månadsarkiv: september 2014

Sommardagar i Arensburg

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiMin första kontakt till den estniska ön Ösel (Saaremaa) skedde via litteraturen: jag läste de böcker som jag inte ännu hade läst i barndomshemmets bibliotek. De var författarinnan Aino Kallas’ dagböcker. Aino, som hörde till den finländska kultursläkten Krohn hade en intressant livshistoria; den präglades av stor lycka och enorm tragedi. På en exkursion träffade den unga studenten filosofie doktor Oskar Kallas, som efter en dags bekantskap friade till Aino! Oskar var född på Ösel,  han var en son till Kaarma församlingens klockare, doktor i etnologi, lärare, forskare och journalist, senare även diplomat: den unga estniska republikens ambassadör i Helsingfors, Den Haag och London. Aino blev en känd finsk-estnisk författare. Hon skrev på finska, men teman för hennes romaner och noveller kom ofta från Ösel, från öns mytiska förgångna. Estniska släktingar berättade gamla historier som i hennes fantasi förädlades till skönlitterära verk. Paret hade ett lugnt och kreativt liv i Tallinn efter Oskars pensionering från diplomatiska uppdrag. Sedan bröt andra världskriget ut och två av parets vuxna barn dog onaturligt under krigets gång. Paret Kallas lyckades fly till Stockholm och blev för evigt exilester, som längtade tillbaka till Ösels mjuka stränder och ljuvliga sommardagar.  Aino Kallas är ett av de största namnen i  den finländska litteraturen och Oskar är en odödlig figur i den estniska kulturhistorien.

Idag skiner solen över den Öselska himmelen: flera veckor var temperaturen nästan 30 grader i öns huvudstad Kuressaare och havsvattnets temperatur översteg 25 grader. Turister kom och for: finländare, svenskar, letter, litauer, ryssar, tyskar, fransmän… De kom till operafestivalen, de kom till kammarmusiksfestivalen, de kom för att titta på fåglar, för att festa, några kanske enbart för att vila. En kosmopolitisk kakofoni, kunde man säga. Unga tyska studenter promenerade på stadens huvudgata och frågade artigt: tyska eller engelska? Tyska, absolut, svarade jag. De frågade vägen till tyska soldaters gravgård. Gå ditåt, ca tre kilometer, så kommer ni till Kudjape metsakalmistu, bredvid den finns de tyska soldatgravarna. De tackade och gick.

Ön har starka tyska rötter: här härskade den baltisk-tyska adeln som ägde stora herrgårdar. Många av dem deltog aktivt i utvecklingen av samhället. Balthazar van Campenhausen var på 1700-talet viceguvernör i Kuressaare, som då kallades Arensburg. Han grundade den första tidsskriften på ön, Arensburgische Wochen- und Intelligenzblätter. Han grundade även den första (halv)professionella teatern i Arensburg-Kuressaare. En sommarkväll träffade jag under konsertens paus friherre Hansjörg Freytag – von Loringhoven, vars förfäder en gång var godsägare i Kihelkonna kommun. Deras adelsvapen hänger i Kuressaare biskopsslott. Hansjörg är en artig, äldre gentleman, först hjärnkirurg till utbildningen, men sedan hade han kommit till slutsatsen att det egentligen är farligt att operera hjärnor och utbildade sig till psykoterapeut. Han har praktik i Tübingen. Ofta kommer han på somrarna till Ösel, medan hans fru som är bildkonstnär flyger till Provence.

Vi organiserade i augusti en internationell sommarskola och konferens i Kuressaare, i lokala yrkesinstitutets utrymmen. Temat var norra Östersjöområdets hållbara kemi och processteknologi. Evenemanget samlade ca 60 deltagare från Åbo Akademi, Uleåborgs universitet, Umeå universitet, Kungliga tekniska högskolan (KTH) och Tallinna tehnikaülikool. Dessa universitet bildar nätverket POKE (Pohjoisen Itämeren alueen kestävä kemia ja prosessiteknologia), som finansieras av Finska Kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto). Deltagarna representerade över 15 nationaliteter. Toppföreläsare berättade om jordklotets härkomst och utveckling (Olav Eklund, ÅA), Östersjöområdets ekologi (Jüri Elken, TTÜ), sol- och vindenergi (Lars Hedström och Lauri Ulm). Tiotals pågående doktorsarbeten presenterades och en snabbkurs i vetenskapligt skrivande hölls. Sommarnätterna var fortfarande långa och nattklubbarna vimlade av folk. En kväll besökte vi Kuressaare biskopsslott: vi hittade Freytag – von Loringhovens vapen, det var nästan som modern, nonfigurativ konst, vi hittade Oskar Kallas bild i den permanenta utställningen på slottet.

För 75 år sedan, i augusti 1939, besökte Estlands president Konstantin Päts Saaremaa; han höll tal och pratade med folk och åt festmiddag på slottet. Sommaren hade varit ovanligt vacker och het, den stora ekonomiska depressionen hade övervunnits, livet hade blivit gladare igen och folk fyllde badstränderna överallt i Norden, från Nådendal till Hangö och Terijoki, från Pärnu till Kuressaare. Den 23.8.1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten i Moskva och andra världskriget bröt ut den 1 september i morgongryningen. Sommaren var slut.

Krigets förhärjelser bör ersättas med fredens budskap. En av  fredens ambassadörer på jordklotet är Tibets andlige ledare Dalai lama. Jag läste i dagstidningen Meie Maa (Vårt land), att Sydafrika, Nelson Mandelas och Desmond Tutus hemland vägrade att ge visum åt den tibetanske ledaren: Sydafrika har aktiva handelskontakter till Folkrepubliken Kina. Då realpolitik och mänskliga rättigheter står mot varandra, vinner realpolitiken. Bilden är tagen av Dr Pasi Tolvanen.

Bilder av och om skola – Imitation, representation eller något annat?

Hannah Kaihovirta,

Hannah Kaihovirta-RosvikEfter en oförutsett underbar sommar är det igen dags för forskarblogg. Jag är glad över förtroendet att fortsätta skriva inlägg här. Jag har inte upptäckt om någon läser, reagerar på eller funderar kring mina inlägg. Jag prövar på olika sätt att skriva om erfarenheter av utbildning, undervisning, lärande och forskning i bildkonstens didaktik vid Åbo Akademis lärarutbildning. Det är stimulerande.

En av de pedagogiskt filosofiska reflektioner som den senaste tiden med jämna mellanrum dykt upp i mitt arbete är funderingar kring begreppet Mimesis (grek.). Jag vill här genast klargöra att jag inte kommer att ge mig in på en beskrivning av Platons, Aristoteles eller någon hermeneutikers förhållningssätt till begreppet (även om deras synsätt här kunde berika resonemanget ). Snarare använder jag fria utvikningar kring begreppet för att artikulera tankar, ibland paradoxer kring de bilder av och om skola som lärarstuderande och jag möter i olika sammanhang. Jag är inte intresserad av att artikulera någon form av övertygelse i sammanhanget. Nåja, kanske lite intresserad ändå. Jag är vid en del tillfällen övertygad om att de bilder av och om skola som kommuniceras människor emellan oberoende av om de är minnesbilder, mediebilder eller andra former av bilder blir onyanserade och oreflekterade. Och vid  tillfällen då jag tänker så, undrar jag i samma andetag om det är så som vi som är engagerade och involverade i utbildning (till exempel som praktik, politik eller diskurs) till syvende och sist verkligen tycker att det är så här det skall vara.

Tillbaka till begreppet. Redan vid inledande tankegångar – meningsskapande av begreppet genom översättning – skapas parallella spår av förståelse. Begreppet Mimesis översätts i en del sammanhang i betydelsen imitation (vilket kan tolkas som ett begrepp som riktar sig bakåt i tid)och i andra i betydelsen representation (vilket kan tolkas som ett begrepp som riktar sig framåt i tid). Båda betydelserna kan tolkas som beskrivningar för mänskligt skapande som imiterar, beskriver, speglar eller berättar något om livet. Det vill säga bearbetat material som kan förstås empiriskt.

Mimesis är ett begrepp som av tradition är centralt i bildkonstundervisning. Det behöver betraktas, diskuteras och prövas om och om igen (både konkret och abstrakt) då man arbetar med skola, bildkonst, undervisning och lärande. Det här för att begreppet på ett lättfattligt sätt beskriver en förståelse för bildkonstorienterat lärande, samtidigt som det ringar in tankar och handlingar om vad undervisning och lärande i bildkonst kan vara. Begreppet kan till exempel göra det möjligt att reflektera kring minnesbilder som ”på tekkatimmen skulle vi bara rita av någonting” eller ”på teckningstimmen skulle vi rita någon bild av vad vi gjort på sommarlovet” från en ny position. Kanske finns där någonstans andra minnesbilder ändå? Begreppets översättningar imitation och representation genererar också möjligheter för att prata om flera infallsvinklar på hur man lär sig visuella tekniker och uttryckssätt genom att arbeta med bilder på olika sätt. Och begreppets betydelser kan generera många bra samtal om att förstå bildanalys och bildtolkning. Det kan prövas i frågor som handlar  om tid, om fantasi, kreativitet och innovation. Det kan prövas i frågor om vem som har tolkningsföreträde och i vilket syfte bilder skapas och används. Dessutom kan det ställas i relation till andra centrala begrepp inom bildkonstundervisning och lärande, som till exempel expressivitet, transformation  och multilitteracitet.

Vad har det här resonemanget då med bilder av och om skola (det här inläggets titel) att göra? Kanske inget annat än att jag använder det som ansats och katalysator för att generera tankar om just bilder av och om skola. Här radar jag upp tre bilder som väcker frågor om bilder av och om skola just nu.

Figur1MoMu

 

 

 

 

 

Figur 1. Blir du lönsam lille vän?  Peter Tillberg 1972. Moderna Museet (bilden är nedladdad från internet 22.9 2014).

Figur 2 VBL

 

 

 

 

 

Figur 2. Fotografi i Vasabladet 2013. Den ursprungliga artikeln behandlar ämnet skola (den här bilden scannad från dagstidning 2013).

Figur3HBL

 

 

 

 

 

Figur 3. Fotografi i Huvudstadsbladet 22.9 2014. Den ursprungliga artikeln behandlar ämnet skola (på den här bilden är en dagstidning fotograferad med smarttelefon 2014).

Jag har radat upp tre bilder. Den första bilden i raden är över 40 år gammal och skapad av en konstnär. Konstverket finns i Moderna Museets samlingar och går idag att köpas som reproducerad affisch i museets webbshop. Den andra bilden är ett fotografi som fanns i anslutning till en nyhetsartikel om skola i dagstidningen Vasabladet 2013. Jag har medvetet lyft ut bilden ur sitt journalistiska sammanhang. Den tredje bilden fanns i anslutning till en nyhetsartikel i dagstidningen Huvudstadsbladet idag (22.9 2014). Även här väljer jag att bara ge en liten glimt av det journalistiska sammanhanget. Jag avkontextualiserar bilderna, det här som motbild och respons till vad de imiterar eller representerar (!). Varken konstnären eller medierna är primärt ute efter att skapa en korrekt bild av eller om skola. Men vad beskriver bilderna? Vad berättar de? Den första bilden i raden av tre är en målning. De två andra mediebilder fotograferade i anslutning till nyheter i finländsk skolkultur. Bilderna förmedlar upplevelser och erfarenheter, men av vad? Vad händer då man börjar reflektera över dem, sammanhanget, deras Mimesis? Vilka tankar och vidareformuleringar väcker de då man jämför bilderna med varandra? Jag  reflekterar till exempel över likheter och olikheter i bilderna. Bilderna väcker referenser till olika bilder av och om skola. Och jag analyserar. Börjar planera undervisning. Funderar på hur motivera lärarstuderande till att utöva ett pedagogiskt och kritiskt förhållningssätt till mångfalden av bilder av och om skola.

Jag skrev tidigare om att jag inte är ute efter att artikulera övertygelser. Men jag kan inte låta bli.  Jag är övertygad om att det finns bilder av och om skola som ser ut på många andra sätt än ett klassrum med pulpeter och elever på rad sett från ett katederperspektiv.

PS. Om du nu blir intresserad och börjar tänka i olika banor kring ämnet, föreslår jag att börjar med att skriva in bilder av skolan/ bilder om skolan i en sökmaskin. Då får du en form av nyanserat urval. Vill du ha ett än mer nyanserat urval kan du pröva på att översätta titeln till olika språk och därefter skriva in dem i sökmotorn). Eller vara med och skapa bilder av och om skola i något forum. DS.

Socioekonomisk utrensning

Christer Lindholm, ,

Christer LindholmStorbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare  vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse.  Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.

En av dem som säkert skulle opponera sig mot det här påståendet är David Clapson. Om han fortfarande var vid liv, det vill säga.

