Jag chattade nyligen med en kompis som flyttade utomlands för en tid sedan. Det har varit trevligt att på distans få följa med hur familjen anpassar sig till en helt annan miljö än den finländska och ett helt annat liv. De bor i en del av världen som är mycket annorlunda vad gäller klimat, kultur och ekonomi.

Det är också ett krigshärjat område och vi får en del flyktingar till Finland från den här delen av världen. Det är förstås en fråga som är omdiskuterad och kommer och går i politiska diskussioner och media. I lördagens HBL fanns en insändare som berörde det här temat. Skribenten argumenterade klart och tydligt att vi måste sätta upp ett ”mål för hur många miljoner vi i exempelvis Europa ska ta emot de närmaste åren, och hur vårt välfärdssystem ska kunna klara av bördan”.

I bakgrunden pekades bl.a. på befolkningstillväxten som ett hot mot vår gemensamma framtid. Skribenten tillade att ”det är hedervärt att visa solidaritet med människor som lider och har det svårt i världen, men samtidigt måste man vara realistisk”.

Jag är av samma åsikt som skribenten. Jag håller realism högt och jag också ser ett värde i solidaritet. Men, å andra sidan är jag av helt annan åsikt vad gäller det lilla ordet ”men”. Det är idag idealistiskt – eller för att använda skribentens egna ord ”att sticka huvudet i busken” – att föreställa sig att det finns en motsättning mellan realism och solidaritet.

Min kompis som jag chattade med hade nyligen återknutit kontakten till en släkting som varit försvunnen en tid i krigets skuggor. Det var säkert underbart att kunna återförenas med resterna av en familj där många redan dött. Men, tyvärr var det inte enbart positivt. Det bekräftades att det som de kanske mest hade varit rädda för hade hänt. Den nu trettonåriga flickan hade sålts till soldater. Hon hade fått tjänstgöra i skift: nätterna med en man och dagar med en annan. Antagligen passerade många andra män innan hon lyckades rymma.

Det är så som man inte vill att någons liv skall börja. Det är sådana livsberättelser som man inte vill att skall finnas. Vi vet ändå att den här typen av våld inte är en så kallad problematisk sidoeffekt av krig utan en essentiell del av krigsföring, ett sätt att skära rakt in i själen på ett folk, och att skära effektivt. Det är så här som krig förs.

Men, det är något annat som jag vill diskutera med den här korta inblicken i mänsklighetens grymhet. Skribenten i HBL förde fram en relativt vanlig syn på relationen mellan det nationella och det internationella. Han reste frågan var pengarna tar slut och hur långt solidariteten får sträcka sig. Det handlar om gränser, om gränsen mellan det Finländska och övriga världen, eller gränsen mellan Europa och övriga världen. Skribentens argument vilar på föreställningen om gränser, och på möjligheten att etablera gränser.

Det är här som vi skiljer oss vad gäller det lilla ordet ”men” och jag å min sida tänker att solidaritet och realism idag smälter samman. De kan inte skiljas åt. Solidaritet, empati, medkänsla eller vad vi vill kalla det är en naturlig och stark känsla som har sin grund i det att vi är sociala varelser. Vi kan visserligen hålla den i styr i viss utsträckning med t.ex. stereotypier, fördomar och liknande kognitiva mekanismer. De får oss att uppleva verkligheten på ett förvrängt sätt. Alternativt kan omständigheter få oss att rikta blicken i en annan riktning.

Det är lite så som skribenten i HBL måste tänka. Att det fortfarande finns en möjlighet att se bort, att stänga ute andra människor. Att tidningar meddelar om tragedier och grymheter ruckar bara lite på de här gränserna mellan ”vi och dem” och det sker bara tillfälligt. Det glöms lätt på vägen till jobbet. I en sådan värld kan man enklare reglera solidaritet. Det är i viss mån hanterligt.

Det är i en sådan situation som vi kan välja, om vi vill se till ”vårt eget hus” eller sträcka oss bortom vår horisont och vara ”hedervärda” gentemot ”dem”.

