Häromdagen gick jag på den södra delen av Esplanaden i huvudstaden. I ett skyltfönster samsades Tom of Finland och Mumintrollet om utrymmet. Finsk kultur- och designhistoria satte i gång ett nomadiskt och rhizomatiskt tänkande om kunskap och lärande i mitt medvetande.
Jag blir glad av att vara delaktig i situationer där kunskap rör sig nomadiskt. Framförallt situationer där det nomadiska skapar möjligheter som omfattar en dynamik som jag vill kalla allmänbildning satt i rörelse. Oberoende om allmänbildning förstås som kunskap om det säregna eller det generella – allra helst som en växelverkan mellan dem – så är allmänbildning satt i rörelse ett sätt att tolka livsteman på flera olika sätt och med flera olika infallsvinklar.
Revideringen av läroplansgrunderna 2016 för grundläggande utbildning www.oph.fi/lp2016 har knappast undgått någon som arbetar med utbildningsfrågor i Finland. Jag har redan tidigare här i bloggen berört multilitteracitet som ett av de begrepp i läroplansgrunden som väcker mitt intresse.
Multilitteracitet kan i sin enklaste form definieras som en förmåga att behärska mer än ett sätt att tillägna sig och kommunicera olika symbolspråk. Begreppet multilitteracitet kan när det kommer till kunskap och lärande tolkas som ett nästintill synonymt begrepp med allmänbildning. Eller åtminstone som ett 21sta århundradets försök till att ringa in en tillämpning av de riktlinjer som begreppet allmänbildning genererat inom en förhållandevis lång finländsk utbildningstradition.
Samma dag i huvudstaden kom jag in på ett antikvariat. Likt en rhizomatisk trådända låg tanken om allmänbildning satt i rörelse kvar i medvetandet och jag tog tag i ändan då jag kom över en liten pocketbok. Boken låg inklämd mellan stora konsthistoriska verk i hyllan för konsthistoria, konstteori, konstens tekniker, konstens material och konstpedagogik. Bokens titel är Bleu. Histoire d’une couleur av Michel Pastoureau (2006). Bokpärmen är självfallet prydd med en bild av Yves Kleins konstverk.
BLÅ. En färg i historien, i staden, i Europa, i politik, i språk, färganalys, i bildkonsten, färgteori, symbolik, religion, information, liturgisk färg, fysik, ultraviolett, infrarött, pigment, azur, indigo, lapis lazuli, kobolt, ultramarin, blå musik, blå timme, det diskreta blå, uniform, i världen, kulturen, naturen… blå himmel blått hav… är några av de ingångar som boken erbjöd och som jag som medskapare av mening i läsakten lyckades nysta in mig i.
Det nomadiska och rhizomatiska tänkandet förde mig i den här situationen vidare bara en liten, liten sträcka i medvetandet. Jag kom att tänka på boken The language of Colour: an introduction (2011) av Theo van Leeuwen; där författaren pekar på hur färg i sig själv ger ett positivt bidrag till att förstå meningsskapande över tid och rum. Boken är långt formad för att fungera som kurslitteratur och hanterar färg som ett viktigt element i bildspråk och visuell kommunikation. I ett av bokens kapitel behandlar författaren hur förhållandet mellan färg och design har förändrats genom århundraden och vilken betydelse det haft för hur visuell kultur och kommunikation fungerar i dag. Just här fäster jag uppmärksamhet vid att författaren lyfter fram en synvinkel på färgens betydelse i grafisk design; att färg skall förstås som ett jämbördigt element med andra resurser som används för meningsskapande.
Ja, att färg har och tillskrivs betydelse i olika sammanhang är något som de flesta av oss känner igen och förstår. Jag tänker på hur jag under arbetsdagens lopp använder mig av olika funktioner på Åbo Akademis hemsidor www.abo.fi. Hemsidormas färgkod läser jag dagliigen mer eller mindre medvetet och bara en bit bort i mitt medvetande vajar en röd-gul vimpel mot en sommarblå himmel.
Det är något nytt med arbetsplatsens hemsidor. Vad är det? En snabb jämförelse med några andra universitets hemsidor visar att bilden ges oväntat stor plats på ÅA-sidorna. Jag inser glatt att överhuvudtaget styrs informationsläsningen på Åbo Akademis webb överraskande långt av förhållandet mellan färg och (grafisk) design. Ändå är det någonting som skapar brus i den visuella kommunikationen. Det tar en stund för mig att inse vad det är.
Det är de vita ytorna på fotografierna. Beroende på hur man läser helheten ser de vita ytorna ut som remsor som placerats på fotografier och associationen till svarta remsor som döljer något på ett fotografi ligger nära till hands. Det vita kan även tolkas som gluggar. Är hemsidorna egentligen en hel rad med vita A4 papper där man saxat gluggar i fotografierna?
Bruset hänger kvar. Jag försöker tänka större, om än allmänbildningen satt i rörelse nu påminner mig om att rörelsen omfattar insikten om individens begränsade kunskap.
Det är tanken på fanziner som tystar bruset. De där underbara heimlaga men betydelsefulla innehållsrika tidningarna där vi med sax, tejp och kopieringsapparat ville förändra världen. Jag inser att livsteman går i cykler som tar ny fart i ny tid.
Mumintrollet, som hade en plats i tidskriften GARM finns idag som pepparkaksform, glasspinne och på handduk och Tom of Finland finns på lakan och non-profit fanzinens bildspråk finns som visuell hook på min arbetsplats hemsida. Ja, tejp är bra till mycket.