Etikettarkiv: humaniora

Glad Valborg, akademien och akademin!

Andreas HägerDet känns nästan lite dumt att skriva ett blogginlägg om Svenska Akademien. Det har sagts och skrivits mycket, och jag har läst mycket, varit närmast besatt av denna såpa, ”bättre än Netflix”, som den rätt så inblandade Ebba Witt Brattström uttryckt sig. Såpan är ju dessutom långt ifrån färdig. Men nu skriver jag i alla fall (och skrev också under ett upprop med kritik mot Svenska Akademien).

Många bra analyser har gjorts. NY Times fångar det hela på kornet redan i sin rubrik “In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall.” Författaren Malte Persson skriver i Expressen om Svenska Akademien som hederskultur  I Hbl kommer sociologen Antonia Wulff med en slående kommentar angående den avgångna ledamoten Lotta Lotass, som ”talat om sin blygsel som ett hinder i arbetet, men aldrig har väl blygsel förhindrat vare sig smak eller snille. Det har däremot arrogans, maktfullkomlighet och chauvinism.”

Det handlar om sexuella övergrepp, omfattande, systematiska, över lång tid. Redan 1997 rapporterade Expressen om ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, på basen av två vittnesmål. Den ena kvinnan skrev då brev till Sture Allén, dåvarande ständig sekreterare, och rapporterade om övergrepp. Brevet blev liggande, vilket Allén nu 2018 motiverar med att ”det inte framstod som viktigt” . Horace Engdahl, även han tidigare ständig sekreterare, är nära vän med Arnault, och talar i en stor intervju från 2016 om honom som ”livsstilsförebild”: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd”. Att inte heller Horace tycker att övergreppen är viktiga märks av att han inte nämner dem med ett ord i sitt famösa inlägg i Expressen eller av att han uppenbarligen ville stoppa utredningen.

Det handlar om kön, som så tydligt fångas av NY Times rubrik citerad ovan, och kommenterats på olika sätt.  Och det blir inte bättre av att Sture Allén säger ”vi har inte med ett enda ord berört hennes kön” i samband med avsättandet av Sara Danius som ständig sekreterare. Jag påminns om en historia från en bok vi läste när jag var barn, om en pojke som sade åt sin mamma ”vi har inte ätit lakrits” – då är det enkelt att gissa vad pojken och hans storebror mumsat i sig på hemväg från matbutiken. För inte är det ju så att man måste nämna kön (eller klass eller etnicitet) för att det ska spela roll – snarare tvärtom är det så att först när man explicit lyfter upp något på bordet kan man börja arbetet med att få det att spela mindre roll.

Men det handlar också om klass. Dagens akademiska elit, och där är tveklöst ledamöterna i Svenska Akademien eliten av eliten, utgör en del av en borgerlig överklass. Identifikationen ligger hos makt och status, kapital och patriarkat, snarare än i rollen av en kritisk intellektuell klass.

En central aspekt av Svenska Akademiens klasshabitus är förstås kopplingen till finkultur eller högkultur. Klass markeras bland annat av vilken kultur man konsumerar, det finns starkt i våra medvetanden att viss kultur är finare än annan. Nobelpriset i litteratur innebär att det knappast finns någon annan institution i hela världen med en lika stark position när det gäller att uttala sig om vad som är ”fin” eller legitim kultur. Då ligger det nära till hands att personer i sådan kulturell position, både av sig själva och av andra, uppfattas som särskilt fina.

Sen handlar det om medias roll. De senaste veckornas bevakning av Svenska Akademien är en typisk medieskandal. En sådan rör det sig om när någon uppburen person eller instans begår något normbrott som slätas över eller göms bort, för att sedan avslöjas med buller och bång i media. Vi tror ändå på något vis att dessa ”finare” människor ska bete sig finare, så när de också är mänskliga, eller ibland rentav större skurkar än de flesta, så blir besvikelsen – men också nöjet – desto större. Och både traditionella och sociala medier bidrar med underhållning.