Världen idag håller ändå på ett bli mycket annorlunda när det gäller gränser. Den ofantliga globala migrationen och mobiliteten som karaktäriserar vår värld idag gör att både ”vi” och ”dem” sträcker sig långt utöver nationella gränser. Till den här konkreta mobiliteten måste man lägga de nya kommunikationsteknikerna. De både håller vid liv och förstärker samhörighet oavsett distanser. De skapar också helt nya band.

Det här påmindes jag om genom chatten med min kompis. I det här perspektivet är gränser inte längre hanterliga. Våld som sker utanför gränserna sipprar in genom oss själva och våra kontakter – som en del av oss eller människor omkring oss och nära oss. Genom samhörigheten blir de delar av vår kropp. Världen har en annan organisering och våld och lidande kan inte hållas på distans längre.

Det är här tanken om gränsdragning som god ekonomi brister. Vi lever idag i en värld där försök att skapa gränser – nationell protektionism – egentligen är motsägelsefullt. Försök att etablera gränser där samhörighet, solidaritet och medkänsla finns – att skilja människor åt – skapar grogrund för nya konflikter, och konflikter kostar. Det är på så sätt som jag tänker att solidaritet och realism är ett – även om solidaritet i min värld inte behöver löna sig.

När jag satte mig på tåget mot Joensuu var jag lite rädd att jag skulle matas till vargarna. Jag var inbjuden att hålla föredrag på det årliga seminariet som arrangerades av det nationella doktorandprogrammet i teologi.  Temat var ”vad gör teologi till teologi” och jag skulle beröra det från religionsvetenskapens perspektiv.

Många ser ingen skillnad mellan religionsvetenskap och teologi, men sedan religionsvetenskapen växte fram och teologi etablerades inom universitetsvärlden har de ofta bestämt ”vad som gör dem till vad de är” genom att peka på varandra och skillnader mellan dem. Då teologin inneslöts i den moderna akademiska cirkeln i samband med att universitet i Berlin grundandes i början av 1800-talet var det ingen självklarhet. Inom ramen för samma tidsanda blev religionsvetenskapen på ett kontrasterade sätt ett ”fritt” ämne som inte skulle begränsas av kyrklig auktoritet.

Den här skillnaden är fortfarande viktig. Religionsvetenskapens och teologins utgångspunkter och målsättningar är olika. Min syn är att teologi handlar om att förstå, fördjupa och utveckla den kristna traditionen med dess historiska och samtida utlöpare, medan religionsvetenskapen handlar om att förstå olika religioner och religiösa uttryck inom ramen för individers, kulturers och samhällens liv. Religionsvetenskaplig kunskap kan ofta vara incitament eller material till samhälls- och kulturutveckling, men det är inte en fråga som faller direkt inom religionsvetenskapens domän eller styr den.

En fråga som allt emellanåt flöt upp till ytan under seminariet var också frågan om vilken relation den teologiska forskaren bör ha till den kristna kyrkan eller traditionen, eller enkelt sätt: skall han eller hon vara kristen? Är tro eller medlemskap i en kyrka en förutsättning för teologisk forskning? Med den frågan följer också frågor om lojaliteter, värderingar, prioriteringar och gränsdragningar – dimensioner som religionsvetenskapen i ett tidigt skede bidrog till dess strävan att vara obunden.

Hur den frågan om religionsvetenskap och teologi idag kan vara laddad märktes under seminariet genom de två ryska doktoranderna som efter den enas presentation inte kunde slita sig från varandra. De fastnade länge i en artig men tillspetsad debatt kring kyrklig respektive vetenskaplig forskning eftersom de fanns i olika läger. I Ryssland är den här frågan mot bakgrunden av landets historia aktuell och svår på ett annat sätt än i Finland. Världen över ser man olika konstellationer. Samspelet mellan teologi och religionsvetenskap har tagit sig olika former på olika ställen i världen, men i allmänhet har relationen alltid varit laddad med en viss spänning.

