, radikal etc., men det betyder inte att de har ett förklarande värde.

Men – myterna om terrorism har tydligen ett stort värde. Det satsas för tillfället mycket resurser i dem och det kommer definitivt att satsas mycket även framöver. Forskningen är i takt med sin tid, men tyvärr inte i förankrad i fakta.

Från det ena till det andra: den senaste tiden har jag inte skrivit bloggar. Tiden har inte varit ett problem, den fanns inte tidigare heller. Inte heller motivationen, texter föds när man sätter sig ned. Snarare var mitt problem en slags härdsmälta. Det har helt enkelt funnits för många kritiska frågor att ta fatt i. Var kan man börja?

Fan vet vad allt det här handlar om, men på några månader lyckades vår regering rasera grunden för vårt samhälle. Istället fick vi en sluten värld märkt av konflikter, rädsla och hat – styrd av ett förakt för kunskap och fakta. På en mycket kort tid fick vi grupper som ränner omkring och skriker att vi skall stänga våra gränser. Och vi fick grupper som ’patrullerar’ beredda att slå till där de ser något misstänkt med mörkare hudfärg röra sig.

Lite mera fakta om terror kan förresten vara på sin plats här. Terrorism har olika karaktär i olika samhällen, precis som våld i övrigt. Terrorismen i Väst domineras av enskilda individer som inte är parter i uttalade politiska samhälleliga konflikter men som när högerextrema föreställningar.

På tal om det. Jag undrar om vi har en valhänt och inkompetent regering – eller en ledarhord som är strategisk och smart på ett finstilt sätt. Ordet terror betyder inte bara politiskt motiverade våldshandlingar. Det betyder också att inge skräck och rädsla. Rädsla är ett användbart ett redskap i många sammanhang, också i politik. Alla som sett Hitchcock’s filmer vet att det bästa sättet att ingjuta rädsla inte alltid är uppenbara hot. Ibland är en svag – till och med mycket svag – antydan starkare. Den riktar vår blick och låter vår fantasi sköta resten. Fantasin är stark och beredd att investera – inte bara i forskning utan också i olika former av våld.

Vårt eget hundspann

NynäsJag mindes plötsligt några iakttagelser som jag snubblade över i min forskning för en tid sedan. Manuel Castells, en internationellt känd nätverksteoretiker, och Pekka Himanen, en finländsk filosof, berör i ett gemensamt verk frågor om spänningen mellan globalt och lokalt i relation till det framväxande informationssamhället. Den pågående utvecklingen har sträckt individers och gruppers horisonter längre än tidigare och frågor om nationella och kulturella identiteter ställs på sin spets. Det här bidrar, menar de, till att nationalism och religiös fundamentalism får luft under vingarna.

Det är lätt att nicka instämmande till det här och många gör det även om deras analys också kommit att diskuteras mycket kritiskt. Polarisering av värderingar och attityder tycks för tillfället splittra många hörn av världen – likt Mose i tiden med sin stav fick Röda Havet att dela sig. Men den här följden av globala förändringar skall naturligtvis inte förstås som en regel. Även om tendensen är tydlig behöver det nya informations- och nätverkssamhället inte nödvändigtvis betyda en utmaning för lokala kulturella identiteter. Verkligheten är mera sammansatt än så och Finland utgör ett intressant och viktigt undantag. Så menar i alla fall Castells och Himanen.

Fortsättningen som följer står i bjärt kontrast till den senaste tidens politiska och religiösa utveckling. Finland är, skriver de, ett land som är synnerligen väl integrerat i den nya globala informationsekonomin, men samtidigt ett samhälle som förmår bekräfta sin kultur, sitt språk och sin nationella identitet: det finländska informationssamhället och välfärdssamhället samverkar och är djupt rotade i den finländska identiteten. Kombinationen utveckling och välfärd ses som Finlands naturliga överlevnadsteknik. Därför, menar de, så hittar man inte utpräglad nationalism, religiös fundamentalism eller motsvarande reaktionära motståndsidentiteter i Finland.

