Etikettarkiv: samarbete

Bland naturvetare och teknologer

Elina PirjatanniemiDär satt jag, bland alla dessa naturvetare och teknologer, och visste att snart kommer jag att kastas utanför min bekvämlighetzon. Jag kände mig som en rymdvarelse som skickats ut på ett viktigt uppdrag.

För en tid sedan fick jag en vänlig inbjudan till en workshop som skulle arrangeras av MPMT-gänget. Jag vet, jag vet, jag måste förklara. Förkortningen hänvisar till ett av våra strategiska profileringsområden, molekylär process- och materialteknologi.

Med tanke på att mina kvalifikationer inom området närmast består av en kolumn som jag har skrivit om spindlar och strumpbyxor var utgångsläget förstås smått utmanande. Mina lärda kolleger gjorde inte saken lättare. De retades med mig (kärleksfullt, hoppas jag) och verkade ha väldigt roligt när de presenterade sina invecklade kalkyler och formler.

Okej, jag erkänner. Jag förstod inte särskilt mycket av detaljerna, men jag begrep en mycket viktig sak. Det här gänget har otroliga berättelser i lager. Berättelser som har potential att erbjuda svar på vår tids största frågor. När blicken lyftes högre, till frågan om varför vi forskar det som vi forskar, var vi mitt i allt i samma båt. Vi drivs av en vilja att göra världen till en bättre plats att leva i.

Rent konkret är den gemensamma nämnaren Förenta Nationernas hållbarhetsmål 2030. Det handlar om en lista på 17 målsättningar som världssamfundet har kommit överens om att kämpa för. Kontentan i dessa SDGs, som de också kallas, är att avskaffa fattigdom, skydda vår planet och garantera välfärd för alla.

När våra teknologer och naturvetare tog fram SDGs hade jag lust att hoppa jämfota av glädje. Inte bara för att jag äntligen såg en power point slide som jag förstod mig på, utan för att jag insåg att nu börjar vi på allvar tala om mångvetenskapligt samarbete.

Mångvetenskaplighet är må hända ett modeord. Vi tvingas mot mångvetenskaplighet också av våra finansiärer. En del av er är förmodligen allergiska mot hela begreppet. Jag kan förstå det. Men ett faktum är att mänsklighetens stora utmaningar struntar i våra disciplingränser. Vi har alla våra unika kunskapsperspektiv att erbjuda, men vi når inte särskilt långt utan att förena dessa. Åbo Akademi har en enastående möjlighet att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för mångvetenskapligt samarbete. Vid ett litet universitet kan man lätt skapa naturliga plattformar för gränsöverskridande upptåg av olika slag.

Mångvetenskaplighet föds dock inte av intet, utan vi måste aktivt söka varandras sällskap. Skrämmande? Visst. Spännande? I allra högsta grad. Svårt? Inte alls. Släpp bara fram den nyfikna sjuåringen i dig och börja ställa frågor. De akademiska allmänfärdigheterna hjälper dig vidare. Efter en stund verkar allt ganska begripligt, egentligen. Dessutom hjälper du kollegan att bli bättre på att förklara sin sak. En win-win- situation, liksom.

Ingen ska inbilla sig att man som enskild forskare kan bli en toppförmåga inom många olika discipliner. Det finns förstås alltid dessa renässansgenier, men få av oss är sådana. I det mångvetenskapliga samarbetet bidrar vi med det som vi är bäst på. Utöver behövs det en förmåga att lyssna på de andra. Det kan ta en tid att hitta fram till ett gemensamt språk, tålmodighet krävs därmed också. Här är vår litenhet en styrka. Det är lättare och tryggare att kasta sig i det okända med människor som man känner och litar på.

Ingen behöver heller vara rädd för att förlora sin identitet. Vi förväntas också i fortsättningen vara fokuserade på att utveckla oss inom våra egna områden. Du ska med andra ord alltjämt bära ansvar över ditt eget gebit. Det ska nämligen vara toppfolk från olika områden som förenas när det riktigt gäller.

Inom vår organisation finns det redan en hel del människor som simmar som fisken i vattnet i de gränsöverskridande sammanhangen. Nu gäller det att identifiera dessa och låta dem att visa oss vägen till framgång. Och roligt blir det, det kan jag lova.

Tvärvetenskaplighetens fröjder

Mitt ämne, informationsvetenskap, är en mästare på tvärvetenskaplighet. Men det ska sägas att det inte alltid är så lätt.