Teologin har ofta kunnat legitimera sin centrala position med hänvisning till den kultur- och samhällskunskap som behövs, dvs. eftersom en stor del av folket i ett land tillhör en viss religion är det befogat att man har universitetsutbildning i anslutning till den religionen. Men, när många länder blir både direkt och indirekt mångkulturella innebär det att man ser på kultur på ett annat sätt. Kultur är inte längre en given gemenskap av värderingar, föreställningar, praktiker etc. utan snarare ses kultur som ett delande av olika skilda identiteter – och diversitet är det som förenar.

En förskjutning av hur man uppfattar kultur betyder naturligtvis att det är en annan slags kunskap och fördjupning som universiteten skall bära ansvar för. Vidare, i de fall som teologi ges en framträdande roll betyder det inom ramen för ett sådant synsätt en problematiskt prioritering av en viss organisation. På olika håll i samhället möter oss liknande diskussioner idag. Hur skall läroplanen se ut? Vilket är rundradiobolagets public service ansvar?

Nåja, saken är inte riktigt så enkelt. Teologi och religionsvetenskap har formats av och mot varandra, lite som två syskon i en familj. Lyfter man blicken från det här och inte låter sig förblindas av olikheten kan man se även ett tredje syskon, som ofta fått leva sitt eget liv utanför relationen mellan teologi och religionsvetenskap. Livsåskådningsvetenskap är ett akademiskt undervisnings- och forskningsområde som på många sätt överlappar både religionsvetenskap och teologi.

Livsåskådningskunskap har i mycket haft en ateistisk eller sekularistisk förankring genom den roll som ämnet har haft i skolvärlden, men en sådan profil är vetenskapligt sett konstgjord. Att granska människors livssyn eller livsåskådning utan att beakta religion är meningslöst idag. Även om sekularisering i viss mening tilltar och kommer att göra så även framöver, så tilltar också religion i olika former. De utesluter inte varandra. Både religionsvetenskap och teologi inbegriper frågan ”hur ser människor på och förhåller sig till världen?”.  Inom båda områdena har man därtill forskat i livsåskådningar och i Skandinavien har det här också varit en stark forskningstradition.

Det blir allt viktigare att ta ställning till hur man hanterar de här ämnena inom universitetsvärlden. Det är ingen lätt fråga, men det är tydligt att det inte är motiverat att skapa enkla lösningar eller upprätthålla skarpa gränser och distinktioner på det sätt som tidigare ibland varit fallet. Den centrala frågan som man måste ställa är vilken utgångspunkt som är meningsfull mot bakgrunden av dagens samhälle och kultur – och med beaktande av de individuella liv som skapas inom dessa sammanhang. Det här är onekligen en fråga som man besvarar annorlunda i dag än för 200 år sedan.

En ny debatt har väckts. Den handlar om huruvida det är berättigat att Evangelisk lutherska kyrkan ansvarar för andaktsprogrammen i radio och TV, och naturligtvis om det alls är ok med den här typen av program. Debatten är inte ny utan den har kommit och gått. Med jämna mellanrum har någon kastat en blick på Sverige där det sedan länge fungerar på ett annat sätt.

Alla vet ju att Sverige är världens mest sekulariserade land. Åtminstone tror jag det nu också. I samband med en utvärdering i Universitetskanslersämbetets regi har jag fått läsa en stor mängd studentuppsatser skrivna av teologer eller religionsvetenskapare. Många av dem har i inledningen av sin uppsats konstaterat att ”Sverige är världen mest sekulariserade land”. Jag har nu läst det så många gånger att jag tror på dem. Eller åtminstone tror jag att svenskarna tror det, och att de inte vill bli ifrågasatta på den punkten.

Det är lite liknande med många debatter om religion. Vare sig det är ateister, kristna eller någon annan som uttalar sig får man bilden att de framförallt vill säkra bilden av den värld de lever i.