Men – det här konstaterade Castells och Himanen i början på 2000-talet. Det har hänt mycket sedan dess. Finland var inte immunt mot reaktionära och splittrande tendenser och sådana ensidiga och destruktiva maktsträvanden som följer radikaliserande hållningar. Det är av den här orsaken jag minns deras syn på Finland. Den var idealistisk.

Det är svårt att förstå varför vi står där vi står idag. I ljuset av tidigare vallöften kan man knappast konstatera att folket fått vad de bett om. Och utöver brutna vallöften är ignoransen för folkets värderingar tydlig. Vår nya undervisningsminister lyfter i en av sina bloggar fram det faktum att 95 procent av oss ser det som ett ansvar att betala skatt. Men, hon gör det bara för att avfärda det med en kort mening: ”Någonstans går i alla fall gränsen” skriver hon, ”och nu känns det som om gränsen brustit.”

Jag respekterar och förstår undervisningsministerns personliga känsla i den här frågan. Möjligen har hon själv beskattats för hårt i relation till de behov eller den rätt till sin lön som hon upplever att hon har. Men, det är en helt annan sak. Hennes egen personliga upplevelse av rättigheter eller behov äger inte legitimitet som politisk programförklaring – och speciellt inte när den förblindas av uttalad nonchalans och likgiltighet inför andra synsätt. Men, det här förhållningssättet tycks tyvärr vara karaktäristiskt för den nuvarande regeringen som helhet.

Den ledande politikens nonchalans och förakt för kunskap syns inte enbart i konkreta nedskärningar. Många har pekat på den brist på utbildning som vissa portföljsinnehavare får kämpa med, och det är onekligen en korrekt och relevant iakttagelse. Men, inom politikens historia hittar vi säkert exempel på goda politiker som i grunden saknat utbildning. Det är däremot ett mera tidstypiskt fenomen att man plockar in udda galjonsfigurer som inte kompenserar sin brist på utbildning med en gedigen erfarenhet från politisk verksamhet samt bildning och öppenhet. Sådant har tidigare kunnat lotsa politiker in i nära dialog med både historia och samtid.

Problemet uppstår när brist på kunskap eller utbildning förenas med den nonchalanta och retoriska hållning som t.ex. undervisningsministern ger utryck för. Kunskapsförakt och nonchalans inför omvärlden – varthän vi än lokaliserar det vi kallar omvärld – är en olycklig kombination när man skall ta ansvar för ett land och en värld.

Vi lever i ett annat land i dag än det land som Castells och Himanen såg. Finland är mera polariserat; det pågår en reaktionär process och den sker aktivt och uttalat. Men, det är en grov förenkling att tänka att slitningen finns i gränsen mellan något som vi kallar lokalt och globalt. Den samtida nationalismen har mycket starka internationella uppbackningar och inspirationskällor. Den är en form av lokal rörelse som i grunden är mycket global. Sipilä, Soini och Stubb är hundar i ett globalt hundspann som drivs av vissa specifika värderingar och intressen. De är inte nationens försvarare eller rotade i en finländsk kulturell identitet. De behöver blottas för vad de är – i kontrast till de 95% som är en mycket tydlig finländsk kulturell och nationell identitet.

Kan man tillägga något? Det skulle väl i så fall vara följande: om kombinationen information och välfärd var grunden för Finlands överlevnad, så står vi idag inför två alternativa scenarier. Vi kan likna det vid eutanasi eller självmord på nationell nivå – och vilket ord vi väljer är irrelevant. Vill man använda ett mildare språk är det väl så att den Finländska ”mirakel-modellen”, som den kallades en tid, nu är värderingsmässigt nedmonterad.

På ett paradoxalt sätt står mitt enda hopp till en fortsatt och mera tillspetsad polarisering. En sådan kan kanske mobilisera tänkande reflektiva krafter att äntligen ryta till på allvar – också i Finland.