David Clapsons historia, som återgavs i The Guardian den 9. September i år, är som tagen ur en av Charles Dickens dystra beskrivningar av misären i det viktorianska England. På grund av att han hade missat ett enda av sina obligatoriska möten på den lokala arbetskraftsbyrån stoppades utbetalningen av Clapsons arbetslöshetsunderstöd, furstliga 71,70 pund (ca 90 euro) per vecka. Utan sitt magra arbetslöshetsunderstöd hade Clapson, som led av svår diabetes, inte längre råd med vare sig mat eller elektricitet till det kylskåp där han förvarade sitt insulin. Tre veckor senare dog han diabetisk ketoacidos, en syraförgiftning som beror på akut insulinbrist. Av coronerns undersökning framgick, att han vid tiden för sin död inte hade någon mat överhuvudtaget i sin magsäck…

Dessvärre är David Clapsons grymma öde ingen isolerad incident, utan bara ännu en av de otaliga mänskliga tragedier som är en lika direkt som förutsägbar konsekvens av den sittande brittiska regeringens politik. Enbart under det senaste året har hela en miljon britter, av vilka en stor del är kroniskt sjuka eller handikappade, blivit av med sina understöd. I många fall, framför allt då det gäller personer med psykiska problem, har de drabbade överhuvudtaget inte varit medvetna om varför deras understöd plötsligt upphör, än mindre om de  möjligheter till akut nödhjälp som eventuellt skulle finnas tillgängliga.

Det här chockerande och alltigenom inhumana angreppet på de allra svagaste i samhället kan knappast kallas något annat än en socioekonomisk utrensning, vars enda syfte är att gallra bort så många bidragstagare som möjligt genom svält och sjukdom. Men det här kan regeringen Cameron naturligtvis inte säga högt; i stället säger den sig vilja göra slut på ”en kultur där man får någonting för ingenting”. Vilket är den överprivilegierade brittiska elitens förfinade sätt att säga att bidragstagarna är en samling arbetsskygga slappsvansar som inte behöver något annat än en rejäl spark i arslet.

Rent konkret innebär den metaforiska sparken i arslet att alla arbetslösa – även de vars arbetsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdom eller handikapp – måste anmäla sig på den lokala arbetskraftsbyrån varje dag, och sedan tillbringa hela dagen där. Om en arbetslös missar en dag blir hen av med sitt understöd för fyra veckor framåt, händer det en andra gång får hen lov att klara sig utan pengar i hela tre månader…

Även i övrigt är regelverket för sanktionerna så bisarrt att inte ens George Orwell och Franz Kafka med gemensamma krafter hade kunnat fantisera ihop något värre. Det har till exempel hänt att arbetslösa fått sina understöd indragna för att de gått på en arbetsintervju i stället för till arbetskraftsbyrån – eller för att de haft den dåliga smaken att få en hjärtattack under sitt dagliga möte med den lokala arbetskraftspolitruken!

Så här går det alltså till i Storbritannien i nådens(?) år  2014. Men här i Finland, där vi har ett gediget välfärdssamhälle av nordisk modell, kan väl något liknande ändå inte hända, eller..?

Faktum är att det redan nu pågår en viss, om än inte lika brutal och uppenbar, socioekonomisk utrensning även här hos oss. Vårt hälsovårdssystem är inte bara ett av västvärldens mest kostnadseffektiva (vilket behändigt nog glömts bort under beredningen av den sorglustiga Sote-reformen), det är också ett av de mest ojämlika. Den här ojämlikheten har i sin tur gett upphov till stora skillnader i hälsa och förväntad livslängd mellan olika socioekonomiska grupper. En finländska man i den högsta inkomstklassen kan, för att ta ett exempel, i genomsnitt se fram emot en tolv år längre livstid än en man i den lägsta inkomstklassen.

Det är illa nog som det är, men inom en snar framtid kan det bli betydligt värre. Som en del av (eller snarare ett komplement till) Sote-reformen planerar regeringen nämligen att införa ett absolut kostnadstak för de offentliga hälsovårdsutgifterna. Då kostnadstaket är nått blir patienterna (förlåt, jag menar naturligtvis kunderna) helt enkelt tvungna att betala mer för de offentliga hälsovårdstjänster de använder. Förutsatt att de har råd, det vill säga.

Så vem vet, kanske vi i framtiden kommer att få höra följande inspelade meddelande då vi ringer vår lokala hälsovårdscentral:

”Det här är hälsovårdscentralens automatiska telefonväxel. Vi har tyvärr nått vårt kostnadstak för det här året. Om du har råd att betala din hälsovård ur egen ficka, vänligen välj 1. Om inte, vänligen lägg dig ner och dö.”

