Alla inlägg av Charlotta Hilli

Roboträdsla

Charlotta HilliWho owns the robots rules the world är Richard Freemans (2015) titel på en artikel. Den fortsätter med en ingress som säger att arbetare kan tjäna på att robotar tar över deras jobb genom att äga en del av robotarna. I det följande hänvisar han till statistik som förutspår att 47 % av amerikanska jobb kommer att datoriseras.

Peter Frase (2016/2017) går ännu längre och menar att en nästintill helmekanisk värld innebär ett slut för arbetet, lönen och därigenom grunderna för ett kapitalistiskt samhälle. I hans bok Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld diskuterar han två utopiska framtider, kommunism och rentism och två dystopiska framtider, socialism och exterminism. Det finns naturligtvis många andra som tror sig spåna in i framtiden, men Frase erbjuder perspektiv från den politiska vänsterskalan som känns relevanta på ett sätt som många andra futuristers inspel inte gör eftersom de sällan inkluderar politiska och ekonomiska beslut i sina visioner. Det blir ofta ett konstaterande om att robotiseringen kommer att förändra allt och det finns helt enkelt inget att göra. Passivisering av detta slag är det farligaste framtidsscenariot av alla tänkbara.

Freeman dryftar en ekonomisk aspekt. Den som äger roboten, informationen, algoritmerna och ritningarna kommer att äga möjligheterna i en mekanisk värld. Istället för att måla rosenröda bilder av nya jobb som följer på massuppsägningar, eller gråsvarta bilder av arbetstillfällen som försvinner och aldrig kommer igen väljer Frase att använda hela färgskalan för att måla en mer nyanserad bild av immaterialrätt, makt och hierarkier.
Enligt Europeiska patentverket står “immaterialrättsintensiva branscher” för 39 % av europeiska bruttonationalprodukten och 90 % av exporten (Frase, 2016/2017, s. 106). Låt det sjunka in en stund. På följande sidor hänvisar han till ett fall där Googles interna nät blev föremål för ett intrång där kopior gjordes på programvaror. USA dåvarande försvarsminister kallade det för ett av de största långsiktiga cyberhoten mot amerikanska företag. Ett hot mot USA:s militära effektivitet genom att försvaga landets ekonomiska konkurrenskraft på global nivå. Det finns goda orsaker att anta att dessa företag inte är särdeles intresserade av att göra alla resurser tillgängliga för alla i jämlikhetens namn.

Linux grundare förlorar knappast någon nattsömn över dessa frågor. Öppen källkod utmanar i viss om än liten mån stora företag som äger licenser och patenter inom olika områden. Frase använder populärkulturella refenser som Star Trek för att beskriva en värld där ingen äger ritningarna utan alla resurser finns tillgängliga för alla. Han återkommer ofta till idén om en basinkomst för alla som kunde tolkas som ett förstadium till det här eftersom alla skulle ha möjlighet till en dräglig existens den vägen. Som tidigare kommunalt anställd och numera statligt anställd har jag uppskattat de möjligheter som finns att publicera material under en öppen källkod. Jag har lärt mig mycket och haft stor nytta av det som andra skapat och frikostigt delat med sig. Det är förstås enkelt att tänka så när lön överförs till bankkontot varje månad och pensioner och socialskydd ingår. En som saknar ett arbetsavtal har inte samma trygghet och tvingas i högre grad överväga andra oftast rätt dåliga finansieringsmodeller.

Frase riktar kritik mot delningsföretag som Uber, Airbnb och Taskrabbit som framstår som jämlika till sin utformning, där ingen exploateras (s. 148). Företagen har kontrollen över plattformerna och stöds av riskkapitalister. Det innebär att avtalsvillkoren kan ändras för att maximera vinsterna. Uber har figurerat i pressen de senaste åren på grund av att företaget godtyckligt ändrar ersättningar och arbetsvillkor. I Taskrabbits fall har de som anlitas svårt att hävda sig mot dåliga avtal eller förnedrande uppgifter om de är beroende av inkomsten och uppdraget. Det är varken jämlikt eller eftersträvansvärt. I princip kunde tjänsterna kollektiviseras. Nya plattformar och appar kunde skapas där rättigheterna tillhör användarna. Sannolikt skulle maktfrågor oavsett aktualiseras, men Frases poäng är att de skulle inte vara knutna till pengar.

Robotaktivisten Cristina Andersson sa under seminariedagen Medietanken 2016 att Finland inte satsar på forskning eller innovationer kring robotik. Det kommer i det långa loppet att leda till att finska språket försvinner om inte satsningar görs för att motverka detta. Hon delar Frases syn på att världen kan bli bättre genom en mekanisk värld, men att det kräver ett aktivt engagemang av samhällspåverkare och politiker. Hennes keynote finns här nedan och där presenteras en del statistik som självfallet är av intresse inom högskoleutbildning. Hennes vision drivs dock av att satsningar på robotik gynnar finländare och finländsk ekonomi.