Rätt riktning!

NynäsEfter att jag har röstat idag – likt så många andra – så borde jag skriva något om politik. Även om jag inte är någon politisk entusiast och dessutom relativt inkompetent på området så känns valet personligen viktigt. Vissa globala och nationella trender under de senaste åren har bidragit till att valet i år berör mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag är helt enkelt lite orolig. Kanske jag med åldern börjat förstå den betydelse som politiska beslut kan ha för den verklighet som vi alla delar. Kanske när jag även en naiv förhoppning att årets val skall visa att utvecklingen kan vändas.

Men, för att inte enbart sitta och bita på naglarna av nervositet när jag nu inväntar valresultatet läser jag lite förstrött i Åbo Akademis utkast till ny strategi. Den har nyss sänts på remiss till olika instanser inom universitetet. Även om jag ännu inte jobbat ens tio år inom ÅA så har jag hunnit se en del strategier komma och gå. Ofta har de därtill utarbetats parallellt för olika nivåer. I mina ögon har sådana situationer tett sig motsägelsefulla. Ett strategiskt tänkande som inte utvecklas på ett enhetligt sätt blir antagligen relativt tandlöst.

Redan vid den första anblicken väcker den nya strategin en del frågetecken. Ifall strategin en dag verkligen omsätts i praktik och ekonomi så kan nyanser vara viktiga. Av gammal akademikervana faller jag därför in i en inre diskussion om enskilda ordval och motsvarande detaljer. Jag hittar till exempelvis begreppet kultur på en del ställen men en av hörnstenarna som definierades i den tidigare strategin från år 2010 har tydligen sjunkit in i lergrunden. Min snabba jämförelse mellan den rådande strategin och det nya förslaget visar att betoningen av kulturbärande ansvar har försvunnit; det här var tidigare en ÅA:s tre hörnstenar. Vad det här ansvaret innebär fanns även i viss utsträckning preciserat i den tidigare strategin. Ifall man har begravt den här hörnstenen, kan jag föreställa mig att det väcker diskussion.

Men, att det här ordet har strukits i det nya förslaget verkar vid närmare läsning ha en större innebörd. I det nya förslaget har man inte lämnat bort endast den kulturbärande hörnstenen. Bildspråket om att universitetet vilar på vissa hörnstenar har rensats bort helt och hållet. Även om jag på den här punkten säkerligen går för långt i min tolkning så läser jag in något mera i denna outtalade förskjutning. Det nya förslaget signalerar möjligen en mera genomgripande förändring.

Ser man till de här nyanserna och ordvalen så vill ÅA inte längre ge en bild av ett universitet som karaktäriseras av gediget byggandet, stabilitet och väggar som skyddar, avgränsar och sluter in. Det kan kännas oroande, men en sådan bild av vad ÅA är har fått ge vika för ett annat sätt att tänka. På första sidan kan man istället läsa att ÅA är det gränsöverskridande universitetet.

Ordet gränsöverskridande fanns – tror jag  – på enbart ett ställe i den tidigare strategin: forskningen skulle vara gränsöverskridande. I det nya förslaget återkommer ordet i flera sammanhang. Vidare sekunderas det av en del nya ord som jag inte alls hittar i den gamla strategin: öppenhet och mångfald. Budskapet blir ganska klart när de här orden kopplas samman och man hävdar att ”utgående från sin status som ett minoritetsuniversitet ska ÅA vara bäst på gränsöverskridande, mångfald och öppenhet”. Hörnstenarna som ÅA tidigare ville vila på har i den nya strategin omdefinierats till värderingar som på ett tydligt sätt därtill riktar sig framåt.

