Etikettarkiv: språk

Lob des Lernens

Tapio SalmiJag satt i bussen på väg mot Helsingfors och plötsligt ringde telefonen. Ett okänt nummer för mig, men jag beslöt att ta samtalet. Det var en glad röst från Svenska Finlands Folkting som berättade att jag skulle få Folktingets medalj för befrämjandet av den finlandssvenska kulturen. Först var jag en aning förvånad, men i bakgrunden ligger min omfattande produktion av läromaterial på svenska samt mina ställningsstaganden om undervisningsspråket vid ett universitet. Jag är absolut övertygad om att en väsentlig del av universitetsundervisningen ska ges på studenternas modersmål, speciellt i ämnen som av många betraktas som svåra, dvs matematik, fysik och kemi.

Det är viktigt att vi utvecklar terminologin i språket på livets alla områden, inklusive vetenskap och teknologi. Låt mig ta som exempel två relativt små nationer som jag beundrar: ester och islänningar. Tack vare idogt och outtröttligt arbete, så har dessa två språk utvecklats till fullständiga kulturspråk, som har en heltäckande terminologi, från ishockey till rymdteknologi. Många större språk i världen är hotade, eftersom språket inte har kunnat utvecklas så att det skulle motsvara dagens krav på kommunikation. Då kan man endast prata om vardagliga saker hemma, medan ute i samhället är man genast tvungen att ty sig till språkmajoritetens språk.

Språket är ett centralt element i all undervisning och inlärning. Vi får inte heller glömma bort den vardagliga undervisningens betydelse även för studentrekryteringen: ett gott rykte om undervisningens kvalitet och lärarnas entusiasm sprids. Därför är det viktigt att alla lärare – även professorer – aktivt deltar i undervisningen vid Åbo Akademi, helst på svenska. Vi tänker ibland att professorerna endast ska hålla fördjupade eller postgraduala kurser, men professorn, den ledande representanten för ämnet, är ämnets ansikte utåt. Därför är det bra att professorerna undervisar även i grundkurser, så är det t.ex. i USA.

I våras besökte jag en konferens i San Diego. Jag satt på stranden med min kollega professor Robert Augustine från New Jersey. ’Finally I stopped my regular lecturing’,  konstaterade han (ca 85 år!). En lärare med lång erfarenhet är en otroligt stor tillgång för universitetet. En kanadensisk kollega klagade en gång att han inte bemästrade ett visst delområde i kemiteknik. ’Just give a course’ gav en arbetskamrat som råd. Alldeles rätt; då man undervisar någonting, måste man kunna sin sak. Studenterna anar omedelbart om föreläsaren har sviktande kunskaper och bristande perspektiv.

Det är bra med alla möjliga kursvärderingar, men allra mest uppskattar jag studentens uppriktiga feedback. En sen kväll var jag på Axelborg och en teknolog kom till mig och började kommentera: Tapio, du är en synnerligen intressant föreläsare’. Jag nästan hann tacka honom för komplimangen men sedan kom fortsättningen: ’…men du är absolut ingen stor pedagog!’

Bildning och utbildning är det starkaste vapnet med vilket en liten nation försvarar sig och garanterar sin existens. Jag avslutar med Bertold Brechts dikt ’Lob des Lernens’:

Lerne das Einfachste! Für die,
Deren Zeit gekommen ist,
Ist es nie zu spät!
Lerne das ABC, es genügt nicht, aber
Lerne es! Laß es dich nicht verdrießen!
Fang an! Du mußt alles wissen!
Du mußt die Führung übernehmen.

Lerne Mann im Asyl!
Lerne, Mann im Gefängnis!
Lerne, Frau in der Küche!
Lerne, Sechzigjährige!
Du mußt die Führung übernehmen.
Suche die Schule auf, Obdachloser!
Verschaffe dir Wissen, Frierender!
Hungriger, greif nach dem Buch: es ist eine Waffe.

