Under den här våren har två starka flickor tagit plats på Vasas teaterscener. Pippi och Ronja. Ja, egentligen är det ju en författares berättelser om livet som flicka och barn som fått ta rum. Den här författarens sätt att berätta berör, upprör och sätter spår. Hon ger en röst till dem som inte alltid hörs på sina villkor. Hon berättar om en värld som är förtrollande och verklig på samma gång. Och hon beskriver för oss hur allt stort som sker först har tagit form i någons fantasi. Ovetenskapligt kan tyckas men samtidigt så djupt mänskligt.

Under våren som gått har jag vigt tid för ett forskningsbaserat utvecklingsarbete där jag tillsammans med en klasslärare vid en skola undersökt fenomenbaserat lärande som praktik, som begrepp och som pedagogisk medvetenhet. Syftet är att pröva teorier och erfarenheter tillsammans med läraren som jag tidigare arbetat tillsammans med kring ämnesövergripande strategier för klasslärare, förståelse av multimodalitet, multilitteracitet och lärande, tolkande läsning, poetisk reflektion och konstbaserad storyline.  Brännpunkten i samarbetet har varit att tillsammans med elever förstå lärande som ett kreativt och framåtriktat projekt och under det senaste året har motivationen varit riktad på den kommande nationella läroplansgrunden (tas i bruk höstterminen 2016). Samarbetet handlar om att skapa en plattform för det som ännu inte är och samtidigt tänka till kring det vi har vetskap om. Det här gör vi rhizomatiskt, om och om igen.

Näromgivningens kulturutbud gör att det faller sig naturligt att Pippi får ta plats i ett läsprojekt som pågått vid Vikinga skola i Vasa under april månad. Målsättningen är att eleverna ska få arbeta med berättelsens yta, djup och bredd i skolvardagen. Det är vid den här skolan som jag genomför det forskningsbaserade utvecklingsarbetet. Jag har följt skolans pedagogiska arbete under flera år. Inledningsvis som bildkonstnär, längre fram som bildkonstnär och forskare och på senare tid som bildkonstnär, forskare och lärarutbildare.

Det var i månadsskiftet mars-april vi tog oss an Pippi som ett fenomen att utgå från i en kommande undervisningshelhet. Mitt möte med Pippi i sammanhanget färgades av utvecklingsprojektet  och självklart vaknade min nyfikenhet för undervisningshelheten genast. Hur möta ett fenomen som till vissa delar är fiktivt och som funnits i sjuttio år och som genom åren fått vara bokprojekt, temaarbete, skolföreställningar och mycket annat i grundskolans värld ? Hamnar vi i ruta ett med att tänka ämnesövergripande teman och fenomen i grundskolans undervisning? Hur tänker vi, hur förhåller vi oss som pedagoger till berättelsens yta, djup och bredd? Vad kan Pippi ha för betydelse i en skolvardag i det 21sta århundradet? Vi går till originaltexterna och blir uppfriskade av att läsa berättelserna på ett annat sätt än vi gjort tidigare.

Pippi säger ”Den som är stark måste vara snäll” och hon träffar mitt i prick. Vi hittar en ingång till ett fenomen som omgett oss intensivt under året som gått. Flyktingströmmen i Europa. Diskussioner och debatter har varit intensiva. Hur ska Europa förhålla sig? Hur ska Finland och finländare förhålla sig till situationen? Vi synliggör och samtalar. Finland är i sammanhanget en nation som har styrkan att tänka till och handla. Då måste vi använda styrkan på ett bra sätt. Helt enkelt vara snälla. Vi funderar på hur man är då man är snäll. Jag lägger märke till att  ”den som är stark måste vara snäll” ligger oväntat nära tanken ”den som har makt måste vara snäll”. Medvetenheten leder till meningsskapande samtal om hur vi ska ta oss an olika positioner och situationer som människor och medmänniskor. Vi blir påminda om att om man är tyst för länge så vissnar tungan. Men som tur är skapas långstrumpor och eleverna väver in prat i processen.