Det Frase genomgående hävdar i boken är att mänskligheten kommer inte att gå under, men det är en minoritet som kommer att kunna köpa sig fria från effekter av klimatförändringar och mekaniseringen av samhället. Arbetarna kan inte strejka eftersom arbetet sköts av robotar som ägs av minoriteten. Den regionala segregering som redan existerar på olika håll kan bli mer uttalad och medveten när den rika befolkningsgruppen vill slippa se fattiga och utblottade. Dystopin kännetecknas av strikt övervakning av den fattiga befolkningen och fängelser eller andra lämpliga institutioner som håller dem i schack, alternativt regelrätta folkmord. Det som förstås gör läsningen obehaglig är att detta fortfarande pågår på olika håll i världen. Det är inte otänkbart att det kan bli mer utbredda inslag i framtiden som nya former av feodalism och slaveri. Freeman skriver:

There is only one solution to the long-term challenge posed by machines substituting for human skills and reducing demand for skilled labor. That is for you, me, all of us to have a substantial ownership stake in the robot machines that will compete with us for our jobs and be the vehicle for capital’s share of production. We must earn a substantial part of our incomes from capital ownership rather than from working. Unless workers earn income from capital as well as from labor, the trend toward a more unequal income distribution is likely to continue, and the world will increasingly turn into a new form of economic feudalism.

Styrkan i Frases bok är att han laborerar med fyra olika modeller som inte utesluter varandra. Han ställer sig dessutom kritisk till många strömningar inom vänstern. I sin avslutande utblick varnar han för att lättvindigt förespråka revolution som kan leda till ett brutalare system än det nuvarande. Eller att kasta sten i glashus. Det finns mycket i vår historia och vårt närsamhälle som sällan tål en närmare granskning när det gäller ojämlikhet. Det han däremot understryker är att kritiskt granska de beslut som görs och beakta hur de påverkar alla i samhället, inte bara en utvald elit. Om en jämlik framtid är vår vision är det en sådan vi ska arbeta för. Han citerar William Gibson:

Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.

Vem är rädd för digitaliseringen? Del II

Charlotta HilliNär jag nu håller på att avsluta en kurs i pedagogisk idéhistoria slås jag av att värderingar som rör människans personliga, moraliska och kunskapsmässiga utveckling har figurerat hos teoretiker och empiriker. Från al-Fihri till Nussbaum strömmar spännande och sympatiska idéer kring utbildning. Men pedagogiken ter sig som ständigt underställd samhällsekonomiska behov. Utbildningens digitalisering är väl ett uppenbart exempel på just detta.

Neil Selwyn (2016/2017) reder ut diskurser kring utbildning och digitalisering i boken Skolan och digitaliseringen. Blir utbildning bättre med digital teknik? Han svarar på sätt och vis nej på frågan i rubriken. Det är svårt att hävda efter 40 år av forskning att digitaliseringen gjort utbildningen bättre. Det är dock viktigt att stanna upp inför detta “bättre”. Vad är målsättningen med utbildningens digitalisering, vad är det som ska bli bättre? Så länge vi inte kan föra en diskussion kring det här utan mekaniskt upprepar olika mantra om digitaliseringen stampar vi på stället.

Selwyn konstaterar att undervisningskulturen inte är särskilt enkel att kombinera med digitalisering. Det krävs grundläggande förändringar i schematekniska lösningar och lärandemål för att samarbetsformer som kollaborativt lärande och tvärvetenskapliga projekt ska vara möjliga. Det inser de flesta som försökt sig på digitala metoder med en grupp studerande. Han hänvisar (s. 29) till Larry Cubans uttalande att “när datorn möter klassrummet så vinner klassrummet”.

Selwyn studerar de diskurser som omger digitaliseringen och hävdar att begreppet oftast förknippas med “revolution” och “förbättring”. Diskurser om en omodern skola konstruerar samtidigt en bild av att lärare och pedagoger inte går att lita på. Det är i och för sig inget nytt att olika aktörer i samhället har föreställt sig en lärprocess utan lärare. Tidigare har det handlat om läroböcker, radio, filmer och spel. Andra kan ta över och göra utbildningen bättre. Alla kan lära sig allt var som helst. Individens behov ska stå i centrum. Mellan raderna kan läsas att läraren behövs egentligen inte. Det är upplysningsmänniskan som framträder i all sitt förnuftiga och självständiga skimmer. Det vittnar framför allt om en svag förståelse för hur kunskap konstrueras och hur människan lär sig. Digitaliseringen ökar onekligen individens möjligheter, men också ansvar, vilket är särskilt problematiskt i utbildningssammanhang. Studerande med goda lär- och lässtrategier kan hantera digitala texter, men det finns forskning som tyder på att många som saknar dessa strategier får svårt att skapa sammanhang och lära sig djupinriktat.

