Veckorna som jag har bakom mig har varit ovanligt arbetsdryga. Den mesta tiden har gått till en forskningsansökan till European Research Council, den sista och kanske mest omfattande i en lång rad ansökningar som jag har arbetat med den här hösten.

Att söka medel från ERC innebär att man siktar högt och långt. Konkurrensen är hård. Även Nobelpristagare kommer tomhänta hem från ERC. Risken att man inte får pengar kryper nära den definitiva 100-procentigheten. Egentligen borde man kanske därför vara klok och vända redan i dörren. Det skulle dessutom ge en tid att sova på nätterna och arbeta med andra saker på dagarna.

När jag i medlet av senaste vecka lämnade in ansökan och lade ansökningsprocesserna bakom mig (för en tid framöver i alla fall) märkte jag att det hade varit både givande och kul. Det är ofta meningsfullt att tvingas bearbeta ansökningar ytterligare. Resultatet är vanligen att man kommer några steg längre. Då tänker jag inte enbart på hur ansökningstexten utvecklas. Under arbetet med texten blir man naturligtvis tvungen att tänka igenom allt mycket grundligt, och från flera olika håll. Bearbetningen blir en del av själva forskningsarbetet.

Det här börjar jag vara van vid, men den här gången var det också kul helt enkelt. Att konkurrensen är så hård i ERC ansökningen fick inte den effekt som jag hade väntat mig. När man vet att man inte riktigt befinner sig i samma liga och hamnar att kämpa mot de stora pojkarna så blir man lätt modfälld. Inte så denna gång. Tvärtemot var det ganska befriande. När förväntningarna inte kan vara så stora så känns förlusten som man så lätt kan förutse inte som någon hotfull eller riktig förlust. Man kan helt enkelt satsa på att njuta av spelet. Det är som att hamna in på plan med Kevin Durant och LeBron James.

Med raden av ansökningsprocesser bakom mig märkte jag också att det här projektet verkligen är något som lockar. Här finns liknande aspekter som ovan. Igen är det de stora riskerna – det galna i att man alls tänker på det här sättet – som ger allt en extra kick. Det är ibland dit man måste sträcka sig för att verkligen få motivation.

Ansökan handlar om ett globalt jämförande projekt med studier som utförs i nästan tio olika städer från Shanghai i öst till Lima i väst – och mellanlandningar i bl.a. Accra och Haifa. Den innehåller många utmaningar och vetter på gränsen till vad som genomförbart. Å ena sidan är man förvånad att ingen gjort en liknande studie. Å andra sidan fattar man mycket väl att ingen tidigare velat ta sig an det här. Det är som att planera för ett helt nytt vinnarlag i NBA.

I grunden för projektet finns naturligtvis viktiga och specifika frågor om hur vi skall förstå religion i vår samtid, hur den utvecklas och varför. Frågorna är inspirerande, viktiga. Men lika och kanske ännu mera drivande är trots allt det nära samarbetet med kollegor från andra delar av världen. Forskningen skulle vila på ett sådant samarbete. Det är ett kärnan som de teoretiska frågorna egentligen cirklar kring: om hur man är tvungen att tänja på gränserna för vitt skilda sätt att förstå, diskutera och undersöka religion. Om hur man sakta men säkert måste skrapa fram en gemensam horisont. Perspektiven idag i forskningen är västerländska, europeiska. Det håller inte längre.

Slutsatserna av det här resonemanget är exakt två för min del. Konkurrens och tävlan kan vara mycket inspirerande och motiverande – även om man hamnar in på plan med Durant och resultatet är närapå givet. Det kan till och med vara kul! Men – konkurrensen har sina tydliga gränser, den utgör bara en del av spelet som helhet. På en annan sida av spelplanen måste allt få en helt annat karaktär för att man skall kunna lyckas. Vissa vinster ligger inom räckhåll enbart när man lyckas bryta laggränser och bilda ett enda team.