Den finländska civilisationens nedgång och fall

Christer LindholmVilket är det bästa måttet på hur civiliserat – eller ociviliserat – ett samhälle är?

Utgående från våra personliga preferenser kan vi säkert komma fram till många olika svar på den frågan. De politiskt överkorrekta ibland oss tycker antagligen att frågan som sådan är anstötlig, eftersom den ger vid handen att somliga samhällen är civiliserade medan andra är ociviliserade. Och så får man ju inte säga, åtminstone inte högt.

Personligen anser jag – och jag skulle tro att rätt många håller med mig – att det överlägset bästa måttet på graden av civilisation är hur samhället behandlar sina svagaste och mest utsatta medborgare. Som till exempel sina barn och sina åldringar. Och på basis av det måttet är det bara att konstatera att den finländska civilisationen är stadd i en snabb nedgång, som när som helst hotar att accelerera till en okontrollerad störtdykning.

Den finländska civilisationens nedförsbacke inleddes redan under nittiotalskrisen, då regeringen Aho med hård hand skar ner de offentliga utgifterna för att på så sätt blidka finansmarknadens vredgade gudar. Bland de utgiftsposter som drabbades hårdast av finansministeriets osthyvel (eller snarare motorsåg) fanns stödet till barnfamiljer och de förebyggande åtgärderna inom barnomsorgen. Resultatet av dessa sparåtgärder ser vi idag i form av en kontinuerlig ökning av antalet omhändertagna barn och ungdomar. Vilket, om man nu nödvändigtvis måste sätta en prislapp även på dessa mänskliga tragedier, kostar samhället betydligt mer än de förebyggande åtgärder som sparades bort under de svåra åren i början av nittiotalet.

Ur de offentliga finansernas synvinkel är den nuvarande krisen inte på långt när lika dramatisk som nittiotalskrisen. Som en del av euroområdets gemensamma finansmarknad har den finska staten i stort sett obegränsad tillgång till krediter, och det utan någon som helst valutarisk. Dessutom är den nuvarande räntan på finländska statsobligationer bara en bråkdel av vad den var i början av nittiotalet. Även om det också nu finns ett behov av att balansera statens utgifter och intäkter finns det ingen anledning till panik – och alltså inte heller någon anledning att igen en gång låta barn och åldringar stå för en orimligt stor del av notan.

Det är alltså vad man under rådande omständigheter skulle ha rätt att vänta sig i ett land som vill göra anspråk på att kalla sig civiliserat. Dessvärre tycks åtminstone den sittande regeringen inte ha några sådana anspråk; om det gäller att välja står sig civilisationen slätt mot de magiska tre A:na på kreditvärdighetsbetyget!

Eller vad kan man annat anse om en regering som skär i en redan från tidigare underresurserad och -bemannad äldreomsorg med hela 300 miljoner euro? Och detta samtidigt som även hemvården befinner sig i kris på grund av att allt fler hemvårdare inte längre står pall för den omänskliga arbetsbördan. Och som sedan, i den senaste rambudgeten, följer upp med att lägga ytterligare sten på barnfamiljernas börda genom att skära ner barnbidraget. Ett barnbidrag vars köpkraft redan försvagats med 15 procent under de senaste 20 åren.

Nej, en sådan politik kan definitivt inte kallas civiliserad, hur flexibelt man än väljer att definiera begreppet.

Enligt den officiella sanningen lär vi visserligen inte ha något val: om vi inte tar i med hårdhandskarna nu kommer vår statsskuld snart att överskrida 60 procent av BNP, vilket är maximigränsen för euroländernas statsskuld. Och om vi går över den gränsen kommer, enligt den officiella sanningen, något hemskt att hända.

Allt det här är bara kvalificerat struntprat. Även om gränsen för euroländernas statsskuld ligger vid 60 procent av BNP har euroländerna i genomsnitt en statsskuld på 90 procent av BNP just nu. Med en skuld på aningen över 60 procent av BNP skulle Finland således fortfarande tillhöra de duktigaste i klassen. Inte ens en sänkning av vårt heliga AAA-kreditbetyg skulle nödvändigtvis få några större följder. Då Nederländernas kreditbetyg sänktes från den högsta till den näst högsta kategorin i november i fjol hade det ingen som helst effekt på räntenivån. Faktum är att räntan på nederländska statsobligationer till och med sjönk en smula framemot slutet av fjolåret.

Vi har med andra ord ett val, och det valet är moraliskt snarare än ekonomiskt. Rent konkret handlar det om vilket slags samhälle vi vill lämna efter oss till kommande generationer: ett civiliserat samhälle – eller ett samhälle med högsta möjliga kreditbetyg?

One thought on “Den finländska civilisationens nedgång och fall

  1. Håller med dina teser, trots att jag själv kanske inte skulle ta till ”…hotar accelerera till en okontrollerad störtdykning”, då svångremmen emellanåt måste dras åt.
    Sedan lite om ökande omändertaganden av barn. Det behöver inte enbart korrelera med ökande misär; kommunala omhändertaganden har också de senaste åren blivit en stor privat business med ganska obehagliga förtecken: när systemen en gång är är på plats måste de ”fyllas” av klienter. En tv-dokumentär vars namn jag tyvärr nu inte minns belyste nyligen också de många och obehagliga kopplingarna mellan den kommunala byråkratin på detta område, och de företag som driver fosterhemsbusinessen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *