Till allra först. Rubriken för det här blogginlägget är en parafras på Hvordan liker man- uden Facebook?.…en informationsaffisch jag fäste uppmärksamhet vid på en konferens i Odense i somras.
Just nu är det läge att analysera och tänka till efter sensommarens turbulenta världssituation. I de händelser som var och en av oss på olika sätt omformat till erfarenhet av den tid vi lever i finns det utmaningar där vi får möjlighet till att stiga in i, vistas i och erövra föreställningsvärldar på flera olika nivåer. Tack vare dagens snabba informations- och kommunikationsflöde har flera stämmor i en otyglad kakafoni delat med sig av livsöden, åsikter, armod och överflöd. Vems stämmor försvinner i anonymitet och vems stämmor är det som får personliga och världsomfattande berättelser hinner jag tänka.
Jag ser på det hela som ett situerat kaos, ett dynamiskt fenomen där rörelse stiger fram som en tydlig aspekt i det som påverkar människors tankar, attityder och handlingar. Men det är inte situerat på ett ställe utan överallt, mobilt och samtidigt.
Fastän det är morgon på en del platser samtidigt som det är kväll någon annanstans. Vad gör världsläget med oss? Jo det genererar rum och tid för att förflytta tankemönster om sympati till naturlig empati där människa möter människa i tillit- en grundsyn som erbjuder en utgång från ett förhållningssätt som strävar till att ha kontroll på varandet och verkligheten på ett oetiskt sätt. Inte så där så att vi riktigt kan uppfatta det helt men till vissa delar sådär som när löv virvlar i höstvinden. Inte symboliskt eller som tecken utan helt enkelt för att det känns så.
Rörelse uppfattar vi människor subtilt och intuitivt via vår kropp. Vi vet att för att kropp skall komma i rörelse behövs krafter som påverkar förhållandet mellan rörelse och vila. Estetiskt kan rörelse förstås som ett uttryck – till exempel genom kroppsspråk, text, bild, ljud- som undersöker variationer åtminstone i rytm, komposition, dynamik, varaktighet, intensitet, kontroll och pauser. Genom att vi blir medvetna om det estetiska, som i sin enklaste beskrivning kan förstås som det som vi uppfattar med våra sinnen, blir vi medvetna om hur var och en av oss uppfattar rörelse. Det är en slags förförståelse som på många sätt styr till exempel etiska överväganden och förhållningssätt till det som varit (historia), nuet och det som komma skall (framtid). Fast en del människor påstår att det hela kan vara estetisering och som att bygga monument över något som någon bestämmer att det kan vara värdefullt att komma ihåg.
Medan annat sopas under någon matta och förblir anonymt. Så det kan vara bra att samla på alla möjliga spår och sätt för säkerhets skull. Ett sätt att bli medveten om förhållningssätt till rörelse är att reflektera över människans förmåga att fantisera. Förmågan att fantisera är rörelse. Jag kommer här att tänka på den tolkning jag gjort av Lev Vygotskijs beskrivning av fantasi (i boken Fantasi och kreativitet i barndomen). Vygotskij ger fantasin flera olika former. En av dem är formen om hur fantasi fungerar i förhållande till känslor. Han menar att när människans fantasi får näring av positiva känslor, sträcker sig fantasin ut i positiva föreställningsvärldar som i sin tur ger bränsle till allt fler bra upplevelser (utan rus) – som i sin tur igen ger mer näring till fantasin. Det samma gäller negativa fantasispiraler. Om våra föreställningsvärldar är negativa, ger fantasierna näring till negativa känslor som då de växer i sin tur genererar än mer negativa föreställningsvärldar.
Låt mig hoppa framåt i tankemönstret. Jag läser just nu Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker – och om att skriva. Boken väcker många tankar om dagsläget och om någon vecka ska vi tillsammans med kollegerna Rita Nordström-Lytz, Charlotta Hilli och Birgit Schaffar-Kronqvist dela läsupplevelser, föra boksamtal och filosofiska utsvävningar med ansats i våra tolkningar och funderingar. Vi träffas kontinuerligt om inte direkt systematiskt. Varje träff tar sin början i en text som vi tänker utmanar oss till samtal om tankemönster, förhållningssätt och handlingar. Ofta får lärande och undervisning särskild uppmärksamhet i förhållande till tematiken.
Den här gången kom Rita med förslaget till text som fungerar som avstamp. Amos Oz skriver i boken så här om fantasi: [… det finns något i fanatikerns natur som i grunden är mycket sentimentalt och som samtidigt visar brist på fantasi. Att ingjuta lite fantasi i människor skulle kunna få fanatikern att känna sig osäker, det har jag ibland vissa förhoppningar om, även om de är begränsade. Det är inte något snabbt botemedel, ingen snabbkur, men det skulle kunna hjälpa.]
Nuläget är ett akutläge för att tänka till om fantasi. Är förmågan att fantisera en urvattnad metafor som vi relaterar till verklighetsflykt eller är den ett rum och tid för att tänka till, tänka om och pröva möjligheter och förnybara omständigheter eller visar den sig som både- och. Det också läge för att tänka till om tillit. Det är läge att tänka till om vad vi vill med mindre och mer och hur, vad, var och när vi vi delar. Efter en intensiv start på läsåret har jag bestämt mig för att i så stor utsträckning som möjligt rikta in fantasi, kompetens, kunskap och mitt vetande på att vrida kursen mot att dela gemensam livslust, livsglädje och meningsskapande. Det är ett sätt att disciplinera sig, att ställa det i relation till syntes, till kreativitet, respektfullhet och etiskt tänkande i flera lager.
Och genom att stretcha rörelsen en liten bit till.
