En ny debatt har väckts. Den handlar om huruvida det är berättigat att Evangelisk lutherska kyrkan ansvarar för andaktsprogrammen i radio och TV, och naturligtvis om det alls är ok med den här typen av program. Debatten är inte ny utan den har kommit och gått. Med jämna mellanrum har någon kastat en blick på Sverige där det sedan länge fungerar på ett annat sätt.

Alla vet ju att Sverige är världens mest sekulariserade land. Åtminstone tror jag det nu också. I samband med en utvärdering i Universitetskanslersämbetets regi har jag fått läsa en stor mängd studentuppsatser skrivna av teologer eller religionsvetenskapare. Många av dem har i inledningen av sin uppsats konstaterat att ”Sverige är världen mest sekulariserade land”. Jag har nu läst det så många gånger att jag tror på dem. Eller åtminstone tror jag att svenskarna tror det, och att de inte vill bli ifrågasatta på den punkten.

Det är lite liknande med många debatter om religion. Vare sig det är ateister, kristna eller någon annan som uttalar sig får man bilden att de framförallt vill säkra bilden av den värld de lever i.

Men, trots att jag är religionsvetare är jag inte säker på att jag kan ge en riktigare bild av religion och korrigera någon av dem. Tidigare var det enklare. Man kunde vända sig till en given bok över ett visst tema och få en “riktig” bild. Nu känns det snarare som Hitchcocks film I Saw the Whole Thing, där vittne efter vittne intygar att olyckan skedde just på ett visst sätt, medan vittnesmålen som de ger är mycket olika.

När jag lyssnar till mina kolleger omkring i världen hävdar vissa att religionen dött, eller åtminstone är obotligt sjuk. Alla inflyttade från andra delar av världen med ”traditionell” bakgrund har enbart lyckats förlänga livstiden en aning, lite som en respirator, men det är bara en fråga om tid.

Andra hävdar bestämt att det är en överdrift att säga att religionen är döende. Här i Europa handlar det om en arbetsfördelning, menar några: det ser lugnt ut på ytan eftersom vi litar till och överlåter det religiösa engagemanget till andra. Men, ta ifrån svenskarna kungliga kyrkbröllop eller riv en katedral och det blir liv i luckan. I djupet finns en stor lojalitet, menar man.

En del tänker att religionen i verkligheten emigrerat i hopp om ett bättre liv utanför kyrkornas tunga ok. Sedan kan man förstås ha lite olika åsikter om vart. Någon hävdar att de sett den precis här, dvs. på nätet och i media. Här är det häftigare och friare. Folk slåss om rätt och fel – och det piggar ju upp även den tråkigaste dag. Och utbudet är större, internetkyrkor med coola profiler och profeter, och på TV blandas demoner med komiska immigranter från Indien, spöken och muslimer.

Är man inte lagd åt det hållet – och inte heller vill underhålla sig med Joyce Meyers skarpa tunga i TV7, så kan man ju i all enkelhet gilla något på fint på Facebook: ett ögonblick av godhet, andlighet och känslosamhet, lite som att tända ett ljus.

Men, för att vara lite seriös. Alla de här exemplen är ju lite dubiösa och man kan fråga vad de är värda i ljuset av något så allvarligt som religion. Vill man ha riktig valuta för sina pengar är det med andra ord bäst att betala för sig: en weekendkurs med änglar eller en dokumentär om Santiago di Compostela? Det mesta i religiös väg är till salu nuförtiden. Något vittne påstår alltså att religionen slutligen insåg sitt värde och registrerade sig på börsen. Varför skulle den motstå Thatchers fria nya värld?

Jag har förstås också min egen käpphäst, men jag skall bespara er den. Jag har väl gjort min poäng klar. Vittne efter vittne stiger fram och man börjar längta efter det sista vittnet, som i Hitchcocks film, men antagligen får vi nog leva utan det sista vittnet i det här fallet. Religion är något som det inte kan finnas en enda bild av lika litet som någon bild kan vara neutral. Det betyder med andra ord att det bara finns ett möjligt alternativ, dvs. utgångspunkten att helheten inte är så som man gärna vill se den.

Jag vet av erfarenhet att det här inte är enkelt. När jag växte upp visste jag inte att det fanns ca. 50% finskspråkiga i min hemstad. Det talade man tyst om, och man umgicks inte med finskspråkiga. Kvarter, skolor, affärer etc. kunde gärna hållas skilda. Lyckades det inte fick man blunda eller slåss. Det var viktigt att Jakobstad var svenskspråkigt.

När vi ändå rör oss i Jakobstad kommer man ju osökt in på en annan debatt, dvs. debatten om Pride som skall ordnas inkommande sommar. De flesta vet eller kan gissa min åsikt om den saken, så jag behöver inte börja på ett nytt tema, men i linje med vad jag hittills lyft fram kan jag inte låta bli att notera en sak. Någonting rimmar mycket illa när en del av de kritiska debattörerna talar om ’vi här i Österbotten’ – och hänger bibelbältet som ett smycke runt sin hals.

Min bild är annorlunda. Det Österbotten som jag föddes i rymde också en helt annan kultur. Där fanns människor som höll sin egen och andras integritet högt, som värderade öppenhet och tolerans och som vågade gå över gränserna, vare sig det gällde Amerika, Stockholm, Kokkola eller något annat mer eller mindre okänt. De vågade till och med till kolla in finnarna. Det är min bild av Österbotten. En stor del av det här Österbotten var och är religiöst eller kristet.

Till sist: vid sidan om alla olika bilder finns det förstås en sanning som är relevant i ljuset av många debatter. I de flesta kulturer och religioner är det bara en mycket liten och marginell procent som har en fundamentalistisk livshållning. Det finns alltså ingen anledning att tro att det inte skulle gälla också både ateister och österbottningar. Bibelbältet är antagligen tunt och skört som ett hårstrå.