Om digitaliseringen är svaret på en kritisk fråga riktad till utbildningsanordnare, så vad är då egentligen frågan eller problemet? Selwyn presenterar statistik över andelen studerande som hoppar av skolan som är självklart relevant att beakta. Enligt Nordiska ministerrådet (2013) avbryter mellan 20 och 40 procent av nordiska unga sina vidaregående studier. Mobbning, stökiga skolmiljöer, bristande motivation, studiestress och brist på pedagogiskt stöd är några orsaker. En god pedagog kan och bör förstås hantera dessa faktorer. Det är oklart vilken roll digitaliseringen kan spela för att minska avhoppen om sociala relationer har fått sig en törn eller om studerande inte litar på systemet. Riktad distansundervisning är visserligen ett alternativ, men andra stödformer behövs också som individuell handledning och regelbundna samtal.

Skolans uppdrag kan ses i ett demokratiskt ljus där alla elever och studerande ska få möjlighet att utvecklas till fullvärdiga medborgare och arbetstagare i samhället. Då är kunskap om digitaliseringen väsentlig, men den reduceras lätt till frågor om appar och verktyg. Vissa lärarstuderande blir inspirerade att använda digitala verktyg, som Kahoot för att de tycker sig se ett större engagemang bland elever när ett tävlingsmoment i relativt snygg förpackning erbjuds. Mer erfarna lärare säger att de använder verktyget för att formativt bedöma vad elever kan vid ett visst tillfälle och vad som behöver repeteras. Men det är trots allt inget revolutionerande att använda tävlingsmoment och frågesporter i undervisningen. Elever tröttnar dessutom snabbt. Det stärker heller inte elevernas kunskap om digitaliseringen om det främst är verktyg som läraren använder. Det här är ett sätt att kritiskt reflektera över digitala verktyg, genom att gå till de didaktiska frågorna om vad lärandemålen är och vilken metod som är mest lämplig i sammanhanget. Selwyn föreslår följande fråga för att kritiskt granska digitaliseringen: Vad är det egentligen som är nytt och vilka kan oönskade konsekvenser eller bieffekter vara?

Selwyn menar att digitalisering lätt börjar handla om frågan hur vi ska göra saker och ting. Däremot är det inte lika vanligt att reflektera över vad digitaliseringen innebär för användarna. Jargongen gällande digitaliseringen har anammats från det ekonomiska området. Företags målsättningar är att göra vinst och konkurrera om kunder genom bättre och mer innovativa produkter. Det har inget att göra med utbildningens uppdrag. Studerande är inte produkter eller konsumenter. Ett dylikt tänkesätt skapar problem både för studerande och för de lärare som ska undervisa dem. Utbildning handlar inte endast om kognitiva förmågor som kan pluggas utantill med stöd av digitala föreläsningar och förhör. Utbildning har många andra uppdrag där sociala samspel är fullständigt centrala. Det kan påpekas att vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier önskar studerande vanligen mer seminarier. Antagligen för att spännande tankelekar och teoretiska utsvävningar kan göras tillsammans med andra. Antagligen för att människan alltid lärt sig av och med andra människor. Antagligen för att de kan få direkt respons, svar på frågor och ställa frågor. Antagligen av andra orsaker också som att de får umgås med kurskamrater.

Pedagogisk forskning avslöjar att elever vet inte så mycket som de tror att de vet, därför är det vanskligt att lägga ett stort ansvar på individen när det gäller kunskap och lärande. På något plan tror jag studerande inser det och därför söker de sig till seminarier eller nätverk för att lära mer tillsammans. Att endast erbjuda dem ett trots allt bristfälligt nätbaserat bibliotek i form av digitala sökmotorer betyder att de ska ta sig an en mödosam process att formulera lärandemål och bedöma sin kunskap själva, samtidigt som de också har hela ansvaret för om de inte lär sig. Frågor som gäller strukturell ojämlikhet eller socioekonomiska faktorer för framgångsrika studier beaktas förstås inte, utan de som tidigare varit exkluderade av olika orsaker förblir så även i detta scenario.

Pedagogiska frågor berör hela samhället en lång tid framöver. Därför behöver olika röster höras om, hur och när en utbildning ska digitaliseras. Det är talande att de som ska använda den inköpta digitala tekniken oavsett om det gäller administratörer, lärare eller studerande sällan hörs. Det gör att vissa diskurser lätt tar överhand. Det är naivt att tro att företag inte har ett ekonomiskt intresse i att ständigt utmana rådande utbildningsstrukturer. Den frihet och flexibilitet som ofta omger idén om den studerande är den gångbar på arbetsmarknaden? Kan det förstås som att arbetstagaren ska själv utbilda sig så det inte lastar företagets budget?