Jag börjar sakta men säkert se vissa relevanta styrkor i den nya strategin – och även vad gäller hur vi kan och skall relatera till det finlandssvenska ansvaret. I den nya strategin ringar man bl.a. in vissa konkreta forskningsområden. En av dem är minoritetsforskning med – förstås – sin självklara kontaktyta till ÅA:s specifika roll i Finland. Man konstaterar att en ”utvidgning av det finlandssvenska mot en internationellt relevant profilering kring minoritetsfrågor på ett allmänt plan är Åbo Akademis viktigaste satsning under den kommande strategiperioden”. Den här betoningen av ”utvidgning” stöds indirekt av några ytterligare viktiga nedslag. Man lyfter fram vikten av mångfald som en källa till kreativitet och understryker att kultur blomstrar genom berikande växelverkan med andra språk och kulturer.

Den första snabba läsningen av den nya strategin är med andra ord positiv – även om mera kritiska frågor hinner infinna sig framöver. Jag måste helt enkelt konstatera att förslaget bryter sig ur några gamla återvändsgränder, men inte genom att enbart föra in några nya byggstenar utan genom att förskjuta perspektivet på ett mera genomgripande sätt. Man har tagit till sig en tanke som är lika utmanande som den är grundläggande – vare sig vi talar om en organisation eller en kultur. Livskraft finns i öppenhet och mångfald, eller som man i förslaget till strategi skriver: i en ”verksamhet överskrider språkliga och kulturella gränser”.

De här tyngdpunkterna i det nya strategiförslaget visar att ÅA har en potentiell betydelse och relevans som kan sträcka sig mycket längre än utbildnings- och forskningsansvaret, i bästa fall till de frågor som idag är aktuella. Med det här i bagaget går jag  tillbaka till frågan om hur valet utfallit.

Take me to church

Peter NynäsJag har haft anledning att skriva om det här tidigare, men det ligger på mitt bord att skriva om religion så ni får ursäkta mig. Vi hade föreställt oss att tanken om att gud är död skulle plana ut i en samhällelig verklighet inom vilken alla kunde rymmas och mötas, men den här tanken har ställts på sin spets den senaste tid på olika sätt.

Å ena sidan: nätverk, organisationer, politiska partier etc. som motiveras av religion tycks stiga in på den samhälleliga scenen i sådan takt att vissa röster hävdar att det pågår en ny våg av korståg. Kanske de har rätt när de menar att vi borde vara försiktiga med det där som kallas religion. Å andra sidan: olika former av religiöst färgade praktiker och tankesätt blir allt mera comme il faut. Folk behöver inte längre hyckla med om de sätter tilltro till andar, tungotal eller testar healing. Vissa talar om ökad pluralism och frihet, och hurrar för den nya öppenheten. Kanske de har rätt?

När jag skriver det här lyssnar jag på professor i genus- och kvinnostudier Minoo Moallem. Hon kommer från Berkeley University, USA, och håller det inledande huvudföredraget på konferensen Religion, Gender and Body Politics, i Utrecht. Hon har sin bakgrund i Iran. Hon talar om shia och den politiska utvecklingen i Iran ur allmänt och långt perspektiv. Speciellt lyfter hon in och visar en mera subjektivt färgad verklighet och granskar spänningar, slitningar och dialogen inom populär visuell kultur i Iran och hur den lever inom, av och mot den religiösa hegemonin.

Jag måste erkänna att jag har ibland svårigheter att följa hennes föredrag. Det är redan sen kväll och jag steg upp klockan fem för ett tidigt flyg. Prof. Moallem har alldeles nyss landat jetlaggad efter en transatlantisk resa. Mina öron är grumliga och hennes engelska är emellanåt bruten, och samtidigt rör hon sig ambitiöst och smidigt mellan skiftande världar av teoretiska koncept som i en fuga av Bach. Det här är en utmaning för mig och när hon sammanfattar sitt föredrag tvingas jag stanna upp och rekapitulera. Jag måste försöka minnas hennes inledning, lyssna noggrant på varje ord hon säger just nu och parallellt granska den tryckta sammanfattningen. Vad var det jag missade när jag inte förstår varför hon plötsligt gråter?

