Detta inlägg är till alla doktorander som gruvar sig inför disputationen.

En disputation är den högtidliga slutpunkten för ett arbete som uppfyllt ens tankar, själ och hjärta i flera års tid. Resan har många skeden och det är sällan en tråkig resa. Tvärtom, det är ofta en berg- och dalbana, vissa dagar känns arbetet innovativt och nydanande,  man kommer att bidra med resultat som minst sagt förbättrar världen. Andra dagar är det inget värt, resultaten kan ju ett barn lista ut. Arbetet framskrider ibland intensivare, ibland motvilligt, ibland uttråkat. Men oftast med stor iver, nyfikenhet och engagemang.

Slutprodukten, avhandlingen, blir således något man inte bara investerat intellektuellt kapital i, utan även mängder av känslor. Avhandlingen blir nästan som ett eget barn som man vill skydda från oförstående bemötande och elaka kommentarer. Och disputationen, som är upplagd för att slita resonemangen i stycken, är en mardrömmens dag som ingen ser fram emot. Förutom eventuellt av den orsaken att disputationen faktiskt lägger punkt för ett mångårigt arbete och man börjar på riktigt längta efter att få göra något annat.

När man förbereder sig inför den stora dagen är det väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Och kollegerna gör inte saken bättre då de dryftar alla skräckscenarier då en disputationen inte gått särskilt bra. Hur opponenten varit tvungen att svara på sina egna frågor då disputanden varit så nervös att hen inte kunnat svara annat än enstavigt ja eller nej. Eller när opponenten varit utstuderat elak och inte haft andra målsättningar än att lägga disputanden s.a.s på pottan.

Men i verkligheten går disputationerna alldeles utmärkt. Och jag ska ge tre orsaker till varför.

1. För det första, doktoranden är faktiskt den mesta expertenpå just sitt eget arbete. Samtidigt förstås mycket känslomässigt engagerad, men trots det, den verkliga experten på valen, metoden, analysen och resultaten. Doktoranden har ägnat arbetet flera år av sitt liv medan opponenten har haft ungefär en månad på sig att sätta sig in i arbetet. Doktoranden har här fördel 10-0. Opponenten har förstås mycket längre perspektiv på forskning, har kanske använt samma teoretiska ramverk i ett flertal studier, är expert på just den specifika metod som använts i avhandlingen. Men opponenten har ändå inte varit med i just den specifika forskningsprocessen som doktorsavhandlingen representerar och känner inte till all bakgrund, nyanser och begräsningar.
2. För det andra, på disputationen är publiken helt på doktorandens sida. Doktoranden har en sann hejarklack på plats när det gäller.Jag minns från min egen disputation att det kändes fint att kunna blicka ut över publiken och känna att alla satt och nickade vänligt mot mig, ”detta går nog bra”. Opponenten har inte några anhängare i publiken precis. Speciellt disputandens familjemedlemmar kan ge opponenten oförstående, ängsliga eller kanske rentav lite arga blickar då opponenten lyfter fram delar i arbetet som kunde ha gjorts bättre eller kanske bara annorlunda. För det är ju den stackars opponentens uppgift att diskutera både styrkor och svagheter, fråga efter tydligare motiveringar, lyfta fram andra alternativ för metodval. Detta för att förvissa sig om att disputanden verkligen satt sig in i sitt ämne på ett helhetsmässigt sätt.
3. För det tredje, opponenten är också nervös. Man smittas av den allmänna hysterin och nervositeten som en disputation innehåller. Som opponent har man också ansvar för att den viktigaste dagen i doktorandens liv blir en positiv och konstruktiv upplevelse. Och det är alltid lite ovisst hur dialogen faktiskt lyckas. Det är förstås mycket beroende på hur opponenten bygger upp sina frågor, hurdan stämning man lyckas skapa, men lika mycket beror det förstås också på hur disputanden reagerar och svarar. Detta kan man inte förbereda och det skapar utrymme för osäkerhet och nervositet, även för opponenten. Och som min kloka professor sa, disputationsdagen är disputandens tillfälle att glänsa. Det är aldrig opponentens plattform för att visa sin egen förträfflighet. Denna uppfattning delar nog de flesta opponenter tror jag. En kritisk men rättvis granskning ska vara målsättningen, med utrymme för disputanden att visa att hen är faktiskt den sanna experten på sitt område.

Se fram emot disputationsdagen! Den hör till en av de viktigaste akademiska högtiderna. Det fick jag konkret erfara då jag nyligen var opponent i Borås. Högskolan hade faktiskt hissat sina flaggor för att uppmärksamma att det var något speciellt på gång den dagen. Och inte nog med det. Förutom Sveriges flagga, vajade där även Finlands och Storbritanniens flaggor. Finlands för att opponenten kom från Åbo Akademi och Storbritanniens för att en av betygsnämndens medlemmar kom från University of Strathclyde. Den traditionen kunde vi kanske passa på att knycka?