Men, trots att jag är religionsvetare är jag inte säker på att jag kan ge en riktigare bild av religion och korrigera någon av dem. Tidigare var det enklare. Man kunde vända sig till en given bok över ett visst tema och få en “riktig” bild. Nu känns det snarare som Hitchcocks film I Saw the Whole Thing, där vittne efter vittne intygar att olyckan skedde just på ett visst sätt, medan vittnesmålen som de ger är mycket olika.

När jag lyssnar till mina kolleger omkring i världen hävdar vissa att religionen dött, eller åtminstone är obotligt sjuk. Alla inflyttade från andra delar av världen med ”traditionell” bakgrund har enbart lyckats förlänga livstiden en aning, lite som en respirator, men det är bara en fråga om tid.

Andra hävdar bestämt att det är en överdrift att säga att religionen är döende. Här i Europa handlar det om en arbetsfördelning, menar några: det ser lugnt ut på ytan eftersom vi litar till och överlåter det religiösa engagemanget till andra. Men, ta ifrån svenskarna kungliga kyrkbröllop eller riv en katedral och det blir liv i luckan. I djupet finns en stor lojalitet, menar man.

En del tänker att religionen i verkligheten emigrerat i hopp om ett bättre liv utanför kyrkornas tunga ok. Sedan kan man förstås ha lite olika åsikter om vart. Någon hävdar att de sett den precis här, dvs. på nätet och i media. Här är det häftigare och friare. Folk slåss om rätt och fel – och det piggar ju upp även den tråkigaste dag. Och utbudet är större, internetkyrkor med coola profiler och profeter, och på TV blandas demoner med komiska immigranter från Indien, spöken och muslimer.

Är man inte lagd åt det hållet – och inte heller vill underhålla sig med Joyce Meyers skarpa tunga i TV7, så kan man ju i all enkelhet gilla något på fint på Facebook: ett ögonblick av godhet, andlighet och känslosamhet, lite som att tända ett ljus.

Men, för att vara lite seriös. Alla de här exemplen är ju lite dubiösa och man kan fråga vad de är värda i ljuset av något så allvarligt som religion. Vill man ha riktig valuta för sina pengar är det med andra ord bäst att betala för sig: en weekendkurs med änglar eller en dokumentär om Santiago di Compostela? Det mesta i religiös väg är till salu nuförtiden. Något vittne påstår alltså att religionen slutligen insåg sitt värde och registrerade sig på börsen. Varför skulle den motstå Thatchers fria nya värld?

Jag har förstås också min egen käpphäst, men jag skall bespara er den. Jag har väl gjort min poäng klar. Vittne efter vittne stiger fram och man börjar längta efter det sista vittnet, som i Hitchcocks film, men antagligen får vi nog leva utan det sista vittnet i det här fallet. Religion är något som det inte kan finnas en enda bild av lika litet som någon bild kan vara neutral. Det betyder med andra ord att det bara finns ett möjligt alternativ, dvs. utgångspunkten att helheten inte är så som man gärna vill se den.

Jag vet av erfarenhet att det här inte är enkelt. När jag växte upp visste jag inte att det fanns ca. 50% finskspråkiga i min hemstad. Det talade man tyst om, och man umgicks inte med finskspråkiga. Kvarter, skolor, affärer etc. kunde gärna hållas skilda. Lyckades det inte fick man blunda eller slåss. Det var viktigt att Jakobstad var svenskspråkigt.

När vi ändå rör oss i Jakobstad kommer man ju osökt in på en annan debatt, dvs. debatten om Pride som skall ordnas inkommande sommar. De flesta vet eller kan gissa min åsikt om den saken, så jag behöver inte börja på ett nytt tema, men i linje med vad jag hittills lyft fram kan jag inte låta bli att notera en sak. Någonting rimmar mycket illa när en del av de kritiska debattörerna talar om ’vi här i Österbotten’ – och hänger bibelbältet som ett smycke runt sin hals.

Min bild är annorlunda. Det Österbotten som jag föddes i rymde också en helt annan kultur. Där fanns människor som höll sin egen och andras integritet högt, som värderade öppenhet och tolerans och som vågade gå över gränserna, vare sig det gällde Amerika, Stockholm, Kokkola eller något annat mer eller mindre okänt. De vågade till och med till kolla in finnarna. Det är min bild av Österbotten. En stor del av det här Österbotten var och är religiöst eller kristet.