Jag inser efter en stund att jag behöver tänka om. Betoningen av sekularisering, modernitet och mer eller mindre allvarliga konservativa eller traditionalistiska motreaktioner mot dessa ter sig plötsligt som ett snävt synsätt, som om det var en vald och trygg blindhet. Handlar det här om ett ganska bekvämt sätt att närma oss problemen, vare sig vi är akademiker, politiker eller kyrkor?

Prof. Moallem placerar vårt sätt att förstå vår samtid i ett annat perspektiv. Hon ser den västerländska utvecklingen utifrån, på ett annat sätt än vi förmår, men stärkt av sina iakttagelser om hur dess skugga och spår fallit utanför Europa, t.ex. i Iran och revolutionen 1979. Vad händer om vi låter frågan om upplysning, modernitet och religion – sekularisering – vara sekundär? Och om vi sätter frågan om nationalism, betoningen av land och folk, i förgrunden?

Mina tankar vandrar till det religiöst färgade s.k. “samhällsbygge” som för tillfället eftersträvas på global nivå av vitt skilda samhällsgrupper som vill se ett nytt land och folk i den värld de lever i. Oavsett skillnader förenas de ändå av tanken om land och folk – vare sig de verkar i Sydkorea, Peru, Ryssland eller Finland – och de förenas också av tanken om att land och folk skall kultiveras eller kanske tuktas av lagstiftning och moral. Religion är ofta centralt hos dessa men ibland enbart som ett sidoelement och ibland helt osynligt.

Jag såg nyss de sovjetrealistiska statyerna vid Gröna bron i Vilnius. De är lika talande för den här betoningen som kristdemokraternas eller sannfinländarnas agenda. Vid de fyra brofästena finns fyra skulpturgrupper i klassisk stil: soldaten, arbetaren, jordbrukaren och studenten, och de finns i bilden av både en man och en kvinna. De här symbolerna förvaltas och utvecklas fortsättningsvis, om än i modifierad version, men med ett förnyat engagemang inom vilket både kommunism och sydkoreansk nykapitalism kan rymmas, liksom evangelikal kristendom i många länder – och många andra fenomen.

Jag märker att jag har tappat koncentrationen när jag sitter och tänker på prof. Moallems föredrag och samtidigt skriver det här. Men, när jag lyssnar till igen är det prof. Yvonne Sherwood från Storbritannien som talar och hon för oss till gamla testamentets gestalter, Abraham, Isak och Hagar – och till Israel. Prof. Sherwood är professor i bibelkunskap och politisk teori, en känd feministisk teoretiker. Jag stannar upp igen. Var det någon som missade filmen Exodus: Gods and Kings som gick nyss på biograferna? Jag förstod aldrig om den var en medveten kritisk och ironisk gestaltning av kopplingen mellan nationalism och religion, eller om den beskrev en samtida syn som bara kan definieras som skrämmande.

Genom prof. Sherwoods kritiska och oroande perspektiv på våra idémässiga rötter slungas jag snabbt tillbaka till kärnan i prof. Moallems föredrag och hennes sorg. De griper inte enbart in frågan om ett möjligt annat sätt att läsa den västerländska religiösa historien i nationalismens ljus, om makt och religion, och hur den här betoningen varit en av våra främsta exportvaror och ännu är så. Allt framstår som en gammal besatthet som griper rakt in i de liv och kroppar som fick kämpa med och mot den här hegemonin var den än blev en politisk realitet. Statyer som blir liv och liv som förstenas och stenas. Var det hennes öde också?

När jag skriver klart den här texten har jag flyttat till en liten gaybar nära mitt hotell. Den håller på att tömmas och bakgrundsmusiken stiger fram. Bartendern byter plötsligt från The hanging tree som om just den låten irriterat honom och han väljer en poplåt med refrängen ”Take me to church”. Är det vad som vi gör mest hela tiden? Och borde vi lära oss att se religion i ett annat eller bredare perspektiv?