Men handlar det om oss? Berör det oss som något annat än ”bättre än Netflix”? Det tycker jag, och tänker särskilt på oss som också är anknutna till en förvisso helt annorlunda men dock akademi. För visst har vi slängar av samma kulturelitism och våra egna sätt att uttrycka dem; låt mig ta två aktuella exempel. I slutet av maj kommer en procession med svarta kläder och svarta hattar att tåga genom staden som ett uttryck för en exklusiv akademisk status och en gränsdragning mot den icke-akademiska omgivningen. Den här veckan är det vita mössor och beigea paletåer på Vårdberget, med samma budskap.  Dessa små trevliga ritualer bidrar till att upprätthålla de gränser som gör det möjligt att en institution som Svenska Akademien blir så upphöjd, vilket i sin tur har möjliggjort de brott som begåtts, inte minst de sexuella övergreppen.

Utsikt från Bloomsbury

Peter NynäsJag har tillbringat en tid i London – i Bloomsbury – för att arbeta med olika aktuella projekt. Ungefär hälften av det som fanns på min lista hann jag med, men det har jag vant mig vid. Jag är något av en tidsoptimist, men kapitlen till en antologi inom temat religion, kön och sexualitet är genomgångna och introduktionen utarbetad med en kollega från Nottingham University. Manuset kan snart skickas till förlaget Ashgate. Jag hann också med några planeringssessioner för ett nytt antologiprojekt med en kollega från King’s College. En del av tiden gick till att läsa och skriva utlåtande om en avhandling som granskar synen på religiös och kulturell pluralism i norska läroplaner och motsvarande dokument.

Det är inte första gången jag sitter i London och arbetar, men det väcker motstridiga känslor inom mig. Jag minns att jag tidigare förhöll mig oförstående och kanske till och med ironisk till professorer som ibland arbetade på det här sättet. Jag kunde tycka att det verkade snobbigt. Och jag har inte svårt att idag förstå varför. Det här arbetssättet animerar nästan en karikatyr av forskaren – mannen – djupt försjunken i sitt eget storslagna ego.

Mänsklighetens historia är fylld av sådana män och idealiserade bilder av dem. Det var mycket lätt att se när jag nu förstå gången gav mig tid att besöka British Museum. Mängden av statyer som fyller hall efter hall tecknar en i längden både roande och oroande bild av mänsklighetens historia som en historia av förstenade tänkande män.

Jag är mycket kritisk till bilder av forskning som på det här sättet dryper av kön, individualism och makt. Men i viss mån är jag idag mera ödmjuk vad gäller vissa element i bilderna. Och i förhållande till den samtid jag är en del av är jag till och med helt av annan åsikt. Vissa bitar är värdefulla.

Jag har märkt att jag den senaste tiden på ett indirekt sätt varit mycket upptagen med frågan om vad humaniora är eller borde vara. Orsaken till det här är förstås de frågor som under året väckts om hur humanistiska fakultetens framtid borde se ut. På grund av nya ekonomiska ramar för den akademiska verksamheten tycks frågorna nu ha en helt annan tyngd än tidigare arbeten med strategier och profileringar. Speciellt upptagen har jag varit av frågan om humanioras samhällsrelevans. Vad kan humaniora bidra med när vi inte kommer att bota cancer? frågade en journalist nyligen.

Svaren till en sådan fråga är förstås många – och bör så vara – men själv tycks jag alltid landa i en och samma tanke. Humanioras främsta uppgift är att hjälpa oss att förstå vår samtid och den historia den vuxit fram ur. Det handlar med andra ord om att humanioras uppgift är att tillhandahålla nyanserade representationer – dvs språk och bilder – som vi kan samlas kring på kulturell och samhällelig nivå. Hur vi människor förhåller oss till vår omgivning och de saker vi gör och inte gör är helt beroende av sådana representationer.

Det här är kanske något av en självklarhet och jag måste här lämna flera viktiga aspekter onämnda. Men – jag vill lyfta fram och betona ordet nyansering. Nyansering kräver tid. För att kunna lära oss själva och andra att se olika färger i t.ex. en bild måste vi låta blicken vila tillräckligt länge. Och vi måste också låta andra föra vår blick och hjälpa oss se sådant som vi själva aldrig kanske kunnat upptäcka. Vi kommer med andra ord aldrig förbi eftertankens och samtalets betydelse i humaniora.

Ifall samtidens krav på produktivitet och effektivitet inom akademin får löpa amok utan konkreta motkrafter så urholkas i min mening humanioras möjligheter. Vi får istället en form av massproduktion där det inte finns rum för nyansering. På en samhällelig och kulturell nivå är det här farligt. Istället för att humaniora öppnar vår samtid för oss – hjälper oss att hela tiden se mera – så tillsluter den våra möjligheter. Det begränsar våra sätt att relatera och handla.