Till sist: vid sidan om alla olika bilder finns det förstås en sanning som är relevant i ljuset av många debatter. I de flesta kulturer och religioner är det bara en mycket liten och marginell procent som har en fundamentalistisk livshållning. Det finns alltså ingen anledning att tro att det inte skulle gälla också både ateister och österbottningar. Bibelbältet är antagligen tunt och skört som ett hårstrå.

Under helgen när jag var i London dök det upp två stycken. Under föregående resa, som gick till Israel, fick jag också ett. Jag vet inte vem som sänder dem, men det handlar om textmeddelande som varnar mig för om det är något oroväckande på gång där jag är på arbetsresa.

Jag hade verkligen behövt sådan service när jag en gång under 90-talet var på arbetsresa i London. Det var den första maj, jag gick omkring i London och vid Trafalger square möttes jag av ett stängsel. Jag antog att en marsch med anledning av första maj skulle dra förbi och jag ställde mig där för att vänta. Efter en timme fattade jag att jag hade fel. Jag befann mig i spetsen av anarkistiska reclaim the street kravaller. De var mycket våldsamma och jag hade faktiskt hellre sett dem via TV än IRL. Jag var rädd och muren av poliser med hjälmar, neddragna visir och batonger på andra sidan stängslet ingav ingen känsla av trygghet. Jag var på fel sida.

Textmeddelandena som jag numera ibland får och som varnar mig är rubricerade ”risk level 2”. De första orden är därtill skrivna med versaler. Under min resa till Tel Aviv i våras fick jag alltså ett sådant textmeddelande. Det handlade om den intensifierade konflikten med Syrien. Versalerna kändes oroande och fick min blick att allt emellanåt dras till horisonten.

Hur ser en missil eller en raket ut? Syns den när den kommer? Jag kände visserligen igen ordet ”mortar” som fanns i meddelandet. Jag har stött på det i min pojkes mobiltelefonspel Clash of Clans. Men, där börjar och slutar min kunskap om sådana här saker. Jag kände mig glad över att jag skulle lämna landet följande dag.

Det första meddelandet som jag fick här i London under den gångna helgen varnade också för risknivå två med stora bokstäver. Orsaken var att fyra män hade knivhuggits i en moské i Birmingham. Den ena var polis, vilket gjorde saken mera laddad än vanliga knivslagsmål.

I meddelandena som jag får finns alltid en andra del som ger mig råd om hur jag skall förhålla mig till den potentiella faran. Meddelandet som jag fick i Israel rådde mig att hålla mig borta från Golan-området. Nu råddes jag vara på min vakt nära moskéer. Jag skulle också vara på min vakt om jag kom i närheten av det som de kallade ”högerextremistisk infrastruktur”.

Här möttes jag av samma problem som jag hade med raketerna och missilerna i Israel. För att vara ärlig har jag ingen aning om hur man känner igen den aktuella faran, dvs. högerextremistisk infrastruktur. Jag får helt enkelt lita på att jag känner igen den när jag ser den. Meddelandeservicen har tyvärr ingen funktion som tillåter mig att ställa frågor om något inte är tillräckligt klart.

Den andra varningen som jag fick under helgen var däremot annorlunda. Jag visst inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, men det handlade inte den här gången om att jag saknade kunskap. Tvärtemot kunde jag nästan titulera mig expert och till och med i två bemärkelser: det handlade dels om mitt forskningsområde, dels om mitt om mitt eget liv. Den här gången behövde jag bara ta en titt i spegeln så visst jag hur faran såg ut.

Risknivå två skapades av de demonstrationer som väntas gå av stapeln nu på måndag. I samband med att frågan om könsneutrala äktenskap skall tas upp i överhuset har HBT-aktivister arrangerat en demonstration vid statyn av kung Georg V. Jag var tacksam att rådet jag fick inte handlade om att jag skulle undvika mig själv eller min infrastruktur; jag råddes vara försiktig om jag märkte en folkhop.

