PLAN 1 På andra sidan viken finns ett konstmuseum med konst på flera plan. Det är Bildmuseet i Umeå , en fantastisk satsning för samtidskonst på minst sagt nordliga breddgrader. Museet består av sex plan (våningar) med utställningar och program som andas samtid och framtid.
Havet låg tungt och stilla då en grupp studerande och jag steg ombord på färjan som på fyra timmar skulle ta oss från Vasa till Umeå och ett studiebesök vid museet. För programmet under överfärden hade jag förberett en föreläsning om visuella analysstrategier som kan användas som redskap inom bildkonstundervisning. Jag beskrev även de uppgifter som studerande skulle arbeta med under besöket. En av uppgifterna var att förbereda en installation som skulle genomföras på resan tillbaka på färjan samma kväll. Installationen skulle tolka en konstupplevelse som berört de studerande under besöket. Installationen skulle även omfatta verbala beskrivningar om konstdidaktiska utvecklingsmöjligheter. Efter föreläsningen stod jag tillsammans med studerande en stund på soldäck, kände havets dyningar och såg en blek sol sträcka sig över horisontens kant. Resan var en studieresa inom kursen Konst i tid och rum i bildkonstens didaktik vid Pedagogiska fakulteten.
PLAN 2 Konstverken på Bildmuseet gjorde starkt intryck på de studerande. Syftet med installationsuppgiften var att studerande med ett minimum av resurser, det vill säga det material som de hade till hands under själva resan, skulle uttrycka så mycket som möjligt av de intryck som berörde dem på museet. Lärandemålet var format utgående från meningsskapande och som en del av en didaktisk plan jag skapat för besöket. Det var format som en reflektion av en lärprocess med avstamp i att göra studerande medvetna om olika sätt att artikulera hur det är att vara medskapande och aktiv under ett utställningsbesök. Jag hade information om de konstverk som presenterades på museets sex plan och visste att flera av konstverken var utformade så att utställningsbesökaren aktiveras till att vara medskapande.
PLAN 3 Samtidskonst beskrivs ofta i termer av att uttrycket inte är mediespecifikt. Istället använder konstnären flera former av semiotiska resurser för det konstnärliga innehållet. De semiotiska resurserna aktiverar betraktarens meningsskapande på flera plan (kunskapsnivåer) samtidigt. I en konstutställning som omfattar flera verk skapar betraktaren nomadiska tankestrukturer, bär med sig betydelser mellan verken som kan göra konstupplevelsen komplex och fasetterad. Häri ligger nyskapandets och omskapandets möjlighet för betraktaren. Betraktaren gör tolkningar i förhållande till tid och rum och betydelser kan med hjälp av minnen och fantasi sträckas och tänjas utöver det förväntade.
I sammanhanget utmanades studerande till att översätta intryck till visuella semiotiska resurser, tecken och symboler som har betydelse i ett sammanhang och som kan föras över i nya sammanhang. Det är ett samspel mellan bildminnen och bildmöten. Samspelet påskyndar tolkningsmönster som sker samtidigt i betraktarens kropp och medvetande. De skapar växelvis oväntade tomrum som kan fyllas med mening eller kluster som består av förtätad mening. Meningsskapande kan till exempel kännas igen i små detaljer som upprätthåller betydelser i större helheter. Betraktaren gör inte om konstnärens arbete om än betraktaren är medskapande i själva konstverket.
Uppgiften med installationen innefattade även motstånd. Utformningen av uppgiften utmanade studerande till att samla information och skapa en plan för genomförandet av installationen. Planen var i sig en utmaning i att översätta en första semiotiskt förankrad tolkning av konstupplevelsen till en annan meningsnivå, en installation. De studerande utmanades genom motståndet (förståelsen för vad en installation är) till att skapa en omväg i sina tolkningsmönster. De arbetade med att skapa mening, motverka motståndet och att genom den processen nå det uttryck de ville utforma med begränsat material men med en stor repertoar för att pröva visuella semiotiska resurser. I konstupplevelser ligger det frihet i motståndet.
PLAN 4 Bilden till vänster har jag använt i ett tidigare inlägg här i forskarbloggen. Det är inte en fotboll på en fotbollsplan inte heller ett flygplan. Det är ett guldklot som jag stod och betraktade för ett år sedan i Paris. Den dök upp i mitt medvetande då jag såg en av studerandes installation (bilden i mitten). När man möter samtidskonst aktiveras ofta individens universella medvetande som håller ihop människans intresse för det mänskliga. Samtidskonsten kännetecknas av en öppen relation till mänskligheten.
PLAN 5 Under året som gått har utkastet för grundläggande utbildningens nya grunder för läroplan varit fokus för intresse vid Pedagogiska fakulteten. Fakulteten har ställt till förfogande sakkunniga vid formulering av innehåll och struktur, vi har fortbildat, haft seminarier och varit med då kluster och nätverk skapats för forskning och utvecklingsarbete kring grundläggande utbildning i Finland.
För många finländare är det en demokratisk självklarhet att revidering av grunderna för den nationella läroplanen för grundläggande utbildning sker kontinuerligt. Vid revideringarna påverkar samhällstrender, behov och erfarenheter av utbildning formuleringen av de nya grunderna, men de förs inte in i planen per automatik. Till exempel i den här omgången av revideringen har mycket av utvecklingsarbetet skett i digitala forum och med digitala redskap. Det digitala har skapat tillgänglighet och öppenhet som i sin tur genererat unika möjligheter att ställa forskning inom pedagogik och utbildning i dialog med samhällets dagsfärska åsikter. Vetenskapligt bearbetad empiri och ny kunskap har speglats med samtidighet.
PLAN 6 I utkastet för den nationella läroplansgrunden har ett av de sju kompetensområden som formulerats fått särskild uppmärksamhet av mig. Det är kompetensområdet multilitteracitet (monilukutaito). Multilitteraciteten som fenomen i sig är inget nytt, men själva begreppet söker status i utbildningsvardagen. Kompetensområdet står som målsättning för undervisning och beskrivs i utkastet på följande sätt:
Med begreppet multilitteracitet avses en mångsidig läs- och skrivkunnighet eller literacy: bland annat grundläggande läs- och skrivfärdighet, numerisk läskunnighet, visuell läskunnighet, medieläskunnighet och digital läskunnighet. Utgångspunkten för den mångsidiga läskunnigheten är en vidgad textsyn enligt vilken information kan produceras och presenteras med hjälp av olika symbolvärldar: verbalt, visuellt, auditivt, numeriskt, kinestetiskt och genom en kombination av dessa. Information kan förmedlas till exempel i skriven, talad, tryckt, audiovisuell eller digital form. Eleverna ska ha möjlighet att öva sig i mångsidig läskunnighet både i traditionella lärmiljöer och i lärmiljöer som är multimediala och där man tillämpar digitala arbetssätt.
I utkastets beskrivning av multilitteracitet kan åtminstone fyra sätt att närma sig begreppet i lärmiljö observeras; beskrivningen innefattar förståelse för nya färdigheter och strategier, den öppnar för möjligheten att arbeta med nya genrer och diskurser, den tar i beaktande lärande i en värld där semiotiska resurser är förhandlingsbara och möjliga att omskapa och den visar på lärmiljöer som omfattas av nya sociala strukturer.
Ett studiebesök tillsammans med lärarstuderande med samtidskonst som lärmiljö fungerar som kritisk och erfarenhetsorienterad resurs för att utforska ämnesdidaktik i relation till läroplan och till att rikta förhållningssättet till utbildning än vidare än så. På återresan kom många installationer och didaktiska reflektioner till uttryck.
Gott slut! Gott nytt!