Att studera informationsbeteende utan kontext är svårt. För att inte säga omöjligt. Och då man lägger in det i någon form av kontext behöver vi någon som förstår sig på den. Om vi t.ex. studerar informationsbeteende bland äldre för att bättre förstå deras behov av hälsoinformation för att kunna utveckla e-hälsotjänster, är det bra att samarbeta med forskare från hälsovetenskaper och någon som förstår sig på IT. Eller då vi studerar skolbarns informationssökning är det väsentligt att samarbeta med pedagoger. Och vi behöver datavetare då vi utreder fenomenet big data och bibliotekens roll. Eller som i vårt senaste projekt om informationskompetens på den digitala arbetsplatsen samarbetar forskare från informationsvetenskap, informationssystem, nationalekonomi och marknadsföring för att få så mångsidig förståelse som möjligt om digitala processer, informationsbeteende och välmående.

Det blir bra diskussioner när fyra olika vetenskapstraditioner tar sig an uppgiften att reda ut ett begrepp som informationskompetens. Till att börja med är vi alla ganska så säkra på vad vi menar med begreppet. Visst, det handlar om att kunna söka och utvärdera information så att man effektivt kan använda den för sina ändamål. Det handlar om färdigheter i att hantera IT och media. Det är förmåga att vara kritisk. Vi har snart fyllt whiteboarden med både aktiviteter, färdigheter, förmågor, dimensioner och perspektiv. När vi sen ännu tar med organisationsnivån, dvs arbetsplatsen, är förvirringen total. Och vi inser att det är onödigt att ens inleda diskussionen om hur vi ska mäta allt detta eftersom vi också där har väldigt olika traditioner, mätare och praxis.

Men trots att det emellanåt känns nästan omöjligt att komma vidare på grund av våra olika sätt att hantera en forskningsfråga är det ändå det gemensamma engagemanget som får en att vilja hitta lösningar och man blir bra på att kompromissa på ett konstruktivt sätt. Man blir tvungen att sätta sig in i problemet från andra perspektiv än det som är givet från ens egen horisont. Och konstigt nog driver detta arbetet framåt.

Nyss hemkommen från Bryssel från en konsortieträff för att planera en H2020-ansökan, får mig att reflektera detta med tvärvetenskaplighet ytterligare. Det blir snäppet mer utmanande på EU-nivå då man också måste ta kulturella olikheter i beaktande. Fem partners, som representerar olika vetenskapsområden, universitet, icke akademiska organisationer och europeiska länder måste hitta gränsöverskridande sätt att lägga ihop ett projekt, i detta fall kring ungdomars engagemang för samhälleliga frågor och beslutsfattning. Vår bakgrund är på många plan mycket olika. Vår förståelse för problematiken, våra nationella kulturer, våra språk, våra vetenskapsområden – allt talar för att det blir väldigt utmanande att skapa en gemensam plattform för projektet. Men det fantastiska är att se att då ämnet känns angeläget är alla intresserade av att hitta möjligheter hellre än att låta det svåra få en för stor roll.

Att få arbeta med människor från olika miljöer, discipliner och kulturer ger perspektiv. Det finns alltid andra infallsvinklar än de man själv tycker är de naturligaste. Och detta är den bästa läroprocessen. Man lär sig allra mest om sitt eget ämne då det läggs i ett större, annorlunda sammanhang. Och denna sanning gäller nog för det mesta i livet, inte bara inom forskning. Med öppet sinne och vilja att förstå varandras olikheter har vi alla bättre förutsättningar att leva i en bättre värld.

Julefrid!

Bryssel 8 december 2016

Teknisk horisont

Tapio SalmiFyrtio år samarbete i Finland – tekniska utbildningens horisont

 

För fyrtio år sedan beslöt de tekniska högskolorna och fakulteterna i vårt land att samarbeta i urvalet av studenter till utbildningsprogram som leder till diplomingenjörs- och arkitektexamen. Nuförtiden kallas detta långt utvecklade system DIA-urval. Systemet med ett centralt urval till ett stort antal utbildningsprogram i Otnäs, Tammerfors, Uleåborg, Villmanstrand och Åbo etablerades 1974. Detta var ett stort och rationellt steg framåt: en student kunde välja bland många utbildningar, från byggnadsteknik till maskinteknik, från elektroteknik till kemiteknik, delta i ett urvalsprov på endast en gång på en ort, och – om allt gick lyckligt till – få en och endast en studieplats som leder till diplomingenjörs- eller arkitektexamen.

Vad var så unikt med detta system? Jag vill påstå att det är den rationella och pragmatiska andan som har präglat samarbetet genom årtionden. De flesta utbildningsområden i Finland har inte lyckats åstadkomma ett lika vattentätt men samtidigt smidigt urvalssystem. Vill man t.ex. studera medicin, som visserligen har ett gemensamt urvalsprov för hela landet, så ska man resa till den ort man vill börja studera och avlägga urvalsprovet där. Om man vill studera medicin i Tammerfors kan man inte avlägga urvalsprovet i Åbo, trots att samma prov ordnas här. Man kan söka till ett enda utbildningsprogram i medicin, inte till flera rangordnade alternativ som på teknikens område. Provresultaten i medicin poängsätts på olika sätt av universiteten i olika delar av landet, vilket har lett till obehagliga fall och klagomål: sökande X har sökt till medicinska fakulteten A, kommer inte in dit, men skulle med samma prestation ha kommit in il fakulteten B, eftersom poängen räknas annorlunda där! Praxisen är ur en ren juridisk synpunkt helt korrekt, men ur sökandens synvinkel orimlig och upplevs som orättvis.