Den idealiserade bilden forskaren – mannen –  djupt upptagen av sitt eget storslagna ego är en mycket problematisk bild och får gärna utvecklas till en karikatyr så att dess muskler förlorar sin styrka. Men – det finns delar av bilden som vi behöver bevara. Från min tillfälliga utsikt i London har jag blivit allt mera övertygad om att humanioras roll och betydelse idag står och faller med möjligheter till eftertanke och samtal.

Återvändsgränd?

Peter NynäsEn del av mina kolleger är bekymrade över utvecklingen inom vetenskapsvärlden. Jag delar deras frågande blick.

Vetenskapens värld beskrivs ibland som ett elfenbenstorn med mystifierat språk, något som ligger fjärran från den vardag som bygger upp våra vardagliga kulturer och samhällen. Visst ligger det en hel del i en sådan kritik men man kan ändå inte bortse från att vetenskap handlar direkt eller indirekt om hur vi kan leva inom dessa samhällen och kulturer – och på ett gott sätt. Vetenskapen ger oss kunskap och redskap för det här tillsammans med perspektiv som låter oss överblicka delar och helheter. Om vetenskapen slår in på fel väg är följderna stora. Det gäller även humaniora.

Den frågande blicken borde alltså följa vetenskapen som en trogen men ouppfostrad hund. Vetenskap är inte vetenskap om det inte finns självgranskning och kritik.

En av de mera aktuella frågorna gäller de humanistiska ämnenas plats inom ramen för de nya sätt att tänka om vetenskap som införts. Det kan handla om krav på tydligare och mer specifika målsättningar i stil med frågor som ”Vad är det som er forsknings skall resultera i?” eller högre krav på aktualitet och nytta i stil med ”Vilken betydelse har de resultat ni kommer fram till”. På ett annat plan märks det också genom den projektbetoning som drabbat universiteten. Resurser för forskning kringskärs inom universiteten genom att de i allt högra grad görs temporära, dvs. villkorliga och utlokaliseras till andra instanser. Genom det här slussas forskningen in i den ovan nämnda diskursens märkliga såll.

En sidan av det här väckte i somras en debatt som man delvis kunde följa genom Facebook och sidan ”Jag bidrar till samhällsnyttan” (http://www.facebook.com/jagbidrar?sk=wall). Bakgrunden till debatten var Svenskt Näringslivs ifrågasättande av humaniora. I en rapport beskrivs humaniora som lågproduktiv och man föreslår att ekonomisk styrning kunde vara en åtgärd som får studenter att välja andra utbildningar (dvs. mindre studiebidrag).

Rapporten kunde vara intressant att läsa som ett uttryck för den neoliberala lögnen. Den neoliberala diskursen betonar frihet – vi reglerar inte! – men i de flesta fall är frihet ett annat ord för en ny form av reglering; friheten är en fråga om marknadens frihet, dvs. man låter ekonomin styra. Och i bottnen på det neoliberala projektet finns så som prof. David Harvey från CUNY skriver i sin bok A Brief History of Neoliberalism en strävan ett befästa vissa värden.

Själv är jag tudelad inför de krav som ställs på humaniora. Som jag konstaterade ovan är frågan om samhällsrelevans en kärnfråga – den måste finnas i centrum av all forskningsverksamhet – och den måste få ställas utifrån och humaniora måste kunna gå in i en sådan diskussion. Vi behöver mera av sånt och även om det sagts så många gånger tål det sägas på nytt: den humanistiska forskningens värdeskapande funktion är avgörande för vårt samhälle vare sig vi tänker globalt eller nationellt.

Men, dilemmat är att ord som relevans, nytta och produkt idag verkar ha råkat ut för en härdsmälta som riskerar att kullkasta en hel del av den humanistiska forskningen – liksom möjligheten till att seriöst gå in i en dialog. Orsaken till att situationen idag är allvarligare än tidigare är därför också enkel att sätta fingret på. Neoliberala system har inte ett etablerat utrymme för dialog – om man inte hittar ett sätt att saluföra dialog förstås.

Det hela kunde te sig som en återvändsgränd.