Den här gången drar jag på munnen åt risknivå två i versaler. För att vara ärlig är jag tvungen att ’utmana ödet’. Demonstrationen är naturligtvis ett ovärderligt tillfälle för mig som forskare.

Textmeddelandena är intressanta, lite som miniatyrer av större tendenser. Vi försöker undvika risker och skapa trygghet, men om vi skall vara ärliga är vi ofta ute på mycket tunn is i sådana projekt. En stor del av den s.k. kunskap som vi använder skulle knappast palla för en vetenskapsfilosofs granskning. Det handlar oftare om vart vi sätter vår tillit och vart vi riktar vår misstro. En annan aspekt är kanske estetisk, dvs. att vi tror på något, gör något till kunskap, handlar mycket om att det är en variation på en melodi som vi redan hört.

Vi har inom den akademiska världen utarbetat sofistikerade kriterier för vad kunskap är, och det är ett arbete som fortgår. Det satsas mycket pengar på det här, både statliga och privata. Människor ägnar liv åt att hålla den tunna isen hel, att få den att se stadig ut.

Samtidigt är den vardagliga verkligheten en helt annan, och från ett historiskt perspektiv blir man nog lite ödmjuk. Hoppar vi 500 år tillbaka i tiden är det enkelt att se att det skett en stor utveckling. Få av oss skulle vara beredda att sätta våra liv i händerna på läkare om deras kompetens var på samma nivå som den var på 1500-talet.

Och det är här som spegeln kommer emot. Tyvärr är vi nog bundna att hoppas att man skall tänka så om vår kunskap om 500 år, samtidigt som vi är tvungna att lita på oss själva idag. Kunskap är paradoxalt.

Även om jag inte är så pigg på att ägna söndagar åt jobb tillbringade jag en stor del av söndagen med att läsa en pro gradu. Eftersom solen sken därute kändes det ännu motigare. Jag lockades av tanken att istället ta en promenad längs med åstranden.

Men, innan jag fick den här avhandlingen i min hand senaste fredag var jag just och just medveten om vilket tema som berördes. Jag var därför en aning nyfiken och öppnade den och läste det korta abstraktet. Efter det var det kört. Den var intressant och aktuell. Författaren formulerade sig väl och helheten hade en bra struktur. På alla sätt höll den en mycket hög nivå och jag fortsatte läsa av purt intresse.

Av de här orsakerna vann läsningen enkelt den första halvleken mot solen därute. Det som slutligen gjorde att gradun tog hem spelet var att diskussionen som fördes dels knöt an till mycket som intresserade, dels väckte nya uppslag och tankar. Summa summaren bjöd den här studeranden på en mycket givande kväll.

Jag nämner inte det här för att det är ett undantag. Tvärtemot tror jag att många av mina kolleger känner igen sig. Studeranden bjuder ofta på inspiration för forskning och undervisning – och ibland kan den vara mer än avgörande. Jag nämner det här för att jag tror att det är en aktuell fråga, kanske till och med en brännande sådan.

I fredags hände en annan sak som fick mig att tänka i liknande banor. Ämnesföreningen Gnosis fyllde 25 och jag skulle hålla tal vid middagen på kvällen.  Det gjorde ju att jag fick tänka till en aning. Några gamla protokoll och verksamhetsberättelser från de första åren fick mig också att minnas gamla tider, exempelvis när jag och nuvarande akademilektor Jan Svanberg i egenskap av styrelsemedlemmar ”representerat” Gnosis på vår systerförening Nirvanas fest. Jag hittade också ett ställe där jag stolt skrivit på följande sätt: Festen var lyckad och ca 20 medlemmar kom. Konstateras kan att festen överskred sin budget pga av den välgjorda maten.”

