De flesta av oss har mycket goda minnen av bibliotek. Vi kommer ihåg de första besöken till ett bibliotek i barndomen: nästan gränslösa bokhyllor och trevliga tanter bakom lånedisken. Vi kommer ihåg den speciella doften i ett gammaldags bibliotek. Varifrån kom den? Luktar papperet, eller närmare sagt bestrykningsmedlen i det? Som kemiingenjörstudent vid Åbo Akademi var min dagsordning ganska regelbunden: på förmiddagen lyssnade vi på föreläsningar, på eftermiddagen gjorde vi laborationer eller gick till biblioteket för att lösa räkneövningar. Det gamla och vackra kursboksbiblioteket i Reuterska huset var min favorit.
Under mina talrika irrfärder ute i världen har jag ofta besökt bibliotek, helt enkelt för att titta in. Moderna bibliotek i nordiska städer, Strahovklostrets urgamla bibliotek i Prag, en gigantisk historisk bok- och handskriftssamling i Valladolid – alla de har sin speciella atmosfär. För några månader sedan besökte jag igen universitetet i Valladolid, ett av våra samarbetspartners i Spanien för att hålla en kurs i nya kemiska reaktorsystem. Efter föreläsningarna tog min kollega Dr Juan Garcia Serna mig till ett historiskt bibliotek och jag fick bekanta mig med en illustrerad bibel. Det låter kanske trivialt, men där fick jag en stor aha-upplevelse. I boken fanns inga konventionella – och ofta överdekorerade – bibelillustrationer utan konst med stort K. Den anonyma konstnären hade använt sig av ett färggrannt och kraftigt förenklat bildspråk, som genast såg bekant ut för mig. Var har jag sett någonting liknande tidigare? I Pablo Picassos verk, förståss. Starka konturer, abstraherade och och förenklade figurer – en realistisk tredimensionell rymd hade förvandlats till en karrikerad, kubistisk och i viss mån tvådimensionell rymd. Dessa illustrationer måste ha varit en inspirationskälla för Pablo Ruiz Picasso, den stora revolutionären i 1900-talets bildkonst.
En modern vetenskapsidkare kan inte klara sig utan ett välutrustat bibliotek. Dataåldern har inte ändrat detta faktum, tvärtom: i dagens informationsflöde är det allt viktigare att söka och sålla, få fram det aktuella och undvika dublering av forskning, som redan gjorts av någon annan någonstans. Åbo Akademis bibliotek hör till de största kulturarven i vårt land, utan tvivel. Användningen av biblioteket har ändrats drastiskt under de senaste 10-15 åren. Tidigare spenderade man timmar och veckor i själva biblioteksrummet och bläddrade i tidsskrifter och Chemical Abstracts för att överblicka forskningen igår och idag. Det tog tid, men efter att man hade lärt sig tekniken så fick man fram den väsentliga informationen. Nu har vi övergått till en digital värld och vi slänger sökord till nätet och lever i hoppet om att någonting nyttigt och intressant diffunderar ut. Vi söker i SciFinder, i Science Direct, och framför allt, vi läser elektroniska versioner av vetenskapliga tidsskrifter.
Traditionellt utges vetenskapliga tidsskrifter av vetenskapliga societeter och akademier samt av kommersiella förlag som är specialiserade på vetenskaplig publikationsverksamhet. Så ska det ju vara. Dessa två aktörer är självklara och deras samexistens och inbördes konkurrens har garanterat att vetenskapliga fakta med tolkningar står till vårt förfogande. Under de senaste åren har vi dock sett en hotande utvecklingstendens: en enorm koncentration av den vetenskapliga publikationsverksamheten har ägt rum. E, E och E! Jag menar den brittisk-nederländska giganten Elsevier, som lavinartat har expanderat sin marknadsandel genom att köpa upp konkurrenter. I dagens läge lever vi i en realitet som innebär att ett modernt forskningsinstitut inte kan klara sig utan att prenumerera på Elseviers tidsskrifter; de är ca 2500 inalles. Denna monopoliseringstendens har lett till att de vetenskapliga biblioteken (läs: universitet och forskningscentra) tvingas att betala allt högre licensavgifter. Vad händer då? En allt större andel av biblioteksanslagen går till Elsevierlicenser och vi har inte råd för tidsskrifter utanför detta monopolbunker. Detta är en skrämmande vy, som noteras överallt i världen.
Jag läste häromdan i en av de största tyska tidningarna, Süddeutsche Zeitung en glädjande nyhet med rubriken ’ Ausgenutzte Forscher – Digitale Fachzeitschrift-Abos werden unbezahlbar’ (28.3.2014). Ett av de tyska spetsuniversiteten, Universität Konstanz, har avbrutit förhandlingarna med förlagsgiganten Elsevier. I tidningsartikeln diskuteras Elsevier oligopolläge, ’open access’-publikationer och den aktuella tvisten. Jag tar ett direkt citat ur den välskrivna artikeln:
”Nachdem es schon hier und dort, gerade auch in Grossbritannien und den USA, Abbestellungen und Boykott-Aufrufe gegeben hatte, macht jetzt mit Konstanz eine der elf deutschen Exzellensuniversitäten ihren Protest öffentlich. Der Durchschnittspreis einer bei Elsevier lizenzierten Zeitschrift (wohlgemerkt: nur einer) habe zuletzt bei 3400 Euro pro Jahr gelegen, fast dreimahl höher als beim zweitteuersten grossen Verlag. Ulrich Rüdiger, der Rektor der Universität, erklärte: “Die Universität Konstanz kann und will bei dieser aggressiven Preispolitik nicht länger mithalten und wird ein solches Vorgehen nicht unterstützen.”
Universitetsrektor Ulrich Rüdiger leder ett uppror mot ett girigt och orättvist system. Girighet är en av våra synder, individuellt och kollektivt. Rätten till objektiv information för ett rimligt pris hör till forskarens grundrättigheter.
Jag avslutar med två spanska bilder av Pasi Tolvanen med temat från långfredagen och påsken till första maj: långfredagsstämning framför katedralen i Sevilla och José Martis minnesmärke i Madrid. José var en kubansk författare, journalist och revolutionär på 1800-talet.
Trevlig försommar till alla läsare!
Tapio Salmi