På vägen ner var jag gråtfärdig. Benen skakade och jag försökte klamra mig fast. En äldre kvinna från New York passerade mig med lätthet när jag satte mig ner för att vila en stund. ”Föreställ dig att du är en katt” var rådet som hon gav mig med ett varmt leende. Bilderna som visade sig för min inre syn var knappast de som hon hade tänkt sig: jag såg avmagrade katter med ruggig päls, spänd kropp och simmiga ögon, typ ’nära döden katter’ som t.ex. suttit fast någonstans i månader men räddats i sista stund.  När jag sedan försiktigt och med mera mod fortsatte neråt, efter att jag tagit igen mig en god stund, så fick jag nästa goda råd: ”Hej där, du är ju helt blek killen, dina ben skakar. Man måste vila emellanåt, sätt dig en stund vetja! Det här är farligt om man blir för trött.” När jag svarade att jag är helt ok och just vilat en lång stund, såg han ut som om han inte förstod vad jag sa.

Allt beror på hur man ser det. Å ena sidan hade jag övervunnit mig själv. Jag hade klättrat upp till toppen av Huayna Picchu, dvs. berget som ser ut som en sylvass klippa och kan ses höja sig i bakgrunden på bilder från Machu Picchu (som ovan). Och jag hade klättrat ner igen. Upplevelsen var som sagt obeskrivlig. Den fysiska utmaningen var enorm och jag kunde skatta mig lycklig att jag hade slutat röka ett par månader tidigare. Den mentala utmaningen saknade också proportioner men av någon konstig anledning infann sig inte den vanliga höjdrädslesvindeln. Hade den drabbat mig vid något av de otaliga ställen där tillvaron stupade rakt ner i intet hade jag nog följt med. Vid ingången till Huayna Picchu, där som uppstigningen börjar, skriver man in sig i en loggbok. På det sättet kan de snabbt få saldot på dagens svinn när dagen är slut.

Men, ser man det här från ett annat perspektiv så fjollar jag nog till det hela. Jag besökte helt enkelt en helig plats från Inkakulturen.  Historien förtäljer att den högsta prästen bodde där på toppen och ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu för att meddela den nya dagen”. Det må vara hur som helst med den saken, men utan tvivel har någon i tiderna byggt en smal och snabbt stigande stig av sten upp till toppen och därtill krönt denna absurda gärning med några tempel. Vem gör något sådant? Hörde jag rätt: ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu”?

Den här erfarenheten fångar en mycket enkel insikt som slog mig gång efter annan under den två veckor långa studieresan till Peru som vi nyligen företog med studeranden från ämnet religionsvetenskap. Vi hann besöka många ställen som speglade religion på många  olika sätt. Den 5000 åriga staden Caral, ett utgrävt område i öknen utanför Lima, är ett unikt ställe, en av de tidigaste mänskliga civilisationerna. Här fanns många tempel och pyramider som det hade tagit generationer att färdigställa. Här hade man släpat stenar i nästan samma omfattning som i Machu Picchu men flera årtusenden tidigare.

I en annan riktning från Lima fanns en liten by med bara några år på nacken: här fanns eko-odling och veganmat, meditationstimmar och aromaterapi, och allt inbäddat i en speciell och andlig arkitektur. Killen som guidade oss kände väl till Finland. Han hade länge jobbat i energibranschen och för finländska företag innan han lämnade allt. Han hade upplevt ett behov att ändra riktning. Efter att nu ha levt mera än ett år i ekobyn skulle han ”snart återvända till världen, men på ett helt annat sätt”, berättade han.

Ingenjören var en intensiv typ, likt shamanen som tog emot oss i ett garage i utkanten av Puno, vid Titicacasjön.  Det var mörkt när den lilla bussen kom fram till radhusområdet och hundar skällde lite här och där. Det kändes lite olustigt. Alltför många – också ambassadfolk från Helsingfors – hade talat om människooffren i den här delen av världen. Kunde man känna sig lugn? Men, han som tog emot oss var en sympatisk prick. Den ena kinden var rund som en boll av kokablad som han tuggade och de många levande ljusen gav ett varmt intryck. Shamanen gjorde också  upp med ”det mörka som fanns som en skugga hos en av oss” – inte hos undertecknad dock – allt medan dödskallen från altarets nedre hylla, dvs. ”undre våningen för svart magi” stirrade hålögt på oss. Också den hade ett kokablad instucket mellan käkarna.

De här olika bilderna handlar alltså om samma lilla insikt och jag kan inte kalla den annat än insikten om absurditetens fasta grepp om oss, dvs. det vi brukar kalla rationella människor. Och det gäller vare sig det handlar om garageshamaner, inkapräster eller energiingenjörer. Det finns ibland försök att peka på en funktionell kärna i religion i stil med tanken att människan tror på något udda, en gud eller magi, och låter sitt liv kretsa kring allt det här för att det tjänar ett konkret syfte, en tydlig nytta. Men, efter erfarenheterna i Peru ger jag inte mycket för teorier som friar med en sådan grundsyn.

Absurditeterna som människor ägnar sitt liv åt, allt det som inte kan motiveras och förklaras, som inte tjänar våra primära behov, är ett starkt drag. Jag tror att det de facto är bättre att svänga på slanten. Den mänskliga absurditeten som vi kan se i religion är mera regel än undantag. Den berättar inte något om religion utan något om människan, var sig hon är religiös eller inte. Tro och hängivenhet kan rikta sig mot många håll, både religiösa och sekulära, men i de flesta fall är det samma mänskliga hållning som vi talar om och den är inte marginell.

Det är med andra ord en ren tillfällighet att vi gör skillnad på virus och utomjordingar, men den tillfälligheten är mobiliserande för oss som människor och kulturer. Den får oss på gott och ont att bestiga berg.