Innovationens pris är ett inlägg som jag skissat på för den här gångens forskarblogg. Den tanken söker än sin form. Det här inlägget blir istället en bakgrund, eller rättare sagt en sökväg i tankarna för den texten. Det visar sig att jag får lov att backa till tiden innan millennieskiftet.

Det var på Korsholms bibliotek i medlet av 1990-talet som det visuella i det postmoderna samhället kom för mig som en gripbar tankekonstruktion. Jag hade avslutat ett undervisningspass i akvarellmåleri vid vuxeninstitutets kvällskurs i samma byggnad som biblioteket. Jag behövde en stunds återhämtning. Jag befann mig på avdelningen för konsthistoria och konstteori men undvek medvetet hyllan med böcker som innehöll bilder i färg och mättade illustrationer.

Det är något med att förflytta sin koncentration från att undervisa om samspelet mellan vatten, bindemedel, pigment, penselns kvalitet, behovet av att återge en känsla av verkligheten på ett väl förberett akvarellpapper till de tryckta bokstäverna på pappret i böcker. Tanken gör skutt. Där bland bokhyllorna i Korsholms bibliotek faller blicken på en tjock bokrygg med titeln RUM, RELATION, RETORIK – ett projekt om bildteori och bildanalys i det postmoderna samhället (Nordström, 1996). Jag kommer ihåg hur överväldigad jag blev, lånade boken och sträckläste den.

Tio år senare är jag doktorand vid en forskarskola vid Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi. Forskarskolan går under namnet Lärande och bildning i det senmoderna samhället. Jag är upptagen med att fundera på om jag är en post- eller senmodern doktorand. Jag är upptagen med att förstå betydelsen av diskurser och paradigmer. Jag försöker mig på en tolkning, där det postmoderna kan förstås i relation till begreppet revolution, medan det senmoderna kan förstås i relation till begreppet reform. Något tankeväckande visar sig i begreppet liquid modernity (Jfr Baumann 2000) och akvarellundervisningen har ersatts av digitala möjligheter att låta färg flöda på skärmen.

Idag har det gått nästan 10 år sedan jag satt på forskarskolans seminarium och funderade på och samtalade om hur en flytande modernitet kunde växa fram ur –post- och/eller –sen-. Liquid har idag översatts till flytande och begreppet har en helt annan betydelse just nu. Jag ser att samtiden, stunden, situationen försöker HÅLLA SIG FLYTANDE genom att kippa efter andan med huvudet just över ytan på – ja vad då?

Jag återknyter till titeln till boken som jag sträckläste på 1990-talet. Orden i titeln rum, relation, retorik. De är ord med meningsskapande substans. Hur kommer det sig att de dyker upp här och just nu? Jag tänker att de dyker upp för att de är fast form, inte statiska. Rum och relationer skapar bilder av sammanhang, retorik ger översikt som kan hålla situationen eller samtiden flytande. Ord som gör det möjligt att laborera med närhet och likhet på ett sätt som kan skapa nya tankebilder och handlingsmönster. För något är det i det flytande. Något som sist och slutligen inte är så långt borta från känslan av att uttrycka sig i akvarell. Det är något med pappret, verkligheten och det som inte var så synligt då på biblioteket eller i forskarskolan. Det virtuella, det digitala.

Jag avrundar med ett citat ur boken som gjorde ett sådant intryck på mig då på 1990-talet.  I sammanhanget vidareutvecklar Gert Z Nordström (s. 63) i ett textstycke Susan Langers beskrivning om ”summan av alla sinnens idiom” med följande ord:

Verkligheten ”lever upp” inom oss som analoga mönster. Den utgöres av stora övergripande och sammanhållna upplevelsestrukturer med substrukturer som organiserar verklighetsaspekter från alla sinnen i en mängd olika föreställningsmässiga rymder och kvalitativa dimensioner simultant.

Jag återkommer till inlägget om Innovationens pris.