Du mußt die Führung übernehmen.
Scheue dich nicht, zu fragen, Genosse!
Laß dir nichts einreden,
Sieh selber nach!
Was du nicht selber weißt,
Weißt du nicht.
Prüfe die Rechnung,
Du mußt sie bezahlen.
Lege den Finger auf jeden Posten,
Frage: wie kommt er hierher?
Du mußt die Führung übernehmen.

Lärandet är inte beroende av tid och plats; det kan det göras i asyl, det kan göras i fängelse. Vi får utbilda oss i frihet. Jag önskar alla läsare en trevlig självständighetsdag!

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

Vittu

Tapio SalmiVittu, vittu och igen vittu!

Vittu, vittu, det är den finländska ungdomens jargong nuförtiden, oberoende av den sociala klassen eller språkgränsen. En gång funderade jag hemma att mitt språkbruk och mitt ordval börjar vara ålderdomligt, eftersom jag gick i en gammaldags skola och mina föräldrar varnade mig om att använda fula ord – ett straff kunde komma omedelbart.

Under de senaste årtiondena har en ny och energisk vittugeration vuxit upp i vårt kära fosterland. Det är verkligen en djärv och gränsöverskridande företeelse (och följer därmed Åbo Akademis strategi), vittu (sv. Fittan, lat. Vagina) har blivit hela folkets egendom och har fått otaliga betydelser, som klart överskrider det ursprungliga anatomiska begreppet. Det svenska ordet ’fittan’ var ännu helt korrekt på 1700-talet, men efter det blev vi så fina, kanske tack vare den store kulturkungen Gustaf III, att ordet blev en del av gatuspråket, ett ord som medel- och överklassen i riket aldrig skulle våga använda.

Är inte allt detta fullkomligt idiotiskt – den ursprungliga anatomiska fittan har abstraherats för att bli en aggressiv svordom eller enbart ett innehållsfattigt fyllnadsord ? Jag har påträffat ungdomar i bussen, i Kuppisparken och på Citymarkets gård; de kan inte inleda diskursen utan att börja med vittu. Låt oss ge några exempel på ett praktiskt vittu: vittu, läraren i huslig ekonomi är dum, vittu läraren i religion förstår ingenting (på finska: vittu se ussanmaikka on tyhmä). En ung och lång kille, troligen från Somalien hade en underhållande pique-nique med sina kompisar i Kuppisparken i augusti, skolan hade börjat. Öl och cider smakade supergott och det var tufft att vara litet full även mitt på veckan eftersom den lagliga åldersgränsen hade nyligen överskridits. Den sociala integrationen till det finländska samhället verkade vara fullbordad!

En dag konstaterade jag hemma till min hustru: min vokabulär är gammaldags, men jag vill modernisera den. Vad menar du på riktigt, frågade hon nyfiket, dina professionella ordval är ju väl ok? – Nej, nej, jag moderniserar och ska inkludera vittu i alla lämpliga sammanhang. Du är galen, tänk på konsekvenserna, varnade hon mig. Jag startade försiktigt, dock bestämt och under kalla vinterdagar (endast då stiger jag på en buss, annars cyklar jag) lyssnade jag på diskussioner i bussen: vittu hit, vittu dit, vittu killen var kul, vittu läraren var en idiot. Ungdomen behöver sitt vittu, annars får de inte dialogen igång.

Jag har alltid älskat att imitera människor – det är min svaghet och härstammar från åren jag spelade i skolans teater. Så, efter några dagar blev det vittu, vittu och igen vittu. Igen kom det en varning hemifrån: Tapio du kan inte fortsätta på detta sätt, du skadar din image som diplomat och förhandlare, du gör dig löjlig, folk tror att du på riktigt har fått ett problem. Man ska alltid lyssna på en kvinna: flickvän, fru, mor, syster, släkting, kvinnlig medarbetarere.  Faktiskt, det var dags att sluta, addiktionen hade blivit för stark och den hade börjat dominera mitt vardagliga språkbruk. Alltså: en stark antivittuaktion inleddes under de kommande dagarna och veckorna så att jag skulle bli civiliserad igen.