Verksamhetsberättelserna under de följande 25 åren berättar antagligen om liknande saker: fester, resor, tillställningar, utflykter… Ämnesföreningarnas olika social evenemang och hela den tradition som är förknippad med studentlivet är en del av den extra krydda som universitetsvärlden bjuder på, både för studerandena själva och personalen vid universiteten. Det är svårt att hitta en motsvarighet till det här på andra håll i samhället. Det är unikt både till omfattning och karaktär.

Inför fredagens tal blev jag tvungen att tänka till några gånger extra om den här extra kryddan, och jag kunde inte låta bli att sätta den i relation till ämnets positiva utveckling de senaste decennierna. Är den här sidan av det akademiska livet kanske mera än en extra krydda? Och går det inte djupare än olika former av rekreation som många företag och organisation bjuder på för att hålla sin personal vital? Är det inte en av grundpelarna i en miljö som förväntas vara kreativ och produktiv?

Egentligen är det här väl en självklarhet. Ett produktivt universitet är mycket beroende av impulser till nytänkande. En annan sak som skapar goda förutsättningar för kreativitet är frihet och kravlöshet – tillsammans med positiva förväntningar. Det säger sig självt att en kritisk mängd unga människor skapar goda förutsättningar för det. Den studentikosa kulturen, ämnesföreningarna – studenterna som människor och personer är med andra ord en av universitetens mest betydande resurser.

Min poäng är alltså att den här slutledningen inte gäller enbart när det dyker upp inspirerande avhandlingar på skrivbordet och man som lärare får inspiration i arbete. Det handlar om hela den gemenskap och den kultur som studenterna skapar och som antagligen är en av de dolda men viktiga resurserna vid universiteten.

Och det är här som det kanske bränner till. Universitetssektorn var tidigare en sektor med en egen karaktär. Den ansågs skilja sig från andra områden i samhället och hade en egen integritet som säkrade dess verksamhetsförutsättningar. Jag kan föreställa mig att den äldre tidens hierarkiska anda visserligen skapade en hel del gränser som hindrade kreativitet på många sätt; en av styrkorna de senaste decennierna har varit demokratiseringen av universitetsvärlden.

Men – det är däremot tydligt att likriktningen idag av hur man tänker om olika delar av vårt samhälle skapar nya gränser och de kan vara mera problematiska. Eller om jag säger det t.ex. så här: När studenterna blivit kunder är det inte längre riktigt på samma sätt. Vem har väl lust att dansa i butiken?

Under den tid jag varit ledig för forskning har jag ofta suttit på caféer och arbetat. Det gör jag också när jag är utomlands. Det är inte bara det att jag trivs med det. Jag har tycket att är så mycket lättare att hitta inspiration och koncentration i en sådan miljö. Det här har fått mig att reflektera över de omständigheter som omger kunskapsprocesser.

Universitetsvärlden sägs vara i kris och det sker en del förändringar som bäst. I centrum för det här finns tanken om en väl definierad produktionsprocess. Det ges tydliga kriterier för vad vi skall producera och vi är satta att tänka igenom vilka element som skall ingå i processen, samt hur den organiseras mest effektivt. Att så måste vara fallet är klart som korvspad för alla och envar. Om jag frågar hur jag kommer från a till d är svaret via b och c. När kartan är given har vi alla koordinater som vi behöver.

En del av det som följer av det här är säkert bra. Det kanske tvingar universitetsvärlden till en högre grad av reflexion om bl.a. sin roll i ett större sammanhang och om kunskapens form och utrymme. Det kan ge något positivt på lång sikt.

Men, jag minns att en äldre kollega ibland talade om kunskapsprocesser i termer av improvisation. Det är kanske en bild som ganska väl fångar hur komplexa kunskapsprocesser är i grunden – en krävande balans mellan det givna och det kreativ på ett helhetsmässigt sätt. Från ett sådant perspektiv kan man nog fråga sig om det nuvarande sättet att tänka gynnar en sådan sida av kunskapsprocesser.

Om man betonar det kreativa kan man kanske jämföra med konst. Vad händer om man börjar producerar konst enligt givna mallar och i stort antal? Antagligen är resultatet att det man gör eller produkterna inte primärt uppfattas som konst längre.

