Under veckan kunde man läsa i tidningar och höra på radion om kommande ändringar på regler för gösfiske i Skärgårdshavet. Från och med årsskiftet kommer nämligen minimimåttet för gös öka från det nuvarande 37 cm till 40 cm i yrkesfisket och 42 cm för fritidsfiskare. Yrkesfiskarna verkar vara rätt nedslagna av den kommande ändringen i näringens verksamhetsvillkor, eftersom den allmänna åsikten bland yrkesidkare verkar vara att fångsterna kommer att minska dramatiskt på grund av ändringen och därmed skulle den utgöra en dödsstöt för hela näringen. Sportfiskare tycks vara betydligt positivare inför ändringen även om deras gräns för tillåtna fångster kommer vara till och med högre än den för yrkesfiskare. Varför skall en sådan här dramatisk ändring införas om man då dödar en viktig basnäring i skärgården?

Orsaken är att för nuvarande fiskar man nästan enbart gösar som just och just har uppnått minimimåttet på 37 cm. Dessvärre är dessa gösar inte ännu könsmogna utan blir det först när de har blivit något över 40 cm långa. Lite karikerat sagt håller vi för tillfället på att fiska ut gösarna eftersom inga nya gösar hinner ”tillverkas” innan fiskarna blir upptagna.

Fiskar är intressanta varelser som växer hela livet ut. Och nu menar jag ökning i läng, inte viktökning, som ofta tycks ske hos människor med ökande ålder. Tillväxten hos fiskar avtar med ålder men längden ökar faktiskt så länge fisken lever. I grova drag kan man bestämma åldern hos fisken genom att mäta den. Det finns förstås skillnader i längdtillväxt mellan olika områden där fiskarna har olika betingelser för liv och leverne. Speciellt hos honorna är storleken av en stor betydelse i och med att mängden rom som honan kan lägga ökar med storleken. Och större mängd rom betyder ett större antal avkomma. Det har också bevisats att hos många fiskarter är även stora honors romkorn större i storlek än små honornas och har därmed bättre förutsättningar för överlevnad och snabb tillväxt under de mycket riskfyllda första veckorna av livet, då mer än 90 % av fisklarverna blir uppätna eller svälter ihjäl. I ekologiska termer har stora honor därmed högre ”fitness” än sina yngre och mindre systrar.

Tillväxten avtar vid den ålder då fisken blir könsmogen, eftersom fisken behöver sätta en stor del av energin till produktion av könsprodukter, och framför allt äggen hos honor kräver mycket energi. Med tanke på produktion av ett stort antal avkommor är det bra om fiskarna har hunnit växa till ordentligt innan de blir könsmogna. Kollegorna vid Åbo universitet publicerade nyligen en mycket spännande upptäckt gällande laxens könsmognad och tillväxt. Tillsammans med några norska forskare har de upptäckt att en enda gen kontrollerar könsmognad hos laxen. Upptäckten är ännu mera intressant på grund av det att det verkar som om den här genen fungerar precis på motsatta sätt hos honor och hanar. Hos honorna styr genen mot senare aktivering av könsmognad vid större storlek, medan hanarna styrs mot snabb könsmognad och mindre storlek. Evolutionärt och ekologiskt är det här mycket ändamålsenligt, eftersom honornas ”fitness” växer med ökande storlek och då är det bra att spendera längre tid ute på hav och växa till innan honan återvänder till lekområden i laxälvarna. För hanen däremot är det fiffigast att minska på tiden ute till havs där risken att bli uppäten är stor och i stället se till att man hinner leka så snabbt som möjligt för att flytta över de egna generna till nästa generation. Ett intressant sidospår av den här genstudien är att samma gen styr även puberteten hos människan. Den som är intresserad kan läsa här mera om den här spännande studien i som har publicerats i vetenskapstidskriften Nature.

Även om man, åtminstone inte ännu, har hittat en motsvarande gen hos gösen, kan man ändå dra paralleller till laxstudien även för gösen. Göshonornas såsom de flesta fiskars ”fitness” växer med ökande storlek. Därför är det fördelaktigt med tanke på göspopulationers tillväxt att ha möjligast mycket stora (och äldre) honor, vilket betyder att man inte bör tillåta fiske på stora mängder individer som inte ännu har hunnit bli tillräckligt gamla och stora för lek. Även om yrkesfiskarna i Skärgårdshavet är mycket skeptiska till den nya regleringen, finns det redan ”prejudikat” från Sverige som bevisar att ökat minimimått på fisk kan leda till det något paradoxala resultatet då inte bara storleken på de tillåtna fiskarna ökar utan även totalfångsterna gör det. Då minimimåttet i mitten på 2000-talet höjdes i sjöarna Vänern och Hjälmaren fick yrkesfiskarna inte bara större individer som fångst utan även totalfångsterna ökade redan på några år och därmed blev även lönsamheten bättre. Jag och många andra forskare tror inte alls på de ödesdigra effekterna för fisket som yrkesfiskarna tycks vara övertygade om utan tvärtom borde ökat minimimått leda till större populationer av (stora) gösar med god ”fitness” och då finns det större fångster att ta ut i fisket också.

Dessutom är stora rovfiskar är även mycket viktiga för upprätthållande av friska ekosystem och bra vattenkvalitet. Ju mera stora rovfiskar det finns desto effektivare kontrolleras förekomsten av planktonalger och otrevliga ”blomningar” av planktonalger och trådformiga alger via en kaskadartad process där stora rovfiskar äter mindre fiskar som i sin tur livnär sig på små ryggradslösa djur som äter olika typer av alger. Får man ner mängden mindre fiskar, ökar de små djuren och algerna i sin tur minskar. Försvinner de stora rovfiskarna genom fiske eller på annat sätt, blir kaskaden den motsatta med större mängder alger som resultat. Ett resultat som påminner väldigt mycket övergödningens effekter. Även därför lönar det sig låta fiskarna växa både i individuell storlek och även i populationsstorlek.

Fiska stort med måtta både för ekomisk nytta och Östersjöns hälsa!