Inom teknikens område är det mycket bättre, för vi tänker rationellt. För utbildningsprogram som leder till diplomingenjörsexamen har vi samma urvalsprov i matematik, fysik, kemi och samhällsvetenskaper och proven granskas och poängsätts på enhetliga grunder. Ansvaret för provuppgifterna roterar mellan deltagande universitet, men verksamheten övervakas och koordineras av en urvalsledare. En sökande kan delta i proven på sex orter (Otnäs, Tammerfors, Uleåborg, Vasa, Villmanstrand, Åbo). Under åren har urvalsproven utvecklats och nya element inbyggts. Grunden till urvalsproven är gymnasiekurserna i respektive ämnen, men nyligen har ett nytt element inbyggts i fysikprovet: en uppgift baserar sig på utdelat material och sökanden ska visa sin förmåga att tillämpa materialet på lösning av tekniska problemställningar. Alla sökande behöver inte delta i urvalsprov; om man har ett gott studentexamensbetyg, så kan man bli antagen till ett utbildningsprogram direkt på basis av vitsorden i betyget. Här ingår många detaljer, så läsaren hänvisas till websidan www.dia.fi.

 

Nu var det dags att fira det fyrtioåriga tekniska urvalssystemet med ett jubileumssymposium som ägde rum på Dipoli den 21 oktober. Bland inbjudna talare fanns bl.a. kanslichef Anja Lehikoinen (undervisnings- och kulturministeriet), professor Patrick Scheinin (studentexamensnämnden), partiledare och riksdagsman Juha Sipilä (C) samt undertecknad (ordförande för centrala urvalskommittén för de tekniska vetenskaperna). Stämningen var god; avsikten var att presentera teknik och arkitektur i ett brett, också futuristiskt perspektiv, så dagen hade temat ’Teknikutbildningens horisont’.

Fru Lehikoinens budskap var väntat: tekniska universitet och fakulteter är i bra skick och väljer sina studenter på ett kompetent sätt, men resurserna kommer ytterligare att krympas och mera resultat förväntas! Efter sitt tal lämnade fru Lehikoinen seminariet. Som vi alla vet, så i Finland har ministeriets kanslichef ibland mera makt än själva ministern; då finns det ingen större benägenhet att stanna kvar i föreläsningssalen! Vad fru Lehikoinens uttalande kommer att innebära i praktiken återstår att se. Lyckligtvis är ett riksdagsval på kommande.

Professor Scheinin hade granskat resultaten i studentexamen med stringenta vetenskapliga metoder och lyfte upp intressanta synpunkter. Vi har hittills trott på Karl Friedrich Gauss då vitsorden ska fördelas för en population som deltagit i en examen, förståss under vissa villkor. Detta är dock inte den bästa metoden då det är fråga om små ämnen, t.ex. främmande språk som läses i mindre omfattning än engelska. Den studentpopulation som skriver t.ex. tyska, franska eller ryska är redan på något sätt utvald och presterar i genomsnitt bättre än populationerna i ’stora’ ämnen, vilket leder till att det blir svårare att uppnå de högsta vitsorden i mer sällsynta främmande språk. Resultatet tenderar att bli en ond spiral: en och annan abiturient vågar inte skriva dessa ’små’ språk. Detta har även en konsekvens på ingenjörerna, för Finland behöver även på teknikens område språkkunnigt folk. Professor Scheinin presenterade en korrigerande algoritm för fördelning av vitsorden – hoppas den kan tas i bruk i framtiden.

Seminariets bästa anförande hölls av riksdagsledamoten Juha Sipilä (observera att detta inte är en valreklam, utan min subjektiva åsikt!). Han pratade humorisktiskt om sin karriär som innovator och företagare, alltså om tiden före toppolitiker och riksdagsman. Sipilä är diplomingenjör från Tekniska fakulteten vid Uleåborgs universitet och inledde sin yrkeskarriär som elektronikingenjör. Sipilä konstruerade bl.a. antenner för mobiltelefoner. Han visade en bild där Mikhail Gorbatjov testade en ny telefon, då han en gång var på besök till Uleåborg. Sipilä har haft många företag och han var en av initiativtagarna för en ekologisk by i norra Österbotten: byn producerade sin elektricitet med hjälp av vind och biomassa. Begrepp som ’bioekonomi’ och ’grön kemi ’ förekom i Sipiläs powerpoint-presentation. Jättekul!

