När digital teknik diskuteras i utbildningssammanhang dyker nästan alltid begreppet motivation upp, oftast som ett av de viktigaste motiven till att använda vissa appar eller program. I olika sammanhang har jag hört pedagoger säga: “Digital teknik motiverar deltagarna därför är det viktigt att använda den”. I det här inlägget vill jag problematisera detta ur ett pedagogiskt perspektiv.
Motivation är ett omfattande och komplext psykologiskt begrepp. De som forskar i motivation har specifika kriterier de studerar och förstås olika teoretiska perspektiv. Barry Zimmerman och Dale Schunk (2008) relaterar till exempel motivation till självreglerat lärande och en individs förmåga att välja strategier under lärprocessen som stärker lärande. De nämner tretton olika ‘sources of motivation’ (s. 7): goal orientation, interests, self-efficacy, outcome expectancy, future time perspective, task values, volition, intrinsic motivation, causal attributions, goal setting and self-reactions, social motivation, gender identity, cultural identity. Intresse och inre motivation diskuteras närmare här.
Om en uppgift är intressant kan det handla om ett situationsbundet (situational interest) eller ett individuellt intresse (individual interest). Det förstnämnda avser ett intresse för själva uppgiften som inte nödvändigtvis leder till något långsiktigt intresse för ämnet i sig. Det kan vara intressant att planera och genomföra en digital tidsresa till medeltiden, men resten av kursens innehåll kanske inte leder till att deltagare vill fördjupa sig i ämnet. Ett individuellt intresse innebär ett mer långsiktigt intresse för att delta i kursaktiviteter, även utan stöd från undervisningssituationer.
Författarna skiljer mellan individuellt intresse och inre motivation eftersom det sistnämnda är mer processorienterat och mindre fokuserat på att nå ett specifikt mål. När till exempel digitala spel studeras nämns vanligtvis intresse som en viktig faktor för att människor ägnar timmar åt att repetera och öva sig på aktiviteter för att hantera spelsituationer. Samma person kan vara ointresserad av att upprepa dessa strategier när det gäller ett undervisningsämne eftersom målet med undervisningen inte är relaterat till vare sig ett situationsbundet eller individuellt intresse.
Självreglerat lärande är intressant ur pedagogisk synvinkel eftersom den erbjuder mer kunskap om strategierna som ligger bakom det lärande som sker eller inte sker. Det kan finnas en inre motivation för att lära sig mer om tematiken, men om undervisningen inte lyckas fånga det perspektivet kan deltagaren te sig omotiverad. En som på fritiden ägnar sig åt historiska rollspel i medeltida miljö älskar (antagligen) tidsresan, men ägnar (kanske) mindre tid åt att analysera religiösa målningar från medeltiden. En aktiv spelare kan uppskatta spelmoment i undervisningen, men inte nödvändigtvis.
Ett av pedagogens dilemman är att även om du lyckas fånga ett situationsbundet och individuellt intresse, samt tangera den inre motivationen hos deltagarna finns ändå en stor risk för att missuppfattningar uppstår eller att förutfattade meningar inte förändras. Ett favoritexempel är universitetsstudenters missuppfattningar om fotosyntesen. Här väljer jag att citera Parker et al. (2012):
A number of misconceptions involve confusion about the roles of the products, reactants, and sunlight in photosynthesis. For instance, students may believe that sunlight is a material that is somehow incorporated into the mass of the plant (as opposed to providing energy to drive the reaction; Eisen and Stavy, 1988 ). They may not recognize that carbon dioxide is the major contributor to plant mass (Eisen and Stavy, 1988 ), or they may not understand the dual role of glucose as a source of building blocks for cell growth and energy storage (Köse, 2008 ).
Pedagogiken är tvärvetenskaplig och psykologiska teorier förklarar mycket, men aldrig allt. Som pedagog väljer jag ofta att tala om ett temas relevans, eftersom det innebär att jag känner min målgrupp och kan anpassa undervisningen till dem i nuläget och deras framtid. Då utgår jag ifrån en hermeneutiskt inspirerad pedagogik där människans förförståelse är första anhalt, sedan beger vi oss ut i det ibland okända tillsammans. Målsättningen är att varje individ kan stöta och blöta sina tidigare och nya kunskaper under denna bildningsprocess. Samtalet och gemensamma reflektioner blir därför viktiga för att möta individen och förstå vad hen ser som relevant. Det kan handla om att diskutera en text, ett case eller en modell. Det kan handla om att göra en tidsresa, spela ett spel eller visualisera ett förlopp digitalt.
Med det sagt är det säkert viktigt att poängtera att det är ytterst utmanande att differentiera undervisningen så den motiverar varje person som deltar. Det är en pedagogisk omöjlighet eftersom motivationen som sagt är oerhört komplex och inte särskilt konstant.