Digitaliseringen väcker både oro och glädje, den inspirerar och förnyar, den utmanar och förstör. Den skapas och upprätthålls av människor med olika intressen. Och Selwyn (s. 34) ger oss ytterligare en fråga att grunna över. Vad finns det för potentiella vinster? Vad har vi att förlora? Det är oerhört viktigt att vi tar oss an dessa frågor så att vi formar digitaliseringen enligt utbildningens intressen och önskemål.

 

Vem är rädd för digitaliseringen? Del I

Charlotta HilliDigitaliseringen väcker känslor och omges av olika föreställningar om yttrandefrihet och medborgarskap. I boken Digital politik (2015) diskuteras digitalt engagemang och vad digitaliseringen kan innebära för politiken.

Myterna som omger digital teknik har präglat teknikoptimister och -pessimister. De mest radikala teknikpessimisterna, som ser digitaliseringen som ändstationen för mänskligheten, kan enkelt motbevisas när kärleksfulla hashtaggar sprider budskap om hopp, glädje och hjälp. Delad ekonomi blomstrar på sina ställen och likasinnade kan hitta varandra på olika håll i världen för att skapa, skratta och älska tillsammans. Den energi som sakliga och vettiga digitala diskussionsforum kan ge deltagarna kan likväl kontrasteras mot nättroll och hatfulla budskap som sprider rädsla och skräck.

Drömmarna om fria och demokratiska forum behöver kritiskt granskas. Studier tyder på att den envägskommunikation som politiker använder för att förmedla information till sina läsare inte lockar till politiskt engagemang. Trots alla blogginlägg på diverse sociala medier går läsaren ändå inte och röstar på politikern. Frågan blir då om inte regelrätta torgmöten är mer dialogiska och intressanta för väljarna än att läsa politikers blogginlägg. Eller, handlar det om att politiker inte förstår vad sociala medier egentligen går ut på, nämligen en ständig interaktion mellan användare.

Torgmöten har en annan fördel att de är öppna för alla utan motkrav. Anders Johansson frågar i Digital politik vad priset för att ha tillgång till sociala medier är. Information ska delas och delas vidare för att företagsmodellen ska fungera. Jodie Dean hävdar i sitt kapitel om kommunikativ kapitalism i boken Digital Media and Democracy Tactics in Hard Times  att flödet av kommunikation gör det svårt att komma med inlägg för att förändra politiken i landet. Makthavare kan, istället för att lyssna och gå i dialog med kritikerna, skicka ut egna meddelanden genom alla sina plattformar och effektivt dränka kritik i flödet av information. Oavsett så är det företagen som vinner på arrangemanget. Dean (2008, s. 105) skriver:

Indeed, with the commodification of communication, more and more domains of life seem to have been reformatted in terms of market and spectacle. Bluntly put, the standards of a finance- and consumption-driven entertainment culture set the very terms of democratic governance today. Changing the system—organizing against and challenging communicative capitalism—seems to require strengthening the system: how else can one organize and get the message across? Doesn’t it require raising the money, buying the television time, registering the domain name, building the Web site, and making the links?

Idén med sociala medier är att interagera och dela information. Utan användarnas aktiviteter är de ointressanta. På samma gång som jag uppskattar att få viktig information från statsmakten direkt på min skärm finns det en ekonomisk aspekt i det hela som inte kan ignoreras. Enligt Johansson är det väsentligt att identifiera och förstå dessa strukturer.

I takt med att fler offentliga institutioner använder sociala medier för att dela information och kommunicera med medborgare fortsätter Johanssons spörsmål att irritera mig. Jag tänker på alla de som inte vill eller kan använda sociala medier. Och att kanalerna för detta medborgarskap upprätthålls av företag som gör vinst på informationen om medborgarna. Ironin är total eftersom detta inlägg publiceras på ett socialt medium.

Onekligen kan digital politik innebära möjligheter och utmaningar, men förändras politiken eller strukturen i samhället genom klickande och delande på sociala medier? Sittdemonstrationen Ung i Sverige har pågått runtom i Sverige sedan 6 augusti i år. I manifestationen för Vasa Centralsjukhus deltog 10 000 personer på Vasa torg i oktober förra året. Båda har använt olika kanaler bland annat sociala medier för att dela sitt budskap. Omfattningen på demonstrationerna är imponerande, men det återstår att se om makthavarna hörsammar demonstranterna.

Följande blogginlägg kommer att handla om samma tema men ur ett pedagogiskt perspektiv.