Hela tiden ska vi gå runt och tigga; vi skriver ansökningar för att kunna förverkliga våra idéer och för att få forkningsprojekt finansierade. Vad gör en forskare, då hans/hennes projekt har accepterats? Vanligen ler man vackert och förblir så tyst som möjligt. Det är säkrast så, för det hör inte till vår tradition att skryta med egna framgångar. Man mottar gratulationer med en utpräglad anspråkslöshet: tack, tack, visst var det trevligt, jag är glad, nu kan vi fortsätta med vårt arbete, kollegerna hade säkert också mycket goda projektförslag… Så lyder den politiskt korrekta kommentaren. Bäst att glömma publiciteten och ta itu med själva arbetet.

Vad gör man, då man får avslag för sitt projekt? Då ska man vara absolut tyst; man tiger, man låter tårarna rinna i ensamhet, man drar sig till sin håla, man skriker svordomar över en öppen fjärd. Kanske märker familjemedlemmarna att man är på dåligt humör – de oskyldiga ska ju alltid få sitt straff! Ytterst sällan kommer man till offentligheten; det anses inte vara politiskt korrekt i vårt land. Man vill inte ge en bild av en besviken, bitter människa. Nej, nej, man ska försöka på nytt nästa gång. Så ska en snäll forskare bete sig. Detta mönster har ingjutits i ryggraden.

***

Nej, nej, nej! Nu får det räcka. Jag stiger upp, och låter skriket nå universumets gränser, åtminstone beslutfattarnas bekväma mötesrum med kaffe och laxsmörgås. Finlands Akademi, rikets högsta vetenskapliga auktoritet utlyste i  våras en ansökningsrunda för forskningens infrastruktur, d.v.s. forskningsapparater, kringutrustning, dokumentering och tillgänglighet av forskningsresultat. Det var egentligen också frågan om forskningsprojekt, eftersom det förutsattes att man noggrannt beskriver för vilken typ av forskning apparaturen skulle användas till. Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) förberedde noggrannt en ansökan som inlämnades i maj 2013. Vi skulle bl.a. ha en ny, i vårt land unik apparatur för att studera kemiska reaktioners förlopp på djupet, en skräddarsydd reaktionskalorimeter, som skulle möjliggöra in situ –analys av kemiska komponenter och studier av katalysatorns tillstånd. Ansökan var fin, tyckte vi, 1 megaeuro. Rubriken var  Grön process- och produktteknologi.

Finlands Akademi, som är mycket mån om att beslutsfattandet är så objektivt som möjligt, hade samlat en internationell panel för att evaluera förslagen. Panelens rapport kom, tillsammans med beslutet. Jag tar några citat från rapporten:

”The research ninfrastructure for this proposal is outstanding, combining both world-class expertise in catalysis and already existing facilities to support the aims and objectives of the proposal… The potential of the plan is high; the possibility to set up an improved structure, which can offer the instruments to step on in the research of new renewable materials…”

“The project is well prepared and the feasibility very well described… All project resources and the division of labour are clearly well planned”

“ The director of the research is a strong leader in their discipline and has excellent academic credentials. They are well-known in their field and they have demonstrated leadership on a number of large grants and projects”

“The scientific quality of the project is excellent, the objectives well defined and outstanding. Its impact is very wide and so is also its strength”

Så konstaterade den internationella panelen, som bestod av professorer/doktorer Eichhorn, Kjems, Kossut, Kuhn och Martelli. Jag känner ingen av dem. Vitsordet som de gav var det högsta, 6/6 (outstanding).

På basis av detta panelutlåtande fattade Finlands Akademis teknisk-naturvetenskapliga kommission ett NEGATIVT beslut. Ingen finansiering, nej tack. Samtidigt finansierades tiotals infrastrukturprojekt – hade alla dessa fått vitsordet 6/6?  Svårt att tro. Denna gång var beslutet ovanligt politiskt, berättade en källa, men det är frågan om rykten, och efter rykten kan man inte börja springa. Är den objektiva vetenskapspolitikens tid förbi i vårt land?  Jag vill inte svara på frågan; ni kan endast gissa vad jag tänker.

Som små skolelever fick vi julbetyget:

MAGNA CUM LAUDE IMPROBATUR

Fridfull jultid till alla läsare!

Tapio Salmi

Akademiprofessor