Skolvardagen handlar i stor utsträckning och på flera plan om att få grepp om vad vi förstår med ordning, vad vi förstår med systematik, vad som hör hit och vad som hör dit. I berättelsen besöker Pippi skolan och har noll koll på hur man tar sig an saker och ting i sammanhanget. Eleverna som vi arbetar med blir medvetna om hur väl införstådda de är i skolans vardag, struktur och målsättningar. Och vi funderar på att ”Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartenda dugg”.

Pippi som fiktion ger oss ingångar till att möta fenomen som berör oss nära intill. Samtidigt arbetar vi med den distanserade läsningen.  Det är skaparprocesser då vi omtolkar texterna, leker med författarens tankekonstruktioner och uttrycker dem i olika medieringar, på olika sätt och i lärprocesser. Det blir synligt att även om Pippi har svårt att förstå sig på skolan så har vi möjlighet att i skolan pröva redskap för att förstå berättelsen om henne. Vi analyserar texten på flera sätt och ser hur författaren skapat berättelsens ordning för läsaren.

I en karaktärsanalys framkommer egenskaper som Pippi och Annika har gemensamt och vi ser det som skiljer dem åt. Vi växlar mellan den magiska och den medvetna tolkningen. Jag tänker att vi måste samtala mer om att vi inte bara ska arbeta med att känna oss in i någon annans situationer utan att vi även kan tänka oss in i dem och förstå dem.

Ett centralt arbete i utvecklingsprojektet är frågan om vad som är språk och vad som är ord och begrepp. Pippi är sakletare och hittar på. Ett ord som hon hittar på är spunk. Ordet sakletare finns sedan länge upptaget i SAOL. Spunken är knepigare att greppa än sakletaren. Samtidigt sätter spunken igång en jakt på ordets betydelse. Och bland många språk- och andra vetare som dyker upp i medvetandet blir Malinowskis beskrivning av hur språk fungerar pragmatiskt och samtidigt har en magisk funktion i kulturen synlig. Med hjälp av spunken kommer vi nära det som är så centralt i språket. Vi prövar antingen eller och både och med ord, bildspråk och kroppsspråk. Vad står för vad. Spunken ger oss redskap att se på språkets expressiva, kontaktskapande och representerande betydelser. Vi lånar Pippis tanke om att spunk kan ha olika betydelser. Då kan till exempel ordet hus börja se ut på olika sätt  och användning kan varieras i  sammanhanget.

Det handlar inte om några märkvärdigheter utan om att arbeta med att synliggöra abstrakta konstruktioner i flera olika (multimodala uttrycksformer). Pippi är mån om sitt hem (som är ett annorlunda hem och hus) och en hejare på att vara sakletare. Vi skapar  trähus (målade med griffelfärg) och växthus (återanvändning av plastburkar och plastfodral) med utgångspunkt för lärande om utveckling (analoga och digitala redskap för lärande i skolan) och hållbart tänkande på flera sätt. Vi använder lekens och lärandets potential. Parallellt med  upplevelserna läser jag Jukka Laajarinnes bok Leikkiminen kielletty. Kontrolliyhteiskunnan lapset (2011). Någonstans mellan trähus och växthus möts Pippis livssyn och Jukkas ord ”Barn är inte modellera som vi ska forma till kvadrater” (fri övers av mig) i ett oväntat mindset och i en tankelek. Vem får för sig att modellera en kvadrat av lera då det finns mycket mer ändamålsenliga material för kvadrater?

Att få möta Pippi i ett forskningsbaserat utvecklingsprojekt i skolan där den nya nationella läroplansgrunden varit knuten till arbetet samtidigt som pedagogisk forskning om fenomenbaserad undervisning ramat in arbetet visade sig bli något annat än jag förväntat mig. Jag funderar på om det hela började i spunk?

Nu följer nästa fas. Att låta materialet vila en tid och därefter närma sig det med en ansats och systematik som abstraherar erfarenheten till möjliga teorier och praktiker som kan prövas på nytt.  Arbetet genomförs med en övertygad glädje över att det påbud som aktualiserades för några år sedan, att Pippi skulle förbjudas som arbetsmaterial i skolor, glömdes bort någonstans på vägen. Men innan nästa varv och mitt i aprilvädret. Välkommen Glada vappen och jag säger som Pippi  ”Vi  ska vara glada att det är väder överhuvudtaget”!