Jag städade mitt språk och blev igen en god herde för doktorander och medarbetare. En dag kom jag tidigt på morgonen till laboratoriet och frågade postdoc-medarbetaren :  Kalle, har du kommit ihåg att söka om ett stipendium från Fortums stiftelse? Vittu, jag får aldrig någonting därifrån, utbrast Kalle. Nej, nej, Kalle, inte vittu Kalle utan beklagligtvis eller tyvärr Kalle, så ska du uttrycka dig och skicka snällt in en ansökan ändå – kanske har vi denna gång en bättre tur. Kalle fick ett stipendium.

Ibland kan man dock inte undvika detta färggranna och impulsiva och uttrycksfulla ord. Medicine licentiat Stig Backlund var en legendarisk industriläkare vid Pargas Kalk, kommunalläkare och även privatläkare i Pargas. Arbetsbördan på 1970-talet var enorm och arbetsdagen överskred lätt 15 timmar. Tålamodet tog ibland slut och doktorn blev utmattad. Jag var en gång på hälsocentralen och doktor Backlund skrek till min far: Olavi, detta är en synnerligen fittig plats!

Enligt den stora och revolutionerande språkforskaren och språkreformatorn Juhan Aavik från Ösel, Estland har varje individ i samhället rätten att skapa och föreslå nya ord. Jag håller på och sorterar mina rese- och representationskvitton – ingenting är borttappad (biskopen för Helsingfors stift tappar bort 30% av sina kvitton, men jag får inte tappa bort det minsta verifikatet, eftersom jag inte åtnjuter Guds nåd på samma sätt som biskopen), men ändå är arbetet med sorteringen en aning tråkigt ibland. Därför kommer jag på ett nytt ord till det första inhemska språket: jobbet med sortering och allokering av alla värdens kvitton och verifikat ska i fortsättningen kallas ’kvitutus’!  – Finskan har ju alltid lånat mycket från svenskan, så månne inte även detta förslag kan godkännas av Forskningscenralen för inhemska språk.

Nyligen deltog jag som medlem av en rolig och kompetent delegation från Teknisk kemi och reaktionsteknik i en global konferens i kemi- och processteknik, CHISA2018 i Prag. Dagarna blev långa och intensiva. Nästa dag skulle det hållas ett Beer Party för unga vetenskapsidkare i restaurangen U Vejvodu i gamla stan i Prag. Våj vidu, det blir bra, konstaterade min yngre medarbetare Dr Pasi Tolvanen. Dit for vi, där blev vi och kvällen blev lång som vanligt. Vi återvände till konferenshotellet kl 4.30 på morgonen.

 

Tapio Salmi

Kuressaare/Arensburg, oktober 2018,

med endast några kvitton borttappade, dekanus för FNT och professor i kemisk reaktionsteknik

 

Språk och förändring

Meri LarjavaaraDe enda språken som inte förändras är döda språk. Det hör till språkens väsen att de lever med sina talare och med den omgivning de används i.

Det finns flera instanser som vill reglera språkets användning, dess form.

Varje talare vill förstås prägla sitt språk så att det blir rätt och känns äkta just för hen. Denna påverkan är så stark att till och med brottsundersökning kan utnyttja den. Hur troligt är det att texten är skriven av en viss person? På vilket sätt använder hen språket – vilka strukturer används, vilka ord? Varje talare lämnar tydliga spår i sitt språkliga uttryck.

Ett standardspråk kan definieras (bland annat) så att det är den språkform som varje talare kan identifiera som sitt språk. I ett utvecklat samhälle vårdas standardspråket medvetet. Språkvården tar hand om det ändamålsenliga. Språket vårdas, rekommendationer ges, för att det fortfarande kan fungera som ett gemensamt språk och att det inte finns motstridiga tendenser i systemet.

Språkideologierna bland de finlandssvenska journalisterna har förresten nyligen granskats i Jenny Stenberg-Siréns färska doktorsavhandling vid Helsingfors universitet.

