Det är inte oväntat. Det är rent av karaktäristiskt för situationen i arbetsvardagen att jag just i de här dagarna ur bokhyllans bokrader drar ut boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse av Jacques Rancière. (1987, svensk övers. 2011). Att jag läst just den här av hans böcker på svenska har betydelse för sammanhanget jag nu skriver in den i. Boken fångar mitt intresse med anledning av diskussionen om lärarutbildning som pågått under året som gått. Diskussionen som knappast har passerat obemärkt för någon som intresserar sig för utbildning i Svenskfinland. Allra minst har den undgått dem som arbetar med lärarutbildning på svenska i Finland.
Bokens titel Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse fångar på ett annat sätt än förut min uppmärksamhet. Titeln sträcker sig efter mig och jag inser att jag ställer den i ett förhållande till begreppet obehörig lärare, ett ordpar som fått mycket plats i diskussionen om utbildning. Många fler ord med negationsprefixet o- har också ställts på rad för att skapa olika positioner i diskussionen som inte stampar på stället utan dynamiskt rör på sig.
Att läsa Rancière är en utmaning och ofta obekvämt. Jag återkallar i minnet situationer då jag som doktorand arbetade med att begreppsliggöra eventuella politiska dimensioner i min tolkning och förståelse av förhållandet mellan estetik och lärande. Då jag läste Rancière var jag på jakt efter att förstå vad det innebär att formulera ett förhållningssätt till lärande och utbildning. Jag citerar Rancière (The politics of aesthetics, 2004): ”I by no means think, for my part, that there is no science but of the hidden. I always try to think in terms of horizonthal distributions, combinations between system possibilities […] I do not mean by that that it is a principle or a starting point. I began, myself as well, from the stereotyped vision of science as a search for the hidden.”
Lagren av tolkningar i Rancières texter fick mig som doktorand att inse det som många som arbetar med empirisk forskning håller som självklart. Jag insåg att ett förhållningssätt i ett vetenskapligt sammanhang kan beskrivas som ett sätt att fästa uppmärksamhet vid det som visar sig, istället för att jaga något dolt. Insikten har än i dag inflytande på hur jag begreppsliggör förståelse för vad förhållningssätt innebär och hur det kan förstås i relation till utbildning.
Rancière skärper läsarens uppmärksamhet. Genom att boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse är disponerad som lektioner läser jag texterna som tilltal. Lektionerna behandlar frågor om hur lärande, kunskap och information står i förhållande till jämlikhet, individ, samhälle, utbildning och pedagogik. En ordlek (som innefattar stort allvar) i boken och som blir en form av nav i det här resonemanget är uttalandet om hur vi återkommande ska fästa uppmärksamhet vid att inte fastna i laddningen ”att skapa ett ojämlikt samhälle med jämlika människor eller ett jämlikt samhälle med ojämlika människor” när vi arbetar med utbildning utan istället vara dynamiska i frågan.
Läsningen av Rancière är som sagt samtidigt obekväm och inspirerande. I läsakten formas motstånd och flow parallellt. Friktionen som skapas då tanken vilar och rusar fram samtidigt pockar på att bli uttryckt. Och just i överföringen från tanke till kommunikation vill jag uttrycka mig i en annan modalitet än ordets tröghet. Jag vill teckna, måla, skulptera.
Nätverk. Mångfald. Nysta. Rhizom.
Rancière har gestaltat även den här upplevelsen i sin textproduktion. I sina texter i samlingen The Future of the Image 2007 (Le Destin des Images) beskriver han och argumenterar kring bildens betydelse, överlevnad och samverkan med text och andra modaliteter i mänsklighetens vilja att kommunicera.
Tillbaka till boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse. I det perspektiv jag läser boken aktiveras frågan om förhållningssättet till utbildningens, undervisningens, lärandets, pedagogikens och didaktikens betydelse i samhället. Jag tänker att betydelsen skapas av stommar och förgreningar snarare än av ramar och boxar (kommentar: ett förhållningssätt). Och Rancières (i Kim Wests sammanfattning 2011) uttalande om jämlikhet utmanar till att tänka på hur stommarna och förgreningarna visar sig. Jag citerar: ” Jämlikhet är inte någonting som undervisningen bör sträva efter att uppnå, den är ett axiom som bör utgöra dess ovillkorliga utgångspunkt. Vad två människor gör när de tillsammans försöker begripa ett för dem okänt objekt – genom att en av dem tvingar den andre att ägna den uppmärksamhet åt att förstå och redogöra för det – är inte att övervinna en på förhand existerande ojämlikhet. Det är att verifiera den intellektuella jämlikhet som råder och alltid har rått mellan dem, precis som mellan alla människor.” Det gäller att anstränga sin uppmärksamhet.
Senaste vecka samtalade jag med en bekant om kulturarv. En annan bekant förde in tanken om metaforer i samtalet. Under samtalet kom jag ihåg att det snart är dags att skriva forskarblogg. Förgreningar av tankar for igenom medvetandet – innehållet i samtalet om kulturarv väckte minnet om metaforer som modeller. Jag ansträngde min uppmärksamhet för att få tag i något jag diffust kom ihåg. Jag fick tag i det (jag medger med hjälp av sökmotor och internet) och upptäckte att det som jag kom ihåg som metaforer, kom någon annan ihåg som modeller. I vilket fall var de beskrivningar på fyra universitetskulturer: universitetet som tempel, universitet som fabrik, universitet som oas och universitet som basar (Urspsrung Svante Beckmans Fyra universitetskulturer från 1989). Det var ett bra samtal.
Tillbaka till bokhyllan. Alldeles intill boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelsestår en annan som handlar om utbildning. Det är boken Fem sätt att tänka: av betydelse för framtiden av Howard Gardner. Den här gången lyfter jag inte ut den boken ur bokraden. Den är precis som Rancières bok disponerad på ett sätt som väcker uppmärksamhet.
Tillbaka till inlägget. Ibland blir inlägg formulerade som utkast eller tankefragment samlade i en hög. Den här gången nystar jag upp högen genom att säga att sist och slutligen är det alldeles självklart att universitetskultur och i förlängningen kulturområdet utbildning i det 21 århundradet är något FEMTE. Utöver metaforerna tempel, fabrik, oas och basar.