Internationellt samarbete

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaUniversiteten och forskarna där har idag mycket kontakter och samarbete med universitet och forskare i andra länder. Internationellt samarbete har nästan blivit ett livsvillkor för lyckade forskningsprojekt och räknas även som prestationspoäng vid penningutdelning från statsmakten. Även inom undervisningen har internationaliseringen blivit vanligare, inte minst genom utbytesstuderande som ofta under studietiden tillbringar ett eller åtminstone ett halvt år i ett annat land.

Biologiska fältstationer på olika håll i vårt land är inte sämre än någon annan enhet vid universiteten i internationella kontakter. Kanske de till och med kan vara flitigare än gemene institution i detta avseende. Till skillnad från de flesta universitetsenheter lever fältstationer som intensivast under sommaren, och då kommer även de internationella besökarna till stationerna. En annan skillnad, som jag tror att uppstår, är att på en fältstation lär man sig oftast att känna gästerna bättre och grundligare än vid vanliga institutionsbesök, eftersom man inte bara jobbar på stationen utan de flesta även bor där under kortare eller längre perioder. På kvällarna och på bastulaven diskuterar man även mycket annat än bara vetenskap eller undervisning. De här diskussionerna leder ofta till långvariga vänskapsförhållanden, och många parförhållanden har också fått sin början på stationerna.

Sommaren på Åbo Akademis egen fältstation, Husö biologiska station på Åland, har också präglats av besök av utlänningar. Vissa har stannat bara över en dag medan andra har tillbringat längre perioder på stationen. En speciellt rolig form av internationellt samarbete har i sommar varit vår gemensamma kurs i jämförande kustekologi (’Comparative Coastal Ecology’ i kortform CCE-kurs) med Dauphin Island Sea Lab i Alabama, USA. Vi har kört dessa kurser ungefär vart annat – vart tredje år sedan slutet på 1990-talet. Deltagarna kommer både från Finland och USA och under kursen jobbar de i par eller små grupper, som består av både finländare och amerikanare. Denna kombination skapar gynnsamma förhållanden för jämbördigt samarbete mellan längre hunna doktorander och magisterstuderande med olika bakgrund. En del kan vara bra på teoretiska kunskaper i akvatisk ekologi medan andra kanske är bra på praktiska fält- och laboratoriemoment. En sak som alltid jämnar ut utgångsläget är att till och med mycket kunniga doktorander från USA, som dessutom har vetenskapsspåket i bakfickan nästan gratis tack vare sitt modersmål, blir mer eller mindre beroende av finländare som är överlägsna i att arbeta i Östersjömiljön. I en sådan här kombination har varje deltagare chansen att lysa i vissa moment, medan var och en har sina svaga punkter jämfört med deltagare från den andra kulturen. Kurserna har visat sig skapa mycket bra arbetsklimat och naturligt ”tvingat” deltagare till intensiv och givande kommunikation med varandra.

I dryga två veckor jobbar kursen med specifika projektteman som studeras endera i fält eller experimentellt i akvarier. Projektarbeten varvas med ’journal club’ –diskussioner, föreläsningar och studentpresentationer på egna examensarbeten. Dagarna blir långa, från tidigt morgonfiske till vetenskapliga diskussioner sent på kvällarna. Dock hinner vi med bastubadande, som ofta i början är en liten shock för utlänningarna för att sen bli ett måste mot slutet av kursen, och exkursioner mellan varven. Även om programmet är digert är det alltid mycket belönande att kunna medverka i en kurs som arbetar flitigt och målmedvetet men samtidigt har det roligt. Även en lite äldre lärare blir själv mycket inspirerad av all den ungdomlig energi, iver och ambition som man blir exponerad för på dessa fältkurser.

Projektarbeten rapporteras efter kursen i form av korta vetenskapliga manuskript som deltagarna skriver tillsammans. Meningen är att simulera riktiga forskningsprojekt och internationellt vetenskapligt samarbete såsom det fungerar även i det riktiga livet. Eftersom deltagarnas ambitionsnivå är mycket hög, har kursarbeten ofta en väldigt hög nivå, till och med så hög att ett flertal riktiga vetenskapliga publikationer har kommit ut från kurserna. Årets kurs är nästan slut och jag väntar med spänning på rapporterna. Projekten har lyckats mycket bra, och kursisterna har ambitioner på att utarbeta ett par riktiga vetenskapsartiklar på sina kursarbeten. Jag tvivlar inte alls att ambitionen och verkligheten inte skulle mötas här.

Höstterminen kunde inte ha börjat bättre!