Språkvårdens uppgift är inte att förhindra språkets naturliga utveckling. Om talarna använder en ny form eller struktur och om den inte t.ex. är tvetydig borde det bara konstateras att språket har förändrats. Men språket är en känslig, mycket personlig fråga och av någon anledning är de puristiska attityderna utbredda, inte minst bland språkanvändarna själva. En del av puristerna vill upprätthålla den gamla och traditionella språkformen och inte låta den förändras. En del är speciellt rädda för externa impulser: språket måste förbli rent och inte blandas med andra språk. De externa omständigheterna kan reglera vad som känns viktigast: i Frankrike är man mera orolig för det gamla språkets fina och eleganta strukturer medan i Québec känns den amerikanska påverkan hotande (Olivia Walsh: Linguistic purism).

En annan sak är sedan de förändringar i språket som man introducerar och rekommenderar därför att samhället har förändrats och språket lever inte mera i samma rytm. När Aamulehti i höstas meddelade att den börjar undvika könsfärgade uttryck och t.ex. inte mera skriver om riksdagens talman utan om dess ordförande väckte det en livlig debatt. Motståndarnas argument var dock inte att språket måste få förändras i sin egen takt utan de underströk traditioner och den pondus som en ”talman” har (!) – lär vara större än en ordförandes.

Men vi vet att man bygger världen med språket och det kan vara rätt att styra utvecklingen i den riktning att språket motsvarar världen och inte bygger upp onödiga hinder. Mila Engelberg konstaterar i sin doktorsavhandling om finskan (2016) att de ord som inte är könsneutrala (t.ex. lakimies) upplevs hänvisa lättare till män än sina könsneutrala motparter (t.ex. juristi). Dessutom tolkar män mera sällan dessa könsbundna ord som könsneutrala än kvinnor.

Tiedemies har verkligen börjat låta som en tieteilijä från femtiotalet.

I oktober meddelade Franska akademien att franska språket är i livsfara (péril mortel) om man börjar använda det som kallas inklusivt språk: både maskulina och feminina former blir synliga om man talar om både män och kvinnor, tillsvidare har den maskulina formen varit den allmänna. Då svarade 70 språkvetare vältaligt att det är Franska akademien själv som är i livsfara om den sprider sådana officiella åsikter. Denna debatt visar att det franska språket mår bra. Det väcker känslor, det väcker debatt, det väcker entusiasm. Talarna är medvetna om språkets styrka.

Språk, demokrati och lögner

Meri LarjavaaraDiskussionen kring medieklimatet har varit het under de senaste tiderna. Två olika språkvetarperspektiv kan möjligen utvidga vyerna ännu en aning.

Först var jag med och ordnade en kongress vid Tammerfors universitet i augusti inom ramen för Nyfilologiska föreningen som fyller 130 år i år. Finlands 100 år till ära var temat på kongressen Språk och demokrati. Enligt föreningens traditioner gick allt på tre språk, nämligen franska, tyska och engelska – vilket förresten inte alls var problematiskt och borde göras oftare, många förstår ju språk de inte själva aktivt använder – och föredragen behandlade allt från användningen av ordet demokrati av skolelever till hur man uttrycker demokrati i Rumänien och olika typer av deltagande i sociala medier. Viktiga inslag i våra tider.

En av plenarföredragarna var professor Ruth Wodak (University of Lancaster) som talade bl.a. om begreppet ”post-shame era”. Enligt henne skall man inte tala om post-sanningens utan om post-skammens tid. Samhället uppskattar enbart pragmatism och det sunda förnuftet; dessutom är ignorans trendigt och man skäms inte att erkänna sin bristande bildning. Detta känns inte obekant i Finland heller.

Hon beskrev också den process som leder till den farliga normaliseringen av en viss diskurs. Normaliseringen börjar i skämtsamma repliker och inlägg i sociala medier. Den fortsätter i intervjuer och traditionella medier, i nyheter och föredrag, i politiska möten och samhällsdiskussioner. Den går via administrativa dokument till läroböcker och till slut tar vi den för given.

