”Lördagar. Vi har beslutat att försöka vara lediga om lördagar. Att låta bli att hänga över datorn en dag i veckan.” Det säger min danska kollega då vi samtalar om arbete.

Det är arbete och samtal som är i fokus för det här blogginlägget. Merete Mazzarellas senaste bok inleds med ett citat av Marilyn Monroe ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra”. Men jag väljer att inte blogga om kärlek. Åtminstone inte nu.

Arbetet väller över oss som en vätska. Vätskan rinner in var som helst vilken tid som på dygnet som helst. Förr kunde man dela in dygnet tydligare i arbetet som utfördes på en arbetsplats, i vila och rent av lite fritid. Åtminstone mina föräldrars generation utförde huvudsakligen sitt arbete på en arbetsplats. Nåväl, den lilla tid min far tillbringade hemma läste han tidningar och det hände att min mor satt vid skrivbordet och suckade över sina studerandes examensarbeten. Men de var inte uppkopplade hela tiden. Min danska kollega och jag är uppkopplade. Våra familjer är vana vid distraherade svar ”hmm” då vi sitter vid datorn. Att arbeta i dag betyder att man måste kunna sätta gränser. Välja stunder då man inte arbetar, inte är uppkopplad, för att man skall orka arbeta de övriga dagarna. Till exempel besluta att inte arbeta på lördagar som kollegan i Danmark.

Professorsförbundet kan berätta att professorerna över lag arbetar så många timmar om året att de egentligen behövde tio dagar i veckan eller då fördela sin arbetsinsats på annat sätt. Vårt system med att rapportera arbetstid, Reportronic, vill egentligen inte veta hur många timmar vi jobbar. Våra arbetsplaner görs för 1600 timmar per år. Man kan ju undra om detta ger en intentionell eller en reell bild av en forskares arbete.

Vi samtalar vidare om arbete. Sam-tal är inte lika med debatt. Mazzarella kommenterar också detta i sin bok. Att vårt brokiga samhälle behöver mer samtal, inte debatter. Samtal inkluderar fantasi och kan betraktas som konst. Samtalskonst talade man om förr, då mina föräldrar var i förvärvslivet och internet inte distraherade deras koncentration. Sam-tal har att göra med samtidighet, öga mot öga.

Till debatternas försvar vill jag nämna en riktigt lyckad sådan på Mediespråk 2012 i Academill i Vasa häromveckan. Förlagschefen Barbro Teir utmanade våra finlandssvenska chefsredaktörer till debatt genom att bjuda in dem till en lek, ett scenario där de skulle diskutera fram ett gemensamt finlandssvenskt mediehus. Den debatten inkluderade fantasi och blev en debatt, eller rent av ett samtal där deltagarna också lyssnade på varandra. Inte en massa monologer efter varandra. Två minuter fick var och en som inledningsreplik.

Detta diskuterade jag med moderatorn som skall leda debatten på Educa-mässan i Mässcentret i Helsingfors i slutet av månaden. Då skall vi debattera läsning och Angry Birds skall få vara med. Eller kanske främst Mr Angry Birds och vi andra, vi damer som sysslar med litteratur och läsning på något sätt får vara med. Jag ser fram emot mötet på Educa. Vi får se huruvida det blev en debatt eller ett samtal.

Hur gör jag då för att avgränsa arbetet? Är det lördagsregeln som gäller? Tja. Jag försöker prioritera så att mejlkorrespondensen inte tar lejonparten av de pigga morgontimmarna. Att jag också har tid för samtal, för fantasi, för att varje dag göra något jag är rädd för eller jag inte gjort förut. Jag försöker låta rummen inspirera, de offentliga rummen. Sådant har betydelse för mitt arbete, eller kanske hellre mitt sätt att arbeta.

PS. Bilden på det inspirerande offentliga rummet är tagen av mig. Det är Musikhuset i Helsingfors. Angry Birds plockade jag på nätet 😉