Människan är en social och kulturbunden varelse, därför räcker inte ett ensidigt fokus på enskilda individers motivation i ett visst sammanhang. Vi vet till exempel att människors socioekonomiska bakgrund har stor betydelse för studieframgångar. Forskare inom självreglerat lärande bekräftar att studenters studiestrategier bottnar i en rad faktorer till exempel hur de själva förväntar sig prestera, viljan att förändra tidigare strategier, tidigare erfarenheter av framgångar och misslyckande i studiesammanhang.
En allmän och gratis utbildning är viktig för att erbjuda alla möjligheten att få en utbildning oavsett vilken nivå vi talar om. Det innefattar möjligheten att lära sig nya studiestrategier för att få nya positiva erfarenheter av lärande. Den bildningsprocess jag företräder låser sig inte vid vad en kursdeltagare kan och intresserar sig för just nu, det är som sagt första anhalten, men inte målet med utbildningen. Målsättningen är att ge individen utrymme att växa och utvecklas i ett kulturellt sammanhang. Den digitala tekniken är en del av detta sammanhang, men kan också ses som en del av metoden eller bedömningen.
En pedagog behöver didaktisk kunskap om olika undervisningsmetoder för att veta hur de kan stärka eller hindra lärande. Tidsresor, spel och visualiseringar kan erbjuda fräscha ingångar till ett tema. De kan användas mångsidigt som ett sätt att lära sig innehållet eller bedöma deltagarens kunskaper, men utan en gedigen didaktisk reflektion hos läraren om vem målgruppen är, vad målet med momentet är, vad deltagaren egentligen förväntas göra och lära, potentiella utmaningar ur deltagarens synvinkel, potentiella utmaningar relaterade till digitala tekniken som används och lärarens roll i sammanhanget lär det inte ske några stora pedagogiska underverk.
En utmaning med att diskutera digital teknik i utbildningssammanhang är att motivation ofta ställs i förgrunden och lärande försvinner någonstans i bakgrunden eftersom lärarens roll förminskas till förmån för digitala tekniken. Mer sällan problematiseras motivationens betydelse för lärande, särskilt i digitala sammanhang. Det krävs mycket för att lära sig framför allt goda studiestrategier, som i sig är omfattande att studera och stöda, särskilt i digitala sammanhang.
Ur ett pedagogiskt perspektiv är relationen till läraren väsentlig och det är även där som missförstånd kan redas ut. Den goda pedagogen vet att för att undervisa behövs kunskap om och respekt för de som ska lära sig. Pedagogens uppdrag är förstås att utbilda för en oviss framtid och därmed krävs det en didaktisk reflektion kring vad digital teknik kan erbjuda i lärandeväg. Istället för att använda motivation som argument för att ta in digital teknik är det väsentliga att kombinera kunskap om innehållet med digital kompetens. Därför blir digital teknik i undervisningen ofta en frågan om hur (metod) och vad (innehåll).
Utmaningen är att få en vettig balans mellan en teoretisk och praktisk kunskap, så att deltagarna faktiskt förstår och kan tillämpa innehållet och inte endast är fokuserade på att stärka den digitala kompetensen. Eftersom digitaliseringen är en så totalt omvälvande och omfattande process är det naturligt att deltagare ser en nytta med eller blir motiverade av att använda tekniken – den är enkel att relatera till vardags- och yrkesliv. Pedagogiskt är det inte tillräckligt utan den behöver knytas till ett innehåll och självfallet problematiseras på olika sätt, men det får bli ett annat inlägg.
Önskar alla läsare en skön sommar!
Medan vårt Åbo Akademi ritas om inför en framtid som skall vara effektivare röjer jag det som tidigare hade benämnts ”på skrivbordet”. Jag har egentligen inget skrivbord utan en orange axelremsväska innehållande det nödvändiga för att jobbet skall bli gjort. Innehållet är en sammanblandning av den digitala kulturen och penna och papper-kulturen. För en hyfsad uppdatering behövs hyfsad elektronik, men fortfarande kör jag faktiskt med en kalender i fickformat. Och post it-lappar 😉 Kalendern är till hjälp då resultat skall skrivas in, när deltog jag på vilken konferens eller när satt jag i bedömningsgruppen för det ena eller det andra. I väskan ligger också två telefoner. Funderar på våra bordstelefoner på jobbet. Var det sist och slutligen så fiffigt – eller då effektivt om vi vill uttrycka det så – att ändra om telefonsystemet för något år sedan? Eller skulle valet ha fallit på var sin smarttelefon till de anställda? Med en smarttelefon är man då uppkopplad, och kan jobba, precis hela tiden.