Observera alltså att alla vi som talar eller skriver inför en publik bör känna ett ansvar.

En annan tråd som jag har följt har varit lögnerna (senaste vecka publicerades en artikel jag skrivit om citerade lögner) – också detta ett aktuellt tema. Man vet att i vanliga fall då man citerar någon och tar upp hens ord tar man lite distans. Om jag säger att det regnar är jag själv övertygad om det innehåll jag refererar: det regnar. Om jag säger att Max sade till mig att det regnar är jag aningen mindre säker på om det regnar. Även om jag litar på Max har jag inte själv vittnat regnet. Även i det fall att man hänvisar till en extrem auktoritet, som då ett barn säger att pappa säger att det är omöjligt, tar man inte på sig hela ansvaret för propositionens sanningsenlighet.

Att citera meningar är ett behändigt sätt att distansera sig och inte ta hela ansvaret – till stor nytta och mycket använt i medierna till exempel.

Om man nu citerar någons ord och säger samtidigt att det är lögner är intrycket helt annorlunda. Säger jag ”Mia ljuger att hon redan hade varit där”, uttrycker jag att jag inte litar på Mias ord, men samtidigt genom att säga att det är en osanning tar jag på mig antitesens innehåll: jag är helt övertygad om att Mia inte har varit där. Ett snabbt sätt att låta förstå utan att säga det rakt ut. Behändigt.

Språkdebatt med svartvita förtecken

Ria Heilä-YlikallioSpråk väcker debatt. Ett språk, två språk, flera språk. Språk har att göra med identitet och vi alla vill så hemskt gärna berätta just vår egen framgångshistoria om hur vi minsann har hankat oss fram i världen med den eller den språkkompetensen, eller hur ”grannas pojken” klarade sig bra i världen även om han ännu på gymnasiet hade villkor i två språk och flera femmor. Eller om kusinbarnet som enligt legenden talade flytande franska efter ett år som utbyteselev. Dessa berättelser och framgångshistorier handlar om individer. Språkplanering däremot handlar om grupper. Hur ser vi till att språkundervisningen är både meningsfull och framgångsrik för större grupper än för dig, mig, kusinbarnet och ”grannas pojken”?

Vid LingVaCity, Åbo Akademis och Vasa universitets gemensamma center för språkpedagogik och språkplanering, intresserar vi oss för detta (se: www.lingvacity.fi ). Via Utbildningsstyrelsens utvärderingar är vi pinsamt medvetna om att den finländska skolan (ja både de finska och de svenska skolorna) missat med undervisningen av det andra inhemska språket. På gruppnivå alltså. Därför har både debatten tangerat och LingVaCity funderat på hur vi kunde höja kompetensen i det andra inhemska språket. Här talar många om en kommunikativ kompetens, man önskar kunna köpa glass på svenska eller en skiftnyckel på finska. I det här sammanhanget påminner jag om att de nationella utvärderingarna som gjorts i det andra inhemska språket (liksom i modersmålet svenska/äidinkieli suomi) endast är skriftliga. Eleverna får visa vad de kan av språket genom att läsa, skriva, svara på frågor om språkkännedom o.dyl. Min poäng är naturligtvis att om den muntliga språkkompetensen skulle värderas tillräckligt högt så skulle den också mätas. Så länge vi mäter penna och papper-kunskap i våra nationella prov och också i studentexamen, så länge har vi denna penna och papper-kultur som förhärskande i våra klassrum.

Som man ropar får man svar.