Efter föredragen gavs hedersbetygelser till personer som har gjort stora insatser för DIA-antagningen. Från Åbo Akademi prisbelöntes studiechef Ulla Bäckström. Kvällen avslutades med ett cocktailparty.

Från Saimen till Ule träsk

Tapio SalmiResandet vidgar vyer, brukar man säga. Ibland stämmer det faktiskt. Då jag var dekanus för kemisk-tekniska fakulteten var den s.k. Bolognareformen brännande aktuell. Vi hade ett nationellt dekanus- och rektorsmöte vid Villmanstrands tekniska universitet, i universitetets representationshus, Skinnarilanhovi. Tekniska högskolans (numera Aalto-universitet) dåvarande rektor erkände att det var hans första visit till Villmanstrands tekniska universitet, han tittade ut ur fönstret och beundrade den vackra vyn. Han frågade, vad heter egentligen denna insjö som glimtar i sommarsolen. Det är Saimen, Finlands största insjö, kunde vi upplysa honom. Bravo, rektorn hade lärt sig någonting under resan. Mötet pågick i en god anda och vi kunde komma överens om gemensamma principer för det nya examenssystemet på teknikens område i Finland.

Jag tycker att det är roligt att resa runt omkring i vårt rike och träffa kolleger, som ivrigt undervisar sina studenter och gör forskning på en hög internationell nivå. Jag tar tåget till Uleåborg eller Villmanstrand, träffar gamla bekanta och skaffar nya vänner; vi har gemensamma intressen med kompletterande kompetenser: då kan vi planera gemensamma forskningsprojekt och har hopp om finansiering från Finlands Akademi, Tekes och företag. Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik har idkat ett fruktbart forskningssamarbete med Uleåborgs universitet och Villmanstrands tekniska universitet under de gångna 20 åren. Tack vare samarbetet har vi kunnat införa nya forskningsrön till Finland, t.ex. ultraljuds-, mikrovågs- och mikroreaktorteknologier i kemisk reaktionsteknik. Utan detta samarbete skulle det ha varit betydligt svårare att nå en praktisk kompetens och internationell nivå på forskningen. Våra inhemska kolleger publicerar i samma globala tidskrifter som vi. Jag har åtskilliga gånger varit opponent i Uleåborg och Villmanstrand, och det har alltid varit glädjande att diskutera och debattera med unga och engagerade doktorander.

Varför detta kraftiga försvar av universiteten utanför de stora centra i södra Finland? Jag är helt enkelt imponerad och av den åsikten att bildningen och utbildningen är en rättighet för hela folket, oberoende av boendeort och sociala klass. Vi behöver starka universitet – med en rationell arbetsfördelning förståss – i rikets alla delar. Universitetets roll har inte enbart forsknings- och utbildningspolitiska utan även starka ekonomiska och säkerhetshetspolitiska dimensioner. Många beslutsfattare, speciellt tjänstemän i statsförvaltningen i huvudstadsregionen har meriterat sig genom att sprida pessimism och fördomar. Då det var aktuellt att grunda ett universitet för norra Finland, tvekade Helsingforsherrarna: vem kommer dit till Uleåborg för att studera? Lyckligtvis var statsminister Kekkonen och undervisningsminister Kerttu Saalasti (president Kallios dotter) envisa och universitetet grundades 1958. Den internationellt mest berömda alumn från Uleåborgs universitet är Nobelpristagaren Martti Ahtisaari. Idag har Uleåborgs universitet sex fakulteter med 16000 studenter. Några personer har alltså kommit till Uleåborg för att studera!

Villmanstrands tekniska universitet har fått uppleva en ständig kamp om sin existens under hela sitt liv, som startade 1969, trots att universitetet grundades mitt i ett högtindustrialiserat område. Igen ställde Helsingfors frågan: varifrån tar ni studenterna? I dag har Villmanstrands tekniska universitet ca 5000 studerande och forskningen ligger på en hög nivå på många områden, t.ex. kemisk separationsteknologi. Ett karakteristiskt drag för kemitekniken i Villmanstrand är ett starkt inflytande från Åbo: professorerna Lars Nyström, Marianne Nyström och Erkki Paatero kommer ursprungligen från Åbo Akademi. Det tekniska universitetet i Villmanstrand har under årens lopp utvecklat sig kraftigt: ambitiösa professorer har anställts, antalet studenter har ständigt ökat och campusområdet har utvidgats. Under ett besök konstaterade jag till mina kolleger: statsgränsen är den enda gränsen för er expansion.  – Inte nödvändigtvis: kemiteknik i Villmanstrand har ett skräddarsytt magistersprogram för ryska studenter.

Tapio Salmi