Ett centralt begrepp inom samhälls- och humanvetenskaper är begreppet ”diskurs”, som enklast kan översättas till ”sätt att tala (eller tiga) om något”. Det handlar om vilka uttalanden som är gångbara, vad man får eller förväntas säga och tycka om ett visst fenomen, vad som lyssnas på och vad som ignoreras, och delvis om vem som får säga vad. Diskurser skapar kunskap, och en viktig tanke i begreppet, och i analyser av diskurser, är att denna kunskap utgör vår verklighet. Om den rådande diskursen säger, om vi vet att, det – till exempel – är hälsosamt att dricka mjölk, så är det en del av vår verklighet. I denna text behandlas mjölkdrickande inte vidare, temat här är diskursen om sparande och nedskärningar i den offentliga ekonomin, inkluderande universiteten.

Inom vår fakultet. den för samhällsvetenskap och ekonomi, har vi under det gångna året haft återkommande diskussionstillfällen för hela personalen. Ett givet tema är den ekonomiska situationen och kravet på inbesparingar. Vid ett tillfälle slog en av kollegerna fast att (jag citerar ur minnet) ”statens pengar är slut och mera kommer det inte”.

Hufvudstadsbladet hade 26.11.2015 ett större reportage om ekonomin på Island. I sin kommentar till reportaget skriver Stefan Lundberg, i en jämförelse mellan Island och Finland: ”Finland har aldrig lyckats ta sig till EM-slutspel i fotboll och vårt bnp hör till Europas sämsta”.

Detta är två ur mängden av exempel på uttalanden som har två saker gemensamt: de målar upp en starkt negativ bild av Finlands ekonomi och de har ringa förankring i verkligheten (läs: i den diskurs som utgörs av ekonomiska data). Enligt Världsbankens statistik ligger Finland på 15:e plats i världen när det gäller BNP per capita, strax före Tyskland på 16:e. Till exempel jämfört med Estland är Finlands siffror mer än det dubbla.

Rimligtvis känner Stefan Lundberg dessa ekonomiska data. Och en forskare vid FSE är förstås medveten om det absurda i tanken på att staten varken har eller får nya pengar. De talar respektive skriver mot sitt bättre vetande.

I sitt direktsända tal till nationen nämnde statsminister Sipilä bland annat om att Finland har så dålig internationell konkurrenskraft och anger detta som en motivering för nedskärningar i de offentliga utgifterna. En undersökning placerar Finland på tredje plats i världen (efter SIngapore och Israel) när det gäller ”dynamisk ekonomi”; och två andra på 18:e respektive 20:e plats (före bl a Sverige, Danmark och Kanada) när det gäller ”konkurrenskraft”. Om Sipilä medvetet far fram med osanning eller om han inte tänker efter vet jag inte. Men han är förstås en viktig deltagare i samma diskussion som de två ovan citerade exemplen.

Jag är ingen ekonom. Jag kan inte göra mätningar av konkurrenskraft eller ens bedöma betydelsen av statsskulden. Men som sociolog kan jag studera hur människor talar om saker, vad man förväntas säga, vad man får gehör för – kort sagt vilka ”diskurser” som råder. Och det är tydligt att det råder en väldigt stark eländesdiskurs gällande finländsk ekonomi. Och att en lika stark diskurs om att lösningen är att spara och spara. Därför säger många sådana saker som man vet att inte kan stämma, till exempel att Finlands BNP ”hör till Europas sämsta”, för att man vet att alla andra säger dem och att det är sånt man förväntas säga. Och ju mer vi målar upp ett desperat ekonomiskt läge, desto mer ”sant” blir det och mer legitimt att ”spara”.

Jag kan också betrakta det som en sociologisk analys att konstatera att dessa diskurser är ideologiskt motiverade. Centralt i den bakomliggande ”nyliberala” ideologin är att minska på (det som uppfattas som) den offentliga sektorn. Därför skär vi ner återigen också vid ÅA, inte för att ”statens pengar är slut” eller för att lägre utbildningsnivå skulle öka konkurrenskraften. Skulle pengarna vara slut kanske staten inte skulle planera köpa jaktplan som beräknas kosta, inklusive drift, totalt 30 miljarder euro.

Vi ska alltså inte säga att staten behöver spara. Vi ska säga att regeringen gör prioriteringar. Och att utbildningen prioriteras ner. Detta sker för att universiteten uppfattas som monopol och enligt rådande ideologi därför som något dåligt. Och för att man föraktar bildning och inte vill höra kritiska röster. Eller kanske för att regeringen, som filosofen Joel Backström skriver i Hbl (27.11.2015), ”vill trygga landets framtid genom att minimera investeringarna i den”.

I dag när detta skrivs har ÅA:s rektor meddelat att ”samarbetsförhandlingar” inleds och att 154 personer riskerar sägas upp vid universitetet. Det är förstås ett svårt beslut att fatta, och andra svåra beslut ska göras innan förhandlingarna är klara. Och ännu svårare än besluten är konsekvenserna för de enheter som måste skära ner på verksamheten och inte minst för de individer och familjer som riskerar drabbas.

Min poäng är att sådana beslut borde vara ännu svårare att fatta. Att vi med vårt sätt att tala om det ekonomiska läget inte ska ge nedskärningarna starkare legitimitet genom att tanklöst gå med på att tala om dem som oundvikliga och nästan naturliga. Att vi i stället ska vara medvetna om att besluten – i synnerhet på regeringsnivå – är prioriteringar och politik och ideologi. Och att vi kritiserar och protesterar mot dessa val och den politik, den ideologi och den människosyn som ligger bakom.