Skickar samhället ut signaler om att muntliga språkkompetenser oavsett språk är viktiga, ja då satsar man också på att låta eleverna visa vad de kan! Via tidigare forskning vet man till exempel att pojkarna är mer benägna än flickorna att ta muntligt utrymme i klassen, men ändå orkar vi himla oss över att flickorna presterar bättre i penna och papper-prov både i nationella (Utbildningsstyrelsens) och internationella (PISA) undersökningar. Det går att göra muntliga prov. Sådana finns i det internationella IB-programmet (t.ex. Mattliden i Esbo och Vasa övningsskola har IB-linjer på gymnasierna), i Danmark redan vid ”folkeskolens avgångsprov” och Utbildningsstyrelsen har dessutom utvecklat frivilliga muntliga diplom, men dessa är frivilla och används inte i alla slott och kojor. Den muntliga signalen når alltså inte hela årsklasser.

[pressutklipp]Den språkdebatt som pågått i höst har handlat både om elevers kunskaper i modersmålet och i det andra inhemska språket. Ibland har det andra inhemska kallats för tvångssvenska eller tvångsfinska.  Den finlandssvenska skolan har målats ut med dyster layout i våra papperstidningar. Hufvudstadsbladet använder 22.11.2011 en svart sorgkant i rapporteringen av lata elever. Vasabladet är inte sämre i söndags 27.11.2011 utan låter hela reportaget om den finlandssvenska skolan gå i svartvitt. Vilka signaler skickas här?

Tvåspråkiga skolor har föreslagits av Pär Stenbäck i rikstidningen Helsingin Sanomat som en möjlig lösning till att låta eleverna – om jag förstått saken rätt – utvecklas både i svenska och i finska. I HBL i dag 29.11.2011 menar både Timo Lankinen på Utbildningsstyrelsen och LingVaCity-kollegan Mikaela Björklund att tvåspråkiga skolor inte är den optimala lösningen för hela populationer.

Som term existerar tvåspråkiga skolor inte i Finland och på min fråga svarar flerspråkighetsexperten, professor em. Sauli Takala så här:

– Termen är inte alls tydlig. Den tycks användas att hänvisa till en undervisningsform där två språk används som ett undervisningsspråk. Termen används heller inte i de så kallade internationella skolorna. I stället talar man om finsk-fransk skola, finsk-tysk skola, språkbadsskolor, IB-skola osv.

– Termen tvåspråkighet har en ganska diffus innebörd och kan också väcka blandade känslor.  Den kan också lätt leda till en snäv tolkning av rätten till utbildning på modersmålet. Det skulle kanske vara bättra att tala om finsk-svensk skola och svensk-finsk skola.

I Finland har vi ett parallellskolsystem med svenskspråkiga och finskspråkiga skolor. Därtill har vi språkbadsskolor enligt kanadensisk modell där majoritetsspråkseleverna badar i minoritetsspråket med en kommunikativ språkkompetens som mål. Sauli Takala menar att diskussionen om tvåspråkiga skolor tycks ha uppkommit därför att många föräldrar inte är nöjda med språkundervisningen. Också språkbadet i Kanada började på grund av att många föräldrar inte var nöjda med den traditionella franskundervisningen och med dess dåliga resultat. Skolmyndigheterna var emot tanken men så småningom tvungna att acceptera föräldrarnas krav. Vid Vasa universitet har svenskt språkbad utvecklats och beforskats sedan 1980-talet, numera under ledning av språkbadsprofessor Siv Björklund.

Våra finsk- och svenskspråkiga skolor utvärderas regelbundet och på olika sätt. Rådet för utbildningsutvärdering utkom så sent som i februari detta år med en rapport om läroplansgrunden i  förskoleundervisningen och i den grundläggande utbildningen. I den rapporten framgår att den svenskspråkiga skolan är dyrare än den finskspråkiga – på grund av ett digrare språkprogram. Fler språk, fler timmar i språk och en tidigarelagd start med det andra inhemska språket kostar.

I slutet av denna vecka fortsätter språkdiskussionen i ett europeiskt perspektiv på LingVaCity:s seminarium Language Planning – State of the art med bland annat professor Miquel Strubell från Katalonien, professor Colin H. Williams från Wales och cheferna för språkråden i Norge och Sverige som föreläsare. Välkomna att diskutera språk och flerspråkighet!