Man kan tänka att det finns en risk universitetsvärlden möter ett likartat problem. Om själva processen är en förutsättning för universitetens främsta produkt – kunskap – är resultatet att den förlorar sitt värde Sådan produktion är sällan lönsam lång sikt och universiteten förlorar sitt existensberättigande.

Jag tycker inte om att romantisera det akademiska, men man kan inte undgå att det i viss mån är en kreativ sektor och att den sidan bör ges betydelse för hur man bygger upp modeller, strukturer och miljöer för sitt arbete. Det behövs rum som stöder det kreativa och nu tänker jag förstås på rum i en vidare bemärkelse, inte bara caféer. Det diskursiva är också rum som anger utrymme och plats för det kreativa.

Jag skall ta upp en annan sida av det här. Jag minns en radiodiskussion som handlade om äldre människor i trafiken och den risk som någon ansett att de är. En redaktör tänkte till och resultatet blev att han eller hon konstaterade det motsatta: egentligen borde vi ifrågasätta medelåldriga bilförares rätt att köra bil och inte åldringars. Majoriteten av medelåldriga chaufförer, menade han eller hon, har antagligen nedsatt körförmåga pga den kroniska stress och sömnbrist som familj, ansvar och karriär medför.

Det var lätt att som förälder känna igen sig och jag hade lust att ringa in och delta. Av egen erfarenhet hade jag kunnat tillägga att med i bilden finns ofta trötta och hungriga barn som kanske slåss – eller ett husdjur som spyr. Sådana omständigheter bidrar inte till att höja koncentrationen. En del koncentration går till att via backspegeln hålla koll på barnen och en liten del till att samtidigt drömma sig bort. Sedan var det slut.

I efterhand tyckte jag det var en bra iakttagelse som gjorde redaktören gjorde, men främst på en allmän nivå och hur han tänkte. Den exemplifierar bl.a. hur vi slentrianmässigt förväxlar det vi vill se med hur de är i verkligheten. Jag skall använda mig själv som exempel.

De senaste åren som professor, dvs. mina första år har varit ganska krävande. På den professionella fronten har jag gått från postdoktoral forskare till professor. Det är naturligtvis en engagerande process i sig, samtidigt som det på horisonten dyker upp flera forskningsprojekt och med dem en krävande position bland ytterst kompetenta kollegor från flera olika områden. På den privata fronten finns parallellt en lika krävande verklighet som handlar om skilsmässa och barn, åldrande föräldrar och en identitetsmässig omorientering i kölvattnet av att flytta ihop med en man.

Det jag vill lyfta fram med det här är det bakom yrkesmässigt ansvar alltid finns en annan verklighet. Även om variationerna av denna är lika många som det finns individer så byggs organisationer upp och hålls samman av människor som är människor, dvs. en del av deras liv handlar om att de kämpar med trötthet, oro, rädsla, sorg etc. Trafiken är full av människor som egentligen inte är i bästa körskick och det är ofta lika med organisationer.

Oavsett hur ofrånkomligt och självklart det resultatinriktade tanke-sättet är när vi arbetar med att omorganisera våra arbeten så finns det ett grundproblem. Det bygger på en idealiserande människosyn som inte motsvarar verkligheten. Det är alltså inte bara kunskapsprocesser som till vissa delar är känsliga processer och kräver en viss stödjande rumslighet. Det producerande elementet, människan är också en känslig länk.

Jag drar en enkel slutsats av det här. Uppsala universitets devis ”Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större” är fina ideal, men den krassa verkligheten är ändå en annan. En äldre kollega parafraserade devisen och konstaterade något i stil med ”att det oftast är så förbannat svårt att tänka överhuvudtaget”.

Det är väl den verkligheten vi egentligen delar. Att tänka är i sig en svår uppgift och det blir inte lättare av att man är människa. Det finns en risk att universitetssamfundets framtida rum är för små för de här oundvikliga sidorna av dess främsta uppgift.